"Min fru dubbelkollar allt jag gör"

"Min fru dubbelkollar allt jag gör"

Lena och Martin är oense om 1-årige sonen.

Jesper Juul: Jag har läst mejlet som ni skrev. Jag förstår att det är några månader sedan. Därför är det bra om ni uppdaterar mig lite.
Lena: Vi försöker bara övertyga varandra hela tiden om att vi har rätt. Precis innan vi kom hit så hade vi en sån diskussion igen. Det är så här hela tiden. Oscar är inget större bekymmer, det är mer att vi ska diskutera runt honom hela tiden och försöka övertyga varandra. Vi lägger ner väldigt mycket energi på det. Mer på det än på att försöka komma fram till något konkret. När han var liten skrek han mycket, då var det jättejobbigt, nu skriker han inte lika mycket, nu är det andra saker.
Martin: Vi har olika sätt att se på saker. Kanske att jag tycker att han ska få sova vidare och Lena tycker att han ska få mat. Så blir det en diskussion: Vi tycker båda att vi har rätt och vi har båda svårt att böja oss. Så blir vi irriterade. Vi lyssnar nog inte så bra på varandra.

Bakgrund

Innan Lena och Martin blev föräldrar var de överens om det mesta. Sedan föddes sonen Oscar, och de grälar mer och mer som småsaker.
Martin upplever att Lena går och kollar att han gjort saker och ting ”rätt” där hemma, Lena upplever att Martin glömmer hälften, och att hon måste kolla så att allt blir gjort.
De har bestämt sig för att söka hjälp av Jesper Juul innan det som idag är småsaker har blivit gräl och tjafs om allvarligare saker. De vill hitta ett sätt att förhålla sig till familjelivet som funkar för hela familjen, ett sätt där båda två tar lika stort ansvar och där det inte blir lika mycket diskussioner. Jesper Juul: Kan jag få några exempel?
Martin: Matning är en sån sak. Jag tycker att han ska få sova vidare. Lena tycker att vi ska väcka honom för att han ska få mat. Då tycker jag att han blir både halvtrött och halvgrinig i stället. Bättre att han vaknar utvilad och äter då. Men då kan det bli lite konstiga tider och konstig dygnsrytm.
Lena: Men jag tycker inte riktigt samma, men det är en annan femma… När det gäller mat är han i en brytpunkt nu, mellan bröstmjölk och vanlig mat. Jag är hemma med honom ensam fem dagar i veckan mellan 8 och 17 och försöker lösa det här från dag till dag, beroende på när Oscar sover. Och så kommer Martin hem ibland, dels på helgen, men också mitt i veckan ibland. Då vill jag ju att han ska vara delaktig, men då kanske han gör på ett annat sätt än vad jag brukar göra. Och då vet jag ju att mitt sätt funkar.

Martin: De dagar jag åker hem för att Lena ska göra något på kvällarna, då åker jag hem tidigare från jobbet och vi brukar mötas på hemvägen. Eftersom jag då inte riktigt har koll på när Oscar har ätit till exempel kör jag på känsla, och då blir det inte riktigt bra.
Jag känner att jag inte riktigt har fått förtroendet. Vi hade en sådan situation i morse, när vi skulle iväg. Jag skulle packa skötväskan, det har jag ju gjort några gånger vid det här laget… Men så vet jag att Lena alltid kommer och kollar efteråt. Så i dag bestämde jag mig för att låta bli och gjorde annat i stället, saker som jag vet att jag gjorde rätt. Jag började packa kläderna i stället. Så kommer Lena ur duschen och frågar ”Varför har du inte packat skötväskan?”. Det är ett sånt exempel.
Lena: Jag vet att jag är sån, så jag försöker bättra mig. Men problemet är att han inte tar chanserna heller. När jag inte kollar är det ofta så att allt inte är med som ska vara med i väskan. Som en annan gång vi skulle iväg, då dubbelkollade jag inte….
Martin: Och då packade jag, men då glömde jag en del också…

Martin: Jag tycker att alla rutiner är gjorda av Lena. Och så blir det ju naturligt, jag är bara med en del av dygnet eftersom jag jobbar och reser mycket. Men jag skulle vilja ha någon form av större access när jag väl är hemma. Men, visst, jag är trött också, det är inte säkert att jag orkar ta jättemycket ansvar heller. Nej, jag har ingen bra lösning på det här, det är ett problem.
Lena: Det stora problemet är väl hur vi ska lyckas att inte hålla på att diskutera i evigheter.
Martin: Ja, jag tror att vi skulle behöva hjälp med att hitta ett sätt att fatta ett gemensamt beslut. Så att ingen känner sig överkörd.
Lena: Ja. Det blir nog värre om några månader när Martin ska vara hemma, eller när Oscar ska börja dagis och båda ska börja jobba.

Martin: Men det kan komma perioder före det också. Hittills har ju Oscar varit jättesnäll, han är ju egentligen inte jobbig över huvud taget, men jag kan tänka mig att det kommer, trots till exempel. Vi har ju sett på kompisar som har barn som bara säger nej hela tiden. Då är väl risken att eftersom vi redan nu har lite småproblem, om det då skulle bli såna perioder med Oscar, då blir det världskrig. Därför är det bra om vi redan nu kan hitta sätt att lösa det. Just nu är allt relativt lugnt.
Lena: Ja, när han själv börjar säga ifrån.
Martin: Ja, då är det viktigt att vi är konsekventa.

Jesper Juul: Jag förstår att det inte är så roligt att förstöra de rutiner ni redan byggt upp, då måste man ju börja igen: maten är det exempel som ni ger. Men sedan finns ju också de mer principiella frågorna.
Lena: Vi vill ju båda ha rätt. Vi har till exempel testat lite olika sovmetoder och det är inte riktigt min grej, så jag har frångått det. Där har vi olika åsikter. Ska vi ta upp honom när han skriker? Martin tycker inte det, jag tycker det.
Martin: Jag tycker att om vi provar en metod, då ska vi prova. Då kan vi ju inte ta upp honom. Jag tycker att vi ska vara mer konsekventa, men nu plockar jag också upp honom när han skriker.

Jesper Juul: Det finns ju faktiskt två frågor här: hur tar man bäst hand om pojken, och hur tar man bäst hand om ert förhållande. Men jag ser på pojken, han verkar må bra. Det finns några fakta. Du, Lena, är boss på babyfronten. Det har ju med tid att göra, och med lite andra saker också, till exempel den vanliga mammagrejen, att mamma alltid vet bäst.
Lena: Jag vet ju om det själv. Även när det handlar om andra saker än Oscar så tycker jag alltid att jag vet bäst, att det blir rätt. Även om jag försöker få med mig Martin på olika sätt utan att lägga mig i.

Jesper Juul: Det du måste fråga dig själv är vad som är bäst för dig, Lena.

Lena: Jag försöker släppa, men det får väl du, Martin, säga vad du tycker.
Martin: Jag kan väl känna att du inte släpper ansvaret till 100 procent, du släpper kanske till 80 procent och sen går du och kollar. Då blir jag lite avigt inställd, när jag känner att du inte litar på mig.

Jesper Juul: Så vad är bäst för dig, att få en partner som har ett ansvar också eller vill du ha någon som hjälper till bara?
Lena: Det är bäst att vara två om det. Det kräver jag också, att vi är två som ska bestämma. Det är självklart för mig, även om jag vet att jag har svårt för att släppa. Men jag tror att Martin upplever det som om jag har svårare att släppa än vad jag har. När han är hemma och jag är borta, då släpper jag. Men sen ibland är det svårt, när han har varit borta en vecka och kommer hem och är trött. Ska jag då släppa ansvaret eller är han för trött? Det hänger ju liksom ingen skylt uppe som säger om det är öppet eller stängt. Men jag ser ju att Martin försöker, trots att han är trött. Det handlar väl om kommunikation, antar jag.

Jesper Juul: Det är svårt att veta, men det är också svårt att fråga.
Lena: Ja. Ändå ser jag ju att Martin försöker.
Martin: Jag försöker säga till när jag är för trött. Men vi kanske ska försöka ta till oss det: Att helt enkelt fråga. Och det gäller ju det omvända också: Att jag frågar dig om du är för trött. Kanske ska vi försöka vara tydligare mot varandra, helt enkelt.

Jesper Juul: Så länge det är du, Lena, som är hemma med Oscar, då är du kapten. Men då är det viktigt att fråga ”Vill du avlasta – eller vill du ta ansvar”? Det är en viktig fråga att ställa, för man vet inte riktigt vad som förväntas av en. Det är svårt annars. Sen blir det annorlunda när båda två måste arbeta, men de här första månaderna när bara den ena föräldern är hemma är det inte helt enkelt. Hur gör man som pappa i början för att ”få barnet under huden”, för att få in den här radarn som mamma har?
Jag säger ofta att om mamma har svårt att släppa ansvaret, då kan det vara bra om hon åker bort i 7–8 dagar.

Martin: Lena har studerat, och då har jag tagit Oscar, redan från det att han var riktigt liten. Med den inställningen: ”Vad bra, då kan jag städa garaget…” Så kan vi ju inte ha det. Så egentligen är det så att jag ska skicka iväg Lena en vecka?

Jesper Juul: Ja. Men när jag lyssnar på dig, Martin, så låter det inte som om det är väldigt svårt för dig att ta ansvar, jag får inte den uppfattningen att du inte vill ta ansvar. Men det låter som om det är svårt för dig att få det förtroendet från Lena, som om du måste bevisa vad du går för.
Lena: Det kan nog stämma.

Jesper Juul: Ja, att saker måste göras på ditt sätt, Lena.
Lena: Men jag har ändrat mig. Martin kommer bara ihåg de gångerna när jag faktiskt har dubbelkollat. Han glömmer bort att jag inte har gjort det på länge. Att jag inte har skällt på länge.

Jesper Juul: Det är ju Martins ansvar. Du får inte bli sittande i konflikten. Du, Martin, får ta tag i situationen, säga ”Nu gör jag på mitt sätt. Dina synpunkter kan vi ta sen.”
Martin: Jag gjorde det så sent som i dag.

Jesper Juul: Ja, för annars blir det svårt för Oscar.
Lena: Jag hoppas på att det ska bli annorlunda i höst, då Martin är hemma. Då blir det kanske tvärtom.
Martin: Ja, det blir intressant. Men jag misstänker att Lena kommer att ringa hem en gång i kvarten. Så gör ju inte jag när jag är på jobbet…

Jesper Juul: Men det är ditt jobb, Martin, att sätta gränser. Det är så det går till att etablera sig som pappa. Man kan inte gå i konkurrens med mamma, då förlorar man. Men du kan öppna din egen affär. Man kan inte blanda sig i varandras sätt att sköta situationen. Det är bådas ansvar, också Martins, att säga ”Här spelar jag”.
Martin: På något vis är det som att, när han gråter till exempel, det ser naturligare ut när Lena tröstar honom. För mig känns det inte lika naturligt. Jag känner att jag nog inte har samma kontakt med Oscar och det vill jag ju ha. 

Jesper Juul: Om en av er går in i en situation med Oscar, då ska inte den andra blanda sig i. När du har varit hemma en tid med Oscar, då kommer du att känna dig kompetent. Det är bådas ansvar.
Lena: Men det här med att du, Martin, inte känner dig delaktig. När Oscar föddes var ju du hemma fem sex veckor och Oscar ammades inte, så vi delade på matningen.
Martin: Ja, jag var delaktig från början. Annars har ju mamman ett ”vapen” i och med amningen, ett vapen som pappan aldrig kan konkurrera med.
Lena: Och den delaktigheten förlorade du sedan.
Martin: I början fanns det fortfarande saker som jag var bättre på. Jag var bättre på att lägga honom till exempel.
Lena: När jag börjar jobba kommer jag att ha fullt upp, jag kommer inte att ha tid att kolla.

Jesper Juul: Å andra sidan kommer du att kolla när du kommer hem.
Lena: Jag behöver att Martin säger ifrån, att han är tydligare där. Jag kan ju inte gissa mig till vad Martin tänker! Han måste säga ifrån.
Martin: Ja, jag ska nog vara duktigare på att säga vad jag tänker och tycker.

Jesper Juul: Det finns ju inget rätt eller fel. Den enda som kan som kan avgöra det är ju Oscar.
Lena: Oscar ska ju inte behöva bli lidande.

Jesper Juul: Har ni någon gång satt er ner och diskuterat i förebyggande syfte?
Martin: Vi har ju pratat om de här specifika exemplen…

Jesper Juul: Alltså mer instrumentella diskussioner.
Lena: Ja, när situationerna har dykt upp, då  har vi diskuterat.
Martin: Jag tror att du, Lena, har en väldigt klar bild av hur Oscar ska uppfostras, även om vi aldrig har diskuterat det. Du tycker att Oscar till exempel ska gå i en friskola när han blir äldre, det vet jag ju, men vi har aldrig pratat om det. Jag vet ju vad du tycker. Vi borde nog sätta oss ner och diskutera.
Lena: Ja, men nu har vi ju bara öppnat för den möjligheten. Jag har nämligen satt honom i kö till en skola hemma. Jag vill att han ska få alla möjligheter och dit är det lång kö.

Jesper Juul: Jag tror att det är väldigt bra att diskutera innan det blir en konflikt. Vilka värden har ni, vilka värden har vi med oss från vår egen familj? Har man en viss uppfattning om det här så blir det inte så svårt att se: ”Vad har vi?”, ”Vad vill vi ha?”, ”Vad gör vi när det här händer?”. Då kan man konsultera sina egna värden. Du skriver ju i ditt mejl att ni tycker lika, men att ni gör olika. Ta en timme och prata igenom vad ni gör och varför.
Lena: Ja, så är det. Vi är nog ganska jämna, vi tycker ganska lika. Men vi gör olika. Det blir kanske samma i slutändan, men vi är usla på att kommunicera med varandra varför vi gör saker och ting. Och naturligtvis har vi lite olika värderingar när det gäller vissa saker, men inte på det stora hela.
Martin: Det är ju en jättebra synpunkt att sätta sig ner när vi inte har någon konflikt. För det klassiska är att vi sitter i bilen när vi båda två är lite trötta och när vi båda är övertygade om att vi har rätt.

Jesper Juul: Ja, det som är fel med det är att det inte är särskilt produktivt. Och det andra är att barnet då upplever att han är orsaken till att mamma och pappa grälar. Då blir ju barnuppfostran bara problemlösning, och det är ju fruktansvärt. Pratar man i förväg får man förståelse för varandra: ”Med de värdegrunderna du har är det logiskt att du gör som du gör, det finns en orsak till att du gör på ditt sätt”.
Lena: Vi har varit förskonade hittills. Vi har inte haft några större konflikter när det gäller honom. Men jag känner ändå att om vi gör detta nu, så slipper vi kanske större konflikter i framtiden. Men vad ska vi diskutera då?

Jesper Juul: Vad tyckte våra föräldrar var viktigt, vad tyckte vi var konstigt med det? Sådana saker. Vi lever i ett psykologiserat samhälle, i ett samhälle där barn kategoriseras och problematiseras. Då är det viktigt att man har sina värden, att man säger till sig själv ”Jag tycker inte om att min son problematiseras för att…”, till exempel.

Sanningen är den att allt man gör med ett barn funkar, bara man gör det tillräckligt länge. Men varför funkar det? Mitt barnbarn till exempel. Han ville inte sova tillsammans med sina föräldrar. Då sa min svärdotter något klokt: ”Jag har läst en mängd böcker om det här, jag har pratat med en mängd personer, men jag vill inte förändra något förrän vi vet vad vi vill.” De kom fram till en metod, som de hittade i en bok, som de trodde på. Det tog tre dygn, sedan somnade han som ett lamm. Alltså: ”Vi måste hitta en värdegrund innan vi fattar ett beslut.”

Om man sätter ett barn i centrum, då blir det helt förfärligt. I centrum blir man väldigt, väldigt ensam. Föräldrarna får ingen annan identitet än att vara föräldrar och det är fruktansvärt. Då är det värdefullt att prata igenom sina värdegrunder.

Du vet, Martin, och alla andra pappor vet: Att så fort Oscar föddes så ramlade du ner från nummer 1 på Lenas lista till nummer 2. Helt plötsligt blir det ett samtal mellan dig och barnets mor i stället för – som det var förr – mellan dig och din fru. Det blir olika roller.
Lena: Men hur blir det för pappan då, när barnet föds?

Jesper Juul: Mamman är fortfarande kvar på nummer 1.
Martin: Jag håller med där. Det är inte så att mamman hoppar ner ett snäpp och barnet hoppar upp. Det som hänt är att Oscar halkat för mig, på min egen lista. Tidigare satte jag mig själv i främsta rummet, om jag gjorde något snällt för Lena, var det lika mycket för min egen skull…

Jesper Juul: Freud pratade mycket om att det finns en onaturlig anknytning mellan mor och barn. Men en kvinna har en annan identitet än ”bara” en mammaidentitet. Det handlar inte om att man har för mycket kontakt med sina barn, det handlar om att mannen inte går in. Som man kan man faktiskt fatta beslut om att inte vara i periferin!
Lena: Det ligger ju något i det här med att kvinnor vill ha en egen identitet. Jag vill ju inte att Martin ska kalla mig ”mamma” till exempel.

Jesper Juul: En av de största myterna som finns är att mamman är den viktigaste personen för barnet. Forskningen visar att mamma, pappa och barn lever i en treenighet och att mamma och pappa är lika viktiga för barnet.


Jesper Juul coachar

I ett antal artiklar hjälper den kända familjeterapeuten och författaren Jesper Juul några av Vi Föräldrars läsare med problem som är aktuella för dem.
Vill du också ha en chans att träffa Jesper Juul?

Läs mer här.

Så tyckte Lena och Martin efteråt

Martin: När Lena föreslog att vi skulle träffa Jesper Juul tyckte jag att det var en jättebra idé. Vi gjorde det i förebyggande syfte, kan man säga.

Som det var just då, och nu när Oscar fortfarande är liten, är det väl ingen fara, men när han blir större, då kan det bli problem. För på något sätt är det ju som att Lena, genom att dubbelkolla på det sätt hon gör, undergräver mina beslut. När Oscar då blir större, kommer han ju inte att att lita på mig.
Det var en väldigt bra övning. Jesper Juul var klok. Lena var nog lite mer negativ, men mötet med Jesper har fått oss att prata bättre, tycker jag.

Nu är jag föräldraledig, men tyvärr är det fortfarande lite så att Lena, när hon kommer hem från jobbet, kollar och påpekar det jag har gjort hemma, vad Oscar har på sig och så.

Det var ju detta Jesper pratade om: Den som är hemma ska vara kapten på skutan. Så är det väl inte riktigt. Än.

Ändå har det blivit bättre sedan vi var där. Numera känner jag inte att Lena dubbelkollar om jag till exempel packat skötväskan. Nu har jag fått det förtroendet. Efteråt, när vi pratade, sa Lena att det som jag upplevde som en koll, var något hon skulle ha gjort, även om hon själv packat. Alltså en vanlig dubbelkoll.

Sammanfattningsvis tycker jag att vår situation har blivit bättre hemma, och jag tycker att Lena och jag har kommit varandra närmare sedan vi träffade Jesper Juul.

Lena: Uppriktigt sagt var jag lite besviken efter mötet med Jesper Juul. Jag trodde att jag skulle få mer stöd, i stället tycker jag att våra problem togs ner på en ganska låg nivå, att det till slut ”bara” handlade om att packa skötväskan och om att jag kollade hur Martin packat den. Vår situation handlade ju om så mycket mer, det med skötväskan var ju bara ett exempel, för att illustrera vår situation.

Visst kunde jag välja att släppa ansvaret, välja att inte dubbelkolla till exempel skötväskan. Men samtidigt så vet jag ju att om jag inte kollar, och om Martin har glömt något viktigt, vilket händer, då är det ju Oscar som blir kall eller inte har torrt ombyte. Det blir ju Oscar som får lida.

På det stora hela har det blivit bättre. Nu är Martin hemma, och det innebär nog att han fått större förståelse. Och jag måste säga att för Martin var nog mötet med Jesper något av en aha-upplevelse. Vi kan prata mycket bättre med varandra efter det att vi träffade honom.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 12/2007

Jesper Juuls Family-Lab Sverige

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler