"Barnens pappa är bara en röst i telefonen"

När Mia var nybliven tvåbarnsmamma åkte barnens pappa ”tillfälligt” till USA. Efter ett och ett halvt år har han fortfarande inte återvänt.

Jesper Juul coachar

I ett antal artiklar hjälper den kända familjeterapeuten och författaren Jesper Juul några av Vi Föräldrars läsare med problem som är aktuella för dem.
Vill du också ha en chans att träffa Jesper Juul?

Läs mer här.

Jesper Juul: Du har ju formulerat dig väldigt tydligt i ditt brev. Pappa bor kvar i USA? Det är så läget är, och det har inte förändrats? Han kommer inte hem igen för att bo ihop med er?
Mia: Nej, han kommer inte hem. Det började med att han skulle åka dit och arbeta. Efter ungefär ett år beslutade jag mig för att det inte går längre. Det blir inte så att han kommer hit och det funkar inte att vi kommer dit heller. Och jag hade sagt till barnen att han skulle komma, så kom han aldrig… Jag kan inte sluta gråta. Så fort jag pratar om det här så gråter jag.


Jesper Juul: Det gör ingenting.
Mia: Han tyckte att han inte vill spendera sina pengar på en flygbiljett till oss. Så det kommer inte att bli så. Möjligtvis för barnen så hoppas jag att han ska flytta närmare. Han är ursprungligen från Europa, så om han flyttar hem igen får de möjlighet att ses, att prata och åka fram och tillbaka. Love känner ju inte sin pappa över huvud taget. Han har träffat honom sammanlagt två månader under sitt liv. Han var 1 månad gammal när hans pappa flyttade första gången. Och Olivia, hon gråter och är rädd. Hon säger att hon har glömt sin pappa. Det som är svårt är balansen att vara både den som håller ihop allting och den som är med, som busar och släpper alla måsten. Det är svårt, jag är så stressad. Det blir som en dålig cirkel.
Jag har tänkt igenom vad jag vill säga i dag. Vad jag vill ha hjälp med. Jag vill bryta den här cirkeln. När det kommer till såna stresspunkter att jag ryter: ”Nu sätter du dig i vagnen, annars får du inte godis på lördag.” Det är svårt.


Jesper Juul: Hur ser era vardagar ut? Jobbar du?
Mia: Jag pluggar hemifrån. En vanlig dag vaknar Love vid 7-tiden. Jag får tio minuter i köket med kaffe och macka, det är lugn och ro. Först går vi ut med hunden, sedan går vi till dagis. De är på dagis mellan 9.30 och ungefär 15.30. Då pluggar jag. Jag försöker också handla och städa då, så att de slipper vara med när jag gör det. Så hämtar jag på dagis, går ut med hunden, vi kommer hem och lagar mat. Sedan badar vi och läser en bok i Olivias säng. Men Love har svårt att ligga still, han sover i en spjälsäng hos mig. De är i säng ganska tidigt, de somnar vid 19-tiden.
På helgerna är vi inte ute mycket. Jag vågar inte gå iväg med dem, de blir för aktiva. Gör vi något är vi i parken, matar ankor eller är ute med hunden. De stunderna under dagen då det blir som mest konfliktfyllt är när vi ska klä på oss och ge oss iväg. Eller när middagen ska lagas. Love är ganska framåt, han lär sig snabbt av Olivia.


Jesper Juul: Jag ser två saker. Du går runt med en sorg som du har haft väldigt, väldigt länge. Så verkar det när jag ser och hör dig.
Mia: Det kan nog stämma, lite så är det. Jag har inte riktigt bearbetat det. Jag har inte stannat upp sedan Love föddes, det är livsfarligt. Så fort jag tänker på det så kommer tårarna. Det är så jag känner, jag har inte vilat, jag har inte tänkt efter. Jag får inte öppna den här burken. Jag får inte tänka.


Jesper Juul: Och när du väl gör det, då blir du väldigt arg. Det har inget med din personlighet att göra. Den andra saken jag ser är att det känns som du har dåligt samvete, någonstans. Du säger att du är rädd för att vara för sträng, att du är rädd för att bli arg på barnen. Är det sant?
Mia: Ja, jag känner igen mig i det. Jag litar inte riktigt på att jag duger. Det känns inte som om jag är tillräckligt bra om jag blir arg.
Det försöker jag vara tydlig med, jag försöker prata med Olivia, säga att jag blir arg, men
att det inte beror på henne. Hon är den som förstår. Det betyder inte att jag älskar henne mindre på något sätt. Jag tar i stället den korta vägen: Säger ”Om du gör så eller så får du gå ur vagnen”. Jag skriker tillbaka. Jag borde vara den vuxna, men ibland går det över gränsen för vad jag kan hantera på ett vettigt sätt. Jag tänker att jag har förstört mina barn, de vågar inte bete sig. Att de är så snälla för att jag har förstört dem, för att de inte vågar bete sig för att jag ska bli arg. Det är min mardröm.


Jesper Juul: Det tror jag att vi kan klara av nu. Barn är duktiga på att se skillnad på om mamma är arg eller om mamma är arg. De vet att du försöker ta hand om dem, det är inte farligt. De vet att du blir arg för att du försöker ta ta hand om dem. Jag tror att du måste få professionell hjälp för den sorg du bär på. Det ligger så djupt i oss föräldrar, särskilt i mamman, att barnen inte ska få upptäcka att de har en sorg. Det är lätt att förstå, men det är samtidigt dumt. Barn vet att det finns en sorg, men de vet inte vad sorgen beror på, om det beror på dem eller på pappan.
Har du något syskon eller god väninna som du kan prata med?  

Mia: Ja, vi är 5–6 stycken som har känt varandra sedan vi var små.


Jesper Juul:  Fråga dem hur du var för sex år sedan jämfört med hur du är nu.
Mia: Då var jag nog en väldigt annorlunda person jämfört med den jag är nu.


Jesper Juul: Det är som om du har blivit mindre, eller blivit amputerad, tror jag.
Mia: Ja, det känns så, det är jag medveten om. Och det har jag skjutit upp, jag har tänkt att det kommer en tid när de blir äldre, då kommer det att finnas tid för mig.


Jesper Juul: Men så länge ska du inte vänta. Du behöver professionell hjälp. Du behöver hjälp med att prioritera dig själv. 
Det är fruktansvärt viktigt för dina barn att du tar hand om dig. Och jag tror inte att det kommer att ta särskilt lång tid för dig att bli hjälpt, för det är inget mystiskt eller konstigt med det du behöver hjälp med. Men du, barnens mamma, måste få hjälp, och du får ta hand om dig själv, för ingen annan gör det!

Mia: Nej. Jag är ju den som tar hand om barnen. Tidigare fanns det ingen tid. Nu när Love går på dagis, då har jag ändå börjat. Hade du träffat mig vid den här tiden förra året, då fanns jag inte alls. Det har blivit en förändring, det har blivit bättre.


Jesper Juul: Jag ser tydligt att dina barn får det de behöver, och det är inte för att ge dig komplimanger som jag säger det, med det är tydligt. Det är vanligt att det äldsta barnet blir lite äldre när det växer upp ensam med sin mamma eller pappa. Det blir snabbt vuxet. Det är inget att göra något åt.
Mia: Hon säger faktiskt ibland: ”Nä mamma, jag är ingen stor flicka, jag är en liten flicka.”


Jesper Juul: Det äldsta barnet blir aldrig lika mycket barn som barn nummer två, tre och fyra. Och det är inget man kan göra något åt. Och hennes känslor för sin pappa är viktiga att ta hänsyn till. Det kan naturligtvis bli så, men det blir ju i så fall först om 10, 12 år, att du behöver försvara ditt beslut, varför du valde att leva utan hennes pappa.
Mia: Det har varit svårt med pappan. Vi har inte bråkat. Vi har försökt prata i telefonen, men pappan förstår över huvud taget inte. Han säger att han saknar barnen, ja, det förstår jag väl. Han ser bara sin sida. Jag har försökt få honom mer aktuell för barnen, jag har bett honom skicka kort på sig, så att jag får något att peka på, så att barnen får se hur han ser ut. Men det har jag bett om i ett halvår nu. Men som det är nu, så är han inte mer än en röst i telefonen för barnen. Han är bara ett minne, men det är svårt. Det är jättetragiskt.
Jag har en liten rädsla för vad som eventuellt kan hända i framtiden. Han pratar om att komma hit och hälsa på. Han vill ta barnen på semester. Han tror kanske att allt ska vara som vanligt, att helt plötsligt är vi tillsammans igen, att han bara ska komma hit och ta papparollen. Jag har lite motstridiga tankar, då känns det som om det nästan är lika bra att han stannar än att han kommer hit och det blir en konflikt.


Jesper Juul: Han måste kvalificera sig, om han ska räknas igen! Han kan inte bara komma in och säga ”Här är jag!”
Mia: Nej, och bara kräva saker, för att han har det biologiska. Det är en av mina farhågor, eller hjärnspöken.


Jesper Juul: Ja, kravet på att ”ha” både en mamma och pappa beror ju på vilken mamma och pappa man har. Det finns så många exempel på pappor som helt plötsligt dyker upp när barnet är 4, 5 och bara ska vara pappa igen. Det är bättre att säga ”Okej, nu får de leva utan pappa.” Det är bättre än att någon helt plötsligt bara dyker upp och säger  ”Hej, nu har jag vägarna förbi Sverige och vill vara pappa i nio dagar.”
Mia: Jag tycker att det blir komplicerat.


Jesper Juul: Ja, när du har tagit dig igenom det här blir du mycket klarare över var du står. Men du måste ta dig förbi sorgen. Det är han som suger kraft ur dig. Han är energitjuven.
Mia: Jag ser det här. Jag vet att jag måste bearbeta det. Den inre stressen är värre än den yttre.


Jesper Juul: Du är intelligent och du har förmågan att strukturera. Jag ser att du har kapaciteten. Men det är svårt att vara ensam med två barn. Du befinner dig i en ständig kris och måste stå tillbaka hela tiden. Därför måste du komma igenom det här och styra ditt liv.
Mia: Inte utifrån andra, utan utifrån mig. Men där är jag en bit på väg. Jag känner en vändning. Det börjar få mer plats och uttryck. Egentiden är så liten och jag är i stort behov av den. Jag känner att jag börjar bli mer den person jag har varit.


Jesper Juul: Men jag hör att det ännu inte har blivit en realitet för dig att du är ensamstående. Du tänker att det är temporärt. Kanske blir det vi två, verkar du tänka. Det är som att du inte accepterar att det är du nu. När du gråter för ”ingenting”, som du säger, finns det flera orsaker till det. Du behöver få ur dig gråten. Är det så?
Mia: Jag har inte riktigt accepterat… Det är nog sant det du säger. När jag tänker tillbaka är det inte bearbetat, jag känner det. Det är lite ilska, blandat med att jag tycker lite synd om mig själv.


Jesper Juul: Det handlar om att vi människor måste ta ansvar för oss själva. Det är när den ena parten i en relation, ofta mannen, inte tar ansvar, eller att han tar bara 50 procent av ansvaret för sig själv. Då står kvinnan där med 150 procent av ansvaret. Och det finns ingenting hon kan göra. Det är inte bara det att han inte finns och inte kan komma hem på eftermiddagen och säga ”Nu tar jag över, nu kan du vila”. Det är också det att det ansvaret han skulle ta, det ligger på dig. Så du jobbar dubbelt. Han tar ju inte något ansvar alls, han är bara egocentrisk. Så där sitter du faktiskt, i realiteteten, med hela ansvaret, för honom också. Så därför är jag rädd för att du skulle bli för flexibel om han kommer tillbaka in på scenen.
Mia: Jag har inte tänkt på det på det sättet. Men när jag hör det, så förstår jag.


Jesper Juul: Det är inte bara det att du ska ta hand om två små barn, det är också det att du ska ta hand om ett stort barn också. Som inte kan ta hand om sig själv.
Mia: Det var så när vi bodde tillsammans, att jag tog hand om honom också. Jag har inte insett att jag fortfarande agerar så. Han lägger ju skulden på mig, fortfarande.


Jesper Juul: Javisst är det så. Och det är så man gör när man är barn.
Mia: Det är viss sorg över att det är som det är. Och en viss ilska.


Jesper Juul: Där finns sorg över att bli lämnad. Det tar energi. Här finns lite av allt möjligt: ilska, sorg. Även om han säger ”Nu kommer jag hem till er”, och så gör han det inte ändå. Om man har ett liv som är så pass välstrukturerat som ditt – barnen är på dagis, du studerar och du ska så småningom börja arbeta – blir barnen ännu en uppgift du måste klara av när du kommer hem.
Mia: Jag ser inte det här som ännu en uppgift jag måste göra. Jag ser inte förbi de uppgifterna jag har. Jag kan inte släppa tanken på disken eller tvätten. Jag vill leka och släppa tanken. När Love började sova en timme på dagen blev den timmen den enda stunden jag hade, den enda stund på dagen som det bara var jag. Den stunden blev så viktig. Då ville jag inte ha tvätt, disk som skulle diskas. Jag ville att allt sånt skulle vara gjort. Jag ser att jag stressar upp mig själv, men jag kan inte hindra det, jag kan inte stoppa det. Kanske har det med sorgen att göra. Jag har så svårt att släppa.


Jesper Juul: Det är inte bara sorgen. Vi har alla samma behov att känna att vi har ett värde i relation till andra. Att bli behandlad som du har blivit av honom, då förlorar man sin känsla av värde. Man måste ta sig själv på allvar. Det är bra. Det som händer är att du blir reducerad som person. Du blir bara en funktion, inte en person. Därför är det viktigt att hitta tillbaka till din person, till din femininitet.
Mia: Det stämmer också. Därför är det kanske bra när jag börjar jobba igen eller om jag börjar skolan, då blir jag en person.


Jesper: Nu när ni har separerat är det som om han fortfarande har tillgång till ditt bankkonto, han har fortfarande ditt bankomatkort. Och så undrar du varför du känner dig så fattig…


Bakgrund

Loves och Olivias pappa kommer från USA, men levde med barnens mamma Mia i Sverige. När Olivia var 2 år och Love nyfödd flyttade han tillbaka till USA. Mia och barnens pappa gjorde aldrig slut, tanken var att han skulle komma tillbaka.
Nu har det gått ett och ett halvt år, och han har fortfarande inte kommit. Mia går fortfarande och hoppas att han ska komma tillbaka, en stor del av tillvaron kretsar kring det. Samtidigt får hon dra hela lasset med allt vad det innebär att ha familj, helt själv. Och eftersom han ”kanske” kommer hem någon gång i framtiden, är det svårt att planera för en tillvaro där bara Love, Olivia och Mia ingår.
Barnens första år har varit mycket tunga, med kolik och ensamma vaknätter. Mia har skött allt själv, och inte orkat eller vågat stanna upp och sörja den man som lämnat henne och barnen. Hon har inte heller riktigt accepterat att han faktiskt lämnat dem, eftersom han då och då ringer och lovar att komma tillbaka. Löften som han inte håller, till barnens och hennes stora besvikelse och sorg.
”Jag är helt enkelt inte den mamman jag vill vara med och mot mina barn. Oftare än jag vill tänka på det är jag kort både i ton och tålamod när alla dessa ”måsten” ska göras. Jag vill ändra mig, men är som fast i en ond cirkel jag inte kan ta mig ur. Jag älskar mina barn och har två fantastiska ungar som ännu inte blivit helt fördärvade av mitt beteende, men jag är rädda att detta även skapar en stor otrygghet hos dem.”, skriver hon i sitt mejl till redaktionen.

Efter coachningen: Så tyckte Mia

– När jag lämnade Jesper Juul snurrade det av tankar i huvudet. Det tog ett par dagar att bearbeta det som hänt under coachningen och att sortera upp vad som sades. Jag följde ert råd och sökte hjälp via bvc. Jag fick kontakt med bvc-psykologen som snabbt hjälpte mig vidare till en psykolog på BUP.
Det var enormt att få bolla mina tankar och idéer med henne, det var en stor lättnad att få lätta tankarna till någon utomstående! Det kändes jättebra, tårarna bara rann. Det var konstigt nog jätteskönt.
– Känslomässigt, vad gäller barnens pappa, har jag släppt ansvaret. Just nu ser jag på min dotter att hon genomgår en sorg. Hon pratar fortfarande om att pappa ska komma hem, men det är precis som om hon också förstår att det inte kommer att hända.
Strax efter det att jag träffat Jesper Juul ringde barnens pappa och ville att vi skulle komma och hälsa på. Jag var tveksam och tycker att det är en lång resa för så små barn. I stället föreslog jag att vi skulle ses på halva vägen, eller att han skulle komma hit. Det ville han inte.
Jag tycker att det är bättre att han slutar ringa hit, så att vi får sköta vårt. Nu planerar barnen och jag vårt liv och vår semester. Nu slutar vi vänta. Nu lever vi här och han får leva sitt liv där.
Vi har gått igenom det värsta och jag hittar alltmer styrkan i att vara ensam. Jag känner en helt annan helhet och tilltro nu. Att få träffa Jesper Juul var precis det som behövdes för att jag skulle orka ta tag i min situation.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 9/2007

Jesper Juuls Family-Lab Sverige

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler