Idag tog vi finkapporna och gick på teater, fyraåringen och jag: Gittan och gråvargarna. På vägen dit funderade jag lite över rekvisitan. Kan undra hur de har fixat fram gråvargarna? tänkte jag, och alla träd, de är ju mest i skogen?
Men det visade sig att allt som fanns i rekvisitaväg var ett skynke och två klappstegar. Därtill två skådisar. Prick elva drog de igång. ”Jag är en sandlåda”, sa den ena och formade sig till en låda. ”Och jag är Gittans blåa hink!” sa den andra, och gjorde sitt bästa för att föreställa en hink. Jag skruvade lite nervöst på mig; det kändes som att vi gick en ganska lång halvtimme till mötes.
Men föreställning var helt fantastisk, något av det bästa jag sett! Allt skapades i nuet på ett vältajmat, otroligt effektfullt sätt. Med kroppsspråk, minspel och ord lyckades de där två skådespelarna förvandla den tomma scenen till en hel värld; vi såg träd och löv och dagisbarn och bäckar som porlade och vargar som gnisslade tänder och jag var alldeles stum av beundran, medan fyraåringen skrattade högt. Det var ta mej tusan magiskt. Heja Teater Peros Gittan och gråvargarna, heja heja!
Ja, visst är kappan härlig! Det var min en gång i tiden och jag kan fortfarande minnas hur otroligt snygg jag kände mig i den :) "Siv sover vilse" är ett annat (bok)tips. Skruvad men kul!
Vilken oootroligt söt kappa! Tack för tipset om Gittan. Böckerna är fantastiska tycker både jag och barnen. Kanske mest jag...,
Ålder: 33 år
Familj: gift med Jakob, 32, och barnen Nora, 4, och Edit, 1.
Bor: i Aspudden utanför Stockholm.
Gör: barndietist på Karolinska, Vi Föräldrars expert på frågor som rör barn och mat, frilansskribent och föreläsare.
Det magiska gestaltandet är lika gammalt som sången och elden.......