Vår 11-åring är en enstöring

Vår 11-åring är en enstöring

Fråga

Allvin är en 11-årig kille som är lite annorlunda än sina jämnåriga kompisar. Han gillar att sitta hemma och rita flaggor, gillar att läsa om andra länder och han är en entusiastisk frimärkssamlare.


Han gillar inte fotboll, han gillar inte slalom. Han vill mest vara som Tjuren Ferdinand och sitta hemma och ”lukta på blommorna”.


Ska vi som föräldrar pressa honom, sätta honom i fotbollsträning och skojboxa med honom för att han ska bli en av de tuffa grabbarn? Eller ska vi låta honom fotsätta vara en enstöring och lite annorlunda?



Håkan och Angela

Svar

Tycker inte Allvin att det är ett problem så är det inget problem. Försök att inte oroa er. Gör det inte till ett problem och försök att inte skuldbelägga honom. En del barn har inte behov av att vara med kompisar förrän i tonåren.


Jag tycker ändå att man ska vara vaksam: Vill han vara för sig själv, eller är det så att han har svårigheter med kompisar? Verkar det som om han har problem med att närma sig kompisarna kan han behöva lite hjälp. Hur har han det på skolan? Är han ensam där med? Prata med personalen, fråga hur de upplever Allvin.


Framför allt tycker jag att ni ska låta honom vara som han är! Han verkar ju ha en massa roliga saker att syssla med. Han tycker ju om att göra dessa saker.



Linda Ulfsdotter, kognitiv terapeut och skolkurator

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se