När barnen får makten

Vissa barn får huvudrollen i familjen. Sådana barn kan lätt bli små krävande tyranner. Hur undviker man att hamna i den fällan?

Det finns föräldrar som lägger sig klockan halv nio på kvällarna – bara för att barnet vägrar lägga sig om inte mamma och pappa också ska sova. Och det finns föräldrar som maktlöst ser på hur tvååringen själv öppnar frysen för att ta fram en tredje glass – precis före maten.

Alla föräldrar vill sina barn väl, men ibland blir det fel. En del barn blir alltmer krävande och allt mer högljudda. Till slut har de tagit över helt. Det är de som styr i familjen.

”De små tyrannerna” har de kallats. Enligt den danske familjeterapeuten Jesper Juul har de föräldrar av en sort som har blivit allt vanligare under de senaste åren: de som passar upp.

Så länge barnen är små ser det kärleksfullt och omtänksamt ut.

– Men sen när barnen är i tre–fyra-årsåldern stiger de vuxnas frustration i takt med barnens orimliga krav. När det är som värst kommer föräldrarna till slut in i ett tillstånd av permanent, frustrerad utmattning, skriver Jesper Juul i sin bok Ditt kompetenta barn.

Föräldrarna är i regel mycket med vetna om sitt förhållande till barnen.

Ofta har de funderat mycket kring barn och barnuppfostran. Den gamla tidens oinskränkta föräldramakt har de bestämt tagit avstånd från.

Ibland har de själva upplevt hur frustrerande det är när vuxna bestämmer allt över barnen. Och kanske har de kommit fram till att det enda alternativet måste vara att ge barnen vad de har lust till, så fort som möjligt.

Ge rakare besked
Barn vet ofta vad de har lust med, men mer sällan vad de har behov av, konstaterar Jesper Juul.

– Om barnens lust blir föräldrarnas viktigaste rättesnöre så får barnen helt enkelt inte det de behöver. De blir försummade. Och föräldrarna försummar sig själva. Så, vad är det som händer? Jo, barnen får aldrig en personlig motpart. De får inga människor av kött och blod att förhålla sig till. De får allt – utom sina föräldrar.

För att komma tillrätta med situationen måste föräldrarna försöka hitta sina egna önskningar, behov, gränser och känslor, anser Jesper Juul. De måste träna sig i att formulera dem så rakt som möjligt, i alla vardagssituationer.

Det betyder inte att föräldrarna ska lära sig att säga nej till barnet. De ska lära sig att säga ja till sig själva.

– När det börjar hända krymper tyrannen till barnstorlek och blir uthärdlig att umgås med igen, menar Jesper Juul.

Det kan till exempel handla om att inte säga ”Vad skulle du vilja ha till middag?” utan i stället ”Jag skulle vilja ha köttbullar i dag. Vad kan du tänka dig?”. Eller om att inte säga ”Det är faktiskt lite kallt i dag. Tycker du inte att du ska klä dig lite varmare?” utan i stället ”Det är kallt i dag, så jag vill att du tar på dig varma kläder.”

Viktigt få vara arg
Barnpsykolog Pia Risholm Mothander håller med om att barn inte mår bra av att
vara tyranner. Den förälder som vet med sig att familjen har fastnat i ett sådant
mönster bör ta kontakt med en psykolog, anser hon.

– Ofta har man kapitulerat inför barnet. Man kan behöva prata om varför man är så vanmäktig, varför man inte orkar möta sitt barn. Men det handlar inte om att jag är en dålig förälder, eller om att mitt barn är dåligt. Det handlar om att få hjälp att dansa tillsammans utan att trampa varandra på tårna hela tiden.

Många föräldrar vågar inte utsätta sina barn för ledsenhet och lagom stora motgångar. De är oroliga att ledsenheten ska sätta sina spår senare i vuxenlivet, säger psykolog Monica Fahrman.

Ledsenhet och ilska är naturliga uttryck hos ett barn.

– Om vi vill att våra barn ska växa upp till individer med tillgång till alla känslor får vi inte förvägra dem att vara ledsna eller arga, säger Monica Fahrman.

Ett ilsket barn kan dessutom lära sig att så småningom själv handskas med sina starka känslor – om det blir bemött på ett bra sätt i sin ilska.

Frågan är hur man bemöter ett ilsket barn på ett bra sätt.

– Man står ut. Man finns kvar. Man uttrycker förståelse, håller kanske om och visar att barnet kan slå nävarna i en kudde för att uttrycka sina känslor, säger Monica Fahrman.

Våga be om stöd
Personalen i förskolan kan många gånger vara till stor hjälp för villrådiga föräldrar, tror hon. Hon tror det är bra om de inleder en diskussion: ”Hur tycker du att vi ska göra när Simon aldrig vill gå hem när du kommer?” ”Vad vill du?” ”Kan vi hjälpa till på något sätt?” ”Vi kanske skulle kunna göra så här…?”

– Jag tror att föräldrar i första hand behöver känna ”Det är jag som är viktig för mitt barn”. De behöver veta att det inte gör något om de hamnar i konflikt med barnet, och att de inte ska bry sig om att förskolepersonalen finns intill.

Destruktiva mönster går att bryta, men det krävs att man har stöd. Prata och diskutera, inte bara med förskolepersonal, utan också med andra föräldrar, vänner och bekanta, föreslår Monica Fahrman.

– Och man behöver inte göra något åt allt på en gång. Det räcker om man bestämmer sig för att bryta det negativa mönstret på några områden till att börja med, och att man försöker härda ut. Att man har is i magen och tänker att det här löser sig.

Om barnet till exempel har fått godis flera gånger i veckan, så kanske man efter noggrant övervägande bestämmer att det i fortsättningen bara ska bli godis på helgerna. Sedan står man fast vid det.

– Visst kommer barnet att skrika och gråta, och visst kan man känna sig dum i affären. Men på sikt gör man barnet en tjänst, säger Monica Fahrman.  

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 8/1999

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler