Pappor om amningen

Pappan har stor betydelse för hur amningen funkar. Han kan ordna lugn och ro under amningsstunderna, serva och fixa i hemmet – och framför allt vara nära sin bebis.

Här berättar fyra pappor berättar om sin delaktighet under amningen:


Harald: "Jag stöttade och kom med olika lösningar"

”Innan Nils föddes tänkte jag väl att att det inte kunde vara särskilt svårt att amma. Fokus var på förlossningen. Men det var inte alls så lätt. I början fick inte Nils i sig någon mjölk alls. Till slut åkte vi in till en amningsmottagning där vi fick jättebra hjälp. Så sedan, när amningen kom igång, kändes det så förlösande och skönt.


Jag har varit väldigt involverad i hela amningsprocessen. Egentligen kanske jag inte kunde göra så mycket mer än att hålla humöret uppe, men jag ”lekte” expert, fast att jag inte alls var det. Jag stöttade Marianne mentalt och kom med idéer och lösningar.

Jag försöker vara nära Nils så mycket jag kan. Jag badar honom, spelar gitarr med honom och ger honom mat ur flaskan. Första gången vi fick ögonkontakt kändes så häftig. Då kände jag att jag också betyder mycket, inte bara Marianne som har mjölken. Jag tycker att det är viktigt att pappan också läser på och lär sig att förstå ämnet. Då är det ju lättare att bidra med något och hjälpa till.”


Martin: "Jag matade Kerstin medan hon ammade"

”Jag hjälpte till mycket redan från början, eftersom Kerstin var snittad och väldigt trött. Judith och Salome föddes två månader för tidigt, så i början fick Kerstin pumpa ur lite mjölk var tredje timme. De skulle vägas, ammas lite, vägas igen, sedan skulle lite mjölk värmas som de sondmatades med. Allt det där tog en timme, sedan sov vi två timmar, för att bara börja om igen. I en och en halv vecka gjorde jag de där momenten. Visst var det tufft då, men absolut värt det för barnens skull.


När vi kom hem lagade jag den mesta maten. Ibland matade jag Kerstin medan hon ammade så att hon skulle få tid att sova lite. Det var verkligen en intensiv tid, men vi var nog inställda på det.

Det var en stark upplevelse när amningen funkade. Tänk att det gick att amma två bebisar… De lät lite som små griskultingar när de åt.

I början satt Kerstin där i flera timmar. Ibland ammade hon en i taget, ibland båda samtidigt för att spara tid. Då hjälpte jag till att lägga dem rätt.”


Elias: "I början var det mycket Jenny och Jelina"

”Innan Jelina föddes tänkte jag på amning som något naturligt. Det var inget snack om att Jenny inte skulle amma. Och allt gick ju jättebra när hon var född.


I början var det mycket Jenny och Jelina, men jag kände mig nog inte direkt utanför. När hon var riktigt liten såg man inte så mycket känslor hos henne. Nu när hon är lite större får jag mycket mer respons och det är mycket roligare. Men det tycker nog de flesta män. Jag försökte hjälpa till hemma så mycket som möjligt. Jag ville göra något samtidigt som Jenny satt och ammade, så jag assisterade henne helt enkelt.


De fösta månaderna hade Jelina kolik, så då hjälptes vi åt att vagga och få henne att somna. Hon låg mycket på min mage och sov – det var ju sådant som jag kunde hjälpa till med. Och byta blöja, såklart. Precis i början var det svårt att göra mer, för antingen sov, åt eller skrek hon.


Nu, när hon har blivit äldre, ger jag henne välling på kvällen. Det är verkligen en speciell känsla att se att hon äter och blir mätt. Jag kan förstå amningen bättre nu, att den verkligen är kontaktskapande.”


Carl-Johan: "Pappan måste aktivt ta tag i relationen"

”Amning är egentligen en sluten liten värld. Så annorlunda, men ändå så naturlig. Jag kände nog inte avund, men det är ju ändå ett speciellt band mellan mamman och barnet när det ammas.


När Miranda kom var vi väldigt uppmärksamma på att jag också skulle anknyta till henne och Ingela var noga med att släppa in mig. Det är så lätt att pappan bara gör andra saker runt omkring. I dag kan jag se att Miranda och jag har en nära relation. Om hon vaknar på nätterna ropar hon på mig, för hon vet att det är jag som kommer. Jag tycker inte att man kan skylla på mamman om man känner sig utanför. Pappan måste aktivt ta tag i relationen med sin bebis. Ta hand om bebisen själv, längre och längre stunder, så att mamman kan göra saker på egen hand.

Tyvärr hamnar man lätt i den traditionella rollen, där mannen går till jobbet, och så var det för oss också. Men jag gjorde vad jag kunde.

Vissa bitar känner jag att jag inte förstår – den slutna lilla amningsvärlden är svår att förstå om man själv inte ammar. Men Ingela sa vad hon ville, som när hon behövde vila.”

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 6/2008

Läs också:

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler