Jesper Juul coachar:

Jesper Juul coachar: "Vår son är en vilde"

Jesper Juul coachar: "Vår son är vild"

Kickis och Fredriks 3-årige adoptivson är vild. 

Jesper Juul: Vad vet ni om Jonatans bakgrund?
Kicki: Vi fick veta att han var en glad och positiv kille som utvecklats normalt.
Fredrik: Han var en populär unge på barnhemmet.

Bakgrund

När Kicki och Fredrik har besök av barnfamiljer blir deras adoptivson Jonatan ofta väldigt uppspelt. I stället för att leka med de andra barnen kan han rasa runt och riva kuddarna ur soffan. Föräldrarna har börjat gruva sig för att umgås med andra och de har blivit mindre sociala än vad de egentligen har lust till.
Det är inte roligt att vara på sin vakt och säga nej hela tiden, särskilt när det inte hjälper det allra minsta. När Jonatan är på förskolan eller tillsammans med folk som han känner väl är det mycket lättare att få honom att lugna ner sig.

Jesper Juul: Var det bra personal där?
Kicki: Ja, vi var där och hämtade honom och det verkade absolut som om han haft det bra sitt första levnadsår. Men i början märkte vi att han villigt gick med vem som helst. Vi ansträngde oss för att Jonatan skulle knyta an till oss, så i början fick inte ens far- eller morföräldrar lyfta upp honom. Nu skiljer han så klart mellan oss som föräldrar och andra personer i hans omgivning.
Fredrik: Han är öppen mot vuxna och mot andra barn, men det är oss han kommer till om det är något.

Jesper Juul: Kan ni försöka utveckla vad det är som ni tycker är problematiskt?
Fredrik: Jonatan är väldigt glad och positiv, han älskar att lära sig nya saker och vara med där det händer. Han är väldigt fysisk, han är i rörelse hela tiden. Ändå är han i stånd att sitta lugnt och bygga med klossar eller bläddra i en bok. Men om vi är tillsammans med andra barnfamiljer kan han gå lite i spinn. I stället för att leka med de andra barnen rusar han runt ensam, de andra blir på ett sätt åskådare.

Jesper Juul: Barn med hans bakgrund har två möjligheter: att finna sig i sin situation och bli tillbakadragna observatörer, eller att aktivt skaffa sig det de vill ha, utan att vänta på att bli inbjudna. Jonatan har gjort ett klokt val. Jag menar att han bara reagerar naturligt med tanke på sin bakgrund.
Men Jonatan behöver veta hur han ska använda sin energi, och eftersom han är kille är det bäst att han får lära sig det av en man. Om det är en konflikt eller om han är lite för aktiv kan pappa till exempel ta honom på en liten brottningsmatch i dubbelsängen. Så som ni beskriver honom tror jag att Jonatan skulle tycka att det vore jättekul.

Fredrik: Helt säkert.

Jesper Juul: Inte för att han ska bli trött, men för att han ska lära sig att använda sina krafter på ett riktigt sätt. Han kommer att märka att du är den starkare, utan att du för den sakens skull skadar honom. Av och till kanske han blir lite hårdhänt, och du reagerar genom att säga ”oops”. Han behöver lära sig de här sakerna, men hans sociala antenner fungerar fint. Han går inte runt och känner sig helt fel, men han anpassar sig till livet på förskolan.
Fredrik: Ja, det ser vi på lekplatsen också. Förr gick han rätt på, nu går han runt och observerar de andra barnen innan han närmar sig lite försiktigt.

Jesper Juul: Även om de jobbar med det hela tiden ska man veta att barn kan vara mellan 4 och 5 år innan de kan integrera normer. När Jonatan är 6 kanske ni ser en helt annan kille. För trots att han har upplevt att bli avvisad och förlorat en mor är det tydligt att han har en bra kontakt. Även om han har förlorat något, så saknar han inte något. Ändå är hans sätt att vara en utmaning för typiskt nordiska människor, som tycker att det är viktigt att vara förnuftig och lugn.
Fredrik: Vi har inte som mål att han ska sitta stilla på en stol när vi är på besök någonstans. Men vi tycker att det är lite jobbigt att han, efter att ha lekt med de andra, helt plötsligt rusar runt själv.

Jesper Juul: Varför tycker ni att det är jobbigt?
Fredrik: Det kanske börjar med en följa-John-lek där de springer efter varandra. Så sätter de andra barnen sig kanske ner och leker med något annat, men Jonatan fortsätter att springa runt och då är han liksom inte med de andra längre.

Jesper Juul: Det är jobbigt för att hans ensamhet syns här.
Fredrik: Ja, på sätt och vis.
Kicki: Vi tycker det är besvärligt när vi är på landet och har barn på besök som drar sig tillbaka till Jonatans rum för att han blir för mycket för dem. Samtidigt ser vi att han har det bra och tycker att allt är jättekul, men vi vill gärna hjälpa honom så att det här inte blir ett mönster.

Jesper Juul: Jag tror att det är viktigt att komma ihåg två saker: När man är adoptivbarn är ensamhet ett grundvillkor. Jag snackar inte om social ensamhet, utan om existentiell ensamhet. Jonatan känner det tydligt, men för honom är det inte ledsamt, eftersom det alltid har varit så. Men denna ensamhet är enormt provocerande för andra som inte har den, eller som inte ännu har känt på den.
Vilka möjligheter har han när han plötsligt blir ensam? Han kan göra som han gör nu, eller så kan han sätta sig ner och bli depressiv.
Jag tror att det är viktigt att ni inte försöker förebygga något, men att ni försöker få honom att bli klar över att något händer. Ni kan till exempel fråga: ”Vill du att de andra ska komma tillbaka?” Om han säger ja, säg bara: ”Det förstår jag.” Säg inte ”Då får du inte göra så eller så.”

Kicki och Fredrik: Så har vi sagt.

Jesper Juul: Så har vi alla sagt och gjort. Något av det svåraste som vi måste lära oss som föräldrar är att behärska oss. Vi vill gärna försöka undvika situationer som gör ont, och det är förfärligt dumt. I stället för att gå mitt i vägen och rycka undan hindren bör vi stå i vägkanten och bidra med vår erfarenhet. Tänk ”Hur ska man tackla detta” i stället för ”Hur ska man undvika detta”. När ni har konstaterat att han gärna vill ha de andra barnen tillbaka, så låt honom fortsätta med det han gör. Det är först när han får intryck av att det är fel att vara i hans situation som det blir jobbigt för honom. Tänk om han får rådet av er att be de andra barnen komma ut, och så hamnar han i konflikt med dem! Då blir det ju ändå värre. Hans solouppträdanden är helt logiska, för det är den bästa och kanske den enda möjligheten han har.
Men om Jonatan får möjlighet att utrycka sig några gånger under de närmaste åren, då kommer han att i lugn och ro inse vad han kan göra i stället.

Fredrik: Jonatan leker ofta med det han vill leka med, och det tycker jag bekräftar det du säger. Det händer oftare att andra barn hänger på honom i hans lekar än att han hänger på dem.

Jesper Juul: Det är konsekvensen av hans stil. Jonatan blir en ledare, inte en som sätter sig och väntar på att saker och ting ska hända. Det viktigaste är att vara klar över att adoptivbarn måste bygga upp sitt liv på ett annat sätt än barn som bor ihop med sina biologiska föräldrar. Ofta kan man tycka att det är för tufft att de ska tvingas vara mer ensamma, och tänka att ”vår kärlek borde förhindra att det gör så ont”.
Men adoptivföräldrarna måste själva lära sig att leva med denna ensamhet. När Jonatan blir tonåring kan han kanske bli väldigt tyst och kanske hittar han vänner som också är adopterade. Ni kommer att tänka: ”Varför vill han inte prata med oss”. Stora adoptivbarn berättar att detta är något som föräldrarna inte kan förstå. För även om ni kan ge Jonatan viktiga erfarenheter, kan han inte använda dem på samma sätt som om han hade varit ert biologiska barn. Det gör det naturligtvis lite frustrerande att vara förälder.

Fredrik: Ja.

Jesper Juul: Fördelen med Jonatan är att han faktiskt tar in väldigt mycket.

Kicki: Han är egentligen ett lätt barn som sällan protesterar, och som har en ljus syn på livet. Vi har läst en del litteratur om adoption som vi anser är väldigt problemorienterad, men så kommer det ofta ett litet stycke i slutet: ”För de allra flesta går det bra.” Så vi föredrar att läsa mer om barn generellt, och vi väljer att låta bli att se allt i skenet av att han är adopterad. Samtidigt försöker vi vara medvetna om vad som har hänt innan han kom till oss.

Jesper Juul: Det är positivt att ni har respekt för honom. Jonatan har stor glädje av att han inte ”bara” fått någon som kväver honom med omsorg och kärlek, att han har fått några som er. All erfarenhet visar att adoptivbarn behöver precis samma saker som andra barn, men att de av och till behöver det lite mer och under längre tid.
Det som har hänt med Jonatan fram tills nu är bra. Förskolan är ett jättebra ställe att lära sig social kompetens på, genom konflikter med andra barn.
Några gånger blir han självklart ledsen, och då har han samma behov som andra människor: att ha någon som håller honom i handen och som lyssnar på honom, och så går livet vidare.

Kicki: Det som kan vara lite jobbigt är att folk kommenterar att han är väldigt aktiv och säger saker som ”Här är det mycket att jobba med.”

Jesper Juul: Då kan man bara svara att det först och främst är mycket att glädja sig åt! Men om han blir sedd på som ett fenomen och inte som en person är det allvarligt. Om ni hör att någon börjar sätta honom i ett fack ”Ja ja, sådan är Jonatan”, då betyder det att förväntningarna på honom blivit stereotypa. Där går gränsen, för då får han inte möjlighet till att utvecklas. Jonatan är inte något komplicerat barn, han är bara lite iögonfallande. Han är också charmig och svår att bli arg på.
Kicki: Han får mycket positiv respons. Jonatan är en glad liten kille som är intresserad av andra, och resten av familjen respekterar honom som han är. Vi har en kille som äter det mesta och som sover gott på nätterna. Egentligen är han en solstråle!

Jesper Juul: Ja, då har vi all anledning att gratulera Jonatan och hans föräldrar!

Jesper Juul coachar

I ett antal artiklar hjälper den kända familjeterapeuten och författaren Jesper Juul några av Vi Föräldrars läsare med problem som är aktuella för dem.
Vill du också ha en chans att träffa Jesper Juul?

Läs mer här.

Så gick det sedan

Kicki: Samtalen med Jesper var roliga och intressanta. Inte minst var det spännande att höra hans tankar och erfarenheter kring det här med att vara adopterad.


Fredrik: Nu, tre månader efter coachningen, håller Jonatan på att växa ifrån vanan med att springa runt runt när många människor är samlade. Vi är noga med att ge honom tid att lösa sina problem själv. När vi möter människor med barn i olika sammanhang ser vi tydligt att han roar sig.
Jag har försökt få med honom på brottningsmatcher, så som Jesper föreslog, men det verkar han inte förstå så mycket av. Kanske beror det på att vi aldrig har gjort det tidigare.
Det kändes bra att vi två som föräldrar fick positiv feedback. Egentligen känner vi oss ganska trygga med att Jonatan har det bra, men vi föräldrar har kanske lite lätt för att analysera och problematisera.

Jesper Juuls Family-Lab Sverige

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 2/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler