"Varför har vår 4-åring börjat kissa på sig"

"Varför har vår 4-åring börjat kissa på sig"

När ett barn börjar kissa på sig, från att tidigare ha varit helt torrt, kan det vara ett tecken på att det inte mår bra. Det är precis det som har hänt med 4-åriga Olle när hans föräldrar söker hjälp hos Jesper Juul.
 

Bakgrund

4-åriga Olle slutade med blöjor redan i 2-årsåldern och har varit torr sedan dess. Men under de senaste månaderna har han börjat kissa i sängen och i byxorna.

Mamma Eva och pappa Joakim skriver till Jesper Juul och Föräldracoachningen eftersom de är oroliga för att Olle inte mår bra. De misstänker att han signalerar att något är fel. ”Olle är gnällig och sällan nöjd, mycket negativ, och både han och storasyster Tova, som är 6 år, tycker alltid att de är orättvist behandlade” skriver de.

Eva känner sig bekymrad, inte bara över att hon är rädd för att Olle mår dåligt, utan också för att hon och pappa Joakim inte har samma åsikter kring hur barnen ska behandlas. Hon har själv haft en relativt jobbig barndom och är rädd för att hennes barn ska få uppleva samma saker som hon.

Eftersom pappa Joakim har mycket med sitt arbete, har han inte möjlighet att följa med familjen på coachningen. Eva och barnen kommer därför ensamma. Samtalet, som till en början handlar om att Olle kissar på sig, mynnar ut i ett samtal kring Evas oro och tidigare erfarenheter.

Jesper Juul: Kan ni börja med att berätta varför ni är här?
Eva: Som det är just nu har han inte kissat på sig på ett par veckor. Men tidigare kissade han överallt: i pappas säng, i Tovas hår, i sin saccosäck… Min känsla är att Olle behöver uppmärksamhet, för så fort jag brister i uppmärksamhet gentemot honom händer det.

Det känns ganska tungt. När barnen var nyfödda hade jag fullt upp med ett matmissbruk som jag nu har lyckats ta mig ur. Min man och jag har egen firma, och det har varit mycket med vårt jobb, så barnen har stundtals kommit i andra hand. Så vill jag naturligtvis inte ha det. Det känns inte riktigt friskt. Först var jag symptombärare, sedan Olle. Och nu är det mycket konflikter mellan barnen. Nattningsceremonin där hemma tar evigheter. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Det känns också som om jag är otydlig gentemot barnen.

Jesper Juul:
Det blir lätt så. När man har dåligt samvete blir det ofta att man är otydlig.
(Barnen vill ha saft, men Eva säger nej och häller upp vatten i deras glas istället samtidigt som Jesper tittar på.)

Jesper Juul:
Nu har jag suttit här och observerat er en stund, och det här med saften, det gick ju bra. Där var du tydlig med vad du vill.
Eva: Men i sådana situationer vet jag ju vad jag vill. Maten är jag jättenoga med. När jag vet vad jag vill, då går det bra. Men som det här med nattningsproceduren… Dessutom är Tova rädd för att jag ska somna först, före barnen. Men jag måste också få sova. Jag var likadan när jag var liten, jag känner igen mig i henne. Jag minns att jag alltid var rädd för att mamma och pappa skulle somna före mig.

Jesper Juul:
Kommer du ihåg från det du var liten, vad exakt det var du var rädd för?
Eva: Ensamhet. Dessutom var min pappa alkoholist, så det var besvärligt hemma
periodvis.

Jesper Juul:
Är Olle lik sin pappa?
Eva: Nej, han är mer lik mig. Men nu blir jag osäker när du frågar, jag vet inte riktigt.

Jesper Juul:
Men om vi nu ser på teorin du har om att Olle inte mår bra. På vilket sätt skulle du förklara att han inte mår bra?
Eva: Olle har fått bli stor väldigt fort. Han är två år yngre än Tova, men har fått vara med ändå. Kan det här vara en process för att han inte blir sedd för den han faktiskt är?

Jesper Juul:
Tror du att han skulle må bättre om han hamnade mer i fokus?
Eva: Ja, han kissar inte i sängen då i alla fall. Men sedan har vi ju problem med att barnen bråkar mycket också.

Jesper Juul:
När jag lyssnar på dig, som jag hör det så är du rädd för att Tovas och Olles barndom ska bli en repetition av din egen. Att det som var svårt när du var barn ska bli svårt också för dina egna barn. Om du tittar tillbaka på dig och på hur du var som barn, vad skulle du inte vilja att dina föräldrar gjorde?
Eva: Till exempel om jag sa ”Jag är trött” svarade de ”Nej, det är du inte”. Men jag har tillfrisknat och kan faktiskt spegla och bekräfta mina barn. Ibland får jag hjälp av mina vänner och det gör att jag får energi och kraft att spegla och bekräfta barnen. Det gör kanske att jag kan läka den skada som redan har skett…

Jesper Juul:
Det är dramatiskt att tala om skada om man ser på det som hände dig. Att ta ifrån någon lusten att leva, då kan man börja tala om att skada.
Eva: Det var någon som sa till mig att man måste våga vara en dålig mamma för att kunna vara en bra mamma. Jag tänker på nattningen av Tova och Olle. Jag vet bara hur mamma och pappa gjorde när jag var liten. Det vara bara pust och stön och jobbigt. Jag tyckte att det var hemskt, samtidigt som jag var förlamande rädd när de gick ifrån mig på kvällen. Så vill jag inte att mina barn ska ha det.

Jesper Juul:
Och du tror att dina barn känner likadant?
Eva: Jag vet inte. Om jag säger ”Nu får du sova ensam” till Tova gråter hon, men sedan somnar hon på fem minuter. Jag vet inte… Men Olle, han blir mest arg. Han är full av livslust. Det går sönder saker runt omkring honom och han får mycket skäll av sin pappa. Jag försöker säga till Joakim att han ska ta det lugnt, och jag försöker själv ta det lugnt, men Joakim blir arg och skäller och skriker.

Jesper Juul:
Men barnens pappa kommer alltid att vara deras pappa.
Eva: Jo. Kan jag säga till dem att jag inte heller tycker att deras pappa gör rätt när han skäller och skriker?

Jesper Juul:
Ja, det kan du säga.
Eva: Men är inte det att undergräva deras pappa?

Jesper Juul:
Samtidigt låter det inte som om barnens pappa är en man som låter sig undergrävas hur som helst. Han låter som om han är en man som är väldigt säker på det han gör?
Eva: Ja!

Jesper Juul:
Men det är viktigt att barnen får stöd, både av dig när han gör fel och av honom när du gör fel. Jag funderar… När du pratar om behov av spegling och bekräftelse. Jag tänker att du är den mamma du är och barnen är de barn de är. Men om man tittar på dina barn. Det är ju inte så att de bara överlever: De gör ju mer än så!
Eva: Ja, de lever ju i allra högsta grad!

Jesper Juul:
Då du orkar ge barnen kontakt, då blir situationen bättre. Det som jag tänker är, föräldrar är som de är. Det är skadligt om föräldrarna är helt omedvetna om hur de är och om sina svagheter, men du är medveten. Alla är inte det.
Dessutom, det finns en progressiv utveckling hemma hos er. Du mår hela tiden bättre och där får barnen med sig något viktigt. De ser att det går att göra fel, de ser att det går an att komma tillbaka. Jag skulle önska att du kunde komma tillbaka med bättre samvete.
Eva: Ja, då är vi två…

Jesper Juul:
… och det räcker.
Eva: De här slagsmålen mellan barnen då? Tova har till och med rivsår efter vissa slagsmål, då Olle har rivit henne.

Jesper Juul:
Det är inte så mycket ni kan göra.
Eva: Menar du att jag ska låta dem slåss?

Jesper Juul:
Det är egentligen mycket lite föräldrar kan göra när deras barn har konflikter med varandra.
Eva: Det verkar ju som om de löser det själva.

Jesper Juul:
Men det krävs ett statement som förälder. ”Jag skulle önska att ni två kunde hålla sams, men pappa och jag kan inte göra något åt det.” Så här är det, det ÄR mycket konflikter syskon emellan.
Eva: Men att stå och sparka varandra…

Jesper Juul:
Barn har alltid stått och sparkat varandra. Om man får möjlighet att lära sig att ta sig igenom sina konflikter, då har man lärt sig mycket.
Eva: Det bästa verktyget man kan ge sina barn är kanske att lära dem att lösa sina konflikter.

Jesper Juul:
Det bästa är att stå på sig och fråga ”Vad är det du vill ha?”. ”Men hon, hon…” ”Nej, vad vill DU ha?” ”Jag vill inte…” ”Men vad vill du ha?!” ”Jag vill…” ”Då får du gå till storasyster och säga det!”
Eva: Menar du att det är så enkelt?

Jesper Juul:
Ja.
Eva: Men det här med ditt och mitt då?

Jesper Juul:
Det där att man ska dela, det är en gammal socialdemokratisk idé. Mellan er vuxna finns också idén om att man ska dela.
Eva: Inte hemma hos oss. Där gör jag allt.

Jesper Juul:
Och det är en konflikt hos er!
Eva: Ja. Vi har olika syn på det. Men jag vet inte om det är en konflikt, precis.

Jesper Juul:
Om du tittar på Tova och hennes leksaker. Tack vare Olle får Tova träna sig i att sätta gränser. Under tiden som vi har suttit här inne har jag sett ungefär sex konflikter er emellan. Jag ser att Olle inte är oflexibel. Han blir frustrerad, okej, men han lyssnar.
Vad är det värsta som kan hända? Det är att barnen, när de är vuxna säger ”Vi hade många konflikter oss syskon emellan, och vi skulle önska att du gjorde något.” Ja, då kan du säga ”Ja, det hade jag också velat. Och jag har tillbringat timmar med att försöka hitta en lösning.” Men om du tittar på dem, då ser du att Tova är en tjej som vet vad hon vill och som vet vad hon menar.
Eva: Jag upplever henne som en osäker tjej.

Jesper Juul:
Jo, men på ett naturligt sätt. Hon är väldigt uppmärksam och registrerar omgivningen hon har närmast omkring sig.
Eva: Ja, hon har ju alltid fått registrera hur jag mår och hon vet att jag sköter uppfostran. Hon behöver inte sköta Olle. För jag vet hur det är, jag har själv fått uppfostra min lillebror. Det där är också en rädsla hos mig. Jag vill inte att Tova ska ta ansvar för Olle på det sätt som jag fick ta ansvar för min lillebror.

Jesper Juul:
Det kan jag garantera dig, att så är det inte här! Hon är inte mamma, hon är storasyster.
Eva: Som det nu var, att Tova sa att Olle målade på hennes sida av whiteboard-tavlan. Jag sa ju bara ja, men jag gjorde inget för att hjälpa henne.

Jesper Juul:
Det finns inget som du kan göra. Med föräldrar är det så att om barnen ska springa maraton så vill deras föräldrar springa loppet med barnen på ryggen, istället för att serva konstruktivt med till exempel dricka efter det att halva banan är sprungen. Det enda man kan göra för sina barn i en sådan här konflikt är att ge dem en ideologi. Nu ser du att barnen leker jättebra med varandra. Du ska också veta att det är normalt att syskon inte alls har bra kontakt med varandra under barndomen.
Eva: Jag och min bror har alltid umgåtts jättemycket. Men nu, när jag har börjat tillfriskna från min ätstörning, så orkar jag inte riktigt umgås med honom längre. Som när barnen bråkar, då vill jag inte höra. Ibland, när jag inte vet hur jag ska bete mig känns det verkligen så. Jag vill inte höra!

Jesper Juul:
Barn som inte varit med om konflikter har ingen aning om hur de ska lösa dem, hur de ska agera. Det är väldigt vanligt att dessa personer skiljer sig från sin partner när de blir vuxna. De har aldrig fått lära sig att lösa en konflikt.
Eva: När Joakim och jag diskuterar hemma, då blir barnen rädda.

Jesper Juul:
Och det blir alla barn! Barn är kompetenta, men också väldigt romantiska.

Jesper Juul:
Om vi ska sammanfatta det hela: situationen hemma hos er är som den är, och du har inte bara gjort ditt bästa, jag skulle vilja säga att du har gjort det väldigt bra. Det som jag ser och hör här hela tiden är en kompetens som hela tiden utvecklas. Du är väldigt reflekterande och DET är väldigt bra för dina barn.
Eva: Jo, jag försöker ju hela tiden.

Jesper Juul:
Men du är ganska ensam om det? Din man känner det inte så?
Eva: Nej. Joakim förstår inte. Joakim reflekterar inte, han förstår inte. Han har inte haft min uppväxt heller, så det är kanske inte så konstigt.
 

Så gick det sedan

Eva: Jag fick ut så mycket av samtalet med Jesper Juul. Jag känner att för mig var det mycket en bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll. Att jag letar efter mina vägar och efter ett sätt att vara med barnen som stämmer och funkar i vår familj.

Jag har alltid haft skuldkänslor och efteråt har jag insett att ingen vinner på att jag har skuldkänslor, det försöker jag tänka på. Men visst, ibland halkar jag dit igen, särskilt när jag är trött, nedstämd eller stressad.

Jag försöker jobba mycket med att inse att barnen är egna individer. När jag var mindre levde mina föräldrar genom mig, och så trodde jag att det skulle vara, att man skulle ägna 24 timmar åt dygnet helt åt barnen. Nu har jag insett att det räcker att jag finns där för dem. Jag är vuxen, jag är mamma och inte deras lekkamrat.

Ibland faller jag tillbaka och känner ”Fasen, vilken dålig mamma jag är!”. Men det var Jesper Juul tydlig med att jag inte är och det kändes bra. För mig var det ett väldigt stort steg att jag åkte själv med barnen trots att Joakim inte ville. Jag markerade min synpunkt och min ståndpunkt.

Då, när jag pratade med Jesper Juul, var jag så fruktansvärt rädd för att jag skadar mina barn. Där lugnade Jesper Juul mig, och det kändes så skönt. Jag har lärt mig att inse att jag faktiskt gör väldigt mycket bra för barnen.

Det verkar som om barnen också mår bättre, även om det fortfarande är mycket tjafs dem emellan. Just nu är Olle i en liten svacka igen, och jag försöker ägna honom extra mycket uppmärksamhet. Det kan bero på att vi väntar tillökning, barnen vet inte om det än, men det kan hända att jag och Joakim beter oss lite annorlunda just nu.

Jesper Juul

Jesper Juul har sedan han 1995 skrev Danmarks mest sålda bok om barn, "Ditt kompetenta barn", betraktats som en av Skandinaviens ledande familjeterapeuter. Hans tankar används som grundstenar i undervisningen på flera av landets pedagogseminarier.

Han är lärare och socialpedagog och verksam vid den internationella undervisnings- och rådgivningsorganisationen FamLab. Han har gett ut flera populära böcker om barn, bland annat "Livet i familjen: Om det viktiga samspelet" samt "Här är jag! Vem är du?".
 

Publicerad i Vi Föräldrar nr 9, 2009.

Jesper Juuls Family-Lab Sverige

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler