På luffen i Stockholms skärgård

På luffen i Stockholms skärgård

På luffen i Stockholms skärgård

Följ med på ö-luff i Stockholms skärgård.

Vår reporter köpte ett båtluffarpaket med fem övernattningar och åkte ut i Stockholms norra skärgård med Alva, 7, och Melker, 5.

Dag 1: Siaröfortet:
Det är en gråmulen morgon i slutet av juli och vi står i kö för att gå ombord på m/s Sjögull som ska ta oss på en sex dagar lång båtluff i Stockholms norra skärgård.

Fakta/Båtluffarpaket

Fem övernattningar och sex dagars båtresa kostar 4 150 kr/4-bäddsrum eller 2 560 kr/2-bäddsrum. Priset gäller för STF-medlemmar. På de flesta vandrarhem går det att hyra lakan och på en del kan man också köpa frukost.
Mer info om båtluffarpaket i Roslagen hittar du på svenskaturistforeningen.se

På Strömkajen strilar sommarregnet ner och kön till båten är lång. Barnen är ovanligt uppspelta, trots vädret, och har mutats med löfte om varm choklad på båten.

Första målet är Siaröfortet som ligger i farleden mellan Stockholm och Åland. Det är trångt om utrymme i farleden och på vägen ut möter vi en hel armada segelfartyg. Stockholm är en av värdhamnarna för Tall Ships race, världens största internationella kappsegling för stora segelfartyg, och det känns som om vi har hamnat mitt i en inspelning av ett brittiskt kostymdrama. Vi passeras av briggar och fullriggare, skonare, ketcher och karaveller. Mest imponerande är den ryska barken Sedov, 117 meter lång och med en extremt prydligt uniformerad besättning.

Fakta/Bed & breakfast

I Stockholms skärgård finns det också möjlighet att bo billigt på så kallad bed & breakfast, eller rum med frukost. I Skärgårdsstiftelsens katalog Bed & breakfast finns 564 sängplatser hos 80 värdar samlade. Katalogen är gratis och finns bland annat hos Waxholmsbolagets terminaler, Sverigehuset och genom Skärgårdsstiftelsens kansli. Mer bra fakta om skärgården hittar du i boken Skärgårdsnatur 2008 från Skärgårdsstiftelsen. Också den är gratis.
Mer info: www.skargardsstiftelsen.se Efter två timmar är vi framme vid Siaröfortet, som ligger i Furusundsleden mellan norra Ljusterö och fastlandet. Här ska vi bo i två dagar på vandrarhemmet som är inrymt i ett gammalt logement från 1920-talet. Barnen är glupande hungriga så vi börjar med att beställa lunch i vandrarhemmets restaurang. Det blir pannkakor för Melker och köttbullar med pastasallad och ostbågar (!) för Alva.

Vi upptäcker att det är dags att släppa våra fördomar om vandrarhem. Många gäster kör förvisso fortfarande med självhushåll, men på Siaröfortet går det bra att beställa både frukost, lunch och middag i restaurangen. Vi valde att inte ta med lakan till familjen, eftersom det finns att hyra på de flesta vandrahem nuförtiden. Stämningen påminner om ett gammaldags pensionat, vilket är underbart.

Efter lunch är det dags för upptäcksfärd på och i det gamla fortet. Siaröfortet började byggas efter 1:a världskriget och var avsett att fungera som ett ”lås” för Stockholms inlopp – för att hindra fienden att ta sig in mot huvudstaden. Själva utanpåverket är byggt för att se ut som ett berg och är fortfarande bestyckat med gamla kanoner. Det är en enormt fantasieggande lekplats, även om berget på vissa ställen stupar väldigt brant. Alva och Melker rusar entusiatiskt omkring på fortet, som mer påminner om ett modernt konstverk än en försvarsanläggning.

Runt fortet finns värn åt olika håll med kanoner som fortfarande går att vrida. Barnen tycker att det är jättekul att rikta kanonerna mot de gigantiska Ålandsfärjor som passerar förbi med jämna mellanrum.
Själva huvudanläggningen är insprängd i berget. Den är gigantisk, här skulle 250 mannar, 10 officerare och 6 underofficerare samt en läkare bo för att kunna skydda huvudstaden. Anläggningen är öppen för allmänheten och definitivt värd ett besök. Toaletter, sängar och filtar har fått vara kvar för att man ska få en känsla för hur det var att vistas där nere. Det är så fuktigt att det droppar från taket och vi är glada att vi har tagit med extra tröjor, för det är fruktansvärt kallt. Fukten och kylan gjorde det också omöjligt att bo nere i fortet och så småningom byggdes det logement som i dag är vandrarhemmet. Fortet användes fram till 1960-talets början då militären stängde anläggningen. Det renoverades 1993 och är numera ett museum.

Mer info

Siaröfortets Vandrarhem, kafé, bad och gästhamn: öppet 18/6–19/8 dagligen kl 10–17.30, Blidösundsbolaget, tel 08-24 30 90.
Mer info på blidosundsbolaget.se

När vi kommer ut igen är det en pytteliten solspricka i molntäcket och barnen passar på att bada. Det börjar bli sent och det är snart dags för middag.

På kvällen vill barnen leka lite till uppe på fortet och vi sätter oss och betraktar alla båtar som passerar ön i kvällsljuset. Melker blir ”adopterad” av ett gäng större barn som leker äventyrslekar bland betongtornen och jag står lite nervöst och vaktar vid de brantaste betongväggarna. Jag konstaterar att det kanske inte är världens bästa ställe att ta med en 2-åring till. Men Melker, som är 5, klarar alla klättringar fint, med lite hjälp från en vuxen.

Dag 2: Rödlöga
I båtluffarpaketet ingår en dagsutflykt längre ut i havsbandet. Om vi vill kan vi ta båten ut till Söderöra eller Norröra, öarna där tv-serien Saltkråkan spelades in. Snickargården står fortfarande kvar på Norröra och har blivit kafé. Vi vill dock längre ut i skärgården så vi bestämmer oss för att ta oss så långt man kan komma med reguljär trafik, nämligen till Rödlöga som ligger långt ut i havsbandet.


Rödlöga är fantastiskt vackert. Här finns en genuin skärgårdsbebyggelse, totalt ca 150 hushåll under sommaren, en liten affär, inga vägar och ingen elektricitet.

Vi hittar en skyddad klippskreva i lä från den friska vinden och njuter av att ha fri sikt ut mot öppet hav. Barnen vill så klart bada igen, vi vuxna låter gärna bli och nöjer oss med att doppa tån i det iskalla havsvattnet.


Framåt eftermiddagen är det dags att ta båten tillbaka. Alva och Melker har nu lärt sig känna igen Sjöbris och Sjögull, som är de två båtar som går på vår ”båtluffarrutt” och spanar ivrigt från bryggan

Mer info

Läs mer på rodlogaboden.se

efter vilken av dem som kommer. Den här gången är det Sjöbris.


Vi avslutar kvällen med middag på vandrarhemmet, en grillad köttbit med ett glas rött vin och en fantastisk utsikt mot vattnet.

Dag 3: Kapellskär
På morgonen är det dags att lämna Siaröfortet för att ta båten norrut. Nästa stopp är Kapellskär på Rådmansö, som egentligen inte alls är någon ö utan en del av fastlandet. Vid hamnen står Estonia-korset, till minne av de personer som dog i Estonia-katastrofen 1994.

Här ligger Ridderholms naturreservat, ett av Skärgårdsstiftelsens 30 naturreservat. Vi möts av föreståndaren Gunnar Lodin, som kör upp vårt bagage till vandrarhemmet som ligger drygt 1,5 kilometer från hamnen. Vi tackar nej till skjuts för att barnen ska få sträcka på benen och promenerar i stället i långsam takt upp till vandrarhemmet, genom hagar och ängar. På vägen tittar vi på blommor och hälsar på några av de drygt 100 kor som håller landskapet öppet.

Som tur är har vi ätit lunch på båten (pannkakor) för här är det långt till affären och den närmaste matserveringen finns i Kapellskärs färjeterminal nere vid hamnen. Vi får hyra en cykel på campingen för att kunna ta oss till affären för att köpa middag.

Vandrarhemmet är inrymt i en gammal statarlänga som har hört till Riddersholms slott i närheten. Här har man under lång tid jobbat med en miljöprofil och 2006 fick man som första vandrarhem i Sverige miljöcertifieringen ”Den Gröna Nyckeln”. I miljöarbetet ingår att man som gäst bland annat källsorterar sina sopor.

Barnen och jag tar en promenad bort till Riddersholms slott från 1700-talet. Ryktet säger att det står bilar från inspelningen av Jönssonligan-filmerna utanför. Själva slottet är en ganska förfallen byggnad omgiven av byggnadsställningar, men utanför står mycket riktigt en polisbil från filmerna och Jönsson-ligans gamla svarta amerikanare. Här har skådespelaren Björn Gustafson (Dynamit-Harry i Jönssonfilmerna) vuxit upp och slottet ägs för närvarande av en av filmernas medarbetare.

Barnen är dock mer intresserad av kattungen som verkar bo i slottet och jag hinner precis stoppa dem innan de slinker in genom den jättestora slottsporten som står på glänt.

På kvällen blir det middag med grillat kött och korv till barnen. Vi har träffat ett äldre par från Småland som åker samma båtluffartur som vi och vi delar vänskapligt på maten. Alva och Melker har hittat två kompisar – ett svenskt-belgiskt syskonpar vars familj är på väg mot Gävle och som ska sova en natt på vandrarhemmet. Språket tycks inte vara något problem utan de förenas över den jättelika samlingen med legoliknande byggklossar som finns i matsalen.

Här på Kapellskär får vi också en första föraning om foppatoffelns dominans i vandrarhemsvärlden. Alla gäster tycks ha minst ett par i packningen. En dam berättar att hennes man hade köpt 15 par tofflor när de var på vintersemester i Thailand.

Dag 4: Fejan
Båten ut till vår fjärde ö, Fejan, ska gå först på eftermiddagen och vi tillbringar några timmar med att ströva omkring i naturreservatet. Barnen vill naturligtvis bada igen, jag har fortfarande inte doppat mig, och väl på båten smakar det gott med lunch (pannkakor till barnen igen…).

Det första vi ser när vi närmar oss Fejan, som ligger nordost om Kapellskär, är det otroligt vackra vandrarhemmet. Fejan har en spännande historia: Vandrarhemmet är inrymt i det gamla kolerasjukhuset. De fartyg som kom från Finland och Ryssland fick under koleraepidemin i slutet av 1800-talet ligga i karantän vid Fejan. Som mest låg det (sommaren 1894) 196 fartyg med sammanlagt 4 773 passagerare i karantän här, vilket är svårt att föreställa sig. Fejans krog, som räknas till en av skärgårdens bästa, är inrymd i den gamla likboden vid hamnen där de döda kropparna förvarades.

Bakom vandrarhemmet ligger Kongovillan, som ursprungligen var tänkt att bli missionsstation i Afrika. Det behövdes dock en läkarbostad och huset, som kan vara ett av Sveriges första modul-hus, flyttades hit i stället.

Fejan har också utnyttjats som genomgångsläger för de över 30 000 balter som flydde till Sverige i slutet av andra världskriget.

I dag är Fejan lite av ett Sandhamn light. Vandrarhemmet är återigen mer likt ett gammaldags pensionat och det ligger många väldigt stora, och dyra, båtar för ankar vid hamnen. För barnen finns ponnyridning och – för de lite större barnen – seglarläger. På kvällen lyxar vi till det med en middag på Fejans krog. Vi har beställt bord i förväg, vilket är nödvändigt under högsäsong, krogen är populär.
Det blir återigen pannkakor, åtminstone för Melker. Alva väljer, lite mer vuxet, grillad hamburgare. Vi vuxna beställer fisksoppa och grillat lamm. När barnen springer upp till vandrarhemmet för att leka, sitter vi kvar på uteserveringen en stund och tittar på solnedgången.

Vid bordet bredvid sitter ett helt gäng killar som verkar hämtade direkt från Stureplan. De har varit ute och åkt vattenscooter och sitter och dricker öl i sina halvt avtagna våtdräkter. Vi slås av kontrasten mot det oerhört stillsamma Kapellskär, där det bara var flugorna som surrade. Här är det mer seglarliv och bakåtkammat hår som gäller. Och definitivt färre foppatofflor.

Dag 5–6: Arholma
På eftermiddagen går båten mot vårt sista stopp, Arholma, som också blir hela familjens favorit. Melker är emellertid inte jättesugen på att sova ännu en natt på ett nytt okänt ställe. Det är inte helt lätt för en rutinberoende 5-åring att byta miljö hela tiden och helst vill han åka hem nu. Det blir en del lirkande för att få honom på gott humör när vi kommit fram till Bull-August gård, vandrarhemmet där vi ska bo.

Här är det fullt av barn, Alva finner sig direkt och tar en filt och lite leksaker och sätter sig i gräset.

Arholma är en av skärgårdens mest kända öar. Här finns ett 70-tal bofasta, under sommaren cirka 500, en affär, en dansbana med restaurang och en fantastiskt vacker skärgårdsbebyggelse.

Bull-August gård är en riktig pärla och ett typiskt exempel på en gammal roslagsgård, omgiven av en jättestor grästomt där barnen kan springa av sig alla myror i benen.

Middag på dansgolvet
När vi lämnat in bagaget tar vi en promenad upp till Arholma båk, ett sjömärke som byggdes på 1700-talet för att användas som lotsutkik. I dag är båken ett konstgalleri, men har tidigare använts både som telegrafstation och dansbana. Utsikten över skärgården och Ålands hav är fantastisk och Melkers humör höjs i takt med klättringen upp i båken.

Vi passar på att gå ner till affären för att köpa frukost och på kvällen går vi till dansbanan för att äta middag. Senare på kvällen ska det bli dans till levande musik, men nu blir vi placerade vid ett bord mitt på dansgolvet till barnens stora förtjusning. Det finns gott om plats för hopp och piruetter när man inte orkar sitta längre. Personalen har ett skönt tålamod med barnen, som efter middagen bestämmer sig för att samla kapsyler. Efter ett otal turer in i köket har de samlat ihop så många att de inte får plats i fickorna längre. Tur att det finns ett par föräldrar med stora jackfickor.

Mer info

Läs mer på arholma.nu
På Arholma finns också det ganska nyöppnade vandrarhemmet Arholma Nord. Mer info på arholmanord.se

Äntligen lyckas vi också övertala Melker att äta någonting annat än pannkakor. Han accepterar tveksamt grillad korv med pommes frites och massor av ketchup. Vi andra är helnöjda med våra laxburgare och lammracks. Dubbelt så gott som på Fejans lyxkrog, och hälften så dyrt.

Efter middagen sitter vi länge på klipporna utanför dansbanan och tittar på solnedgången. Det är definitivt den vackraste kvällen på hela resan och utsikten är storslagen. I morgon är det hemfärd, men innan dess blir det ytterligare en dag på Arholma.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 7/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler