"Mamma, varför ska vi dö?"

"Mamma, varför ska vi dö?"

Janas krönika. Jana skriver om att inte väja för de svåra frågorna.

När vår äldsta dotter (12 år) förra veckan kom hem från skolan en dag så kände jag på mig att något hade hänt. Det annars rätt glada hej-ropet från hallen lät tyst denna gång och hon försvann direkt in på sitt rum. Jag lät henne vara ett tag innan jag knackade på och undrade om hon ville ha en kopp te.

Hon följde med mig till köket men mycket samtal blev det inte.  Tyst satt vi båda två försjunkna i våra egna tankar. Plötsligt berättade hon med monoton röst och blicken riktad ut genom fönstret att klassen hade varit i kyrkan och pratat med en präst om döden och kyrkans syn på livets ändlighet. ”
Jag tyckte inte om det, mamma. Jag blev bara så ledsen. Varför ska vi dö? Det fick mig hela tiden att tänka på att ni inte kommer att finnas för alltid.”

Om det är något jag har lärt mig under åren som mamma, så är det nog att tystnad ibland (och faktiskt ganska ofta) är den bästa dialogen vi kan ha med våra barn. Vi lade oss en lång stund på hennes säng – min ”lilla” skrutta (som är längre än jag…) och jag.

Jag höll om henne och tystnaden blev som en trygg kokong omkring oss. Hennes tårar rann nerför ansiktet och för en liten stund påmindes jag plötsligt om min egen oro som tonåring om att min mormor skulle försvinna en dag. Jag delade alltid säng med mormor när jag hälsade på. Och jag minns att jag ofta vaknade på natten och lyssnade i mörkret så att hon fortfarande andades. Men jag vågade aldrig berätta för någon om mina tunga tankar.


Jag vet inte om det är för att jag ofta arbetar med klienters dödsångest eller för att jag själv gått igenom processen för länge sedan, men när vi låg där i tystnad och hon vilade i min famn, så kändes allt lugnt och precis rätt. Med tanken på min älskade mormor och alla härliga minnen som jag till stor del försöker föra vidare till mina barn idag, så kändes ämnet just där och då inte skrämmande alls.


Vi är en liten del i en lång kedja som kallas evolutionsprocessen. Med kärlek och omtanke får vi föra det som betyder något för oss vidare till nästa generation. Ibland ger det tröst att känna på vår egen litenhet i det stora alltet. Plötsligt blir våra vardagsproblem utan betydelse och prioriteringar blir solklara.

Som sagt, i tystnaden passerade en hel del tankar mitt inre minnesalbum tills jag plötsligt väcktes av en liten knuff i sidan
”Kom nu mamma, nu bakar vi kladdkaka och fikar!” Japp, sorg och glädje ligger verkligen nära varandra…  

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler