Kvällstrassel, kvällsoro – därför skriker din bebis på kvällen

Det är kväll, eller sen eftermiddag. Bebisen är orolig. Kanske är den som fastklistrad vid föräldrakroppen, kanske vill den amma eller ha ­flaska hela tiden – och kanske släpper den förtvivlat taget efter bara någon minut och vill sedan suga igen, och sedan inte, och sedan igen, och sedan inte …

Så kan det som ibland kallas för kvällstrassel, kvällsoro eller kvällsångest se ut för många bebisar.

Kinkig och orolig på kvällen

Psykologen Eva Lyberg arbetade för ett par år sedan i ett forskningsprojekt om anknytning. Under några månader tittade hon på mer än 100 filmade intervjuer med bebisföräldrar.

– Många berättade om ett kinkande på kvällen, något som inte kom direkt men efter några veckor, säger hon.

De BHV-sjuksköterskor* vi har pratat med har samma erfarenhet.

– Väldigt många föräldrar ­pratar om det här, säger BHV-sjuksköterskan Ingegärd Reboia.

– De upplever att inget är ­riktigt bra på kvällen, vad man än gör. De säger att barnet är kinkigt, att det har svårt att komma till ro, säger hennes kollega Carina Lundberg Callenholm.

De flesta barn mellan 3 och 12 veckors ålder blir ”fussy” – ­kinkiga eller ”trassliga” – mot slutet av ­dagen, skriver den amerikanska barn­läkaren Berry Brazelton i boken Touchpoints.

Tillväxtfas eller hunger

Det finns många teorier om varför det är så. Ibland sägs det bero på att ­bebisen är i en tillväxtfas och behöver äta mer – men det finns inget vetenskapligt stöd för att tillväxtfaser har ett samband med att bebisen vill äta mer och/eller oftare.

Ibland sägs det bero på hunger. Det antagandet kan delvis bero på att ammande bebisars missnöje ibland tolkas som tecken på att mamman inte har tillräckligt med mjölk. Så är det oftast inte, men ibland kommer det inte så mycket mjölk fast den finns där (vilket kan bero på att exempelvis stress hämmar den så kallade utdrivningsreflexen). Antagandet kan också ha sin grund i påståendet att bröstmjölk blir mindre fet mot slutet av dagen – men en studie har visat att det är precis tvärtom: bröstmjölk är fetare på kvällen.

Läs också: Kvällstrassel – "Jag kände en väldig vanmakt"

Närhetsbehov kan spela in

Eva Lyberg, som bland annat har arbetat på nenonatalavdelningar med sjuka och för tidigt födda bebisar, tar fasta på tanken om närhetsbehov.

– Kan det vara så att små bebisar vill vara mycket mer nära än vad vi i vår kultur ­generellt erbjuder dem? Den fysiska när­heten till en förälder reglerar ju mycket på fysiologisk nivå; lugn- och ro-hormonet oxytocin flödar, stresshormon som kortisol och adrenalin minskar. Så när barnet är separerat från föräldern kan man ju anta att det får något förhöjda stressnivåer.

Kvällstrasslet kan i så fall både vara ett resultat av lätt förhöjd stressnivå, och av att bebisen själv känner att närheten till föräldern kan lindra obehaget, funderar hon.

– Kinkighet leder ju ofta till mer närhet.

Barnet varvas upp

BHV-sjuksköterskan Carina Lundberg ­Callenholm tycker sig se ännu en tänkbar förklaring.

– För när det är så här, vad gör man då som förälder? Jo, man startar upp en massa aktiviteter, säger hon. Man ammar eller ger flaska, man lägger ner barnet, tar upp ­barnet, bär i sele eller bärsjal, går runt och dansar … Och risken är att effekten då blir den motsatta mot vad man har tänkt sig. Risken är att barnet varvas upp istället för att få hjälp att komma till ro.

Kollegan Ingegärd Reboia instämmer.

– Man vill ju trösta, säger hon. Man vill att ens bebis ska bli lugn och nöjd. Så man ammar eller flaskar lite, och det funkar en stund – tills bebisen kinkar igen. Då kanske partnern tar bebisen, går omkring och ­vyssjar lite – tills bebisen gnäller igen. Då kanske man sätter på en speldosa och lägger ner bebisen – tills den gnäller igen … Alltså, man gör så många saker! Istället för att göra bebisen lugn ger man den – i all välmening förstås – en massa nya intryck att hantera.

Nästan alla bebisar grät på kvällen

Under 1990-talet bad barnläkaren Berry ­Brazelton 80 föräldrar att registrera när och hur deras bebisar trasslade. Alla bebisar utom några få betedde sig på ungefär samma sätt: De hade en förutsägbar kinkig period som började vid slutet av varje dag. Då grät de på ett särskilt sätt; inte som om de hade ont eller var hungriga. De slutade gråta när en förälder tog upp dem, men började gråta igen om de lades ner. Om de blev burna mycket grät de mindre, men de slutade inte gråta helt.

Berry Brazeltons teori var att kvällsoron beror på ett omoget nervsystem. Mot slutet av dagen, när bebisen har tagit in och hanterat massor av stimuli, blir nervsystemet över­belastat, menar han. Mat- och sovperioderna blir allt kortare och kvällstrasslet sätter in.

Försöker förstå vad bebisen behöver

Som förälder gör man vad man kan för att försöka förstå vad bebisen behöver. Man tar upp bebisen, bär, ammar eller ger flaska, byter blöja, masserar, sätter kanske på ­musik att dansa till med bebisen i famnen …

Berry Brazelton menar dock att man inte ska göra för mycket. När man har försäkrat sig om att bebisen inte har ont, inte är hungrig och inte är sjuk är det bra om man kan göra något som är lugnande – ”det ­normala en- eller tvåtimmarskinkandet kan lätt förlängas till fyra- eller sextimmarsprövningar om föräldrarna blir för oroliga och utsätter det redan överbelastade ­nervsystemet med för mycket hantering och stimulans”, skriver han.

Hjälpa en kvällstrasslig bebis

Frågan är hur man hjälper en kvälls­trasslig bebis till lugn.

Man får pröva sig fram, tycker Carina Lundberg Callenholm. Barn, och föräldrar, är ju olika.

– Men istället för att pröva många olika saker som kanske varvar upp situationen, tror jag att man inte ska ge upp så lätt med det man försöker. Kanske bebisen blir ­lugnare om man prövar lite till.

Hon berättar om ett tips hon brukar ge föräldrar som har en partner:

– I många familjer jobbar ju partnern i början. När hen kommer hem kan man ­bryta situationen genom att partnern tar hand om barnet – och hen kan gärna ta med barnet ut på långpromenad. Den förälder som har varit hemma under dagen behöver inte följa med utan kan passa på att vila en stund. Visst, det kan vara mysigt att gå ut och gå båda två ibland, men när läget är så här är det ofta bra om hemmaföräldern får en timme för sig själv. Barnet somnar ­antagligen på promenaden. Ibland fortsätter det att sova när det kommer hem, annars har det åtminstone fått en stunds vila.

Hennes kollega Ingegärd Reboia tipsar om mörker:

– Små barn behöver hjälp att stänga av alla intryck ibland. Ett sätt man kan pröva är att gå in i ett mörkt rum, sätta sig ner med bebisen nära i famnen och kanske sjunga eller prata lite lågt, säger hon.

Bebisar är ledsna på eftermiddagen och kvällen

Marit Olanders, amningsråd­givare och författare till boken Amning i vardagen, lyfter fram att det närmast är ofrånkomligt att bebisar är svårtröstade på eftermiddagen och kvällen.

Hon berättar om forskning som har visat att även barn bland ursprungsbefolkningen !Kung San i nordvästra Botswana hade en gråtkurva med en topp under de tre första månaderna. De hade också lika många gråtperioder som de holländska bebisar de ­jämfördes med – men !Kung San-bebisarnas gråtperioder var kortare. Totalt grät de ungefär hälften så mycket som de holländska bebisarna.

Skillnaden kan ha berott på att !Kung San-bebisarna och de holländska bebisarna togs omhand på olika sätt, har man tänkt (bland annat ammades !Kung san-bebisarna varje gång de grät och även vid andra tillfällen; totalt flera gånger i timmen men bara några få minuter åt gången).

– Småbebisar börjar alltså gråta oavsett kultur, men hur länge de gråter kan ha att göra med kulturen, säger Marit Olanders.

Bebisen vill ha närhet

Elisabeth Kylberg, nutritionist och docent i experimentell pediatrik vid Uppsala universitet, har liknande tankar.

– Att bebisen vill ha närhet är givet. Ett människobarn är totalt beroende av att en vuxen människa tar hand om och ser till att tillfredsställa dess behov. Men att vara lyhörd för och följa sitt barns behov stämmer inte med vår kultur – vi efter­strävar ju ofta att barnet ska klara sig självt och vara nöjd med det.

I praktiken blir det alltså en kulturkrock, menar hon.

– Barnet har ju sin vakenperiod på eftermiddagen och kvällen och vill då vara nära.

Kanske är det vår kulturs strävan att ­separera förälder och barn som gör att ­barnet uppfattas som oroligt, funderar hon:

– Jag tror att föräldrar behöver mer ­bekräftelse i att lita på sin intuition och vara öppna för samspelet med sitt barn.

Föräldrar förtvivlade

Föräldrar till kvällstrassliga barn är ofta förtvivlade, berättar BHV-sjuksköterskan Ingegärd Reboia.

– De är förtvivlade för att kvällarna ser ut som skit hemma, för att de knappt hinner äta middag, för att bebisen ständigt är missnöjd … Då brukar jag berätta min upplevelse: att det alltid är så när man har en så liten bebis. Och då är det som om föräldrarna slappnar av. De får en bekräftelse på att så här upplever andra det också, att det inte är ­något fel på oss, att det är okej som det är – och att det kommer att gå över.

Om inte förr så går kvällsoron i regel över vid 3 till 4 månaders ålder, enligt alla vi har pratat med.

Läs också: ALLT du behöver veta om bebisar, större barn och sömn!

* BHV-sjuksköterskor är den nya benämningen på det som förr kallades bvc-sjuksköterska. Förkortningen står för barnhälsovårdssjuksköterska.

Så hjälper du bebisen att komma till ro

Hur kan man hjälpa bebisen att chilla? Ibland funkar inget, men kanske finns det något som kan göra tillvaron lite lättare.

• Mat (och tröst). Amning eller flaskning kan vara rena mirakelmedicinen.

• Närhet. Att vara nära är ofta lugnande.

• Hud mot hud. Ta av dig själv och bebisen på överkroppen, håll bebisen nära.

• Bära. Bär bebisen. Om du vill, använd bärsele eller bärsjal.

• Napp. Om bebisen inte är hungrig kan man pröva om den vill ha napp (om bebisen ammas och man vill fortsätta amma är det bra att vänta med napp tills amningen är etablerad).

• Promenera. Gå på promenad med vagn, bärsjal eller bärsele.

• Minska intrycken. Gå in med bebisen i ett mörkt rum. Var nära, prata eller sjung lugnande.

• Gunga och vagga. Bär bebisen i bärsjal eller bärsele, dansa eller gunga med knäna – eller sätt dig på en pilatesboll och guppa försiktigt.

Källor: Eva Lyberg, psykolog, Ingegärd Reboia, BHV-sjuksköterska, Carina Lundberg Callenholm, BHV-sjuksköterska, Lisen Forsberg, förälder och bloggare