"Jag kan inte släppa min oro"

"Jag kan inte släppa min oro"

Tvåbarnsmamman Helen är ständigt orolig.

Jesper Juul: Hur kommer det sig att ni är här?
Helen: Carl har mycket humör, hur en dag blir hemma hänger mycket på dagsformen. Vi får hela tiden lirka med Carl och ofta är han jätteglad och go’, men intensiv, väldigt intensiv. Han är på sin lillasyster Sofie hela tiden, väldigt mycket. Jag har försökt visa honom hur man ska ta i henne och vi har hjärtat i halsgropen hela tiden.

Bakgrund

Helen känner sig ständigt orolig för sina två barn. Orolig för att äldsta sonen Carl, 3,5 år, inte mår bra, och orolig för att dottern Sofie, 11 månader, ska råka illa ut. Helen känner sig också orolig för att Carl i sin ibland hårdhänta kärlek till Sofie ska göra henne illa.
”Jag vet att han tycker så mycket om henne, men han vet inte riktigt hur han ska umgås med henne, och ibland så ligger hon riktigt illa till när hans humör skiftar”, skriver hon i sitt brev till  Jesper Juul och föräldracoachningen.

Jag är också ganska ängslig av mig – jag ser risker överallt. Det blir nästan som tvångstankar. Jag kan oroa mig för att jag till exempel ska tappa henne…
När Carl är så på blir jag arg och Markus blir ännu argare. Och så slutar det med att Carl säger saker som ”Det är ditt fel”, och så blir han jätteledsen. Det är helt okej att han blir arg, men vi vill kunna hantera hans ilska på ett bra sätt. Vi har ingen avlastning, våra föräldrar bor långt bort. Det gör att vi är helt slut på kvällarna, vi är trötta. Och vi är väldigt trötta på att hela tiden behöva tjata.
Markus: Skillnaden mellan dig och mig är att du har varit hemma ett helt år.
Helen: Jag är nästan aldrig ensam. Det är svårt att hålla tålamodet, jag bryter ihop med jämna mellanrummet. Jag har försökt att ta en sak i taget. Jag har försökt lära Carl att klappa fint och att inte slå Sofie.

Jesper Juul: Hur var det när du blev gravid med Sofie, Helen? Hur gjorde du för att förbereda Carl på att han skulle få ett litet syskon?
Helen: Jag försökte förbereda honom på att det låg en bebis i magen. Man kan väl tycka att andra barn lär sig lättare. När han var 1,5 år började han slå andra barn. Men på dagis slår han ingen.

Jesper Juul: Kommer ni ihåg hur han reagerade när han fick veta att det skulle komma en bebis?
Helen: Han snackade hela tiden. Vi försökte prata med honom så att han skulle känna sig delaktig. Men för honom var det full fart med annat hela tiden, det var massor av andra saker han ville upptäcka.
Markus: Han har aldrig varit intresserad av att hjälpa till med att till exempel byta blöjor eller läsa bok samtidigt som Helen ammar.
Helen: Jag har till exempel inte vågat ha Sofie liggande på golvet när Carl är hemma. Man vet inte riktigt vad han kan hitta på. Så hon har inte lärt sig att krypa. Ibland är han provocerande när han inte får som han vill. Hur ska vi hantera hans humör, hur ska vi kunna samspela, frågar jag mig.
Och så undrar jag vad han menar när han säger saker som ”Det är ditt fel”, när han till exempel har kastat bollen och en blomkruka har gått sönder.

Jesper Juul: Jag ser att han är mer frustrerad än vad han borde vara och det kan vara att han har fått för mycket uppmärksamhet innan Sofie kom.
Helen: Kan ett barn få för mycket uppmärksamhet?

Jesper Juul: Jadå, och så kommer ett barn till… Min erfarenhet är att ren syskonsvartsjuka är sällsynt. Det är vanligt att man missar att prata med det stora barnet om den förlust det faktiskt innebär att få ett syskon. Barn ser fram emot att få en ny liten familjemedlem, men på bara en timme förlorar ju barnet 50 procent av vad de har haft innan det nya syskonet kom…
Helen: Ändå försöker jag ge honom all uppmärksamhet. Han får nog 70 procent av uppmärksamheten hemma.

Jesper Juul: Han känner sig inte sedd och förstådd. Ibland kan det räcka att man som förälder säger ”Ja visst är hon underbar, lillasyster, men jag förstår att du kan irritera dig på henne!”
Markus: Det här hårdhänta händer allt mer sällan.
Helen: Vi säger till honom att han får vara både ledsen och arg, men vi säger samtidigt att han inte får slå.

Jesper Juul: Säg inte så. Han vet att han inte får slå och kasta. Han vet precis vad ni förväntar er av honom.
Helen: Sen har vi en svärfar som tycker att vi ska säga ifrån på skarpen.

Jesper Juul: Det där är ju dumt, då händer inget. Vad vi gör i vår kultur är att vi går till det stora barnet och säger att ”Nu måste du” eller ”Nu ska du”. Vad vi borde säga är ”Vi ser hur svårt det är, vi ser hur jobbigt det är att ha en liten syster. Nu ska jag försöka lära dig ett par tricks för att det ska bli lättare”.

Helen: Men det är ju han som är på henne.

Jesper Juul: Säg då i stället ”Vad är det som du vill ha?”. Han drömmer sig tillbaka till tiden då han var ensam.
Helen: Men så här var det ju innan Sofie föddes också.

Jesper Juul: Men då var han ensam, då fick han för mycket uppmärksamhet i stället. Då visste han inte heller vad han skulle göra med sin frustration. Vad som blir svårt för er nu är att etablera vem som är boss utan att kränka honom. Vad ni kan göra är att sätta er och prata med honom när allt har satt sig. Ni kan berätta för honom att ni två vuxna vill sätta en ny kurs, att ni också är frustrerade, men att ni nu vill göra något åt detta. ”Nu försöker vi hitta ett sätt så att vi inte blir så arga på varandra.”
Ni kan till och med göra en liten ritual både för er egen och för barnens skull.
Ni ska AGERA, inte bara REAGERA. Säg till honom ”Detta är inte ditt fel, Carl, men det är vårt ansvar.”

Markus: Han är ju så intensiv. Jag har själv två bröder, men ingen av oss syskon har varit så intensiva.
Helen: Han kan sitta och leka med sin syster och så blir det plötsligt för mycket och han blir hårdhänt. Så du menar att vi alltså ska försöka oss på en ritual?

Jesper Juul: Ja, men inte genom gränssättning, för det funkar inte. Titta på Carl just nu, när han sitter här. Han är mycket mindre frustrerad sedan jag började prata. Det visar att vi är på rätt spår, att han gillar det han hör oss säga. Han är ett barn som är mer explosivt. Inte på något neurologiskt sätt, men han är intensiv.
Markus: Jag känner inte igen det här från vår släkt.

Jesper Juul: Jag ser på honom att han tycker att det är svårt att navigera i världen. Han har en känsla av att han inte har sina föräldrar på sin sida. Det kan man inte kompensera för. Som det är nu upplever jag att han känner sig mer ensam än vad han egentligen är.
Det första steget är det viktigaste. Blandningen av att bli sedd och få empati. Ta en halvtimme, timme någon dag och sätt er ner.
Man ser på honom att han överdriver: När han blir arg så spelar han arg. ”Så måste man göra i den här familjen för att bli sedd.” Ta en söndagseftermiddag och sätt er och prata.

Helen: Jag har svårt att släppa. Jag är så orolig för barnen, jag ser bara risker överallt.

Jesper Juul: Men om du bara går runt och ser risker så finns det ju inget kvar åt dig. Jag ser att barnen jobbar fantastiskt tillsammans, bara de får ro till det, bara de får vara ifred. Jag tycker att du ska sluta att tänka ”men”.
Helen: Men hur ska jag hantera min ängslan? Jag tänker på vad Carl ska hitta på, han är så oberäknerlig.

Jesper Juul: Har du varit så här ängslig hela livet?

Helen: Ja. Mormor är ängslig, mamma är ängslig. Jag litar inte på mig själv.

Jesper Juul: Men kan du se att du har fått ängsligheten av din mamma? Det kan ju bli så att barnen upplever att de inte har tillit. ”Om jag bara var tillräckligt bra så skulle mamma inte vara så ängslig”. Det är ju därför du är så ängslig. Börja säg till dig själv ”Fram tills nu har jag varit väldigt ängslig men nu försöker jag sluta med det.”
Helen: Men jag vet inte hur jag ska göra på något annat sätt, jag vet inte om något annat sätt.

Jesper Juul: Har du syskon?
Helen: Ja.

Jesper Juul: Då vet du att det finns andra sätt att hantera ängsligheten på. Kan du göra på något annat sätt?
Helen: Jag är kanske dålig på att uppmuntra.

Jesper Juul: Du får bestämma dig för om du är beredd på att ändra ditt sätt att vara. Och om du är beredd, vilken hjälp behöver du?
Helen: Men det har hänt några gånger att Sofie har varit nära att råka illa ut.

Jesper Juul: Ja, det må vara, men nu pratar vi om ängligheten som grundfilosofi, att det blivit ditt sätt att älska på.
Helen: Men vad ska jag säga när jag faktiskt måste säga stopp till Carl?

Jesper Juul: Då säger du stopp, och då gör det inte något att du är arg.
Helen: Men vad ska man säga sen då?

Jesper Juul: Du behöver inte säga något mer sen. Han vet varför du säger stopp, han är inte dum. Markus, det finns något viktigt som du också kan göra: Börja skojbrottas med Carl då och då. Han måste lära sig att hushålla med den energin som han har, och det är ett bra sätt att lära sig på.
Markus: Det gör vi, vi skojbrottas varje dag.

Jesper Juul: Bra, han har en oerhörd energi, en maskulin energi som han behöver få ut.

Helen: Men hur ska vi bejaka hans gulliga sidor då? Och när kan vi förvänta oss att han ska förstå vad han får och inte får göra?

Jesper Juul: När han är runt 5 år, det kommer inte på en gång, utan snarare lite i taget.
Helen: Ibland säger vi till Sofie på skarpen också, bara för att Carl ska höra att vi inte bara säger till honom…
Markus: Men om jag förstår dig rätt, Jesper, så tycker du att vi ska sätta oss med Carl och använda våra egna ord och säga till Carl ”Nu har det gått ett år sedan Sofie föddes och vi är inte nöjda med vår stil. Vi vill lägga om stilen.”

Jesper Juul: Ja, och det är viktigt att Carl förstår att det inte är hans fel, att det inte är han som är orsaken. Det är inte hans ansvar. Och ceremonier är bra, välj en valfri ceremoni där ni tar farväl till det gamla sättet att vara. Och du, Helen, det är du som kan bryta ”generationsförbannelsen” av ängslan som du bär på.
Helen: Och lita mer på barnen?

Jesper Juul: Ja, det är en bra början. Men börja med att lita på dig själv först av allt! Det är alldeles uppenbart att era barn mår bra, att de har fått det de behöver.

Helen och Markus heter egentligen något annat.


Jesper Juul coachar

I ett antal artiklar hjälper den kända familjeterapeuten och författaren Jesper Juul några av Vi Föräldrars läsare med problem som är aktuella för dem.
Vill du också ha en chans att träffa Jesper Juul?

Läs mer här.

Så gick det sedan

Helen: Jag var helt tom efter mötet med Jesper Juul, allt bara snurrade, det var så mycket information och så mycket som jag ville få sagt. Jag ville så gärna att Jesper skulle få en verklig bild av hur vi har det.
Den här ängsligheten som jag har, den tyckte jag att Jesper tog på allvar, jag är ju orolig av mig. Jag lägger mycket energi på att vara orolig, på att se risker. Sen kan jag tycka att min man är tvärtom, han tar större risker än jag, och det är inte okej. Det pratar vi mycket om. Om något skulle hända med barnen skulle jag inte kunna förlåta mig själv.
Efter mötet med Jesper Juul försöker jag göra något bra av min oro. Jag försöker acceptera den, och släppa ibland. Jag kan ha nytta av den, men den får inte ta överhanden.
Jag läste till och med om en mamma som hade tre barn, varav ett var funktionshindrat. Hon lät honom också ”göra sig lite illa” ibland, när barnen lekte, just för att han skulle få vara som alla andra. Det har fått mig att tänka till lite.
Men Jesper fick det att låta så enkelt, att bara släppa oron så där. Det är inte lätt, även om jag numera överlåter mer åt barnens pappa, som just nu är föräldraledig.
Jag kan fortfarande ha lite dåligt samvete för det här att vår son tidigare fick all uppmärksamhet, och nu har det kommit ett litet barn till som ska ha vår uppmärksamhet. Men jag försöker tänka att det blir roligare och roligare att ha ett syskon, ju äldre barnen blir.

Markus: Coachningen var på min frus inititativ, och därför tog jag hand om barnen under större delen av mötet. Min fru hade störst behov av att prata, därför lyssnade jag mest.
Vi har pratat mycket tidigare om min frus oro, även om det för mig inte har varit något större problem. Jag försöker få henne att se sakligt på situationer och eventuella risker, istället för att hon ska se faror överallt. Blir man för beskyddande är det inte bra. Och där tycker jag att Jesper höll samma linje som jag. Det är inte fel om ett barn slår sig lite grann ibland. Det kändes ganska skönt att känna att Jesper Juul och jag delade samma uppfattning.
Efter coachningen har det blivit bättre, tycker jag. Jag är numera föräldraledig och försöker låta barnen sköta sig själva lite mer. Vi har inga större diskussioner kring det här längre, min fru och jag och det känns skönt.

Jesper Juuls Family-Lab Sverige

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 8/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler