Totalrenoveringen slet på förhållandet

Totalrenoveringen slet på förhållandet

Totalrenoveringen slet på förhållandet

För familjen Holmius-Beronius slog husdrömmarna in när de förra året hittade mexitegelvillan från 1960-talet i Vikingshill i Nacka utanför Stockholm.

– När jag såg havet från vardagsrumsfönstret kände jag direkt att här vill jag bo, säger Annika och får medhåll av sambon Andreas.
 
För honom var det här med sjöutsikt inte så viktigt, däremot det lagom ”vilda” läget, den insynsskyddade tomten och utrymmet. För huset är stort, 260 kvadratmeter. Övervåningen, som är helt omgjord i sobert svart, vitt och stålgrått, är överdådig med stort kök och vardagsrum ihop, tv-rum och arbetsrum i en öppen och luftig planlösning.

På bottenvåningen finns sovrummen, ett rymligt badrum och tvättstuga, också de helt omgjorda. Plats för en riktigt stor familj med andra ord, men än så länge är 2-åriga Boella enda barnet. Hon leker på altanen och und­viker smidigt alla faror som lurar i det ännu inte färdiga huset. Exempelvis saknas räcken på trappan ner till bottenvåningen.

– Hon har fattat att hon måste vara försiktig. Hon är smart, konstaterar pappa Andreas, men håller ändå ett öga på dottern.

– Ja, egentligen är väl det här med utrymme bara en fråga om att kunna förvara alla prylar som man samlar på sig. För själva boendet, att sova, äta och umgås, behövs ju inte så mycket plats, tycker han.

Stuga på tomten
Villan var ett renoveringsobjekt och både Annika och Andreas var överens om att blåsa ut allt och börja från noll. På så vis kunde de få huset exakt som de ville.

– De första vintermånaderna, medan huset byggdes om invändigt, bodde vi i en liten stuga på 28 kvadratmeter på tomten. Det var påfrestande. I samma veva bytte jag jobb, Boella skolades in på dagis och ja, det var verkligen kaotiskt, berättar Annika.

– Då var det på håret att vi inte orkade mer. All stress och press tärde på vår relation. Vi valde bort byggledare, vilket gjorde att vi fick ta många svåra beslut själva, samtidigt som var­dagen skulle flyta på ändå.

Annika medger att de är ganska ”typiska” trettioplussare såtillvida att de har valt att skaffa barn, satsa på karriären och köpa hus med renoveringsbehov under en kort och intensiv period.

Korkat eller modigt? Annika skrattar. Hon och Andreas är överens om att det absolut har varit värt allt slit. Nu börjar huset äntligen ta form och inom någon månad hoppas de att det mesta ska vara klart.

Tio år i en tvåa
Livet före huset levdes i en liten tvåa på 44 kvadrat i centrala Stockholm.

– Vi var som många andra välutbildade unga par i storstan. Vi åt ofta ute, hade ett stort umgänge och jobbade mycket bägge två, berättar Andreas som driver en egen reklambyrå. Annika arbetar som personalchef på ett kapitalförvaltningsbolag.

I närmare tio år bodde de i den lilla lägenheten och var nöjda med det. De topprenoverade och maximerade alla ytor. Men så föddes Boella och med henne drömmen om ett hus.

– Både jag och Andreas är uppvuxna i hus, så det kändes rätt att skaffa hus när vi fick barn. Klart var ju att vi inte kunde bo kvar i den lilla tvåan. Boella bodde i en garderob under sitt första år, säger Annika och skrattar.

De började titta och lade lite bud. Av en slump hittade de huset i Vikingshill och slog till.

– Här är perfekt att bo, tycker Annika. Det är skön blandning av människor, vi har nära till vatten och vänner som bor i närheten.

– För mig vägde ensligheten och utrymmet tungt, säger Andreas, som tröttnade på att ha en massa grannar tätt inpå sig.

Några direkta nackdelar kan de inte komma på och farhågorna de hade har kommit på skam.

– Jag var orolig för att vårt umgänge skulle minska, eftersom vi bor så långt ut. Men tvärtom kommer folk gärna och hälsar på. Att ha långt till jobbet är kanske ingen fördel, men å andra sidan njuter jag av att komma ut hit till lugnet efter jobbet, säger Annika.

– Vi kan inte längre se någon vits med att bo i stan. Vi är äldre nu och har Boella. Vi är inte längre lika intresserade av att nyttja allt det som storstaden erbjuder, tillägger Andreas.

Kul att fixa
Att just de har tagit sig igenom krisen med nytt hus, en kaotisk renovering, barn och jobb tror Annika bland annat beror på att de har varit tillsammans så länge.

– Vi känner ju varandra och respekterar varandras behov. Dessutom gör vi mycket egna saker på fritiden. Det tror jag är viktigt. En annan sak är att vi båda är händiga och praktiska, i synnerhet Andreas. Vi tycker att det är kul att hålla på och fixa.

– Och så delar vi på allt ansvar. När jag började på nytt jobb tog Andreas över mycket av ansvaret för Boella, vilket var guld värt. Han har ju ett flexibelt arbete och kan ta med Boella till jobbet.

Även om Annika och Andreas ser huset på Sommarbovägen som sitt drömhem, som de kommer att växa i och fortsätta bo i länge till, så vill de gärna komma i ordning så snabbt som möjligt.

– Vi vill inte bo på en byggarbetsplats, säger Andreas med eftertryck.

Något statustänkande tycker varken Andreas eller Annika att det ligger bakom husköpet. Visst har de vänner som bor i hus, men många bor även kvar i lägenhet. För dem handlade valet av hus främst om bekvämlighet och utrymme. Och skönhet.

– Visst har vi valt en del lyxiga tillbehör och visst har alltihop kostat mycket pengar. Men vi tänker att vad sjutton, här ska vi ju bo nu. Då måste vi känna att allt är perfekt för oss!

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 11/2007

Tillbaka till köpa hus-specialens förstasida

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler