Om konsten att säga nej

Säger vi nej för ofta? Eller handlar det om hur vi säger nej?
Familjeterapeuten Jesper Juul menar att man måste sätta en gräns runt sig själv, men att den gränsen kan se olika ut.

Ibland måste man säga nej. När 1-åringen är på väg att undersöka väggkontakten, till exempel. När 2-åringen är på väg att tulta ut mitt i gatan. Eller när 5-åringen vill cykla utan hjälm.
Sådana gånger är det självklart och enkelt att säga stopp, att sätta en gräns.
Svårare kan det vara när det handlar om någonting som inte medför livsfara, men när det ändå känns ”nej” i kroppen – om barnet får ett utbrott i affären och vägrar komma utan den där glassen, till exempel. Eller om man helt enkelt inte har lust att läsa den där sagan just nu.

"Gränser inte nödvändiga"
Egentligen finns det inga gränser som är särskilt nödvändiga eller bra att sätta för barn, menar den danske familjeterapeuten Jesper Juul – åtminstone inte om vi bortser från att hålla dem tillbaka när de är på väg ut i gatan mot rött ljus och den sortens självklara förhållningsregler, skriver han i sin bok Här är jag! Vem är du?.
Därmed inte sagt att barn aldrig ska mötas av nej. Det måste de förstås emellanåt. Men det viktiga, menar Jesper Juul, är att man som förälder får klart för sig vilka gränser man måste sätta runt sig själv för att kunna ha det bra – både tillsammans med barnet och för sig själv.
Att vara förälder är något helt annat i dag än det var för bara några tiotal år sedan. Dels har vi förkastat det gamla, auktoritära sättet att förhålla sig till barn, dels vet vi att även 1970-talets ”fria uppfostran” hade sina brister.

Säg vad du känner

Som förälder måste man därför börja med att ta reda på vem man själv är och vad man vill ge sitt barn, menar Jesper Juul.
Det kan till exempel innebära att man säger ”Nej. Jag vill inte läsa saga för dig nu. Jag vill läsa min tidning” – ett helt annat budskap än när man säger saker
 om:
– Kan du inte se att jag läser tidningen nu?
Eller:
– Nej, nu får du allt lov att vänta. Vi andra har väl också rätt att finnas till?
Det innebär också att det inte finns något facit. Föräldrar är olika, föräldrars gränser är det också.
En del föräldrar kanske kommer fram till att det är helt okej att köpa en glass till barnet fast det snart är middag. Andra kommer fram till motsatsen och kan utan dåligt samvete bära ut det skrikande och sparkande barnet ur affären.

Personliga gränser

Jesper Juul förespråkar det han kallar personliga gränser: ”Jag vill inte att du spelar musik nu. Jag har ont i huvudet” eller ”Jag vill inte att du slår på mig. Berätta vad du är arg på i stället.”
Personliga gränser uttrycks med ett personligt språk. Man säger något om sig själv snarare än om barnet. Man signalerar ”Jag vill”, ”Jag vill inte”, ”Sådan är jag” eller ”Det här står jag för.”
– Därför behöver barnet inte tvivla på var det har sin pappa eller mamma. Det är kontakt.
Det personliga språket är alltid varmt, oavsett om det säger ja eller nej.
Personliga gränser är både värdiga och jämlika, menar Jesper Juul. De kritiserar inte, tvärtom inbjuder de till samtal.
– Dessutom får barnen en förklaring till varför pappas eller mammas gränser går just här i dag. Förklaringen är kortfattad, klar och sann och varken manipulerande eller ute efter att övertyga.
Samtidigt har vi personliga gränser som vi inte kan förklara ens för oss själva: ”Jag vet inte varför jag tycker så, men jag gör det. Det är så jag vill ha det.” Sådana gränser kan vara svårare att förstå, men inte svårare att respektera, menar Jesper Juul:
– Barn respekterar inte sina föräldrars gränser på grund av att föräldrarna kan argumentera för dem. De respekterar gränserna för att de respekterar personen som har dem.

Blir bra förebild
– Det är för övrigt en bra förebild för barne som allt eftersom de växer upp på egen hand ska ta ställning till alkohol, kriminalitet, narkotika och dylikt. Det är ett stöd för dem att veta att man faktiskt kan följa sin inre röst, även om omgivningen utsätter en för påtryckningar och även om man själv inte kan övertyga de andra om det rätta eller förnuftiga i ens åsikt.
Men vårt språk blir inte personligt bara för att vi byter ut ”du” eller ”man” mot ”jag”, poängterar han:
– Det ska mera till. Vi måste till exempel mena det vi säger. Vi ska känna att det är vi själva som talar nu.
– För de flesta av oss kräver det eftertanke och övning. Vi måste experimentera – och tåla fiaskon – tillsammans med barnen, och vi måste prata med andra vuxna för att hitta oss själva.
Och när barn vill ha något så vill de alltid ha två saker, menar Jesper Juul. De vill till exempel ha glass eller saga och de vill ha kontakt. Glassen kan de klara sig utan, men inte kontakten.
– Det är inte barnen själva medvetna om – de tror att glassen är viktigast – och därför är det avgörande att föräldrarna vet bättre.

"Barn behöver sörja ett nej"
Många föräldrar är rädda för konflikter. De sätter likhetstecken mellan konflikt och dålig förälder. Men så är det inte, enligt Jesper Juuls sätt att se.
När man säger nej till ett barn så blir det ofta gråt och missnöje. Det ligger i sakens natur. Men barnets frustration ska inte förväxlas med olycka. Barn behöver få sörja ett nej utan att föräldrarna tar det personligt, menar han.
Och det är viktigt att föräldrarna vågar leva ett vuxenliv – att pappa känner att han kan sitta en stund med tidningen och att mamma känner att hon kan läsa i sin bok, till exempel. För om hela tillvaron går ut på att serva barnet kan det bara leda till en sak: föräldrar som blir alltmer utmattade av att tränga undan sina egna behov och som har allt mindre kraft att ge av sig själva.

Lästips

Ditt kompetenta barn av Jesper Juul
Här är jag! Vem är du? av Jesper Juul
Relationskompetens i pedagogernas värld av Jesper Juul och Helle Jensen

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 11/2003

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler