Måste man amma?

Måste man amma?

Måste man amma?

Allt färre svenska kvinnor ammar sina barn. Emma-Lou och Teresa är två mammor som av olika skäl valt att inte ge bröstet.

En nybliven mamma förväntas amma. Mage mot mage håller hon sin nyfödda och väntar på att bebisen ska hitta bröstet och börja suga. För många känns det naturligt och rätt att göra så. Men inte för alla. Vad händer då? Är det okej att inte vilja amma?

Nej, menar tvåbarnsmamman Emma-Lou. Hon tycker att det råder amningshets. Trots bruten svanskota, sittring i månader och starka tabletter mot svåra smärtor kände hon förväntningar på att hon borde amma.
– Vissa tycker att man måste göra allt för amningen. Med mitt yngsta barn hade jag en tuff förlossning med komplikationer. Jag hade sådana smärtor att jag inte kunde hålla i mitt barn på flera veckor. Personalen på BB tittade snett på mig innan de fick information om vad som hänt. Jag försökte få igång amningen genom att pumpa ur men gav upp.

När bestämde du dig för att ge upp amningen?

– När jag insåg att det är bättre att barnet har en fungerande mamma istället för en slutkörd, säger Emma-Lou.

Att inte kunna amma är en sak – men att inte vilja en annan.
– Jag ammade bara några få dagar. Jag trivdes inte med det, berättar Teresa, 36 år, IT-projektledare och mamma till Theodor, 4 år.

Teresa kände redan före förlossningen obehag inför tanken att amma.
– De få dagar när jag provade grät jag och hade ont i magen inför varje amning.

På en föräldrasajt på nätet har Teresa fått höra att hon är en ond och egoistisk människa, att hon inte borde ha skaffat barn, att det är synd om hennes son, och om hennes man …
– Ute i verkligheten har jag inte hört mycket. Ibland är det småpikar i stil med ”jag valde ju att prioritera mitt barn så jag ammade”, men jag känner mig så pass gammal och trygg i mitt val att jag väljer att inte ta det personligt. Oftast är det inte så illa menat som det låter.

Hon önskar att det inte var så tabu att prata om icke-amning på föräldrautbildningen.

Varför ville du inte amma?

– Jag har aldrig känt att amning är mysigt. När andra kvinnor ooo:ar över bebisar som ammar har jag aldrig förstått att det ska vara så himla fantastiskt. Bebisar i all ära men inte just amningen.
– När jag var gravid kände jag mest oro över att jag skulle behöva amma. Men när jag tog upp frågan på föräldrargruppen var svaret att ”alla vill amma och det är det man ska göra”. Sedan pratades det inte mer om det.

När Teresa fick sitt nyfödda barn vid bröstet var hennes första tanke att ta bort honom.
– Jag ville ha honom nära, nära – men inte där. Dagarna på BB var hemska. Sköterskor klämde och drog i brösten och förväntade sig att jag tyckte det var okej att amma i väntrummet bland en massa folk.

Vändningen kom när Teresa åkte hem från BB och fick kontakt med vad hon beskriver som en underbar sköterska vid Amningsmottagningen som faktiskt lyssnade på henne.
– Hon hade full förståelse för mina känslor och hjälpte mig att fasa ut amningen, den lilla som fungerade, och gå över till ersättning.

– När jag gick över till ersättning var det plötsligt fantastiskt att vara mamma. Hans lilla hand som kramade mitt lillfinger, ljuden när han klunkade i sig, hans snusande när han somnade, hans värme, hur han luktade i pannan …
– Inget av det hade jag lagt märke till innan, för att jag mådde så dåligt. Och många säger att jag är onaturlig som känner så, men det kan jag leva med. På nätet spekuleras det friskt om vad som är skälet till att man inte vill amma, det skrivs om allt från våldtäkt till översexuell. Inget av det stämmer på mig, jag vet inte vad jag ska skylla på, säger Teresa.

Läs mer:

Därför ammar svenska mammor mindre


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar nr 14, 2010

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler