Vänta barn i styvfamilj

Vänta barn i styvfamilj

Vänta barn i styvfamilj

Mamma, styvmamma – och gravid.

Att leva i styvfamilj kräver tålamod och förståelse från alla inblandade. Frida var själv styvmamma i många år, men tyckte att rollen var svår. Nu väntar hon barn med en ny man, som i sin tur är styvpappa till hennes 10-åriga son.


En rund mage kurvar sig under Fridas tröja. Hon smeker den kärleksfullt och berättar om hur det kan vara att vara både styvmamma och mamma. Och om hur det känns att nu få ett barn med en man som är styvpappa åt hennes första barn.


Frida träffade Tommy för elva år sedan, när var hon 21. Tommy var nyseparerad och hade två små barn som Frida tog sig an med kärlek och entusiasm.


Hon tyckte det var härligt att komma in i en familj och hon fick se Tommy från ett nytt perspektiv i samspelet med sina söner.


– Jag tyckte om hans barn och såg sidor hos Tommy som jag kanske inte hade upptäckt lika tidigt utan barnen.


Frida berättar om hur Tommy lekte med dem och hur kärleksfull han var i närheten till sina barn. Han var nyfiken och visade sin livslust i samspelet med barnen.


Allt fungerade smidigt i början, men allt­eftersom relationen mellan Frida och Tommy djupnade uppstod också konflikter. Ju djupare relationen blev, desto mer insåg hon i vilken grad förhållandet styrdes av barnen och barnens andra familj.


– Först måste – och ville – jag ta hänsyn till Tommy. Därefter barnen. Men det räckte inte med det, jag var också tvungen att ta hänsyn till den andra familjen.

Fler och fler konflikter
Frida ville ha sin egen plats och det blev allt fler konflikter. Det kunde handla om till synes triviala saker, som att barnen tyckte om olika sorters mat, och att Frida ansåg att de skulle äta det som serverades.


– Jag gillade inte det sättet att lösa konflikter på, och jag hade inte valt det själv. Men det slutade i alla fall med att jag stod där och lagade olika mat åt dem, eftersom jag inte tyckte att jag hade rätt att börja ändra deras vanor. 


Frida erkänner att hon blev en smula svartsjuk på barnen, som hon tyckte både tog tid och den man hon träffat ifrån henne.


– Jag var 21 år, hade nyligen träffat min man, och var på tredje plats i hans liv. Jag hade svårt att acceptera det. De planerade semestrar och helger och jag fick rätta mig efter det. Tommy ansträngde sig verkligen för min skull, men det var ju en ny situation för honom också. Ibland hade vi olika uppfattning, vår familj och barnens andra familj, och Tommy hamnade mitt emellan.


Det blev svårt för Frida att förstå gränserna för vad som var hennes rättigheter, skyldig­heter och möjligheter.


Efter två år blev Frida gravid och äntligen kände hon att hennes plats i familjerna var given. Hon kände sig inte längre som ”den där besvärliga förkylningen som snart skulle gå över”. Alvin föddes och nu var de tre bröder. Tre bröder vars familjer inte alltid hade samma syn på uppfostran. 


Frida kände starkt att hon ville uppfostra sitt eget barn helt på sina och Tommys villkor.


Vid ett besök på bvc fick de tips om en mammagrupp som just bildats. Det var en grupp mammor som också hade styvbarn, de skulle sitta och prata med en kurator och någon från socialtjänsten.

Förbjudna känslor
Frida såg fram emot att få prata med andra som hade samma problem och samtidigt inte var närstående. Så hon gick förväntansfullt till mötet, presenterade sig och berättade om sina tankar. Men när hon kom dit satt alla mammorna och bara strålade av lycka och nöjdhet, tyckte hon.


– Det enda jag kände att man fick berätta om var hur man älskar alla barnen lika mycket, de egna och styvbarnen. Det kändes helt tabu att säga som det var för mig. Jag älskade och älskar mitt eget barn på ett helt annat sätt. Jag älskar Alvin mycket mer, vilket de­finitivt inte innebar att jag inte tyckte om de andra barnen.


Om de andra mammorna i gruppen visat att de känt igen sig i det Frida berättade om hade hon blivit stärkt. Hon är övertygad om att hon hade blivit hjälpt av att prata med någon annan än Tommy om de förbjudna känslorna.


Då, på mötet, var det ingen som nappade på Fridas tankar så hon gick ledsen därifrån och återvände inte. Hon kände att hon var ensam om sina tankar.


I dag, drygt tio år senare, har hon flera vänner som gått in i relationer där barn redan funnits med i bilden. Hon skulle önska att hon haft de vännerna att prata med då, när hon själv var styvmamma. För nu kan hon tydligt se att deras erfarenheter ser väldigt lika ut.


Frida och Tommy stod varandra nära och hade det bra. De levde varannan vecka som trebarnsfamilj och varannan vecka enbart med det gemensamma barnet. De var trygga, samarbetade och var verkligen en familj.


– Vi blev som kuggarna i en maskin. Men mitt i allt planerande och trixande hade vi tappat bort oss själva och vår relation.


Frida började fundera på vem hon var, hur livet såg ut och hon frågade sig vart hon själv tog vägen egentligen.


– Vi flyttade ihop när jag var så ung, det hände så mycket. Sagan tog slut och vi flyttade isär. Det var väldig ledsamt, men vi har aldrig haft något krig. Jag känner respekt både för Tommy och för mig själv, just för att vi hela tiden visat varandra respekt både som de människor vi är och i vårt föräldraskap.


Det tog tid för Frida att acceptera att det inte var hon och Tommy längre, eftersom de hade varit så sammansvetsade och hade gått igenom mycket tillsammans.


Frida tänkte att hon kanske aldrig skulle få fler barn, eftersom Tommy i hennes huvud var pappan till alla hennes framtida barn. Frida passade på att leva singelliv de veckor hon inte hade Alvin för att få vara fri och så långt ifrån ansvar hon kunde.


På jobbet fanns en kille som hette Håkan. Väldigt långsamt inledde de något som till slut växte till kärlek och en relation.


– Jag har ju barn så det gick ganska sakta. Det fanns mycket som bromsade. Men till slut föll det sig naturligt och vi valde att ha en relation.


– Nu är jag i samma situation som Tommy var i med mig. Men Håkan är en mycket bättre styvförälder än vad jag var. Kanske för att han själv har vuxit upp med en styvfar och sina halvsystrar Och snart ska vi få vårt gemensamma barn.

Måste våga prata
Frida tvivlar inte på Håkans kärlek till Alvin. Men funderingarna på hur det ska bli när deras egna barn kommer, finns där. Ska Håkan fortfarande kunna vara lika fri i sin kärlek till Alvin, som Frida upplever att han är i dag?


Håkan är äldre än vad hon själv var när hon blev styvmamma. 


Hon anser att man måste våga prata om att det både kan och får vara skillnad på känslorna man har inför sitt styvbarn jämfört med känslorna inför det egna, biologiska barnet. Hon tycker att man ska försöka intala sig själv att så länge barnet har sina egna föräldrar, finns det ingen anledning att försöka tvinga fram känslor som kanske inte finns.


– Det kan nog göra mer illa än gott. Man borde ta vara på att man har en relation som man inte får uppleva med sina egna barn, i stället för att försöka att göra allting så lika och rätt.


Hon tror inte heller att styvbarnen älskar sina styvföräldrar som sina egna föräldrar, men påpekar att det är en helt naturlig och sund känsla.


– Man får inte glömma att barnen aldrig valt de nya styvföräldrarna. Ha tålamod och respektera deras väg till en relation med den nya personen i deras liv. Det gäller även dig själv.


Frida berättar att Alvin och Håkan har utvecklat en alldeles egen relation, där de hittar på saker som de två gillar att göra ihop. De kan tycka om tv-program som Frida inte gillar, de målar Sagan om ringen-figurer och de spelar fotboll.


– Jag tror att Alvin tycker mycket om Håkan till att börja med för att han känner att Håkan tycker så mycket om mig. Han är trygg i Håkans närhet helt enkelt.


Frida ser fortfarande Alvins pappa Tommy som en av sina bästa vänner, hon tycker om att prata  med honom.


Men de umgås inte tillsammans med sina familjer. Alvins bröder ser fram emot att få träffa Alvins lillasyster eller lillebror, för även om Frida och Tommy inte är ihop är Alvin och hans halvbröder lika mycket bröder.


"Låt barnen bli riktiga syskon"

Ett nytt barn i styvfamiljen kan innebära lika mycket glädje som frustation. Då är det viktigt att det blivande storasyskonet får känna sig delaktigt redan från början, tipsar barnmorskan Carina Olofsdotter.

– Det är viktigt att stå för det nya barnet. Att de blivande föräldrarna visar glädjen och det positiva som ett barn till för med sig för familjen, säger Carina Olofsdotter-Wiklander, som är barnmorska med det egna företaget Carina Barnmorska.


– Låt det äldre syskonet vara med och ta ansvar. Och tillåt barnen att bli riktiga syskon. Det större barnet får ett syskon, det är ju en fantastisk gåva.


Barn har i regel inga problem med nya små barn, men föräldrarna kan få ta emot en del frustration. Och då ska de finnas där för sitt barn, anser Carina Olofsdotter-Wiklander. Hon betonar det viktiga i att vara vuxen och ta ansvar och att den som har ansvaret är storasyskonets riktiga föräldrar.


Styvmamman eller styvpappan har inte någon barn/föräldrar-relation till sitt styvbarn. Däremot kan de ha en annan bra och viktig relation.


– Den riktiga föräldern kanske får göra ett jättejobb, och så är det bara. Han eller hon får stå upp lite mer för sitt barn än annars. Visa att han eller hon finns kvar när det kommer ett nytt barn, säger Carina Olofsdotter-Wiklander.


Och man ska vara beredd på att storasyskonet reagerar.


– Man får finnas där och bekräfta storasyskonets känslor, och visa att man tycker lika mycket om dem fortfarande.


Kanske har barnet just gått igenom och i bästa fall accepterat en separation, genom sina föräldrars skilsmässa. Nu kommer det ett nytt barn och rädslan för ytterligare en separation kanske träder in.


– De flesta barns drömbild av ”mamma pappa barn forever”, får ytterligare en knäck. Och då ska vi finnas där som mamma och pappa. Man kan visa att det här blir bra, inte samma, men som vi vuxna vill ha det, säger Carina Olofsdotter-Wiklander. 


Bygg helt enkelt på det positiva, tipsar Carina Olofsdotter-Wiklander, låt bli att skapa problem innan de finns. Och kom ihåg att det finns lösningar om problemen dyker upp.


– Sen är det klart att man som nybliven mamma eller pappa tycker mer, eller kanske på ett annat sätt, om sitt eget barn. Men det behöver man ju inte förstärka gentemot styvbarnet. Man får vara vuxen och inkännande. Barnen är barn, vi är vuxna, och det är vi som har ansvaret, säger Carina Olofsdotter-Wiklander.


Bvc-sköterskor brukar gå bra att prata med, om vad och hur man känner. Carina Olofsdotter-Wiklander tror att det är en bra idé att få hjälp av bvc med att organisera en styvföräldragrupp om man vill ha fler att prata med.


Carina Olofsdotter-Wiklander rekommenderar varmt en bok i ämnet som heter Familjepack av Linda Hambäck och Anna Lagerblad, läs mer om den här, och ett utdrag här.


"Det är inte barnet som har valt, det är de vuxna"

Hur ska man få ihop alla olika viljor i styvfamiljen? Och hur kan man göra för att underlätta relationen med sina styvbarn? Anna-Rosa Perris, legitimerad psykoterapeut och läkare, specialiserad inom barn- och ungdomspsykiatri, ger tips för styvfamiljen.

Om man har svårt för sin nya partners barn, kan det vara för att barnen påminner om partnerns tidigare relation. Det är viktigt att förstå det, och inte låta de känslorna förstöra relationen till styvbarnet. Med tiden kan det kanske gå att acceptera och respektera tidigare partner, säger Anna-Rosa Perris.


– Som styvförälder är det viktigt att försöka hitta någonting som man kan tycka om hos sitt styvbarn. Kanske delar man något intresse eller liknar varandra på något sätt, säger Anna-Rosa Perris.
Det händer också att barnet har bestämt sig för att lägga all sorg och ilska på förälderns nya partner eftersom den nya parnern kan kännas ofarlig att bli arg och ledsen på, eller för att det helt enkelt kan vara enkelt att göra den nya parnern till syndabock.


– Om man som styvförälder känner att man inte förstår sitt styvbarns agerande så är det viktigt att prata om det och att hitta stöd och vägledning av någon som kan hjälpa till att se på situationen utifrån, konstaterar hon.


Hon menar att det är viktigt att de vuxna i barnets närhet försöker förstå orsaken bakom beteendet. Barnet kanske är rädd för att bli avvisad av sin andra förälder om de tycker om ”den nya”.


– Det är inte barnet som har valt, det är föräldrarna. Och barnet bör få bli bekräftat i sina känslor även om de är obekväma.

Extravuxen i nätverket
I idealfallet fungerar styvföräldern som en extra vuxen som styvbarnet kan vända sig till.


– Det är en mycket viktig roll, speciellt i dag när många barn har väldigt få vuxna förutom föräldrarna och någon lärare att relatera till.


Som vuxen vill man oftast att barnet ska känna att det har två familjer. Så fungerar det inte alltid. För barn kan det i stället kännas som om de inte har någon familj över huvud taget, när de går mellan två hem.


– Ofta kan ett barn känna så när ett nytt barn har fötts som får bo på heltid hos sin mamma och pappa samtidigt som barnet själv måste flytta emellan, säger Anna-Rosa Perris.


Den känslan går att lindra genom att välkomna och ge barnet omtanke när det kommer.


Det händer också att barnet börjar spela ut de vuxna mot varandra. Anna-Lena Perris föreslår att man i de fallen helt enkelt ska ringa den andra parten och kolla om det barnet säger stämmer. Ofta handlar det om att barnet testar gränserna för kommunikationen och relationen. Barn behöver relationer och kontakt. De vill vara någon som föräldern verkligen vill vara tillsammans med. De behöver få höra saker som ”jag vill vara med dig, jag har längtat efter dig”.

Det "tredje ögat"
– En del barn försöker få uppmärksamhet genom att busa. Andra försöker få uppmärksamhet genom att vara till lags. Det är de vuxnas ansvar att integrera barnen i familjen och att försöka förstå bakomliggande orsaker till barnets olika beteenden.


Anna-Rosa Perris tycker att man ska vara tydlig med att man sätter de gränser man väljer att sätta just för att man bryr sig om sitt barn eller styvbarn, och att man hela tiden ska försöka sträva efter att hålla koll på vad som händer i barnets liv. En hjälp på vägen kan vara att man håller en kontinuerlig dialog med förskola, skola och barnets kompisars föräldrar.


– Man kan ha ett familjeråd med bara vuxna när man är osäker på hur man ska hantera situationer som uppstår. Man kan ta in gemensamma bekanta, en tredje part som kan vara med och tänka till kring hur man ska agera och hantera situationer som uppstår, föreslår Anna-Rosa Perris, som gärna vill framhäva att man tillsammans är klokare än om man är ensam.


– Som styvförälder kan man vara ett stöd, ett tredje öga. Styvföräldern kan kanske se och förstå bakomliggande orsaker lättare.


Ett råd som Anna-Rosa Perris gärna ger till separerade föräldrar är att ha inbokade möten en gång i månaden där man avhandlar saker som gäller det gemensamma barnet.


– På så sätt ger man också barnet bilden av att mamma tycker att pappa gör på ett bra sätt och vice versa, även om det kanske inte är på det sätt man själv valt att göra.  Det här sättet kan berika barnets sätt att se, förstå och hantera olika situationer.


Om man inte klarar av att träffa varandra kan man mejla eller ringa. Och om man känner att man inte fungerar i sin föräldraroll är det bästa att vända sig till familjerådgivning eller till någon familjeterapeut. I större städer kan man ofta söka privat rådgivning eller så kan man vända sig till familjerådgivare eller BUP (barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning).


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Gravid 6/2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler