"För tyst om styvföräldrar"

Linda och Anna skrev en bok.

I boken Familjepack pratar styvföräldrar rakt ur hjärtat om sina känslor, även de mörka och tabubelagda.

Text: Maria Zamore

Hallå Linda Hambäck och Anna Lagerblad, författare till Familjepack – en bok om styvmammor, plastpappor och bonusbarn. Varför skrev ni boken?
Linda: Jag är själv styvförälder till ett barn som är 14 år. Jag träffade min nuvarande ­sambo för fyra och ett halvt år sedan. Efter ett tag, när man hade kommit förbi den där rosaskimrande nyförälskelsen och var-dagen smög sig på, upplevde jag som ett orosmoln; att jag inte riktigt kunde slappna av i mitt eget hem. Jag tänkte att det kanske berodde på att vi var en styvfamilj, men jag hittade ingen bok som tog upp det på det sättet. Så läste jag en artikel­serie om styvfamiljer som Anna hade gjort i Svenska Dagbladet.
Jag kände att det är ju så här man ska göra – en intervjubok, fast anonyma intervjuer, så att man riktigt kommer på djupet och kan prata uppriktigt om hur det är att leva i styvfamilj och om att det faktiskt inte är så lätt…
Anna: När jag skrev artikelserien upptäckte jag att styvföräldrar ofta känner skam och skuld för att de har negativa känslor för ett barn, och dessutom ett barn som den de lever med älskar. Det gör att det finns en tystnad kring den här problematiken. Man kan inte säga något om hur man känner till sin sambo, och om man pratar med sina vänner får man ofta bara höra att ”Ja, men det är ju värst för barnet…” Det här gör att många styvföräldrar bär sina svarta – och lite tabubelagda – känslor tyst inom sig.
Linda: Vi vill bryta den tystnaden. Och vi vill visa att kravet på att leva upp till ett kärnfamiljsideal är en omöjlighet. Det säger sig självt egentligen, men eftersom det saknas andra ideal strävar styvfamiljen efter något som inte går att uppnå.
Anna: Ja, det där är ett genomgående tema: Många som går in i en styvfamilj – särskilt kvinnor – har förväntningar på att alla ska älska alla från dag ett, ungefär som i en kärnfamilj. När de efter en tid märker att det inte alls blivit så, känner de sig besvikna och misslyckade.
Men er bok är ingen handbok med konkreta tips?
Anna: Nej, vi vill i stället borra på djupet i känslorna. Det är en rapportbok inifrån styvfamiljen. Tanken är att man som läsare ska kunna identifiera sig och känna: ”Jag är inte ensam om att ha de här hemska känslorna”.
Linda: Det viktiga är att styvfamiljen får något nytt att relatera till: ”Så här mår faktiskt andra, och så här har faktiskt andra det”.

Läs mer:

>> Utdrag ur boken Familjepack

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 4/2006

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler