4 år och arg som en tonåring


4 år och arg som en tonåring

Fråga

Jag är en ung, blivande trebarnsmamma. Jag har en dotter på 4 år och en son på 2 år.
Mitt bekymmer rör min dotter. Hon är oerhört duktig och hjälpsam. Hon pratar otroligt bra och är en helt underbar liten flicka – när hon själv vill.
För det mesta är det bara skrik. Hon gallskriker om nästan allt: om hon inte får som hon vill, när något inte passar henne eller om hon får en tillsägelse.
Hon gallskriker ibland i timmar: hotar, slåss, bits och beter sig som en tonåring genom att smälla i dörrar och säga fula saker. Vi har försökt med allt. Vi har provat med straff genom att ta ifrån henne saker som dockor om hon uppför sig illa. Hon har fått sitta på sitt rum eller inte fått lov att gå ut.
Detta bemöter hon genom ännu mer skrik och gråt. Hon slår mig, sin pappa och sin bror. Vi har alltid varit väldigt måna att prata om det här när hon inte är så arg. Då känns det som att hon tar till sig det vi säger, att det är okej att vara arg, men inte att slåss, bita, hota eller smälla i dörrar.
Vi ger henne uppmuntran och bekräftelse när hon är duktig och berömmer henne mycket. Hon får extra ensamtid tillsammans med var och en av oss, men det känns som om ingenting hjälper.
Vi börjar bli utleda på att jämt skrika, bråka och säga nej. Vi är uppriktigt oroade över hennes beteende då hon annars är en sådan fin och omtänksam tjej.
I förskolan uppträder hon exemplariskt, liksom när hon övernattar hos sin mormor. Det är bara hemma som hon får dessa utbrott. När vi pratar med henne berättar hon att hon känner det som att ingen tycker om henne, att alla skriker på henne och att ingen vill leka med henne i förskolan.
Vi har talat med förskolepersonalen och de upplever henne inte som utanför. Vi själva är som sagt mycket måna om att ge henne kärlek och uppmuntran. Jag slutade mitt arbete för ett år sedan för att vara mer hemma med henne och hennes bror, men märker ingen skillnad i hennes beteende.
Jag vet inte hur jag ska göra för att hjälpa min dotter. Jag tror att situationen är lika jobbig för henne. Hur ska jag göra, rent konkret, när hon får sina utbrott? Jag är så utled på att skrika och bestraffa.


"Mamman"

Svar

Tänk alla dessa smarta, duktiga, verbala, envisa och viljestarka små tonåringar på 4 år… Helt fantastiska hos mor- och farföräldrar – och i förskolan. Men hemma… Ofta har det varit så här under en stor del av deras liv, men i 4-årsåldern blir det inte sällan ännu värre.
I min och Kristina Hofstens bok Trotsboken kallar jag dem "extra krävande barn", eftersom det är vi föräldrar som måste satsa allt för att slipa dessa små diamanter. Och allt det vi lär dem med vår kärlek, vårt tjat, våra hot, våra mutor eller vad vi nu gör – det visar de upp hos andra. Men inte hemma, inte för oss föräldrar. Vi som älskar dem så mycket.
Varför är det så här? Jo, för jag tänker att det handlar just om kärlek. De är så smarta och välutvecklade att de för länge sedan har räknat ut att livet blir enklare om man uppför sig (som man har lärt sig hemma) då man är borta.
Hemma kan man andas ut och visa upp alla sina olika sidor. Där kan man göra och säga allt det man inte gör borta. För hemma, där älskar de mig vad jag än gör, och jag litar på att de sätter gränser för mig.
Det är alltså inte vi föräldrar som orsakar det, utan de är så här, dessa barn. Med sitt intellekt och med sin fantasifullhet utvecklas de hela tiden och det gör att de ifrågasätter sig själva och världen runt omkring. Men striderna, tjatet och utbrotten slipper vi inte ifrån.
En av de stora fördelarna med dessa barn är att de är så "pratbara". Att hitta kompromisser i olika situationer är en spännande utmaning för både föräldrar och barn just från 4-årsåldern och framåt. Och jag kan lova: allt tjat och bråk lönar sig. Det har det ju förresten redan gjort.

Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler