Annons
 

Gravid

Nina

Graviditetsdepression

Hej!
Jag är 33 år och väntar mitt fjärde barn. Vid alla mina graviditeter har jag lidit av graviditetsdepression. Det ska tydligen vara vanligt enligt min barnmorska som säger att var tredje kvinna lider av det. Depressionen är inte samma som den som kommer efter förlossningen, tvärtom så försvinner den så fort barnet är fött. Finns det någon som har haft detta och som vet hur man ska stå ut i alla dessa månader av plåga?

1 röst(er)
Annons
Annons

Svar

  1. Åsa

    Jag känner likadant

    Hej Nina!
    Jag såg ditt inlägg o vet inte vad man ska göra åt det. Jag befinner mig i 8é veckan och känner mig ömsom tom eller fylld av meningslöshetskänslor. Jag har ännu inte träffat MVC och vet inte heller om de tar en på allvar. Det är jättesvårt att leva fast man borde vara glad.Trodde också jag var ensam i detta och kände därför för att svara på ditt inlägg.
    Mvh/Åsa
    Skrivet: jun 13 2006
    0 röst(er)
  2. sofi

    grev.depression

    Hej Nina.

    Jag har vid mina två grav. varit svårt depremerad. Så svårt att mkt destruktiva tankar cirkulerat i huvudet. Detta är absolut ett tillstånd som borde diskuteras mkt. flitigt inte minst på mödravården. Jag upplevde att det inte var någon som hade kunskap om detta. Något som även borde tas i beaktning är att man i sitt tillstånd ofta inte är kapabel att söka rätt hjälp. Jag är helt övertygad om att detta är mkt. vanligare än vad man tror mörkertalet är förmodligrn väldigt stort och förindrar många syskon att få komma till. Nu är förmodligen ditt barn fött och förhoppningsvis har allt gått bra men det är viktigt att vi som varit drabbade inte sitter tysta utad delar med oss av våra upplevelser så att tillståndet blir känt och därigenom olika behandlingsmetoder kan lyftas fram.
    MVH Sofi
    Skrivet: aug 30 2007
    0 röst(er)
  3. Jenny

    Grav. depression

    Hej
    Känner igen mig i era inlägg, är själv väldigt deppig och har enorma känslor av värdelöshet och oro över att något ska hända bebisen. Är i vecka 22+3 nu och det blir bara värre. Svårt att få bra hjälp är det defenitivt och man är inte riktigt kapabel att tjata sig till bra vård just nu heller...
    Känns skönt att veta att det inte är så ovanligt som jag trodde iallafall.
    Skrivet: sep 03 2007
    2 röst(er)
  4. uggie

    Hej!

    Jag är i v 9 av en välkommen graviditet. Har en underbar man och en underbar 2-åring. Ja trivs med jobb, vänner annat och är normalt en lycklig person. Men NU: Jag är så deppig, orolig, ångestfylld. En stor del av dagen känns det bara som att jag vill gå i ide som björnen på vintern. Skönt att det finns fler. LÄtt att känna sig "dum i huvet" för jag borde vara så lycklig.
    Skrivet: sep 04 2007
    0 röst(er)
  5. Sofia

    Grav depp

    Känner igen mig mycket väl! Brukar vara en stabil, lycklig människa men graviditeten har gjort mig oehört överkänslig, gråtmild, nedstämd och fylld av ångestkänslor och tvångsliknande destruktiva tankar. Jag känner inte alls igen mig själv (och inte min stackars man heller...). Det har varit ett rent elände i ca 3 månader av graviditeten. Har träffat ett par psykologer som säger att detta är relativt vanligt, men konstigt nog verkar det jätte-svårt att hitta info på internet, i böcker m.m. som berör just ångest/depression under graviditeten. Det är ju alltid skönt att höra att man inte är ensam i sitt elände...Har läst någonstans att vissa kvinnor inte klarar av just de hormoner som flödar under graviditeten (kanske kan skylla på progesteronet?). Längtar efter att "bli normal" igen...Hoppas att det löser sig för er efter förlossningen!
    Skrivet: sep 07 2007
    0 röst(er)
  6. Misswill

    Jag känner igen mig!

    Hej!

    Är nu i vecka tio och kan inte vänta till april då vår andra älskling ska komma. Jag förstår inte hur jag ska orka fram till dess då jag känner mig så deppig. Det jag försöker att fokusera på är att jag vet att det tar slut när barnet är fött, så var det i alla fall förra gången. Det var som att vakna upp ur en lång koma med depression och foglossning. Det som kanske var lite lättare förra gången var att det inte var så tydligt att det var graviditetshormoner som gjorde mig deppig, men den här gången gick det från en dag till en annan. Jag tycker också att det är konstigt att ingen informerar om detta problem då det uppenbarligen är vanligare än vad man tror.
    Det var väldigt skönt att höra att jag inte är ensam...


    Skrivet: sep 24 2007
    0 röst(er)
  7. Sofia

    MEDICIN


    Kan möjligen antidepressiv medicin hjälpa, har någon erfarenhet?
    Skrivet: sep 27 2007
    0 röst(er)
  8. solange

    Hej...

    jag äter antidepressiva mediciner och har fått reda på att jag är gravid...och är ångesfylld och deprimerad, mår fruktansvärt dåligt faktiskt. fast detta är en planerad graviditet...jag är så tacksam så jag vill gråta för jag hittade eran lilla tråd här..., trott hela tiden att jag är nog helt sjuk i huvudet och håller på förlora vettet...ingen jag känner har vart med om något liknande...var så glad innan jag blev gravid....nu överväger jag abort ena dagen..och forts den andra...såå jobbigt...:(Hade så här med min första dotter...fast det gick över väldigt tidigt...efter tredje fjärde månaden...ber till gud att det ska släppa nu med..
    Skrivet: okt 15 2007
    0 röst(er)
  9. Snart fd deppig

    Det går att klara sig igenom!

    Det är vanligt med graviditetsdepression. själv var jag världens lyckligaste under min första graviditet så det kom som något av en chock när det drabbade mig under andra graviditeten. Mitt första barn var en pojke och nu väntar jag en flicka och jag tror att det i mitt fall är orsaken. Att sedan vår pojke varit sjuk och att vi har haft ett dödsfall i familjen mm påverkar såklart också. Nu de allra sista dagarna är det mest på morgonen som livet känns tungt, sedan släpper det för resten av dagen. Det är fördjävligt att känna att man är helt värdelös och bara vill dö. Det som hjälpt för mig är dels att prata mycket öppet om detta med min man och med min barnmorska och läkare. Läkaren ordnade en sjukskrivning vilket var underbart.Då kunde min man var hemma med pojken så att jag slapp må dåligt över att utsätta honom för min deppighet de värsta stunderna. Sedan försökte jag påminna mig själv om och om igen. "Det är inte så här jag egentligen känner. Jag är världens lyckligaste. Jag lever ett underbart liv. Deppigheten är inte jag, det är bara hormoner och annat elände. Jag ska kämpa mig igenom detta. Det går över." Nu ska jag föda vilken dag som helst och deppigheten är nästan borta. Jag klarade det. Vill bara förmedla till alla er där ute som lider av detta att ni inte är ensamma och att det går att klara sig igenom det. Det är tyvärr lite tabu att prata om men så är det ju med allt "psykiskt" i vårt samhälle. Jag valde att bara berätta om detta för dem jag verkligen litade på. För alla andra låtsades jag som om allt var bra och skyllde sjukskrivningen på foglossningen. Kram på er medsystrar och lycka till.
    Skrivet: nov 18 2007
    0 röst(er)
  10. Sofia

    skönt att man inte är ensam.........

    Underbart att hitta denna sida och få läsa att man inte är fullkomligt galen. Jag är 33 år och väntar mitt första barn (är i vecka 23). Barnet är planerat och önskat, har en underbar man osv osv men ändå känner jag mig fruktansvärt olycklig. Jag är helt likgiltig,sur,otrevlig,gråter jätte ofta och känner mig helt värdelös,fet,ful och äcklig. Alla dessa hemska känslor gör också att jag får skuldkänslor mot min lilla bebis som sparkar för fullt i magen.
    Jag oroar mig konstant för att det ska var ngt fel på bebisen och för att inte tala om förlossningen.............hu den vågar jag inte ens tänka på.
    Vet verkligen inte hur jag ska stå ut om detta pågår under resten av graviditeten. Ngn som har tips på vad man ska göra? Hjälper det verkligen att prata med psykolog?
    Sofia
    Skrivet: jan 08 2008
    0 röst(er)
  11. mijo

    graviditetsdepression

    jag är i 13:e v nu m mitt första barn och mår bara sämre och sämre. känner nästintill avsky när jag ser små barn i böcker, brochyrer och på stan. har alltid älskat barn och alltid velat ha flera stycken, men nu känner jag mig helt likgiltig inför det.
    har haft depressioner av och till de senaste 5-6 åren (är 27 nu) men trodde aldrig att jag skulle känna så här inför min graviditet! jag kan sitta i soffan och inte känna någonting och samtidigt gråta över allt. jag har haft stor oro över att få missfall eller att mitt barn kommer skadas under förlossning, och inte riktigt våga glädjas över att vara gravid -just för att jag inte ska bli alltför besviken om ngt skulle hända. vet heller inte om jag som försvarsmekanism "ÖNSKAR" att jag ska få missfall för att chocken inte ska bli för stor.....? låter säkert helt bissart, men jag kan verlkigen inte styra över dessa känslor och tankar! suck!



    Skrivet: feb 07 2008
    0 röst(er)
  12. glad

    Håll ut

    Efterlängtat barn 39år mamma
    Jag har haft samma problem som ni men sen i vecka 35 när jag såg att det var en pojke då släpte det hela ångesten....
    medicin rekomenderar jag inte det kan ska fostret...
    håll ut och ta kontakt med kurotor dom har det på alla BB ring och få hjälp ....
    Lycka till alla och prata om det med era män och kurotaor ....det är hormoner som spökar...
    kram till alla
    Lyckalig mamma idag men har fortförande lite oro men mammmor ska vara oroliga för sina barn...
    Skrivet: feb 08 2008
    0 röst(er)
  13. glad

    Hittat bra sida att läsa om depresion.

    Tänker på er och vill bara skriva den här sidan
    http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=5231
    Hoppas ni mår bättre snart....
    Skickar lite ork och glädje....
    Skrivet: feb 13 2008
    1 röst(er)
  14. Lea

    Depp medicin

    Hej Solange, jag äter oxå antideppresiva, men vågar inte riktigt bli gravid, vad sa läkarna till dig? Massa varma kramar
    Skrivet: feb 23 2008
    0 röst(er)
  15. Sofia

    Hej

    ÅÅ vad glad jag blir att jag inte är ensam!!!

    Jag är i vecka 7 och väntar mitt andra barn! Jag är såå OTROLGIT deppig.
    Vet inte var jag skall ta mig till!
    Allt är natt svart! Känns som om jag inte vill detta! Att min kille är helt fel!" Tvekar så enormt mycket på honom och på hela framtiden! Ändå har valet varit mitt förut att sakffa fler barn och hus mm!! Jag har velat detta så starkt men INTE NU LÄNGRE!!

    Min sambo är inte pappa till mitt tidigare barn så jag funderar på om det är så att jag inte trivs med honom? Eller vad är det som gör att jag känner så här! ?? Funderar på att ta bort barnet för att jag mår så fruktansvärt dåligt! Har inte talat med någon om detta förutom min sambo. Och han blir bara arg och ledsen! Vilket jag kan förstå! Men hur ser man ljuset igen??

    Vad skall jag göra?? Beböver verkligen hjälp!!
    Skrivet: dec 29 2008
    0 röst(er)
  16. Sandra

    tack

    nu var det ett tag sedan du skrev det här inlägget men jag vill verkligen tacka dig. Jag befinner mig på samma plats som du gjorde då, pendlar mellan hopp och förtvivlan. mår så fruktansvärt dåligt just nu, vet inte vad som är rätt - om jag ska fortsätta den här graviditeten eller inte. Skönt att höra att andra haft liknande erfarenheter, känner mig så ensam.
    Skrivet: mar 22 2009
    0 röst(er)
  17. Amson

    Finns det någon här?

    Känner igen mig i så mycket. Är i vecka 31 och undrar hur jag ska orka 10 veckor till. Skulle så gärna ha någon att prata med. Om någon ser detta och är intresserad så finns jag på annia_mansson@hotmail.com
    Skrivet: apr 14 2009
    0 röst(er)
  18. åsa

    Tack och lov för medicin!

    Hej,
    Jag är själv gravid, just nu i vecka 38. När jag blev gravid var jag deprimerad och behandlades med samtalsterapi och medicin, ett SSRI-preparat. Efter att jag blivit gravid rådgjorde jag med min läkare, som sa att jag gärna kunde fortsätta med medicinen, eftersom den inte går över till barnet. Jag fattade själv beslutet att sluta, och trappade ner under några veckor. Detta ångrar jag inte, men när jag var i 5:e månaden och fortfarande led av konstant trötthet, ledsenhet och - värst av allt - en tilltagande likgiltighet inför precis allt anade jag att jag nog var deprimerad. Efter kontakt med en läkare återupptog jag min medicinering. De första veckorna mådde jag sämre än tidigare, men sedan har medicinen verkligen hjälpt mig. Jag säger inte att detta är lösningen för alla, men för mig betyder det att jag kan glädjas åt det lilla liv jag väntar.

    Som svar till Nina (fast du har redan fått ditt barn, ser jag!) och alla andra vill jag säga: våga fundera på medicin. Fråga, undersök. Ställ specifika frågor till din läkare. Och fortsätt med "självmedicinering", dvs sådant du mår bra av. För mig är det motion och musik. Även om det inte känns kul att ägna sig åt sin favorithobby när man är deprimerad gör det nytta ändå, tror jag. Håll ut!
    Skrivet: jun 29 2009
    0 röst(er)
  19. DanneHJ

    Graviditetsdepression

    Skönt och se att andra gått/går igenom detta också... I det här fallet är det killen i förhållandet som skriver i lite oro för min flickvän som i mina ögon ballat ur fullständigt sen hon blev gravid! Överlag har hon svårt att prata känslor och saker som rör sig själv, och vill nog förneka att hon skulle kunna vara deprimerad. Men hon verkar ha tappat livsgnistan helt, humöret är fullständigt upp o ner vänt och jag känner mig ibland som slagpåsen för hennes utbrott. Hon flippade ur mot sin egen mamma också... De enda hon tycks hitta stöd hos är kollegorna då hon alltid brunnit för jobbet! Hur ska jag göra för att nå fram till henne och få henne att ta emot det stöd jag vill ge henne? Någon annan kvinna här som känner igen sig i min flickväns reaktioner?

    Detta är ju något som belastar förhållandet hårt, och jag vet inte hur jag ska hitta styrka för att inte hugga tillbaka mot hennes pessimistiska inställning till allt. Jag ser fram emot att bli pappa, och hoppas innerligt att hennes labila mentalitet beror på graviditeten! Hon har haft en tuff uppväxt och mycket kommer väl ifatt henne nu när allt ställs på allvar med egen familj osv. Men återigen, vad är det bästa jag kan göra? Jag får ju själv lite panik när hon är så nedstämd och irriterad på allt, även mig...

    /Orolig blivande Pappa
    Skrivet: aug 23 2009
    0 röst(er)
  20. Fröken fräken

    Panikångest

    Hej jag har lidit av panikångest som sen gick över till generell ångest, äter idag SSRI-preparat och vill gärna bli gravid. Har dock ej börjat än. Först vågade jag inte för medicinen men har fått höra att det är värre för barnet att mamman oroar sig o mår dåligt än att ta medicinen som tar bort oron o ångesten. Jag brukar vara på en sida som hjälpt mig mkt och där du hittar andra i olika situationer, leta dig fram balnd rubrikerna. www.sps.nu och ta dig till forum. kram till er alla, häng kvar!!
    Skrivet: aug 23 2009
    2 röst(er)
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons

Hur mycket pengar lägger du/ni på barnkläder varje månad?




Rösta
Mindre än 100 kr/barn.
 18%
100-500 kr/barn.
 62%
500-1000 kr/barn.
 15%
1 000 kr eller mer per barn.
 6%
Tack för din röst!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons