Fråga:

Är en nybliven tvåbarnsmamma till en pojke på 2,5 år och en flicka på 1 månad. Min pojke älskar sin syster över allt annat och pussar och kramar henne hela tiden. Men så fort jag och barnen är ensamma blir min pojke otröstlig och gråter. Han vill sitta hos mig, pussa och krama mig hela tiden. Han lugnar sig inte förrän pappa kommer hem. Då går det över och det är bara pappa som gäller. Det är så himla jobbigt att se honom så.

Jag gör allt för mina barn, men det känns som om jag inte räcker till. Kan det skada min son att må så här? Hur ska jag bete mig när han är så ledsen? Ska jag trösta och ”tycka synd om”? Mår dåligt av detta, känner mig som en usel mamma.

/Oroliga mamman

Svar:

Ett sätt att reagera på stora förändringar i livet är med sorg. Det gör ju också många av oss vuxna. Att bli storebror eller storasyster känns för en del barn som om de förlorat någon, och då finns sorgen där. En del barn reagerar med svartsjuka och andra med att själva vilja bli bebisar igen. Ingen reaktion är bättre eller sämre. Alla reaktioner är en del av livet. Under förutsättning att vi har de vi älskar nära skulle jag vilja påstå att de är utvecklande för oss. Din son kommer att lära sig att han kan gå igenom svårigheter och att han faktiskt klarar det. Viktiga kunskaper att ta med sig ut i livet. Någon tröst finns ju egentligen inte att ge. Livet är och kommer att vara förändrat för alltid.

Hans lösning på situationen tycker jag är så fin. Tillsammans med dig sörjer han och gråter. Med pappa, som finns kvar mera som förut, kan han leka och busa och vara som vanligt.

Bättre kan det inte bli. Och du är den allra bästa av mammor för honom då han sitter i din famn och gråter och du berättar att du visst finns kvar för honom. Att det också är kul att ha fått en lillasyster visar han ju tydligt. Och ju större hon blir, desto mer kommer han förstå hur härligt det är med syskon som man blir beundrad av, och som man kan leka och bråka med.

/Malin Alfvén, psykolog.