"Hjälp, vi är i tvåbarns-chock!"

I ett antal artiklar hjälper den kända familjeterapeuten och författaren Jesper Juul några av Vi Föräldrars läsare med problem som är aktuella för dem.
Vill du också ha en chans att träffa Jesper Juul? Läs mer här.

Jesper Juul coachar

Så trött. Men ibland hjälper det att bara erkänna för sig själv hur läget är. Foto: Ina Angency
När Helenas och Peters yngste son föddes förändrades också Helenas relation till dottern. Nu har Helena ständigt dåligt samvete för sin dotter och känner inte att hon får något stöd av sin man.

Text: Anna-Maria Stawreberg

Helena: Max kolik har gått över, han fick kolik när han var fem veckor.Tvåbarnschocken fick ett ansikte…Vi flyttade när jag var i sjunde månaden. Vi bodde i Norrland tidigare – det har varit jobbigt med flytten också. Det var en ganska traumatisk förlossning och jag tyckte det var jättetufft, redan innan han började skrika så ville han ammas konstant och skulle vara hos mig hela tiden.
Jesper Juul: Mmm…
Helena: Och Maja som har varit så nära mig, det var tufft för henne – och det var tufft för mig också. Jag kände att det var som en slags sorgeprocess över att min relation till henne förändrades.
Peter: Ni var ju som en person innan han föddes.
Helena: Jag tänkte att ”Nu kan jag det här”, när Max föddes. Jag lärde mig ju en del när Maja var liten, men det blir ju aldrig som man tänkt sig. Sen när Max föddes skulle Peter gå in och ta Maja och gjorde det inte på mitt sätt.

Jesper Juul: Gör ni på olika sätt, mamma och pappa?
Helena: I grunden vill vi samma sak. Men Max är ingen lätt person, även om koliken är borta. Vi vill att allt ska fungera, men vi har inte energin som krävs. Jag har tagit väldigt mycket ansvar innan. Till exempel om jag skulle iväg på något själv, har jag ändå klätt på Maja. Hon har stark vilja, men jag har alltid tagit mig tid att vara pedagogisk och lirka och prata med henne samtidigt som hon ska klä sig. Så, när Max föddes och Peter skulle ta över en del av det ansvaret var han helt oförberedd. Dessutom är ju Peter lika trött som jag.
Peter: Vi tycker samma, men barnen är ganska tuffa i sig.

Jesper Juul: Har Maja själv sagt något om förändringen?
Helena: I början gick det väldigt bra. Vi pratade väldigt mycket, sen svängde det efter några månader och hon började tycka att han var jobbig. Hon skulle ha allt som han har, allt som han vill ha ser hon till att ta innan han får det. Jag blir triggad av det.

Jesper Juul: Men har ni pratat med Maja om det faktum att hon har förlorat 50 procent av det hon hade tidigare?
Peter: Hon brukar själv ta upp det ibland.
Helena: Och vi har ju bekräftat henne i det, att det är tufft, och att hon inte måste tycka om Max hela tiden. Jag säger att det är okej att hon kan bli jättearg på honom. Men jag försöker få fram att hon får slå på något annat än lillebror, även om det är honom hon är arg på. Slå på kudden, slå på sängen, hämta en docka och bryt nacken av den. Men det funkar inte så bra. Det har väl också att göra med hur vi bemöter varandra under stress, hur hon bemöter oss. Vi sätter ju standarden, och vi kanske inte är så jättetrevliga mot varandra. Det låter värre när en femåring säger som vi… När man är trött och stressad så blir det lätt så att vi blir korta i tonen och använder hårdare ord än nödvändigt. Och Peter är den typen som blir tyst och drar sig tillbaka, jag kan bli arg, skrika och överreagera.

Jesper Juul: Jobbar ni mycket, båda två eller?
Peter: Jag jobbar, Helena är hemma.

Jesper Juul: Om vi ska prioritera lite, vad är viktigast för er att prata om?
Helena: Hur vi ska bemöta Maja. Vårt förhållande till henne och hur vi ska bete oss. Hur Max och Maja ska funka ihop nu när Max snart blir mer rörlig. Jag kan inte koppla av en sekund, jag kan inte ens öppna en tidning, jag måste hålla kollen på dem hela tiden. Jag är ju så trött också.

Jesper Juul: Men om ni pratar med Maja om det här, vad säger hon då?
Helena: Jag får inte till en sådan konversation riktigt. Jag pratar för mycket när vi är mitt inne i konflikten. Man märker att hon till viss del söker uppmärksamhet, det blir som ett mönster. Till exempel när jag ammar honom, då hoppar hon så gott som alltid i sängen.

Jesper Juul: På ett sätt är det här väldigt enkelt: alla i familjen har ju samma upplevelse, ni upplever alla situationen på samma sätt. Det låter som om ni har svårighet att hitta er egna plats i den nya familjen, och också att känna er nöjda. 
Helena: Så har jag inte sett det hela tidigare. Det stämmer ju: Först en lång sorgeprocess, som sedan har mynnat ut i en frustrationsprocess.

Jesper Juul: Ja, och ni som är vuxna kan se det, men Maja som är barn vet ju inte vad hon håller på med. Hon är fortfarande mitt i. Det jag tänker när jag ser henne är ”Okej, jag måste ta hand om mig själv”, ”Jag måste klara mig själv i den här familjen”. Det är inte fel, men det verkar som om ni inte lyckas möta hennes problem och hennes frustration.
Jag tycker att ni ska ta ett samtal med henne. Jag skulle prata med henne. Börja med att säga ni inte är nöjda med hur familjen har det nu för tiden. Säg ”Jag är inte nöjd, så här har det varit för mig, hur har det varit för dig?” Jag tror att hon klarar att formulera sig bra. Jag tror verkligen att hon behöver hjälp att hitta sin roll. Och också att få berätta hur det är för henne. Hon vet ju att det är okej att vara irriterad. Jag tror att det är viktigt.
Har du några planer på att sluta amma snart, eller vill du amma så länge du kan?

Helena: Så länge jag kan.

Jesper Juul: När slutade du amma Maja?
Helena: Det är inte helt avslutat. Jag kämpar för att ge henne plats.

Jesper Juul: Men det är också helt okej. Men det känns väldigt mycket när jag ser på henne att det inte är avslutat. Inte helt, för henne är det ännu inte så ”Det var en gång…  men nu är det inte så längre och det blir aldrig så igen.” Det behövs någon form av ritual, inte två vuxna som förgäves försöker kompensera något som inte går.
Helena: Och det är väl där vi kört fast, för jag tror fortfarande att jag kan göra det. Och nu när det inte funkar tänker jag: ”Men jag kan snart skicka iväg Peter med Max, så kan Maja och jag gå och fika eller gå på restaurang eller något.” Men vi är inte där än. Jag har inte riktigt förstått att vi inte kan jobba på det sättet. Vi kämpar emot i stället för att acceptera situationen som den är och försöker jobba för att få det att flyta så bra som möjligt.

Jesper Juul: Och då blir det väldigt svårt för henne också, att acceptera situationen.
Helena: För jag har ju inte accepterat den…

Jesper Juul: För om mamma inte är nöjd med situationen, varför skulle hon vara det? Situationen påminner om den som uppstår när någon i familjen blir sjuk, eller när föräldrarna ska skiljas. Man tänker att barnen lider och försöker vara tillsammans mer för att lindra det, men det fungerar inte på det sättet, det går inte. Man kan inte kompensera. Det är samma sak som att ni två vuxna inte har tillräckligt med tid för varandra just nu, det går inte heller att kompensera. Man kan inte leva på det som var och man kan inte heller leva på det som man hoppas kommer.
Helena: Men där känner jag mig lite lurad. Alla som jag har pratat med har sagt: ”Hon har fått en sån bra start, hon är ju så framåt, social och trygg. Det ordnar sig.”

Jesper Juul: Hon kommer att klara sig bra! Hon har fått det hon behöver och lite mer. Båda barnen har fått det som de behöver och mer där till. Det finns ingen anledning att ha dåligt samvete. På något sätt måste man resonera kring den nya situationen och säga ”Så här är det nu och så här kommer det att vara.” Hon har ju åsikter kring vad hon vill, hon är ju fem år. Det kan vara en heldag med mamma eller vad som helst. Men jag tror att hon behöver hjälp att komma in i familjen igen.

Helena: Men hur gör man det här? Jag är också fast i det här: Jag har två barn, jag har min äldsta dotter, men jag kan inte längre ta mig tid till henne på samma sätt som tidigare. Så kommer det fram saker ur min egen barndom, för jag är själv storasyster som också fick stiga åt sidan för min bror. Och då låter jag precis som min mamma gjorde. Sen när jag sagt såna saker vill jag bara gå in och slå mig själv. För det är ju inte jag som pratar egentligen.

Jesper Juul: När du lägger henne på kvällen kan du säga ”Nu är den här dagen slut. Vad tycker du var det värsta i dag?” Då får hon möjlighet att säga något om vad hon tyckte var värst. Och då får ni två möjlighet att prata igenom det.
Helena:
Nu kan jag se att vi fokuserat på fel saker. Frågan är bara vad jag ska fokusera på i stället. Jag blir lite rädd för den där frågan: ”Vad är det värsta som hänt i dag?” För tänk om jag i stället sätter fokus på det som är dåligt? För vad jag försökt göra de senaste åren är att i slutet av varje dag gå igenom det som varit bra, det som jag gjort bra, typ ”Där var jag närvarande”, ”Det hanterade jag bra”.

Jesper Juul: Det handlar inte om att fokusera kritiskt på det ni gör. Det handlar om det mod som det faktiskt kräver, när man bara är fem år, och är så uppe i sina känslor som hon är. Hon vet ju mycket väl att han är liten och att han är efterlängtad, det kräver mycket mod från henne att ställa sig och säga vad hon känner. Det jag är rädd för är att hon inte ska få fram det som varit en dålig upplevelse i tillräckligt stor mängd.
Helena: Då kan hon lämna den händelsen bakom sig, menar du?

Jesper Juul: Ja, då kan hon lämna det bakom sig. Hon behöver inte bara vara en snäll storasyster, på det här sättet vet hon att alla sidor av henne är välkomna i familjen.
Jag tror också att du ska sätta fokus på dina egna behov, det är du som har gett upp dig själv.

Peter: Det är sant.

Jesper Juul: Det går att hålla fast vid sig själv, även om man måste ställa upp på andra, till exempel ”Nu vill jag faktiskt sova, men bara för att du är så liten ställer jag upp för dig och tar hand om dig.” Förstår du vad jag menar?
Helena: Jag förstår vad du menar, jag jobbar faktiskt med det, men jag får skuldkänslor. Ibland på nätterna säger jag till Peter ”Jag måste bara få säga att jag vill sova”. Ibland räcker det att säga hur jag känner. Att få lov att känna att det är för jävligt att hon vaknar igen mitt i natten.

Jesper Juul: Om barnen också får hela vår själ, då får de för mycket. Då blir de inte nöjda, då vill de ha mer och mer och mer. Och vi vuxna blir bara mer och mer tomma. Det är viktigt att hålla fast vid det som du vill. Nu har jag inte sett så mycket, men min känsla är att barnen får väldigt mycket uppmärksamhet väldigt snabbt, så fort de säger eller gör något.
Det betyder också att du måste lyssna mer på Peter och det är svårt. För ofta är det enklare att se utifrån: att nu är det för mycket. Nu har ni haft ett barn med kolik, men det kunde också ha varit ett barn med en svår kronisk sjukdom som gjort att ni skulle få ha det så här under de närmaste 20 åren. Då måste man ta vara på sig själv, reservera en liten bit för sig själv. Och här finns inget barn som inte har fått vad de ska ha. Så då är frågan om du är beredd att ta vara på dig själv, och lära dig konsten att säga nej. Med gott samvete. Det är du som är bossen och därför är det viktigt att du sätter kulturen. Med hjälp. Men du måste känna efter när det blir för mycket, nu måste du ta hand om dig själv.
Helena: Jag vet inte riktigt vad jag ska be om… Jag tycker att jag ber om avlastning…

Jesper Juul: Det blir omöjligt att komma till dig med omsorg om inte du inte är inställd på att ta emot den, om inte du prioriterar dig själv och säger till dig själv: "Det här är viktigt för mig, nu måste jag ta hand om mig." Så att du inte blir offer för dina barn. Visst kan man vara det ibland, men det är inte bra om det är normalfallet, om det blir en del av din identitet.
Helena: Det har det väl nästan blivit. Jag känner hela tiden att jag inte räcker till.

Jesper Juul: Jag tror inte att det skulle hjälpa dig om du helt plötsligt fick en hel månad bara för dig själv. Jag tror att där det inte funkar är när andra är i närheten, att det är då du ger upp dig själv och ger för mycket till andra. Det märker också barnen, och då blir de omöjliga och vill ha mer och mer och mer.
Helena: Men hur gör jag konkret?

Jesper Juul: Tänker du till exempel på vad som skulle hända om du inte tog upp Max just nu? Om du sa ”Mamma vill inte just nu”? Om du prioriterade och sa till dig själv ”Nu har jag en timme här att prata om våra problem. Det är viktigt att få ut så mycket som möjligt av den här timmen”? Barnen skulle klara sig. Men det är väldigt svårt att hitta tillbaka, att sluta kompensera. Du vet ju själv att du ibland helst vill läsa en tidning.
Peter: Eller ta en dusch…

Jesper Juul: Eller sitta med din man i soffan och slappna av. Föräldrarna måste avgränsa och säga ”Det här vill inte jag. Nu vill jag vara med mig själv.” Jag pratar inte om wellness, inte om att gå på stranden eller ta en halvtimmes massage, jag pratar om vardagen.
Helena: Du pratar om sånt man gör i vardagen under tiden. Småsaker, inget stort.

Jesper Juul: Hur gör man det då? Hur klarar man av att säga ja till sig själv samtidigt som man svarar på sina barns behov? Min son har precis fått barn, och när jag var hemma hos dem senast pratade vi mycket om det. Deras son gnällde konstant och båda föräldrarna var ideligen framme hos honom. När jag var där kom bvc-sköterskan på hembesök. Hon såg direkt vad som hände, tog honom och stoppade in nappen i munnen, höll honom i famnen och hade sedan fullständig kontakt med båda föräldrarna i en halvtimme. Det var en fantastisk demonstration. Hans behov var viktiga, men hon hade fokus på föräldrarna.
Det handlar om att prioritera, vad man vill få ut: ”Nu sitter vi här. Vi har betalat för en timme.”
Helena: Det är svårt att hitta balansen, jag vill ju inte heller ignorera mina barn. Jag vill att det ska vara lagom.

Jesper Juul: Men när vi pratar om att kompensera, det är på något sätt en nyhet för dig. Jag vet inte om du och Peter har pratat ihop er, om ni har en bra idé om hur ni ska lösa det här praktiskt. Jag pratar om att prioritera, ”Nu vill jag det här, jag är viktig för min skull, inte bara för barnens skull.” Har du alltid offrat dig för andra? Du verkar inte vara en person som har vuxit upp och lärt dig att offra dig för andra?
Helena: Jag har nog varit van att offra mig för andra, men jag har gått ganska mycket i terapi de senaste tio åren för att bli av med det. Jag kan rent intellektuellt hålla sådana känslor borta men nu med barnen orkar jag inte. Jag kunde det när jag bara hade ett barn. Men inte nu längre.

Jesper Juul: Kanske ska du försöka släppa några idéer du har? Kanske ska du sluta amma så mycket och så länge, för det gör ju att du inte blir så flexibel, du kan ju inte göra så mycket så länge du ammar.
Helena: Vi borde kanske bli bättre på det. När jag säger att jag vill dra mig undan en stund och ber Peter hålla ett öga på barnen kan Peter sätta sig framför datorn och då blir det ändå gråt. Alltså: När jag ber Peter om hjälp gör du ju inte det. Då hittar jag dig ändå i ett annat rum framför datorn.

Jesper Juul: Om du fick välja, hur skulle du vilja ha det?
Helena: Jag vill ha små pauser i vardagen. Små dippar. Förstår du vad jag menar?

Jesper Juul: Huvudsaken är att Peter förstår vad du menar.
Helena: Egentligen kräver jag inte mer än små regelbundna pauser som återkommer. Jag vill bara sitta med mitt kaffe utan att någon drar mig i benen. Men då känner jag att du sätter dig vid datorn i stället och då kan jag inte koppla av ändå. Då blir jag arg på dig. Jag tycker inte att jag får det jag ber om. Jag skulle vilja ha mer respekt. Kanske ska jag vara tydligare, kanske är jag för mesig.

Jesper Juul: Peter, hör du vad Helena säger nu?
Peter: Jag vet vad hon säger.

Jesper Juul: Du vet, det är jag klar över. Men hon ber inte om mycket. Det är inte tillräckligt. Det är ju bara avlastning du ber om. Jag tycker inte det är nog. Och jag tycker framför allt inte att det är tydligt nog. Du lämnar inte över ansvaret. Du ber om hjälp, men har fortfarande ansvar. Du lämnar inte över det, du säger att du ska sitta och läsa tidningen en stund, och att han ska hålla koll. Du är som en ensamstående mamma som fortfarande har hela ansvaret och du bara har någon där som hjälper till.
Helena: Och då känner Peter det…
Peter: Ja, då känner jag det och tycker att det känns tramsigt att bara stå där och vakta. Jag har väl något motstånd till det, det känns inte så meningsfullt.

Jesper Juul: Antingen måste Helena fatta beslut om att släppa ansvaret då och då, eller också måste du fatta beslut om att gå in och ta ansvaret då och då. Att ”Nu gör jag på mitt sätt och jag klarar det.” Barnen har den pappa de har, och det måste de leva med. Ni kan inte kompensera för det också!
Helena: Jag behöver nog själv hjälp, jag känner mig också vilsen i den här nya rollen och att då släppa ifrån mig det enda jag är bra på över huvud taget. Jag behöver att du aktivt går in och tar ansvaret. Jag har svårt att släppa.

Jesper Juul: Nästa gång du känner så, släpp Max till Peter säg ”Nu är jag trött” och pappa tar över och säger ”Nu vill jag göra något med dig”.
Helena: Då kommer det inifrån mig, då blir det inte en kompensation.

Jesper Juul: Nej, precis. För vad du kan konstatera är att du inte trivs med att sitta med hela ansvaret. Du trivs inte med att vara boss. Det kan hända att du måste sluta amma och lämna bort barnen någon vecka. För när man har en partner som du har, Peter, en partner som är så engagerad, då blir det väldigt väldigt svårt att ta plats. Då kan det krävas att du, Helena, lämnar barnen med Peter några dagar och reser bort.
Rent primitivt uttryckt kan man säga att mamman har ett försprång, en vinst, i och med att hon har gått och burit på barnen i nio månader. Det är svårt att vara partner till en så engagerad och hängiven förälder. Om du är ensam med barnen några dagar, då finns det ingen där som kritiserar dig, då finns bara du som måste göra det. Det kan vara en bra väg att gå.
Det kan vara tillräckligt också att du, Helena, säger: ”Nu är jag redo att dela ansvaret.” Som det är nu så säger du bara till Peter när du inte mäktar med mer, när du bara inte orkar. Men på det sättet frågar du inte efter en partner, du frågar efter en ambulans. Den sista utvägen, i sista ögonblicket. Och då blir det också omöjligt för Peter att säga nej. Om du gör det på ett annat sätt, med ett annat motiv, att nu vill du ta hand om dig, nu vill du ha två timmar för dig själv, då blir det lättare att ta över.

Bakgrund

Helena har alltid stått sin dotter Maja väldigt nära. Enligt pappa Peter lever de båda nästan i symbios med varandra, men när lillebror Max föddes för 9,5 månader sedan förändrades Helenas och Majas relation över en natt.
Helena upplever att hon inte räcker till för både Maja och Max. Hon går på knä av trötthet, känner att hon inte får något stöd av Peter och är inte längre den mamma hon vill vara. Varje natt är hon uppe med något av barnen och hon har inte någon stund för sig själv.
Nu har Helena och Peter skrivit till Vi Föräldrar för att få hjälp av Jesper Juul. ”Vi vill bli coachade tillbaka till familjeharmoni efter tvåbarnschocken som har tagit hårdare på oss än vad vi trott!” skriver de.

Så tyckte Helena och Peter efteråt

– Det var skönt att inse att man faktiskt inte blir en familj automatiskt, bara för att man blir fler i familjen. Det var något vi föräldrar hade tagit för givet, säger Helena och Peter efter coachningen.
– Vi har försökt prata med Maja, sagt att vi också tycker att det varit jobbigt sedan Max föddes. Det verkade inte riktigt som om det gick in, Maja sa mest ”Mmmm”, och vi fick ingen respons.
– Jag tyckte att det var skönt att höra att det inte går att kompensera Maja för att hon fått en lillebror, att det inte ens är någon idé att försöka. Numera kan jag bara konstatera när Maja kommer och vill att jag ska läsa och jag är upptagen med Max att: ”Jag läser för dig senare, när Max har somnat.” Jag kan inte ärligt säga att jag har löst det här än, men jag försöker och jag har förstått att det kommer att ta tid, konstaterar Helena.
– Vi är fortfarande jättetrötta, vi sover dåligt hela familjen. Det händer inte så mycket på ansvarsfronten – när Peter ska gå in och aktivt ta ansvar. Men jag försöker släppa. Samtidigt kan man ju inte ändra helt på annan människa.
– Det Jesper sa om att barnen faktiskt får det de behöver – det har hjälpt oss båda mycket

4 tips till nya tvåbarnsfamiljen

1. Prata med det äldre syskonet. Fråga storasyskonet hur han eller hon tycker att det är att få en lillebror eller lillasyster. Berätta hur du själv tycker att det känns.

2. Du kan inte kompensera. Det går inte att kompensera det äldre syskonet. Det är bara att konstatera att läget är som det är och jobba utifrån det.

3. Dela på ansvaret. Om ni känner att ni har en ojämn fördelning hemma, fundera igenom vad som orsakar det.

4. Prioritera er själva ibland. Behöver du slappna av en stund, gör det.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 7/2007

Jesper Juuls Family-Lab Sverige

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler