"Vi kan inte hantera vår sons utbrott"

"Vi kan inte hantera vår sons utbrott"

Albin blir ofta arg och hans föräldrar har svårt att hantera utbrotten. De söker hjälp hos familjeterapeuten Jesper Juul.

Jesper Juul: Du skrev för några månader sedan, Anna. Hur ser det ut nu?

Anna: Det är lugnare nu, men det är fortfarande bråk. Albin har en stark vilja och det är väl bra. Han blir väldigt arg när han inte får som han vill. Han skriker och är allmänt vild.

Jesper Juul: Kan du ge mig något exempel?
Anna: Till exempel om jag håller på med diskmaskinen och ska sätta in saker där. Då blir det en kamp mellan oss. Han vill stänga luckan, och jag vill fortsätta ställa in saker.

Jesper Juul: Berätta så exakt som möjligt. Albin kommer upp och vill stänga. Vad säger han?
Anna: Då säger jag att jag inte är klar och att han får stänga den när jag är klar. Och det accepterar han inte, han vill stänga den just då. Ibland låter jag honom få stänga den, men ibland har vi bråttom och jag vill slutföra det jag gör. Och då blir det bråk mellan oss.

Jesper Juul: Så när han har sagt: ”Jag vill ändå”. Vad säger du då?
Anna: Då säger jag att ”Jag vill plocka in de här sakerna just nu och sen får du gärna stänga den”. Och då svarar han med ”Nej” eller bara stänger luckan ändå. Och då slutar det med att han blir arg och jag blir arg, därför att ingen av oss får som vi vill. Det är ett exempel. Och då kan han också ställa sig och gallskrika rakt ut med all kraft han har i rösten.
Anna: Jag försöker använda mycket ”jag”, ett personligt språk, men jag har nog svårt att förmedla vad jag vill säga till honom och jag tycker att det är svårt att få fram det jag vill till honom.

Jesper Juul: Han fattar vad du vill och vad du säger. Det är bara det att han inte vill det du vill. Men det har inget med ditt sätt att förmedla saker och ting att göra.
Anna: Men jag tänker att det hänger på mig. Att om jag använder ett personligt språk så ska det fungera.

Jesper Juul: Ja, du vill att det ska fungera, för att du gör det riktiga.
Anna: Jag gör ju det jag tror på.

Jesper Juul: Men du får inte det du vill ha varje gång. Och han får inte det han vill ha varje gång.
Anna: Och vi har väldigt många maktkamper. Det händer flera gånger varje dag. Och jag försöker vara väldigt trevlig och pedagogisk, men till slut tappar man ju tålamodet. Jag blir irriterad och tänker ”Jag är trots allt förälder. Nu vill jag gå hem, för jag behöver laga mat.”

Jesper Juul: Ja. Du börjar med ”Jag är trots allt förälder”. Många börjar med det pedagogiska eller snälla. Det går att säga ”Jag är förälder, jag bestämmer”. Börja med det, så att han inte tycker att det är hans fel att mamma först är väldigt väldigt söt och snäll och sen blir mamma väldigt arg och det är hans fel. Börja med att vara chef-mamma, direkt. Åtminstone när du vet vad du vill, för det vet man ofta som förälder. Det är väldigt bra, speciellt med en pojke som är så stark som han är. Att säga ”Det här vill jag”, och inte diskutera. Inte resonera, inte heller förklara.
Anna: Alltså bara säga ”Nu går vi hem och lagar mat”?

Jesper Juul: Ja, men det är helt okej att vara vänlig, men ändå vara tuff och definitiv. Jag säger inte att det får honom att sluta att säga nej, men det gör att du inte blir så irriterad och trött.
För det finns ju något inom familjen, mellan dig och honom som han inte trivs med. Jag ser inget konstigt, men han säger ”Nej” och jag tänker att han ju inte säger nej för ingenting. Det finns något som han inte tycker om. Jag vet inte vad det är. Men jag ser inget ovanligt trots eller att han vill ha kamp för kampens skull. Känns det som om jag har uppfattat det rätt?
Anna: Men det jag känner är det här skrikandet som blir så okontrollerbart. När han tar i från tårna och gallskriker rakt ut.

Jesper Juul: Och när han gör det, vad gör ni då?
Anna: Då säger jag att jag får ont i öronen när han skriker, att jag inte vill att han skriker. Och jag säger att om han fortsätter att skrika, då får han gå någon annanstans och skrika och då brukar han ofta fortsätta och jag lyfter in honom i ett angränsande rum. Och han fortsätter skrika och efter ungefär tio sekunder går jag in igen, om han inte kommit ut innan dess.

Jesper Juul: Hur ofta kommer det här, hur ofta skriker han så här?
Anna: Varje eller varannan dag. Väldigt ofta. Jag tror att han fick en väldigt jobbig start, med sin sjukdom. Han var ju sjuk och de första åtta månaderna hade vi det jobbigt. Jag fick bära honom överallt. Jag fick inte ens sitta ner, jag var tvungen att bära på honom hela dagarna. Så fort jag satte mig skrek han. Jag var helt nedbruten. Och sedan blev hans pappa arbetslös mitt i allt, tack och lov, kanske man ska säga.
Anna: Jag tror att vår jobbiga start har färgat av sig på min och hans relation. Han är mer ledsen och arg än andra barn i vår bekantskapskrets och många runt omkring oss tycker att det går vilt till. Samtidigt är han jättego, glad, när han vill. Det är somt två lägen.
Micke: Han har svårt att sitta still, han hade några perioder då han kunde sitta still och läsa en bok, men nu har han inte ro till det utan vill springa runt. Det är full fart.
Anna: Sen är det ju inte helt lätt givetvis att han har fått ett syskon heller.

Jesper Juul: Det är inte lätt att få syskon.
Anna: Men han är väldigt gullig mot henne. Det är ibland det blir lite hårdhänt, och om jag säger till så fortsätter han gärna, kanske för att se min reaktion. Jag vet inte.

Jesper Juul: Jag tror helt enkelt inte att han känner sig förstådd. Jag skulle vilja fråga honom efter att han skrikit färdigt: ”Okej, vad vill du?” Jag hör att det är tråkigt och jobbigt, men jag tycker inte att det låter helt ovanligt. Men det är tråkigt att ni har en förväntan om att det inte skulle vara så här, att ni inte skulle ha den här maktkampen. Och det gör att hans känslor förstärks. Då kämpar han ännu mer. Jag tänker, när jag ser på honom att det finns en sorg i honom. Han har en sorg inombords.
Anna: Precis. Det är det som jag varit så orolig för, att han ser så ledsen ut!

Jesper Juul: Men har du frågat honom varför han är ledsen?
Anna: Ja, men jag har inte fått något svar. Men det har ju så klart också med hans ordförråd att göra. Det är väl svårt att sätta ord på sina känslor. Jag vet inte vad det beror på.

Jesper Juul: Har det alltid varit så? Eller är det något nytt?
Anna: Jag tycker att det har blivit så här det senaste året. Det har alltid varit energiskt och vilt, ända sen starten. Men det här med hans sorgsenhet har kommit sista året. Men han är väldigt bra på att säga nej om någon annan till exempel gör honom illa i sandlådan. ”Nej man får inte slå”, säger han.
Micke: Eller om någon äter snö. ”Nej, man får inte äta snö”. Han kan sätta egna gränser, han kan säga nej till de andra barnen. Men hans humör, det går fort, han blir jättearg. Det stegras inte gradvis. Det är jobbigt och besynnerligt.

Jesper Juul: Varar det länge, när han blir arg?
Micke: Ja, det håller i sig. Det går inte över fort. Oftast är han ledsen efteråt.

Jesper Juul: Vad säger de på dagis? Använder de ord som ”hyperaktiv”, eller säger att han är ”väldigt aktiv”?
Anna: De använder inget av orden. De säger att det är väldigt mycket. Jag har frågat om ADHD, men de säger bara att det skulle kunna vara det i vissa situationer, men i andra fall inte. Det är mer fart på honom än på andra. Just det att han blir så arg.

Jesper Juul: Nu ser jag ingen aktivitet, så det är svårt för mig att uttala mig om. Men jag ser ledsenheten. Det ser ut som om det är något gammalt – något som har satt sig. Jag vet inte vad det kan vara. Om en vuxen hade blivit behandlad som han har blivit behandlad nu de senaste fem minutrarna hade han blivit vansinnig, jag har sett att ni har passat upp honom hela tiden. Allt får han serverat, han har inte ens fått en möjlighet att fråga. Jag vet inte vad det kommer sig av. Kanske är det så ni gör hemma? Jag bara konstaterar hur det ser ut. Han blir totalt uppassad.
Micke: Det har vi pratat om själva också. Att han inte får en chans att upptäcka, klättra, riva ner. Kanske inte så mycket som han borde få göra.

Jesper Juul: Han är ju i den åldern som man brukar benämna trotsåldern, som ju bara är ett steg på vägen mot att bli lite mer självständig. Men han mår inte bra. Det är inte speciellt roligt att inte må bra, särskilt som ni ägnar en sådan aktivitet och omsorg just åt att han ska må bra. Då kommer han till slutsatsen att det är fel på honom, eftersom han inte mår bra. Det kan vara det han säger nej till. Det finns ett väldigt intresse och engagemang i den här familjen, men det kanske inte passar honom, det kanske är fel form av omsorg för honom, det kanske blir en spänning och en nervositet i stället. Förstår du vad jag menar?
Anna: Jag förstår vad du menar, men jag försöker ju vara så medveten. Hur skulle man  hantera de här sista fem minutrarna annorlunda då?


Jesper Juul: Han hade gjort allting själv. Han hade fixat med sina papper och vattenfärger själv. Om ni hade låtit honom vara, vill säga. Då hade han kanske tagit en sväng ut ur rummet, kommit tillbaka hit igen, han hade kanske sagt ”Jag vill gå hem”. Eller så hade han börjat leka, han visste till exempel exakt var leksakerna låg och han hade tagit dem själv. Men han får inte möjlighet att säga vad han vill.
Anna: Men det har ju att göra med att han är så på, han drar ner och river ner och gör sönder.

Jesper Juul: Då har han två möjligheter: antingen sitta kvar eller också att bli aktiv. Det är aldrig särskilt roligt att höra de vuxna prata om en, att lyssna på vad det är för fel på en. Vad han försöker göra är att skaffa sig en position. Men det är väldigt mycket uppmärksamhet han får som han inte är i behov av. Han trivs inte i strålkastarljuset.
Anna: Men samtidigt söker han strålkastarljuset, han kommer hela tiden till oss.

Jesper Juul: Men det betyder inte att han behöver all uppmärksamhet. Som jag ser det är han inte osäker på var han har sina föräldrar, han vet att han är älskad och omtyckt. Han vet precis, han vet att han har hamnat i en familj som tycker om honom. MEN, han är inte säker på sig själv, han vet inte vad det är med honom. Det är viktigt att han får göra saker, inte riva ner huset, det är inte det jag pratar om, utan att han får röra sig och försöka själv. Han tänker väldigt bra och han tänker väldigt mycket. Det finns två sidor hos honom, filosofen och den väldigt aktiva pojken.
Förr sa man att man skulle ha barn i centrum, men nu de senaste åren har barnen hamnat alldeles för mycket i centrum. Barn ska vara en del av familjen, en del av gemenskapen, de ska inte vara objektet för gemenskapen. Barnen ska få vara med på samma villkor som alla andra i familjen. Barnets behov blir vårt behov.
När barn ställer sig upp och säger nej på det sättet som han säger nej, det kan bero på stress. Det finns något i tillvaron som han känner att han måste säga nej till. Det är svårt att säga vad det beror på, men i väldigt många familjer nu för tiden handlar det om stress: barnet säger nej till familjens livsstil helt enkelt. Barnen känner av det två, tre år före resten av familjen.
Det kan hända att det finns något i hans aktivitetsnivå som man bör vara uppmärksam på, men det kan jag inte se här och nu. Men andra signaler jag får är att du, Anna, kan sluta spela mamma. Jag kan se att din historia, med barn som varit sjuka, har pressat in dig i mammarollen. Du har fått uppbåda mycket energi. Jag kan se att du har stort fokus på vårt samtal när vi sitter här och nu, men så fort pojken kommer in genom dörren avbryter du vårt samtal och vänder dig till pojken och säger ”Hej” eller något annat.
Anna: Men jag vill visa honom att jag ser honom, att jag är uppmärksam på honom…

Jesper Juul: Men han behöver också se att du är upptagen. Det är viktigt för honom att få se det. Han vet att du är här, men att du just nu är upptagen. Annars tror han ju att du är en Seven eleven-butik som är konstant öppen. Det är viktigt, väldigt viktigt, att han vet att det finns tidpunkter då han inte får plats.
Hade han nu haft en livsviktig fråga, då hade han ju avbrutit ändå. Han får och har fått all uppmärksamhet han behöver. Han får och har fått det han ska få. Det betyder inte att han aldrig mer ska få uppmärksamhet, men det betyder att du kan fokusera mer på vad det är för sorg han bär på.
Jag är nyfiken på vad det är för sorg han bär på. Jag tror inte det bara beror på att han har fått ett syskon, även om det är jobbigt. Sorg leder väldigt ofta till aggressivitet, och det kan vara därför han blir så arg.
Micke: Men hur ska man arbeta med det?

Jesper Juul: Man kan hoppas på att han blir mer och mer verbal – då kan man fråga honom. Barn vet inte alla gånger varför de är ledsna. Han kanske inte kan svara, men det är skönt för honom att veta att ni andra bryr er om hans känslor. Han vet då att han inte behöver vara ensam med sin ledsenhet.
Ni kan inte tänka er något konkret som kan ha hänt, det finns ingen älskad mormor som har gått bort eller liknande?
Anna: Jag har sagt så länge att han är ledsen, att han ser så ledsen ut, och du Micke, har sagt att han inte alls verkar vara ledsen. Kan det vara att vi uppmärksammar honom för mycket? Kan det vara därför han är ledsen? Jag som alltid har dåligt samvete för att jag inte leker med honom… Jag tycker att det är så fruktansvärt tråkigt att leka.

Jesper Juul: Han har en skugga i blicken, ingen kan veta vad det är, men det är väldigt väldigt viktigt att han vet att ni vet och att han vet att ni är intresserade. Skuggan finns där även när han ler.

Jesper Juul: Som jag tolkar det här nu, när han för första gången under vårt samtal tar kontakt med mig, det betyder att han faktiskt tycker om det som händer i rummet just nu. Han håller med om det vi säger, även om det inte är så konkret. Det är inte fel av er att säga ”Nej, jag kan inte komma nu, jag kan inte hjälpa dig nu, jag är upptagen.” Han kommer kanske inte att tycka om att inte få sin vilja igenom, men han lär sig. Han kommer att lära sig att vuxna är tråkiga ibland, att det är så.
Jag ser på honom att han vet vad som händer runt omkring honom, han är inte helt i sin egen värld.


Anna: Men som nu, när han tar de kritorna, han vet att han inte får ta dem, då får han det där utmanande i blicken.
Jesper Juul: Ja, men det är helt normalt. Nu för tiden blir barn handledda av vuxna 24 timmar om dygnet. För 50 år sedan hade han varit utomhus med äldre barn hela dagarna. Han hade testat allt, det är bara det att vi vuxna inte hade sett det.
Jag ser ingen anledning att tro att ni två har gjort något som ni inte ska. Era barn mår bra! Men han kanske är ledsen för något, och vad det är får ni veta en dag.
Anna: Men jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig.

Jesper Juul: Du behöver börja sortera, du behöver bestämma dig för vad du vill ge i uppmärksamhet. När vill du ge uppmärksamhet?
Anna: Men jag måste börja sätta gränser, också för mig själv.

Jesper Juul: Försök använda dig av din humor. Då får han proportion på det han vill.
Anna: Men jag känner skuld när jag säger nej. Jag känner mig orolig för honom. Därför blir det inte autentiskt när jag säger nej.


Jesper Juul: Det är en mammasjukdom, att säga nej och ändå inte mena det innerst inne.
Anna: Men nu, till exempel, när han leker så våldsamt som han gör just nu, vad betyder det?

Jesper Juul: Det betyder att han börjar slappna av, att han trivs och faktiskt tycker om att vara här. Han är som han är och det är inget fel på det.
Anna: Både Micke och jag var vilda när vi var små. Vi fick till exempel byta dagis, båda två. Så han har lite att brås på.

Jesper Juul: Jag satte eld på mitt dagis när jag var liten…
Anna: Men det gäller dig också, Micke, du behöver också ta ett steg tillbaka och låta honom vara ifred.
Micke: Jag försöker göra det, när vi är själva.

Jesper Juul: Du nämnde tidigare att du är orolig för att han skulle ha ADHD, det skulle jag aldrig acceptera. Jag har iakttagit honom nu, och jag tycker att han växlar fint i tempo. Han är lugn, känner sig tillfreds, går upp i tempo, men sedan lugnar han sig själv och blir filosofisk. Och allt detta gör han själv, för egen maskin.
Anna: Så kontentan är att släppa honom lite mer. För oss är det ett jättesteg. För oss är det ett stort steg att han leker utanför det här rummet just nu och inte sitter bredvid oss.

Jesper Juul: Det är som när man för första gången, när man var yngre, var hemma hos en tjej. Man vet att allt man gör observeras av hennes föräldrar… Alla beter sig som om det inte var något särskilt att man är där, men man vet det. Och det är inte så behagligt. Det är precis så som många barn har det. De sitter på sin höga tron och blir observerade.


Så här gick det sedan

Micke: Det kändes väldigt positivt efter mötet med Jesper Juul. Innan vi träffade honom var jag lite avvaktande, nästan misstänksam, men han kom med bra åsikter och ett vettigt resonemang.
Det han sa om att vi skulle släppa Albin mer än vad vi gör, det är något jag redan tänkt på tidigare, och något som jag försökt göra när Albin och jag varit själva. Därför var det ganska skönt att få det bekräftat, att vi gjorde rätt där.
När Jesper Juul tog upp hans ”sorg i ögonen” vet jag inte riktigt om jag tycker att det stämmer. Jag kan i stället se på Albins ögon att han är lite frånvarande, han är någon annanstans i tankarna. Jag känner igen mig själv där, jag är också en disträ person ibland.

Anna: Jag var helt slut efter besöket, tankarna bara snurrade och det första jag gjorde när vi kom hem var att sätta mig och skriva ner allt som Jesper sagt. Det här med Albins sorg var jättejobbigt att höra! Jag har ju också sett det tidigare, samtidigt var det skönt att Jesper också såg det. Nu syns den inte lika ofta längre, då och då ser jag det, men inte lika ofta. Vi förstår fortfarande inte varifrån den kommer, även om vi har pratat jättemycket om det.
Sedan vi har varit hos Jesper har jag försökt ta ”mammabefälet” mer, att inte känna så mycket dåligt samvete. Jag kan säga till Albin ”Nu går vi hem från lekplatsen för att jag vill det.” Tyvärr har Albin har blivit ännu vildare, han har börjat slåss ännu mer under sommaren. Jag försöker att inte ge honom lika mycket uppmärksamhet längre, även om han fortfarande vill ha mycket uppmärksamhet från oss.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 11/2007



Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler