Annons
Annons
 

Barn 6-12 år

ledsen mamma

kaxig 8-åring , vet varken in eller ut

Hej,
Hoppas att någon känner igen sig i det jag skriver och har lite råd för jag vet varken in eller ut. min man och jag har tre barn, 2 flickor på 8 och 6 och en som på 3 år. dottern på 8år är svår tycker jag. hon framkallar mina värsta sidor och provocerar mig jämt. hon är kaxig, har ofta en nonchalant attityd och jag känner mig ofta avvisad av henne. hon har ett otroligt humör, är sur för det mesta när hon ser mig och jag förstår mig helt enkelt inte på henne. det är hemskt att säga det men så är det. har flera gånger försökt att få hjälp hos BUP men fick aldrig någon tid där. Min dotter beter sig så som jag föreställer mig en värstings-tonåring. hon har alltid sista ordet, allt jag gör är fel , helst ska jag vara osynlig när vi närmar oss skolan. hon berättar ingenting hemma som berör henne och svarar bara med ja eller nej på frågor. hon går i 2an nu och hennes lärare har antytt att hon också har lagt märke till hennes attityd ibland och att hon sällan är glad. min dotter har en bästis och umgås i övrigt mest med pojkar. hon vägrar att ha annat på sig än svarta och gråa kläder och det får inte vara det minsta flickigt.
jag vet inte vart detta ska sluta och är otroligt orolig. ofta är jag riktigt förbannad på henne och känner aldrig att vi verkligen lyckas reda ut en konflikt. denna ständiga ilskan tar på krafterna och efter våra utbrott känner jag mig oftast totalt värdelös. när situationen går över styr försöker jag återfå kontrollen genom att bli auktoritär. hon får gå på sitt rum eller så skriker och vrålar jag som en galning på henne. jag vet att detta är fel men jag vet inte hur jag ska göra i stället. Det går inte att prata med henne - jag når inte fram.
till saken hör också att jag inte alls känner på samma sätt gentemot hennes syskon. har funderat om min dotter kanske är svartsjuk på vår bra relation , men jag vet inte om det är så. Hon älskar sina småsyskon och är omtänksam.
Hon kan aldrig glädja sig över allt hon får utan är alltid sur över att hon inte får ännu mer.
De andra barnen är gosiga och gillar att mysa. min dotter slår bort min hand i sömnen när jag vill smeka hennes kinder på morgonen för att väcka henne.
Jag vet varken in eller ut och önskar inget mer än att få en nära relation med henne. känner att hon glider ifrån mig mer och mer för varje dag som går och är så otroligt ledsen över det.

vad ska jag göra om jag inte reder ut detta själv ? Vet inte vart jag ska vända mig. BUP ville inte hjälpa mig, det har jag försökt flera gånger.

ledsen mamma
0 röst(er)
Annons
Annons

Svar

  1. sexbarnsmamma

    Hej ledsen mamma!

    Här är det du och bara du som måste ta ledningen för att det ska funka - det ansvaret kan och får du inte lägga över på din dotter.

    Jag är ingen psykolog eller expert, men jag har många barn och jag vet att man har lättare att förstå några av sina barn, medans någon annan av dem kan vara som främmande fåglar - men det måste de få vara! Det gäller att hitta andra gemensamma beröringspunkter, att ni två hittar något som binder er samman. Ha något att göra som bara är ERT, och se till att få flickan att känna sig oumbärlig och behövd av dig, att du klarar dig så mycket sämre utan henne.

    Rent praktiskt betyder det ett arbetsschema, hon är så stor att hon kan klara mycket nu, både ensam och i samarbete med dig och syskonen och pappan.

    -matlagning

    -dukning

    -göra sallad

    -gå ut med sopor

    -städa toan

    -damma

    -vattna blommor

    osv... i ett rullande schema.

    Jag skulle vilja ge dig två boktips som kan komma att förändra ert liv tillsammans, och det är: Barnaboken av Anna Wahlgren och Växa med ansvar av Barbara Coloroso. I AW:S bok finns massor att läsa, bl a om alla olika åldrar och vad som händer.

    Här har du ett litet smakprov på vad som står om just åttaåringen:

    """"Åttaåringens samvete brukar inte besvära honom, men han har förstått att allt man gör får konsekvenser. Och det kan plåga honom.
    Blixten kan slå ner i huset bara för att åttaåringen gav smörgåsen till hunden, när ingen såg.

    Åttaåringen befinner sig i en utforskande utvecklingsfas, som kommer att pågå fram till tioårsålderns ljuvliga behärskning.


    Han kan vara en smula osammanhängande, fladdrig, svårgripbar, och han kan spela över i sin iver; han kan vägra inse sin begränsning och då måste han hållas tillbaka.


    Han reagerar sällan med dåligt humör som sjuåringen men i stället med fysiska symptom: ont i magen och ont i huvudet kan vara tecken på överansträngning.


    Åttaåringen behöver ännu tolv timmars sömn om dygnet. Vill han vara uppe på kvällen, kan han lätt förmås vänja sig vid att ta en liten lur på eftermiddagen efter skolan, då ändå inte särskilt mycket händer.

    Han är som sagt en liten magiker, och därmed ett lätt offer för skrämskott. Gör han till exempel en grimas, och någon säger: ”Akta dig så inte vinden vänder och tuppen gal! Då blir du sådan”, då tror han det bergfast.

    Åttaåringen leker med makterna därför att han fruktar dem. Som förälder får man slå sig på fingrarna inför frestelsen att utnyttja detta.

    Hot om allsköns farligheter, mördare i natten, hemska repressalier kan skrämma slag på åttaåringen, som ju själv kan locka fram ond bråd död genom en så enkel sak som att glömma borsta tänderna.

    Själv skrämdes jag (verkningslöst) till sanning genom den förfärliga upplysningen att man fick en svart prick på hjärtat varje gång man ljög. När hjärtat blev svart, dog man.


    Åttaåringen kan inte tala sanning.

    Omvärlden är alldeles för oförstående för det.

    Vissa saker måste friseras, sorteras och även stundom förtigas.

    Man vädjar inte särskilt framgångsrikt till åttaåringens moral.

    Visst har han en moral – men den är en smula speciell: stjäl han en hundralapp av mamma, kan han köpa bollen han vill ha. Om då mamma frågar var han har fått bollen ifrån, kan han säga att han hittat den. Saken är klar!

    Lögnen om att han hittat bollen gör han i ordning därför att han vet att det är fel att stjäla. Men det skulle inte falla honom in att känna sig usel för att han stjäl pengar – nu när han vill ha bollen och inte har några pengar, vilket däremot mamma har. Konsten är bara att få det att se ut som om han inte hade stulit några pengar.

    Åttaåringen är inte svekfull – bara påhittig, praktisk och på sitt eget vis logisk.

    ”Hur KAN du göra så?!” är en fråga som åttaåringen helt enkelt inte kan besvara. I varje fall inte med skam. Han tycker det är solklart enkelt: det var bara att ta hundralappen ur plånboken. Är det det de vill veta?


    ”Om du åtminstone ÅNGRADE dig”, fortsätter kanske de upprörda föräldrarna, men de kan lika gärna be himlen öPPna sig och gråta på beställning. Varför skulle åttaåringen ångra sig? Ångrar han något, är det att han inte var tillräckligt smart så att han undgick upptäckt, och medan de goda föräldrarna väntar på hans ångerfulla tårar står han och grubblar över hur han ska kunna sköta sig bättre nästa gång.


    Åttaåringen ska man i stället ta med förnuft. Detta är de stora föredragens tid, och de drabbar åttaåringen till viss verkan.


    ”Om du snor pengar av mig, kan det faktiskt betyda att jag börjar sno saker av dig. Dina vackra stickers, till exemPel. Eller din medalj. Eller din kniv. Den skulle ju jag behöva. Den kanske bara är borta en dag, när du kommer hem från skolan. Och så går du och letar efter den, och frågar om jag har sett den. Och då säger jag nej, jag har inte sett den. Och sedan ser du att jag har en kniv som är Precis likadan som din. Där är ju min kniv! säger du då och så vill du ha tillbaka den. Och då säger jag: Vadå, din kniv? Den här har jag hittat.”


    Åttaåringen ser inte skamsen ut men däremot förbluffad – detta hade han aldrig tänkt sig.


    Åttaåringen är en liten polare som stundom går sina egna vägar, men han är innerst inne innerligt kärleksfull, och ganska liten ännu.
    Han behöver dagligen få sin tillhörighet bekräftad, och mötet, det goda, glada, uppmärksamma, om än aldrig så kortvarigt, är oavvisligt viktigt för åttaåringen (liksom för oss alla).


    Han bör ges fasta uppgifter i hemarbetet, för vilka han har dagligt och eget ansvar.
    Och han bör vara med om att själv bestämma dem.
    Han är en utforskande natur, pigg på äventyr och i behov av största möjliga rörelsefrihet. Men fri känner han sig bara om han vet vad som gäller och kan operera fritt inom ramen för det bestämda – tider, rutiner, vanor, vissa konkreta och exakta, inte luddiga regler.


    Hans umgänge med kamrater bör enligt min mening fortfarande begränsas till en viss tid – en eller högst två timmar om dagen – och äga rum först när han skött det han ska.""""

    Jag hoppas du orkade läsa det här mastodontinlägget, men jag känner verkligen att jag gärna vill hjälpa er, framförallt din lilla tös, att hitta ett sätt att trivas ihop TROTS att ni är olika!

    All lycka till!

    Kram!
    Skrivet: 17 oktober 2008
    0 röst(er)
  2. ledsen mamma

    tack

    tack sexbarnsmamma för ditt långa inlägg och att du tog dig tid för mig. boktipsen är jättebra, ska genast gå till biblan och kolla nästa vecka.
    det är mögligt att jag gör min flicka större än vad hon är genom att hon är störst i syskonskaran.
    egentligen är hon ju fortfarande liten. ser jag hennes kompisar tycker jag dem är små men de är inte heller så uppkäftiga och kaxiga ( inte mot mig i alla fall ).
    tack för ditt stöd, jag behövde det !!
    kram
    ledsen mamma
    Skrivet: 18 oktober 2008
    0 röst(er)
  3. Mamman

    Trotsboken

    Läs Trotsboken av Malin Alfvén. Kapitlet om 9-åringar stämmer in på din dotter.
    Skrivet: 4 november 2008
    0 röst(er)
  4. Lucia 29 år

    Sv: kaxig 8-åring , vet varken in eller ut

    Min dotter var också så i 9 års åldern,hon vägrade att ha på sig allt annat en svart. Det jag gjorde då var att säga till henne att jag kan låta henne vara ifred men jag finns där om hon behövde. Så det var ett sätt för henne att visa att jag brydde mig om henne (tyckte hon)
    För hon ville vara ifred men om hon ville ha lite uppmärksamhet fick hon det utan att behöva skrika och bråka. Så om hon är ledsen nu mera så berättar hon det för mig. Men hon kan fortfarande vara sur kaxig och otrevlig men hon är 13 nu. Så testa att berätta att du gärna låter henne vara ifred men att hon kan prata med dig och glöm inte bort alla behöver kärlek och uppmuntran och alla är sura ibland.
    Kram lucia och dottern hannah
    Skrivet: 5 februari 2012
    0 röst(er)
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons

Om du ammar - ger du också ersättning?




Rösta
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons