Juul coachar:

Jesper Juul coachar: "Vår son kissar på sig"

Juul coachar: "Vår son kissar på sig"

Erik, 4,5 år, kissar på sig varje dag.

Åsa: Det har inte känts så bra att vi har tjafsat och gnällt på Erik när han har kissat på sig. Han var helt blöjfri en period när han var 2,5 år. I det här fallet var vi ganska drivande med att låta honom kissa på toaletten och pottan – eller du var det, Marko. Men det hände små olyckor då och då.

Bakgrund

Markos och Åsas äldsta barn, Erik, 4,5 år, kissar på sig dagligen. Han blev helt blöjfri när han var 2,5 år, men i samband med en turbulent period i förskolan började han kissa på sig.
Något senare blev han storebror till Linn, 2 år i dag. När det blev dags för Linn att börja i förskola började båda syskonen på en montessoriförskola som funkar bra.
Erik kissar dock fortfarande på sig och han har varit hos doktorn, som har uteslutit fysiska fel. Marko och Åsa vänder sig till Jesper Juul för att få hjälp med att hantera situationen.
”Beror det på oss? Andra omständigheter? Försöker han säga oss något? Eller är det bara så här det är?”, skriver de i brevet till Jesper Juul.

Marko: Det var när han var runt 3 år som vi började träna honom, tror jag. Vi började låta honom gå på toaletten och ge honom tygblöja på natten. Då blev han helt blöjfri. Men sedan var det ganska kaotiskt på dagis, och då började han kissa på sig. Vi tänkte att det bara var en period, men det blev värre och värre.
Åsa: Vi tänkte väl också så här, att det inte är helt lätt att få ett syskon, att det kan vara ganska tufft. Men sedan började vi tro att det också berodde på dagis. Vi insåg att han inte trivdes.
Marko: Då kissade han ner två tre par byxor per dag och lakanen på natten.

Jesper Juul: Så det var inte det att det var mycket oro och problem på dagis, utan problemet var att han kissade ner sig?
Åsa: Jo, vi förstod att det var problem på dagis. Han ville inte gå dit. Det var en fröken han inte ville vara med. Vi upptäckte att det varit ganska kaotiskt, inga riktiga pedagoger och att de tog till supernanny-metoder ofta. En gång hade de satt Eriks kompis Otto i en skamvrå i hallen, och låst dörren in till gruppen. De höll på med skamvrå och så.
Marko: Så fick barnen vattkoppor i våras och var hemma i några veckor. Då märkte vi att han blev lugnare, att han mådde bättre. När vi började gå till dagis igen sa han ”Jag vill inte stanna här”. Då hade jag läst i några av dina böcker att man skulle låta honom vara hemma med oss, så skulle han inse att det inte var så kul. Jag var pappaledig då, jag tänkte att han skulle se att det var ganska händelselöst hemma på dagarna. Han tyckte att det var okej, men samtidigt verkade han sakna kompisarna.
Åsa: Ni gick ju dit någon gång för att han skulle få träffa kompisarna, men han ville ju ändå följa med dig hem igen. Så vi tror att det här med dagis är en ganska stor ingrediens i det hela.
Marko: Så nu har han bytt dagis. Men under den här turbulensen tappade vi alla rutiner. Jag trodde att man skulle ”öva” honom, påminna om toaletten och så. Men han kissar fortfarande på sig, säkert ett par byxor per dag. Jag har tänkt: Okej, vi ger upp. Han får bestämma själv när han ska bli torr.
Åsa: Det känns lite förnedrande att tvinga på honom blöja. Vi har prövat att sätta honom på pottan nattetid och det funkade bra ett tag. Nu har han ju börjat på det nya dagiset tillsammans med Linn, och det är ett fantastiskt ställe. Båda trivs jättebra där, men problemen har ju fortsatt. Personalen säger att han verkar trivas, men att han fortsätter leta efter sin plats i gruppen.
Marko: I slutet på året kontaktade vi en läkare, bara för att kolla så att det inte var något fysiskt problem, om han hade ont när han kissade eller så, men det var det inte.

Jesper Juul: Men det finns faktiskt ett problem som det skulle kunna vara, något som många barn har. Han kan ha en för liten blåsa, och i så fall är det väldigt klokt att ni håller på rutinerna. För om det är på det sättet måste blåsan tömmas oftare än vanligt. Detta har danska forskare upptäckt på senare år.
Då kan det också vara lättare att hantera: det har en fysisk orsak. Men, Marko, jag måste fråga dig något. Det verkar som om du och Erik är väldigt nära varandra, att ni är lika varandra. Stämmer det?

Marko: Personlighetsmässigt, ja. Han ser upp till mig.
Åsa: Han är definitivt lik Marko till sättet. Det ser nog inte du, Marko, men jag tycker att ni har mycket som påminner om varandra.

Jesper Juul: Det finns ytterligare en möjlighet som vi måste prata om. Vi vet ju att han är väldigt sensitiv när det handlar om känslor. Så det jag funderar över är om det finns något i ditt liv, Marko, något i din bakgrund, något traumatiskt som kan påverka? Jag vet ju att det forna Jugoslavien inte var ett roligt ställe under en period.  Har det hänt något med dig under kriget, något särskilt?
Marko: Inte mer än med någon annan. Jag har klarat mig ganska bra. Men visst, jag umgås inte gärna med folk från mitt land. Jag vill inte älta, det kände jag tydligt när jag kom till Sverige. Äntligen får jag komma till ett normalt land, kan jag tänka.
Åsa: Men i Markos familj, du har ju berättat att din pappa egentligen ville ha en dotter och att han klädde dig i flickkläder ibland. Kanske kände du att du var i vägen när du var barn?
Marko: Men det var inget som jag gick och ältade, och det hände ju bara någon enstaka gång. I jämförelse med andra pappor från mitt hemland var min pappa bra på att lyssna och uppmuntra oss.

Jesper Juul: Mest frågar jag om det finns något stort inkapslat inom dig. Någon smärta som kan påverka barnen, men så verkar det ju inte vara. På ett sätt verkar ju Erik vara väldigt mogen för sin ålder, väldigt intelligent och väldigt sensitiv.
Åsa: Ja, det är en otroligt träffsäker beskrivning av honom.

Jesper Juul: Jag tycker att ni ska göra så att ni sätter er med Erik och pratar om det här med att han kissar på sig. Säg att han nu är 4,5 år, att han är gammal nog att själv bestämma om han vill kissa på sig längre eller inte. Säg att ni lämnar beslutet till honom. Gör en paus där, låt orden sjunka in en stund. Se hur han reagerar. Ser ni att han ser lättad ut, som om han gillar det ni säger, då är det bra. Säg också ”Om du behöver hjälp, då kan du fråga oss. Du vet att vi kan hjälpa dig. Vi hjälper dig gärna.”
Men det är viktigt att ni observerar vad som händer när ni säger att han själv får bestämma. Säg att ni ju har försökt att lägga ansvaret på er, och att det inte har gått så bra. Men ser ni att han blir ledsen, då var det fel. Då kan ni fortsätta med nästa idé. Då kan ni till exempel söka läkarhjälp eller göra ett schema över de rutiner som hjälper er. Det handlar mycket om att ni ska få igång ett samarbete.
Ni ska inte heller, som jag har förstått av brevet att ni oroar er för, ta upp er ängslan över att han i tredje eller fjärde klass kan bli mobbad för att han kissar på sig.

Åsa: Vi ska inte prata om det?

Jesper Juul: Nej, det ska ni inte ta upp, för vad ska han göra med den informationen? Däremot är det viktigt att han får klart för sig att han faktiskt kan få relevant hjälp av er, under hans ansvar, på hans inititativ.
Åsa: Men det är alltså viktigt att vi inte tar ifrån honom ansvaret?

Jesper Juul: Ja, att det inte står en mamma eller pappa över honom och säger ”Åh, stackars liten” eller att ni blir irriterade.
Åsa: Ja, nu har ju båda dessa saker hänt ibland…

Jesper Juul: Ja, självklart har det hänt. Men barn behöver inte perfekta föräldrar. Han kommer att förstå att det här är hans ansvar. Att det är viktigt, utan att han får några skuldkänslor.
Åsa:
Men det är viktigt att vi som föräldrar också gör klart för honom att vi tar vårt ansvar.

Jesper Juul: Ja, lägg inte för mycket fokus på det som han inte kan.
Åsa: Hur ska vi säga då?

Jesper Juul: Använd gärna ordet ”ansvar”. Säg ”Nu vill vi gärna att du tar ansvar”. Sedan kommer den viktiga pausen. ”…  men du kan få hjälp.” Och den hjälpen är inte samma sak som att säga ”Nu får du själv klara det här”.
Åsa: Vi har funderat på varför det inte verkar som om Erik är störd över att vara blöt. Känns det inte obehagligt?

Jesper Juul: Nej, det känns inte obehagligt, inte när man är barn. Det är däremot jobbigt när man kommit upp i 60-årsåldern och blivit inkontinent. Men det kan naturligtvis bli jobbigt på det sociala planet.
Marko: Det är det som jag kan bli orolig för, att han ska bli mobbad när han börjar skolan.
Åsa: Men om det inte lyckas, vad ska vi säga när han går där i sina blöta byxor? Ska vi låta honom gå runt och vara blöt?

Jesper Juul: Ja. Det handlar om ansvar. Och ju mer ni föräldrar funderar på vad som händer om det här inte lyckas, desto större blir risken att det inte lyckas.Och desto mer oklart blir budskapet som ni lämnar över. Han behöver tillit.
Men om han är nerkissad kan man ändå säga till honom: ”Du ska inte sitta i fåtöljen med dina blöta byxor”. Det blir inte någon kränkning, det är en konsekvens, precis som att han inte får sitta i fåtöljen med leriga byxor.
Marko: Men när han tittar på tv, till exempel, då kan han bli helt uppslukad och märker inte när han blir nerkissad. Kan man göra något i förebyggande syfte?

Jesper Juul: Nej, ansvar är verkligen ansvar. Men om och när han ber om hjälp, då ska han verkligen få den hjälpen. Och då kan ni säga ”Det verkar som om du behöver lite hjälp när du tittar på tv”. Då kan han välja att ta emot hjälpen om han vill ha den. Ni ska inte heller berömma honom när han går och kissar av sig själv.
Han är intelligent, sensitiv och han är inte en kille som verkar ge upp i första taget. Jag tror att han först kommer att bli väldigt lättad när ni ger honom ansvaret, men att han kommer att komma till er om någon vecka och säga ”Nu vill jag ha hjälp”.

Åsa: Så vi ska finnas till hands, men vi ska inte gripa in?

Jesper Juul: Ja…
Marko: Det är svårt, man måste verkligen hela tiden aktivt tänka på att inte göra för mycket.

Personerna i artikeln heter något annat i verkligheten.

Jesper Juul coachar

I ett antal artiklar hjälper den kända familjeterapeuten och författaren Jesper Juul några av Vi Föräldrars läsare med problem som är aktuella för dem.
Vill du också ha en chans att träffa Jesper Juul?

Läs mer här.

Så gick det sedan

– Det surrade mycket tankar i våra huvuden direkt efter coachningen, men vi kände båda två att det var skönt att ha fått diskutera våra frågor med Jesper Juul, berättar Åsa.

Marko och Åsa bestämde sig för att låta det som sagts på coachningen sjunka in under ett par veckor innan de diskuterade med Erik.

– Dels ville vi vara helt säkra på hur vi skulle agera, dels ville vi att rätt tillfälle skulle dyka upp.

Men egentligen visade det sig att Marko och Åsa inte skulle behöva ta upp saken med Erik.

– Det lustiga var att Erik inte kissade ner sig mer efter det att vi träffade Jesper. Inte en droppe kiss har kommit i byxorna.

Eftersom Åsa och Marko beslutat sig för att prata med Erik satt de de sig ändå med honom ett par veckor efter coachningen.

– Vi började med att säga att det varit så tråkigt att vi skällt på honom och sa att vi nu skulle lämna över ansvaret på Erik själv.

Då sa Erik:

– Så ni tycker att vi ska göra som Jesper sa?

Åsa skrattar när hon berättar om samtalet, och konstaterar:

–Jag trodde att det var Marko, Jesper och jag som kommunicerade. Men det är alldeles tydligt att det pågick en annan, osynlig kommunikation mellan Jesper och Erik samtidigt.

Både Åsa och Marko tycker att det känns som om Erik nu är med och löser problemet. De avslutade diskussionen med att säga att de väldigt gärna hjälper Erik, om han vill.

– Det var han inte så sugen på. Han kom på kvällen och ville ha en nattblöja. Men inte en droppe kiss där heller.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 5/2008

Jesper Juuls Family-Lab Sverige

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler