Blir det ett barn till eller...?

Blir det ett barn till eller...?

Blir det ett barn till eller...?

Vad händer när man i ett förhållande tycker olika om hur många barn man vill ha? Vi har träffat två par, Anna och Thomas samt Malin och Jonas, där frågan har blivit ett problem.

Anna och Thomas har två barn, en pojke som är 5 år och en som är 8 år. Familjen bor i ett litet samhälle i södra Sverige. Anna skulle väldigt gärna vilja ha ett barn till, men Thomas vill absolut inte.
Från början var även Anna inställd på två barn.
– Det kändes väl ”lagom”. Det är praktiskt, man får plats i bilen och sådant. Och det finns en förälder till varje barn, säger hon.

Men redan när den yngste sonen föddes kände Anna att hon nog skulle vilja ha fler barn. Sedan dess har hon nämnt det då och då för Thomas, som hela tiden känt sig nöjd med två. Det senaste halvåret har Anna tagit upp ämnet flera gånger i veckan. Sönerna har blivit lite mer självgående och nu tycker hon att det finns utrymme för en liten till. Att en väninna är gravid har också gjort sitt till.

Anna har under åren aldrig tvivlat på att hon vill ha fler barn. Tvärtom.
– Det låter kanske dumt, men jag känner mig inte färdig, säger hon.
Hon har funderat på ifall hon bara vill ha ett barn till för att kanske få en dotter. Men hon säger att hon ju vet att det är lika stor chans att det blir en pojke till och det har inte fått henne att ändra sig.

”LÄNGTAR EFTER ALLT”
Anna beskriver sin längtan som självisk och säger att hon kanske borde släppa frågan, vara nöjd med de barn hon har och lägga all energi på dem istället. För tänk om hon inte skulle känna sig ”färdig” efter tredje barnet heller?

Men hon kan inte släppa tanken. Längtan är stark – efter graviditeten och den förväntan man känner då, efter det mysiga med en liten bebis och efter att sedan få se en individ utvecklas.
– Jag längtar efter allt, hela resan.

Thomas suckar och säger att han tycker att det är jobbigt när Anna tar upp frågan. Han är nöjd med två barn. Punkt. Det är inte så att han fasar för en ny spädbarnstid med blöjbyten och nattvak. Han ser sig själv – och Anna instämmer – som barnkär och gosar gärna med sin systers lilla dotter.
– Men andras barn kan man ju lämna tillbaka, säger han.

Anna är 32 år och Tomas 40. Lite tänker han att han är för gammal för ett barn till. Han skulle vara 60 år när det barnet är 20. Men Anna menar att det ju bara är några års skillnad jämfört med de andra barnen.

Thomas undrar hur de skulle orka och hinna med ett barn till så som samhället ser ut i dag med all vardagsstress. Båda jobbar heltid och ingen kan gå ner i tid, åtminstone inte nu. Han tänker också på hur de ska få plats.

Anna håller med om att de skulle behöva bygga ut. Båda vill att barnen ska ha varsitt rum. Anna är uppvuxen med många syskon och minns hur det var att aldrig få ha sina saker ifred. Men hon tänker att alla sådana praktiska frågor skulle lösa sig efter hand.
– Och tid och kärlek räcker ju till om man vill, säger Anna. Tre barn är ju inte en hel flock, det är ju ganska normalt ändå.

”JOBBIGT ATT DU TJATAR”
Thomas har själv två syskon och håller med om att det är klart att det går om man vill. Men det är just där skon klämmer, han vill inte.

Anna vet mycket väl hur Thomas känner och på så vis är inte frågan känslig. De bråkar inte om det. Men Anna blir ledsen ibland, och tycker att det är frustrerande att Thomas inte tycker som hon. Han i sin tur önskar att hon kunde sluta ta upp frågan.
– Det är jobbigt när du tjatar om det. Det blir påfrestande, säger han.

Anna håller med om att hon tjatat mycket. De senaste månaderna har hon tagit upp det flera gånger i veckan, till exempel så fort de sett någon på tv som är gravid.

Vid ett tillfälle sa Thomas irriterat att ”okej då, vi skaffar väl ett till”.
– Men jag vill ju att han ska vilja lika mycket, säger Anna och menar att det är otänkbart att hon skulle driva igenom sin önskan på det viset. Om det skulle bli ett kolikbarn då skulle jag väl få flytta, lägger hon till och skrattar.

”MÅSTE VILJA DET SJÄLV”
För en tid sedan sa Anna till sönerna att de skulle be pappa om ett syskon, men tyckte sedan själv att den taktiken kändes fel och har nu i stället sagt till pojkarna att det inte kommer att bli fler barn i familjen.

Anna säger att hon förstår och respekterar hur Thomas känner. Han har blivit mer bestämd med åren och hon ser inte framför sig att hon skulle kunna övertala honom.
– Det är nog jag som får ge mig. Jag får nog ställa in mig på att det inte blir fler barn, säger Anna och vänder sig mot Thomas. Du är ju nöjd, säger du. Det finns inga argument mot det. Hur skulle jag kunna säga att du inte är nöjd?

Thomas förklarar att det känns taskigt att säga blankt nej till något som Anna så gärna vill.
– Men jag kan inte skaffa ett barn till bara för att du vill, jag måste vilja det själv, säger han till Anna.

VAR NÖJD MED TILLVARON
Malin kunde inte släppa tanken på ett tredje barn. För hennes man Jonas var ett barn till otänkbart. Det gick så långt att de var på väg till familjerådgivningen.

Det är snart fem år sedan som Malin tog upp frågan om att skaffa ett barn till. Äldste sonen var då 5 år och dottern var 2. Jonas kunde inte alls förstå Malins önskan.
– Jag var rädd att det skulle bli för mycket, att ett barn till skulle vara det som fick bägaren att rinna över, säger han.

Han var fullständigt nöjd med tillvaron som den var. Han tyckte att de hade det så bra och förstod inte hur Malin kunde vilja äventyra ett fungerande familjeliv.
– Nej, du tyckte att det var jättekonstigt. Jag kom ihåg att du sa ”Vi har ju en pojke och en flicka, nu är vi ju nöjda. Nu kan vi snart åka till Alperna och åka skidor”, säger Malin.

Jonas såg också praktiska och ekonomiska problem. Som att de skulle behöva en större bil och flytta till ett större hus. Han kände dessutom att de kanske höll på att bli för gamla. Jonas är i dag 41 år och Malin 40.

För Malin var längtan efter ett barn till stark.
– Jag kände att jag inte var klar. När jag såg bebisar blev jag alldeles sjuk, tänkte att ska jag aldrig få uppleva det igen. Det blev jättejobbigt när Jonas bara tvärvägrade.
I ungefär ett års tid pratade de om frågan titt som tätt. Det var alltid Malin som tog upp ämnet.
– Jag ville helst inte prata om det, säger Jonas.
Men Malin blev helt fixerad och kunde inte släppa tanken.
– Jag var rädd att jag i 50–60-årsåldern skulle gå och gräma mig om vi inte skaffade ett till, säger hon.

”DU VAR HELT LÅSTt”
Vännerna visste att hon ville ha ett barn till och att Jonas inte ville. Många kommenterade att det skulle vara jobbigt med ett tredje barn. Jonas träffade på en före detta kund som sa ”Två barn är väl inget, men tre…!”.

Malin försökte bemöta Jonas argument. Hon sa att det tar ju ett par år innan barnet måste flytta ur spjälsängen och kanske få eget rum. Pekade på bebisar och sa ”Titta vad fina de är!”. Hon hörde sig för med trebarns­familjer på förskolan om hur de gjort med bil och annat. Hon poängterade att syskonen skulle ha glädje av varandra, både under barndomen och som vuxna.

Men frågan förblev olöst. Och det blev allt svårare att prata om den.
– Du blev helt låst, säger Malin till Jonas.
– Ja, jag ville verkligen inte, säger Jonas. Och det blev tjatigt när du gick på så.

Malin hoppades ändå att han skulle kunna ändra sig. Hon kunde inte förstå varför han inte ville ha ett barn till. Även om hon höll med om en del av hans argument så satte hon dem åt sidan, eftersom längtan efter ett barn till var starkare. Hon minns nu hur hon faktiskt undrade om Jonas motstånd hade något med deras relation att göra.
– Varför vill han inte, tänkte jag. Han kanske är osäker på sina känslor för mig.

Jonas beskriver det som att hela Malins liv till slut hängde på att de skaffade ett barn till och hans på att de inte gjorde det. Han började undra hur de skulle kunna ta sig ur det låsta läget, och föreslog att de skulle gå och prata med någon.
– Jag minns att du sa ”Nu har vi problem. Det här går inte att lösa, vi kanske ska vända oss till familjerådgivningen”. Och jag höll med, säger Malin.

”JAG GAV MED MIG”
Då kände hon sig uppgiven och tvivlade på att det skulle bli ett barn till. Men hur det nu var så lyfte de aldrig luren. Istället ändrade sig Jonas.
– Jag insåg att Malin ville detta så mycket mer än vad jag inte ville det. Jag kunde inte hindra henne från något som var så viktigt. Så jag gav med mig.

Hans känsla av att de hade det så bra var inte lika mycket värd när Malin uppenbar­ligen inte var tillfreds. De praktiska och ekonomiska argument som Jonas haft mot ett barn till fanns egentligen kvar, men vägde inte lika tungt som Malins längtan.
– Om man vill något så mycket och håller fast vid det och verkligen inte släpper det… Så mycket var jag inte emot det, säger Jonas. Och vi hade ju redan två barn så jag visste hur mycket man älskar sina barn.
– Det var väldigt starkt gjort av dig att ändra dig, säger Malin. För du hade verkligen en motsatt ståndpunkt.

Hon blev gravid nästan med en gång och var aldrig rädd för att Jonas skulle ångra sig eller att det skulle kännas som att han bara gått med på det för att slippa konflikten. Glädjen vara gemensam.
– Ja, när vi väl hade bestämt oss kändes det bra, intygar Jonas.
– Fast du var rädd där ett tag för att det skulle bli tvillingar, säger Malin och ler.

Det blev det nu inte, utan det blev en pojke som nu snart fyller 3 år. De praktiska frågorna löste sig efterhand. Jonas konstaterar samtidigt att det är mer jobb med tre barn än med två, men att den lilla tuvan faktiskt inte har vält hela lasset. Tvärtom har ett barn till skapat dynamik i familjen.
– Det är roligare med tre, säger Jonas. Vi känner oss väldigt rika.

Fotnot: Personerna i artikeln heter något annat i verkligheten.

"En stor fråga som måste få ta tid"

Vad gör man när man som par känner olika inför att skaffa fler barn? Här är barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvéns bästa råd.

Att tjata på sin partner tycker Malin Alfvén är okej, inom rimliga gränser.

Om det känns som att frågan äventyrar relationen kan man kontakta en familjerådgivare, till exempel via sin kommun. Malin Alfvén har tagit emot många par som behövt hjälp för att komma ur en låst situation.
– Det här är mycket vanligare än vi tror, konstaterar hon.

Skriv varsin lista med för- och nackdelar med ett barn till. Det kan verka cyniskt, men att tvingas uttrycka hur man tänker och känner är nyttigt.
– Och med alla argument på bordet är det lättare att ta ställning, menar Malin Alfvén.

Den som inte vill ha fler barn får även formulera vad som skulle kunna få honom/henne att ändra sig. Den som vill ha ett barn till får i sin tur fundera över vad som skulle kunna få honom/henne att ge upp sin längtan.
– Ofta är vi så besatta av den där längtan, menar Malin Alfvén.
– Vad händer om det inte blir något? Man måste kunna formulera det för sig själv.

Att försöka skaffa ett barn till, eller bestämma sig för att avstå, är en stor fråga som måste få ta tid. Listorna ger förhoppningsvis förståelse för varandras perspektiv, men det är ändå en process att komma fram till ett beslut. Någon måste ju ge sig.

Publicerad i Vi Föräldrar nr 9, 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler