Ensam nybliven mamma

Nybliven mamma - och så ensam!

Fråga

Jag är en nybliven mamma till en son på tre månader. Det har för mig varit stort att bli mamma och jag har varit periodvis varit ledsen och förvirrad. Det är svårt att få tiden att räcka till allt som ska göras hemma, men jag har en underbar man som stöttar mig och hjälper till med vår son.
Jag är hemma på heltid och han arbetar. När min man är hemma så gör han saker med mig och sin son, plus att han har sina egna intressen. Han har inte behov av att ha några vänner, förutom våra underbara föräldrar som stöttar.
Jag känner mig förvirrad och vet inte hur det ska vara att ha familj, och jag känner hela tiden att jag inte har några vänner. Har en syster, men sedan även hon fått en son, har kontakten blivit dålig. Hon har aldrig tid att prata och så vidare. Jag har egentligen inte heller tid, för att all tid går åt till min man, vår son och vårt hem.
Ska det vara så när man har barn? Jag känner mig ensam när jag är hemma, men känner ändå att jag inte vill eller orkar åka någonstans – utan vill vara just hemma. Känner mig förvirrad och tänker hela tiden att ”jag har inga vänner” och ”alla andra har vänner förutom jag och min man”.
Min man tycker att jag är jobbig, men stöttar mig. Han tycker att jag har honom och vår son att tänka på, och inte ska tänka på vad alla andra tycker och tänker. Jag tänker aldrig på mig själv och tar mig aldrig tid att göra något på egen hand.
Varför är jag hela tiden ledsen över att ”bara” ha våra föräldrar att umgås med och varför tänker jag hela tiden på vad andra tycker och tänker om oss?
Jag känner mig osäker på hur man ska leva sitt småbarnsliv. Har varit på kyrkans barntimmar och mammagrupp, men inte funnit någon att träffa utanför dessa grupper. Det är precis som om alla har fullt upp med sitt och sina vänner! Ska jag försöka ta kontakt med någon jag tycker är trevlig och fråga om vi kan ta en fika någon gång? Jag blir så förvirrad och vet inte hur man ska leva och ha sin vardag med småbarn i familjen.
Släktingar tycker att jag kan komma och hälsa på någon gång, men jag tycker att om de inte kommer och hälsar på mig, varför ska jag då åka till dem? Den enda vän jag har är min syster, men hon har, som jag tidigare berättat, aldrig tid att prata eller umgås längre. Varje gång jag ringer avbryter hon alltid och säger att hon måste ta hand om sin son. Jag blir arg då, för att jag vill prata. Jag tycker att hon kan ringa mig senare, när hon har tid att prata. Är det jag som tycker fel? Hjälp mig…
Min man tycker att vi ska ha vår familj och inte bry oss om alla andra. Jag vet inte hur man ska leva som småbarnsfamilj. Jag älskar min man och vill inte leva utan honom, men han säger att jag måste skärpa mig, annars orkar han inte med mitt tjat längre om vad alla andra tycker och tänker.
Varför känner jag så här? Jag kan inte njuta av att vara föräldraledig, för att jag vet inte hur tillvaron ska vara då. Är det okej att bara vilja vara hemma med man och barn, och inte ha några nära relationer med vänner?
Carin

Svar

Du beskriver så bra det svåra med den första tiden som mamma. Den tid då vi famlar runt och inte vet hur vårt nya liv ska vara eller bli.
Vi är många som känner igen oss i din beskrivning av en nyfödd mammas liv och tankar. För nyfödd är du som mamma, lika nyfödd som din lille son är som människa. Det tar tid och det måste få ta tid att komma in i det nya livet. Det tar ungefär ett år innan vi kommit in i mammalivet ordentligt.
Att bli förälder betyder att vi förändrar alla våra relationer, mer eller mindre. Förhållandet till vår partner, till föräldrar, till syskon, till vänner, till arbetskamrater och så vidare. Vi måste hitta nya sätt att vara och relatera till varandra. Det här är både du och din syster med om just nu, så ni har egentligen mycket att prata om. Och det kommer ni säkert att göra, men då måste du vara tydligare. Du kan till exempel berätta för din syster om hur mycket du behöver henne och hur viktig hon är för dig. Och så kanske ni kan sätta av en särskild tid ibland för samtal.
Vi behöver andra människor extra mycket under det här första mammaåret, men då behöver vi också berätta det för dem. Så kan du göra med dina släktingar.
Ofta tänker vi att människor borde veta och förstå hur vi har det, men så ser inte verkligheten ut. Folk är upptagna av sitt. Därför måste vi säga att vi behöver kontakt. Det tycker de flesta om att höra, och då förstår de.Och det är klart att du ska fråga andra mammor som du tycker verkar trevliga om ni kan ta en fika tillsammans. Det är så världen öppnar sig och det är så många av oss fått nya vänner.
Men vi måste våga för att få något. Och du har redan vågat. Du har skrivit det här brevet till Vi Föräldrar.
Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler