Jesper Juul coachar: "Min man gör ingenting hemma"Foto: Scanpix

"Min man gör ingenting hemma"

Josefin och Pasquale grälar om vem som ska göra vad hemma. Josefin anser att de ska dela på ansvaret för sonen, och tycker att Pasquale inte tar hennes studier på allvar. Pasquale tycker att han har nog med den egna firman.

Jesper Juul coachar

I ett antal artiklar hjälper den kända familjeterapeuten och författaren Jesper Juul några av Vi Föräldrars läsare med problem som är aktuella för dem.
Vill du också ha en chans att träffa Jesper Juul?

Läs mer här.

Jesper Juul: Jag har läst ert brev, ditt brev, Josefin. Pasquale, har du läst brevet?
Pasquale: Nej.

Jesper: Det är ju väldigt tydligt att det är mycket som du inte är nöjd med, Josefin.
Josefin: Men nu har det blivit lite bättre. Tidigare har det känts som om Pasquale har lagt över allt ansvar på mig, i och med att han har jobbat så mycket. Han tycker att han har hårdare jobb än mig, men jag tycker att jag också vill vara ledig ibland, på kvällarna och så. Han vill inte låta mig sova ut, till exempel,  när vår son vaknar är det alltid jag som ska gå upp. Så tycker jag. Eller..?
Pasquale: Mmm…

Jesper: Så du tror att det rör sig om jobbet? Att er situation handlar om jobb?
Josefin: Sen tycker jag att vi pratar med varandra på ett otrevligt sätt. Jag tycker att vi behöver lära oss att kommunicera bättre.

Jesper: Så vad vill ni prata om här idag?

Josefin: Hur vi ska lära oss kommunicera bättre. Och hur vi ska förhålla oss till vår son. Det är det också bråk kring. Han vill hela tiden till mig, det är jag som varit mammaledig. Som vid pottan igår, då vill han bara ha hjälp av mig. ”Nej, du får gå med pappa”, säger jag.  Och Pasquale säger också det: ”Du får gå med pappa”, men då vill han bara gå med mig. Då blir Pasquale arg, och då känner jag att jag måste lägga mig i, för om pappa blir arg, då vill han ju absolut inte gå med pappa. Och då vill han kanske inte gå på pottan heller. Och egentligen vill jag inte lägga mig i, men jag känner att jag måste.  Han har precis slutat använda blöja, så man måste gå direkt med honom, annars kommer det i byxorna. Så då blir det mitt ansvar också. Det blir jag hela tiden som måste springa. Men nu på sista tiden har det gått bättre med läggningen, numera kan också pappa lägga honom.

Jesper: Som jag förstår det så är det också en gammal konflikt mellan er, vem som har ansvaret hemma och vem som ”hjälper till”. Vill du ha ansvaret hemma?
Josefin: Jag vill att vi ska hjälpas åt.

Jesper: Men så är det ju inte. Som jag förstår det har du sagt ifrån väldigt många gånger och det händer inget.
Josefin: Jag vill att vi ska komma överens. Men det gör vi inte. Jag vill att vi ska hjälpas åt. Jag vill inte behöva säga ”Kan du fixa det här” och så säger han ”Nej, det kan jag inte.” Jag vill att vi tillsammans ska ta ansvar. Att vi gemensamt ska komma  överens om vad som ska göras. Men det händer inte.

Jesper: Men du har sagt det här många gånger, och du får inte det svar du vill ha.
Josefin: Och då blir jag osäker. Tänk om jag har fel då?

Jesper: Det här handlar inte om rätt eller fel. J
Josefin: Men vi är ju inte överens, det är ju det som är problemet.

Jesper: Du tycker att du, Pasquale, har ansvar för ditt jobb. Du har det att sköta, det är ditt ansvar. Du har nog med jobbet, tycker du.
Pasquale: Jag är helt slut när jag kommer hem.

Jesper: Men du tycker att hemmet är Josefins ansvar?
Pasquale: Men jag tycker att jag hjälper till.

Jesper: Jag frågar inte om du hjälper till. Vi pratar inte om att hjälpa till. Vi pratar om att ta ansvar. Hjälp kan man köpa på stan. Jag vill klara upp var ni står. Jag är klar var du står, Josefin, men inte över var du står, Pasquale. Du vill gärna hjälpa till, men du vill inget annat, alls. Du vill ta hand om ditt, om ditt jobb.
Pasquale: Som igår, min son ska få mat. Hon hade en bok att läsa, jag förstår att det är viktigt, hon har skolan att sköta, men att jämföra en bok med mitt jobb, det är inte direkt i samma nivå. Att läsa en bok, okej, det kan man göra var som helst, men jag måste vara på jobbet, jag sliter varenda timme, liksom. Vem kommer tröttast hem? Jag vet inte vad som är viktigast.

Jesper: Jag förstår att du är trött. Det jag undrar över, det är att du inte hör vad han säger, Josefin. Han har sagt nej i fem år, och du hör inte.
Josefin: Men jag tycker att vi båda har ansvar över vad som ska göras hemma.

Jesper: Du får tycka vad du vill. Men du lever i en dröm, inte i verkligheten.

Pasquale: Så känner jag också. Hon tror att jag försöker jävlas med henne, hon förstår inte.
Josefin: Det tror jag inte. Men du måste också respektera att jag också blir trött av mina studier. Och när jag kommer hem och har tre böcker som ska läsas, jag är också trött, av allt skolarbete som ska göras.
Pasquale: Jag är helt slut alltså.
Josefin: Jag tycker inte att han heller lyssnar på mig.

Jesper: Det handlar inte om att förstå, det här har inget att göra med att förstå.  Du ska säga vad du vill ha. Det är som om du inte hör om han säger nej. Du vill att han ska säga ja, naturligtvis. Du pratar mer om det du inte får, än om det du vill ha. Han säger ”Ja, kanske, en annan gång, jag är trött.” Han säger ju inte ja.
Josefin: Men jag jobbar ju på helgerna också, både med mina studier och med hemmet. Men då måste han vila, för han har jobbat. Men jag vill också vila. Han förstår inte.

Jesper: Det är din illusion. Du vill att han ska förstå dig, du lever i ett fruktansvärt rum som måste vara hemskt att leva i.
Pasquale: Så tycker jag också.

Jesper: Det är som om du hela tiden tycker att du gör något som du inte egentligen anser att du skulle behöva göra, saker som du tycker att ni borde göra gemensamt. Men så är det inte hemma hos er.
Du har två möjligheter: Sluta att vara så frustrerad, tänk att ”Det här är den killen jag har, det är så här han är. Vill jag det eller vill jag inte det?” Ingen kan säga om det är rätt för dig att säga ja eller nej. Så här är det. Om du vill det, så får du från och med idag acceptera att det är så. Hemmet, barnet, maten är mitt ansvar.

Josefin: Men jag har svårt att bara se det så: för om jag är trött så är det ingen som tar hand om det som behöver göras. Jag har svårt att acceptera det.

Jesper: Själv skulle jag inte acceptera det. Men du är inte jag. Vi är olika. Men jag vet att det är mycket lugnare att leva i verkligheten än att leva med den frustrationen. Så här är det. Det här är ert kontrakt, så här ser det ut idag. Känn efter om det finns plats för dina behov, det du vill. Då blir du åtminstone inte frustrerad. Eller säg: ”Nej, det här vill jag inte!” Säg att ”I fem år har jag försökt övertyga dig om att du ska göra så här…”
Pasquale: Men så här var det ju inte förr. Då jobbade vi båda.

Jesper: När man inte har familj och barn, då är det lättare att leva så. När man får familj förändras situationen, då går det inte att leva så längre. Hur går det att leva och vara kär i en man som inte vill det du vill? Man kan inte tvinga en person att bli en annan person.
Båda vill olika här. Han vill ha en fru som tar hand om barn och hem, och det är okej för honom att hon också utbildar sig, om hon har energi och ork för det. Det här är den man du har, han tycker så här. Och han skulle tycka samma sak, även om han bara jobbade mellan tio och 16 varje dag.

Pasquale: Jag tycker så här: Om jag skulle vara hemma varje dag, bara för att jag är invandrare tycker jag inte så här: ”Du är kvinna, du ska vara hemma”, jag tycker att man ska hjälpas åt, men jag har inte orken. Om jag skulle vara hemma så skulle jag göra de här sakerna.
Josefin: Men jag är ju inte hemma, jag har ju mina studier också! Det är därför jag tycker att du inte förstår.  
Pasquale: Det är klart att jag tycker att du ska plugga och utbilda dig, men man kan väl lägga ifrån sig boken en halvtimme och göra mat till vår son.
Josefin: Men jag ska ju tvätta och städa också. När ska hinna jag läsa den där boken, sköta  mina studier?
Pasquale: Som jag sa igår: Du säger att du tvättar och städar, men det är väl bättre att din son får mat?  Han fick mat halv nio på kvällen igår…
Josefin: För att vi åkte till Ikea, och det var inte mitt förslag.

Jesper: Du säger ju inte nej. Du förlorar din självrespekt på ett sätt, jag vet inte om du märker det, Josefin. Du blir tjatig, du förlorar din kraft, du går in i en argumentation. Du VET vad Pasquale kommer att säga, han VET vad du kommer att säga. Ni kommer alltid i samma läge, och det är olyckligt. Här finns en grundläggande kommunikationsgrej mellan er, som förr eller senare alltid uppstår i ett förhållande.
Man måste säga vad man vill ha – lyssna – och se om man får det eller inte. Därefter får man förhålla sig till det, och kanske säga till sig själv ”OK, jag vill att du… Vill du det?” Det finns mer respekt i ett ”Nej” än i vad det finns i ett ”Jag har inte tid”. Han försöker vara väldigt snäll och av och till diplomatisk.  Men har 50 olika sätt att säga nej på! Men han säger helt enkelt inte ”Nej”. Och du har 50 olika sätt att säga vad du vill ha, men du säger helt enkelt inte vad du vill ha! Du kan fråga ”Vill du det? Ja – eller nej?”Gör ett slags kontrakt. Du vet vad han vill. ”Okej, sån är han. Jag tar ansvar för mig själv.” Gör upp med dig själv om du tycker att du får tillräckligt med ”Ja”, eller om du får alldeles för mycket ”Nej”. Det är ditt beslut. Sen kan du tycka att det är fel, det han gör. Alla som lever ihop, måste lära sig det här: Säga vad de vill, och se vad de får. Om ni två kommunicerar på det sättet händer flera saker. Det blir mer tydligt vad som finns mellan er. Det andra är att det blir mycket mycket mindre bråk, som i sig blir en ond cirkel.
Det här är det sätt som kvinnor har talat på i tusentals år, just för att de INTE har haft rätt att säga vad de vill ha. Du, Josefin, du har rätt säga vad du vill ha. Och du förlorar dig själv, du förlorar din kraft och din respekt, när det är som det är. Du går in i en roll, du blir sur. Det här sättet att kommunicera på, som jag talar om, det är mirakulöst. Det är som att gå in i dygnetrunt-öppen butik och säga: ”Jag vill ha det och det. Har ni det? Ja eller nej.” Och då finns det ingen orsak att ha dåligt samvete om det är utsålt. Det här får ni lära er båda två.  

Pasquale: Jag får väl försöka. Det är så jobbigt, det här att vi bara är sura hela tiden. Och så fort hon säger till, bara tjatar, då stänger jag av.

Jesper: När du hör att hon går in i det som du kallar tjat, då kan du istället fråga: ”Okej, vad vill du ha?” Och du, Josefin, måste lära dig att säga vad du vill ha. Det finns ingen orsak att bråka om det du vill ha, det är inget att diskutera. Det du vill ha, det vill du ha. Och då får du ett ja eller ett nej till svar. Sen kommer det känslomässiga, det är också hemskt viktigt, men det är ju som det är. Men kommunikationen måste vara enkel. Det är så här barn kommunicerar.
Det här är ju bra för er son också, han får se hur ni kommunicerar.
Du, Josefin, kan skriva en hel bok om vad du inte får, men det vore kul att läsa en bok om vad du vill ha. Ingen vet vad reslutatet blir. Kanske blir det mer ja – kanske blir det mer nej. Prova ett tag, några månader.

Pasquale: Det är svårt.

Jesper: Ja, men så här konkret är det i ett bra förhållande.

Josefin och Pasquale heter något annat i verkligheten.

Bakgrund

Josefin skrev till Vi Föräldrars föräldracoachning för att få hjälp i sitt och Pasquales förhållande. De har varit tillsammans i fem år, men sedan de fick barn för två år sedan har förhållandet börjat knaka i fogarna.
Josefin, som studerar på heltid, upplever att hon får göra allt hemma, både när det gäller deras son och när det gäller att sköta hemmet.
Pasquale driver en egen firma, och anser att han har så mycket att göra i firman att han inte har kraft och ork att engagera sig mer i hemmet och barnet än vad han gör.
Situationen har blivit ohållbar, både Josefin och Pasquale upplever att de ständigt hackar och tjatar på varandra.

Så tyckte Josefin och Pasquale efteråt

Josefin: Det kändes som om Jesper Juul tyckte att bara jag ska ändra på mig. Jag hade hoppats att han också skulle ge Pasquale några tips på hur han skulle kunna göra, på hur vi båda skulle kunna ändra oss. Vi vill ju inte separera. Jag vill ju inte lämna Pasquale, men kanske var det så att Jesper såg att det inte går att ändra på Pasquale, att han är som han är, att jag antingen får gilla läget, eller lämna honom.
Men på ett sätt kändes det bättre efter coachningen. Jag insåg att jag faktiskt har rätt att säga vad jag vill, och att jag har rätt att säga nej. Så, precis efter coachningen kändes det bättre, men nu har vi haft en rejäl svacka igen, men bestämt oss för att försöka fortsätta tillsammans i alla fall.
Pasquale: Jag tyckte att coachningen kändes bra. Det här borde vi vi prova tänkte jag. Vi har blivit lite bättre på att prata med varandra efter coachningen. Sen kändes det väldigt skönt att träffa någon som förstår hur jag har det, hur jag känner.

Hallå, Jesper Juul!

Hallå, Jesper Juul, det låter som om Josefin har försökt säga ifrån under lång tid, vad får dig att tro att det skulle kunna funka om hon i stället säger ”jag vill…”?
– Så länge hon inte säger vad hon vill ha, har hon ingen genomslagskraft. Särskilt inte i förhållande till en man som inte har lärt sig att ”säga nej till mamma”, men charmar sig fram ändå. Som så många andra kvinnor har Josefin gift sig med en förvuxen tonåring och det krävs en stark kvinna att hjälpa en sån man att bli vuxen.
– Så länge Pasquale inte tar ansvar för sig själv kommer han inte heller att ta ansvar för gemenskapen. Han lever i ett samhälle där moralen säger att mannen också ska ta ansvar för barn och hushåll, men moral ändrar ingen. Han måste fatta ett beslut om han vill ha en mamma, eller en vuxen kvinna och partner. Därför ger det här båda två en möjlighet att bli vuxna.


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 10/2007 

Jesper Juuls Family-Lab Sverige


Jesper Juuls coachning väckte debatt

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler