Kanske kunde glassen vara biljetten till vårt nya matliv

Kanske kunde glassen vara biljetten till vårt nya matliv

Kanske kunde glassen vara biljetten till vårt nya matliv

"Till min stora besvikelse var det min dotter som bestämde sig för när det var dags att sluta ammas. På den här tiden var amningshysterin som värst, och det skulle vara helamning i sex månader, och delamning så länge som möjligt, och lyckades man inte med det kom bvc och hämtade barnet (kändes det som).

Jag ville verkligen amma. Men fy fasiken vad ont det gjorde i början. Och vilken sjukt lång tid man satt varje dag. Tack och lov för alla tv-kanaler där filmerna rullade om och om igen, där jag ena dagen kunde se slutet på en film, och några dagar senare råkade hamna i början av samma.

Och jag var stolt när jag till slut fick till det. Dottern verkade mätt och nöjd, jag blev lite mer amningsvan. Kanske kunde jag hålla på så länge att jag verkligen gav henne den bästa start i livet…

Men efter fyra–fem månader var hon inte så intresserad av det där längre. Hon hade upptäckt välling. Och det var tydligen väldigt gott och mättande. Sakta men säkert sa hon nej till amning. (Våra taffliga försök att börja med smakportioner är en annan historia. I nästa nummer av Vi Föräldrar har vi matspecial. Då får du bland annat läsa mamma Ulrikas dagbok om när det var dags för smakportioner för dottern Elin.)

Med min andra dotter var det precis tvärtom. Hon ville ammas. Länge. Inga planer alls på att sluta. Hon förstod inte poängen med mat. Konstiga bitar, konstig konsistens. Nej, hon höll sig till bröstmjölk.

Föräldraböcker och tidningar tipsade om att man kunde mosa potatis med bröstmjölk, så kunde det gå lättare. Men det första fasta dottern över huvud taget ville äta var vaniljglass. Och ärligt talat, hade det varit första barnet hade jag nog fått ångest. Glass fanns inte bland föräldratipsen. Nu var jag luttrad, och kanske, kanske kunde glassen vara biljetten till vårt nya matliv. Jag var ganska trött på att känna mig så bunden som man gör när man är matförråd.

För att verkligen lyckas sluta amma reste jag till slut bort en helg. Jag och äldsta dottern tog tåget till Småland. Vilket äventyr! Att få lämna lillasyster hemma och åka iväg själv med mamma, att åka X 2000, att få hälsa på hos kompisarna som bor på bondgård och hade kossor, grisar och en traktor att provköra (nåja, i alla fall sitta i knät på Karl-Johan och hålla i ratten).

Och när vi kom hem hade lillasyster överlevt. Visserligen hade pappa mest fått i henne söt yoghurt. Men ändå. Det var en bra början på mitt friare liv.

Läs om att sluta amma på sidan 22!"

/Helena Rönnberg, chefredaktör

PS. Den 18 augusti börjar SVT2 sända serien Singelmammor. ”I åtta avsnitt kommer tittarna få se hur dessa tre singelmammor fixar vardagen mot ibland tuffa odds” står det i programpresentationen. Det är säkert en sevärd serie. Men jag kan inte låta bli att undra: Varför kunde inte en av föräldrarna få vara en singelpappa?  De finns också. Jag är så trött på att föräldraskap fortfarande skildras som ett mammaämne.

Krönikan publicerades i Vi Föräldrar 10/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler