Vår 2-åring vill inte somna själv

"Vi nattar vår 2-åring två timmar varje kväll"

Att vara förälder till ett viljestarkt barn kan vara jobbigt nog ibland. Är barnet dessutom väldigt verbalt kan situationen ibland bli rejält besvärlig.
Maria och Lars söker hjälp eftersom deras 2,5-åriga dotter Jennifer vägrar att lägga sig på kvällarna.

Bakgrund

När Maria skriver brevet till Jesper Juul och Föräldracoachningen har hon och maken Lars knappt haft någon vuxentid sedan Jennifer föddes för nästan 2,5 år sedan.

Jennifer är en pigg liten tjej med glimten i ögat, och även om just denna energi och pigghet är en fantastisk egenskap, är det också den som gör att det periodvis är lite svårt att vara förälder till henne. Jennifer har nämligen fullt upp med att upptäcka världen, dygnet runt, och har svårt att slappna av och komma till ro på kvällarna.

Varje kväll tillbringar hennes föräldrar minst ett par timmar med Jennifer för att hon ska somna, och nu, sedan lillebror Filip föddes för 2 månader sedan har situationen blivit ohållbar. När Jennifer vaknar på natten är det bara mamma Maria som får hjälpa henne.
– Jag blir trött av att amma Filip, så nattetid blir det så att Lars får gå in till Jennifer när hon vaknar. Men det funkar inte. Jennifer skriker som en tonåring ”Gå härifrån”, så det slutar med att jag får gå in till henne istället, berättar mamma Maria.
Maria och Lars behöver få lite knep för att hjälpa Jennifer att varva ner och somna själv.

Maria: Vi behöver nog snarare hjälp med hela vår kvällsrutin egentligen, från det att Jennifer kommer hem från dagis till läggdags. Framför allt från middagen och fram till det är dags att somna. Hon vill ju inte somna. Som igår kväll, Jennifer gick upp ur sängen och sa: ”Mamma, vi gör ett undantag ikväll. Nu kommer jag att komma ut i vardagsrummet och då kommer pappa att säga till mig att gå och lägga mig igen…”
Lars: Jennifer är väldigt verbal. Hon pratar som en 4-åring. Hon är ju bara 2 år, och det är väl lite vårt dilemma. Det blir lätt så att vi hanterar henne som en 4-åring också, trots att hon bara är 2. Det är väl det som är svårigheten för oss. Vi vet inte vad vi kan förvänta oss av en 2-åring. Och Jennifer har stort behov av den fysiska närvaron hos oss innan hon somnar.
Maria: Hon vill pilla i örat.
Lars: Och det känner vi starkt för att ge henne, den fysiska närvaron, men samtidigt blir det konflikt med det vi själva vill. Vi känner att vi behöver egen tid också. När det drar iväg och blir två timmar, då blir det för mycket.
Maria: När man inte kan vara själv och lägga två barn, då blir det problematiskt. Vi har provat alla metoder, den här femminuters­metoden, att sitta på en stol utanför rummet, men vi kommer ingen vart. Det slutar bara med att vi sitter och dividerar med henne.
Lars: Men i och för sig, på sistone har det börjat hända saker. Hon har slutat med napp nu. Och de sista två dagarna på dagis har hon faktiskt somnat själv. Där har hon också behövt någon vuxen för att somna. Så det händer ju saker i rätt riktning. Men vi behöver hjälp på kvällen för att hon ska känna sig trygg.

Jesper: Om vi tar de stora frågorna först. Kan hon överleva utan den här kvällsritualen och då kan jag säga: Ja. Det kan hon. Är det något som hon behöver? Det tror jag inte. Så länge hon kan komma ihåg, i hela hennes liv, har det fungerat så här. Och nu ska ni försöka ändra på det. Det tycker hon inte om.

Lars:
När vi går kommer hon knallande efter. Och så blir klockan halv tio.
Jesper: Men när ni säger att hon är verbal som en 4-åring, förstår hon och kopplar hon som en 4-åring också? Får ni det gensvaret intellektuellt?

Maria: Väldigt mycket. Hon förstår och kopplar ihop. Häromdagen var vi hemma hos kompisar, sonen där är precis lika gammal och de ville leka med samma leksaker. Hon ville leka med hans grävskopor. Då tittade hon på mig och sa: ”Mamma, om du tar Petter hårt i handen och går bort med honom till skottkärran där. Då kan jag ta hans grävskopa.” En sån sak får mig att tro att hon kopplar.
– Flera gånger, när vi har resonerat med henne, ser vi att hon gör logiska kopplingar, att hon förstår konsekvenser av olika handlingar. Hon tar resonemanget ett steg vidare. Samtidigt måste vi komma ihåg att hon bara är 2 år. Att det inte klickar jämt.

Jesper: Man kan formulera en teori: när man är så pass avancerad socialt sett som hon är, kan man också ta hand om sig själv, som bebis så att säga. Det första jag skulle försöka göra är att prata till hennes intellekt. ”Nu har vi gjort så här hela ditt liv, men nu måste vi sluta. Vi har försökt många gånger, och inte lyckats, så nu behöver vi hjälp från dig. Hur ska vi göra på ett bra sätt?”

Lars: Det där har jag tänkt på många gånger, och jag har också läst om det där i din bok. Och jag har längtat till den dagen då vi kan ställa den frågan. Men, rätta mig om jag har fel, Maria, jag tror att Jennifer helt enkelt skulle svara: ”Sova med mig”, om vi frågade henne. Det är ju det hon vill.

Jesper: Okej, det är det hon vill. Men hon behöver egentligen få veta att det här är på gång. Att ni ska göra något inom kort. Det jag har lärt mig med åren är att om inget annat fungerar, så försök med sanningen. Jag hade en väldigt fin upplevelse i Tyskland för några år sedan. Det var ett par föräldrar som hade en dotter som var 8 år och som kissade på sig. Jag hade ingen metod att komma med, men gav dem rådet att säga ”Nu har vi försökt få dig att sluta kissa på dig i flera år, och vi har inte lyckats. Nu har vi träffat en man som berättar att det kan du själv klara och vi hoppas att det lyckas för dig” och på så sätt lämna över ansvaret.

Det tog två dagar, sen gick problemen över. Jag visste att hon var 8 år, att hon var normalbegåvad och att hon kunde kissa när och var hon ville. Sen kan man fråga sig varför det fungerade. Men en sak är helt säker: Jennifer har språkkunskap, hon förhåller sig väldigt mycket till språket. Hon har också en väldig starkt utvecklad empati, kan jag se på hennes sätt nu.
– Så säg: ”Nu försöker vi göra så här. Vi försöker och ser hur det går i två veckor.”

Det finns faktiskt inte så många alternativ. Alternativen är de där metoderna du pratar om.
– När min fru och jag var barnvakter åt mitt 2-åriga barnbarn, han är inte lika verbal som Jennifer, men man ser på honom att han reflekterar mycket. När han har bestämt sig så har han bestämt sig. Min fru sa ”Nu tycker jag att du ska sova.” ”Nej”, svarade mitt barnbarn. Då sa min fru ”Jag tycker att Medo, hans nalle, verkar trött och behöver sova. Ska du också lägga dig?” Då somnade han direkt. En vecka senare var jag ensam med honom och jag tänkte, okej, jag försöker också med det. Och då såg jag på hans ögon att han viss­te att det var manipulation jag höll på med. Men så sa jag: ”Vet du, det här med att lägga sig, det kan man faktiskt välja själv att göra”. Det tog veckor, sedan började han gå och lägga sig själv.
– Att få dem att inse att man själv kan fatta beslut, att det inte är någon vuxen som har makten, att man själv har makten. Barn har ju hemskt mycket makt, och om man i det här fallet kan säga till Jennifer: ”Okej. Vi vet inte vad vi ska göra, men vi vet vad vi vill. Vi vill ha mer tid för oss själva, vi vill att du ska somna själv. Men vi behöver din hjälp.”
– Det handlar inte om att lämpa över ansvaret på barnet, det handlar bara om att säga att det finns situationer där man som vuxen inte har en aning om vad man ska göra.


Maria: I somras sa vi till henne att: ”Nu ska vi testa att du får säga till själv när du är trött”. Och visst, det gjorde hon ju, men då ville hon gå och lägga sig när vi skulle gå och lägga oss. Det har funkat på dagen, men på kvällen kommer hon liksom inte till ro.
– Hon springer omkring och väntar på oss och jag tror att vi vuxna också blir väldigt stressade, med tanke på att det är dagis dagen därpå.

Jesper: Men hon gillar ju också de här ritualerna. Så man kan säga ”Vi vet vad du vill. Men vi vill inte ha en konflikt kring detta varje kväll. Vi pratar inte om när du ska sova, utan vi pratar om vad vi ska göra. Har du något bra tips? Vi har inte ändrat vår uppfattning om vad vi vill, vi vill att du ska sova.”
Lars: Som vuxen är det väl okej att säga ”Nu vill vi ha vuxentid, nu vill vi att du lägger dig.” Men vi vill ju ha vuxentid varje kväll, men hon vet ju inte sitt eget bästa. Hon är ju inte trött samma tid varje kväll.


Maria: Det här är ju en väldigt envis dam, på dagis, till exempel, sover hon kortare än vad hon skulle behöva. Hon är upptagen av det mesta, hon har inte tid att komma till ro. Hon äter väldigt dåligt också. Så hon är som en trasa i slutet av veckan, när hon gått flera dagar i rad på dagis. Hon behöver verkligen sin sömn. Men det händer tusen saker i huvudet på henne.

Jesper: Hon behöver också få lära sig hur hon ska skydda sig själv. Hon får alldeles för mycket information, hon tar in alldeles för många saker. Hon behöver få en balans, annars blir hon stressad. Dagis kan vara vanskligt för henne, för mycket barn, för mycket aktivitet. Samtidigt har hon mycket energi.
– Hon har mer koll än en 4,5-åring. Titta på henne nu, när hon stänger dörren om oss för att vi ska få vara ifred här inne. Jag ska berätta att de flesta barn vi träffar här inne, de öppnar dörren och springer fram och tillbaka. Men Jennifer, hon stänger dörren… Hon tar väldigt mycket hand om andra.
– Det blir svårt för henne att avgränsa sig. Hon är väldigt transparent. Ni kan också säga ”Vi vet faktiskt inte i alla lägen vad som är bra för dig, men vi vet vad vi vill. Och visst, du behöver inte sova, men du måste vara på ditt rum.”
– Att sitta hos mamma och pappa för att få fysisk kontakt, det kan man göra under andra tider på dygnet än när det är dags att somna, om ni är bekymrade över hennes närhetsbehov.

Maria: När hon är så där trött som en trasa, då gör vi inget alls efter dagis, vi går inte ens till lekplatsen. Då sitter vi bara hemma i soffan och gosar. Vi märker att om hon inte får göra så, åtminstone någon halvtimme om dagen, då blir det kaos.
– Men balansen blir svår, hur stora krav kan man ställa på en 2,5-åring? Vi kanske använder för svåra ord. Vi försöker se jämnåriga kamrater på dagis framför oss när vi pratar med henne.
Jesper: Jennifer kommer aldrig att passa in i någon modell där alla ska behandlas prick lika. Om den här utvecklingen fortsätter när hon blir 7 eller 8 år, då kan hon bli väldigt ensam.
Lars: När vi träffar kompisar, jämnåriga barn, då funkar det rätt bra. De har kul ihop, men visst blir det en del fajter, men inget större. Men på dagis står hon gärna och hänger med fröknarna. I synnerhet om det är pojkar som är mer motoriska än vad hon är, då är hon inte intresserad av att vara med dem. Hon är intresserad av att prata.
Jesper: Det är ju det som är hennes tillgång.

Maria: Vi är så trötta. Vi vill se resultat snabbt. Igår hade vi en sån där jobbig eftermiddag. Hon kommer hem från dagis och är hungrig och vill ha en smörgås, sen är hon inte hungrig när det är middag, och då äter hon inte, sen blir hon hungrig igen och sen, när det är läggdags, är det upp och ner igen, så är hon hungrig och vill gå upp och äta, då fick hon gröt, och sen är klockan halv tio på kvällen.
Lars: Man kanske inte ska vara så besvärad av att hon blir trött dagen efter, att låta tiden ha sin gång. ”Nu vill vi göra så här, nu vill vi ha det så här. Hur skulle du vilja ha det?” och bara köra på.

Jesper: Hon kanske behöver få den här när­heten, att pilla med era öron. Det kanske är en slags meditation för henne, ett sätt att komma in i sig själv, att komma ner i varv.
– Men det finns andra tekniker. Ett sätt att komma ner i varv är att andas. Hon behöver kanske få andas en stund efter dagis, det kan få en i balans.


Lars: Ja, det handlar nog om ett slags meditation. Vi har köpt en bandspelare och spelar lugn musik, lugna bamsevisor, för henne. Den lyssnar hon på, det hjälper henne.

Jesper: Eller ren meditationsmusik, det kan hjälpa henne in i sig själv. Hon registrerar mer än vad som är bra för henne.


Maria: Vi satt för några månader sen i sand­lådan med tre flickor som bråkade med varandra. Vi kände dem inte, men Jennifer registrerade ändå vad de gjorde och sa ”Jag vill inte leka med dem”. Hon tar in otroligt mycket information hela tiden, och vi spär nog på det, för vi pratar mycket med henne.

Jesper:
Hon är full med paraboler. Hon behöver komma in i sig själv. Jag träffar en del barn som påminner om Jennifer, de är oftast äldre än vad hon är – 7, 8 år – och de klarar till exempel inte av att gå på barnkalas. Då kan det hjälpa att få visualisera en rymddräkt, en skyddsdräkt, som skyddar mot alla intryck. Det finns barn som har den här förmågan att visualisera. Det funkar också för vuxna.
Jennifer är ju inte spänd, men av och till blir hon det. Hon pillar med era öron, det hjälper henne att jorda sig.


Lars:
Ska vi låta henne bestämma när hon ska lägga sig?

Jesper: Om det är möjligt kan ni säga ”Vi tycker att du ska lägga dig snart. Är du trött?” ”Nej”, kommer hon att svara i början, men sen kommer hon att säga till.
– Så gjorde vårt svärdotter med vårt barnbarn. Nu ska jag göra ett experiment, jag ska passa honom några dagar och då ska jag fråga honom samma sak, fast med blöjan.
– Så kan man göra med amningen också. Förbered genom att säga ”Om en månad ska vi sluta” och sen slutar man
.

Maria: Hon har häftigt temperament. Hon kan bli så arg så att hon kräks. Det har varit situationer då jag har känt att hon måste få sova. Jag har vid några tillfällen lyft henne i säng mot hennes vilja och hållit fast henne. Då har hon somnat direkt.

Jesper: Barn tål mer stress än vuxna, men de tål inte att inte få stressa av. Får hon alltså sitta med er i soffan på eftermiddagen så är det bra. Så här har det varit i hela hennes liv. Hon är inte hysterisk, hon är väldigt relevant, ni behöver alltså inte tolka henne.

Lars: Ja, det hon gör, det finns det en anledning till. Hon vet vad hon behöver, känns det som.
Maria: Men vi måste lära henne vilka verktyg hon behöver ta till.

Jesper: Ni kan fråga henne: ”Nu har vi inte fler tangenter på vårt klaviatur. Vad kan vi göra för att hjälpa dig?” Det handlar inte om att lämpa över ansvaret på henne.

Maria: Vi har funderat på att sätta henne i en gymnastikgrupp för att öva hennes motorik. Är det bra? Det är ju något väldigt aktivt.

Jesper: Det är bra. Om hon vill. För hon kan behöva hjälp med det kroppsliga.

Lars: Hur ska vi göra vid till exempel middagen? Hon tappar snabbt intresset och så blir hon hungrig lika snabbt igen. Hon sitter inte kvar, hon har inte tid och fokuserar inte.

Jesper: Om hon fick bestämma helt själv, tror ni att hon skulle äta för mycket eller för lite?


Lars: För lite, skulle jag säga.

Jesper: Men om man tittar på henne så ser det ut som om hon får i sig det hon behöver.


Lars: Det känns inte bra det här med maten. Det har spårat ut, hon skruvar sig, har inte ro. Det slutar ofta med att vi säger ”Antingen äter du ordentligt, eller så får du gå från bordet.” Samtidigt känns det inte bra med mutor och hot. Jag känner mig rådlös.
Maria: Vi har ju kontroll över maten hemma. Men vi skulle inte drömma om att stoppa henne i säng utan att hon har mat i magen. Samtidigt kan hon ju inte ständigt småäta.

Jesper: I en studie på två grupper barn där den en gruppen fick äta som de ville och den andra gruppen åt som de blivit lärda att äta, visade det sig att barnen som fick äta som de ville lärde sig minst lika snabbt att göra som de vuxna. Kanske kan ni säga: ”Jag skulle önska att du ville äta med skeden och inte med fingrarna” till exempel, men säg det bara en gång. Jag är ganska säker på att hon skulle börja äta med sked ganska snabbt.
– Om ni tittar på henne nu, när hon sitter här på golvet och leker med sin lillebror, då beter hon sig på ett sätt som de flesta barn i hennes ålder inte skulle klara av att bete sig på.


Fotnot: Jennifer, lars och Maria heter egentligen något annat.

 

Publicerad i Vi Föräldrar nr 1 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler