Signaturen L8 har en fråga om honung. Hon skriver:
”Barn under ett ska ju inte äta honung, men hur är det med bröd som innehåller honung?”
Och så här svarar jag:
Nej, det stämmer – honung kan innehålla sporer från bakterien clostridium botulinum, som i oturliga fall kan förorsaka förgiftning hos spädbarn – och faktum är att de här sporerna är så luriga att de överlever ugnen också; de dör inte förrän de upphettes under högt tryck, så kallad autoklavering. Så kort sagt: inga kex eller bröd med honung i till barn under året heller, tyvärr!
Idag tog vi finkapporna och gick på teater, fyraåringen och jag: Gittan och gråvargarna. På vägen dit funderade jag lite över rekvisitan. Kan undra hur de har fixat fram gråvargarna? tänkte jag, och alla träd, de är ju mest i skogen?
Men det visade sig att allt som fanns i rekvisitaväg var ett skynke och två klappstegar. Därtill två skådisar. Prick elva drog de igång. ”Jag är en sandlåda”, sa den ena och formade sig till en låda. ”Och jag är Gittans blåa hink!” sa den andra, och gjorde sitt bästa för att föreställa en hink. Jag skruvade lite nervöst på mig; det kändes som att vi gick en ganska lång halvtimme till mötes.
Men föreställning var helt fantastisk, något av det bästa jag sett! Allt skapades i nuet på ett vältajmat, otroligt effektfullt sätt. Med kroppsspråk, minspel och ord lyckades de där två skådespelarna förvandla den tomma scenen till en hel värld; vi såg träd och löv och dagisbarn och bäckar som porlade och vargar som gnisslade tänder och jag var alldeles stum av beundran, medan fyraåringen skrattade högt. Det var ta mej tusan magiskt. Heja Teater Peros Gittan och gråvargarna, heja heja!
Det kom ett mail från Karoline:
"Vår son är nu 7 månader och vill inte äta barnmat på burk. Till vår dotter gjorde jag all mat själv, vilket jag har börjat med till sonen också. Men jag har en fundering gällande mjölkprodukter. Är det ok för barn under 1 år att äta lite creme fraiche/matlagninggrädde? Det vore ju så skönt och enkelt om han kunde äta all mat med oss."
Så här svarar jag:
Det är inga problem med mjölk eller mjölkprodukter i maten, om barnet inte är allergiskt förstås. Det rekommendationen om mjölk till barn under ett år vill förmedla, är att man inte ska snöa in helt på mjölk, byta ut välling mot vanlig mjölk, servera yoghurt i stället för lunch/middag osv. Anledningen är att mjölk inte innehåller något järn att tala om. Men i övrigt är mjölk väldigt nyttigt och bra och inget att vara rädd för. Det introduceras i bebisens mat precis som vilket annat livsmedel som helst.
Lycka till!
Ikväll blev det sen soppa och ett glas vin när barnen somnat - vid halv elva. Soppa, vin och lite musik. Ibland behöver det inte vara svårare än så.
Livet är en tävling – åtminstone när man är fyra år. Jag smygtittar på när fyraåringen och hennes kompis mäter sig mot varandra för att se vem som är längst. Det är en allvarets minut; andäktigt står de där näsa mot näsa (för hur ska de annars kunna avgöra?), snart är det avgjort.
Kompisen vinner, men ”nej, du är inte alls längre”, förklarar fyraåringen, ”du har bara lite längre huvud!” Och så tecknar hon ett conehead i luften för att förklara vad hon menar.
Det är det sista jag ser innan jag bryter ihop av skratt.
Klara har en en fråga om omega-3-fett till sin lilla flicka på 4 månader:
”Under graviditeten och efteråt har jag varit noga med att äta extra Omega 3. Min amning har slutat fungera och jag undrar om jag kan ge henne tillskott av omega 3 i flytande form. Det finns men det står också att det är från 12 månader. Finns det några andra alternativ?”
Så här tänker jag:
Enklaste sättet är att välja en modersmjölksersättning med omega-3 i – då blir det lagom mängd för barnets ålder. Jag vet att både Baby Semp och Nan är berikade med omega-3, men måste kolla upp hur det är med HiPP. Men det står på förpackningen i så fall.
När det gäller omega-3-fett brukar jag rekommendera att man börjar med fisk ganska tidigt, gärna när barnet är runt 6-7 månader, alltså när man börjar ge annan mat. Fisken innehåller ju så mycket mer bra, som D-vitamin, zink, selen och bra protein och det är bra om bebisen lär sig gilla smaken och konsistensen på fisk.
Lycka till!
Fruktsalladen vi åt på brunchen blev så god att den kräver ett eget inlägg. Den består av bara citrusfrukter: apelsin, mandarin, grapefrukt och pomelo, och så några granatäppelpärlor över det. Inga mosiga bananer, inga konserverade illröda körsbär att slåss om, utan bara rena, fräscha, uppiggande citrusar. En riktig C-vitaminrikboost med andra ord!
Nu verkar det visserligen som att D-vitamin är viktigare för immunförsvaret, men lite extra C-vitamin är ändå gott. Och ännu godare hade det nog blivit med en dressing av juice, mango-balsamvinäger och kanske en nypa muscadavo socker över. Det var min plan, men det blir ju inte alltid som man tänkt sig; inte ens när man gör fruktsallad...
Stockholms kallaste dag får vi finbesök från London och Curtis, som ursprungligen kommer från Karibien, fryser som en hund när han kliver in i vår hall. Vi kompenserar med en härlig brunch: bröd med avokado, ost och kalkon, pannkakor med sylt och grädde, juice, fruktsallad och flera sorters te. Vi älskar brunch. Det är det perfekta bjudmålet när man har barn: man kan plocka fram lite av varje av det man har hemma och steka pannkakor medan gästerna sitter och myser i soffan. Och barnen är lagom pigga och glada vid den tiden på dagen. Relativt alltså. Curtis och Lovisa, som har sitt tysta och beskedliga lilla barn i magen än så länge, är antagligen helt slut efter en förmiddag hos oss. Men trevligt hade vi!
Ida undrar vad de ska byta ut babygröten mot nu när deras lilla tjej börjar närma sig 16 månader; de försöker så mycket som möjligt att införliva henne i sina matvanor. ”Hur länge behöver de den extra näringsrika gröten och vad ersätter man kvälls och morgonmålet med så att hon håller sig lika mätt som hon gör på gröten?” undrar hon.
Så här tänker jag:
Fördelen med köpt gröt är framförallt att den är berikad med järn, som små barn kan ha svårt att få i sig tillräckligt av. Rekommenderat intag för ett spädbarn är 8 mg/dag - lika mycket som barn i spannet 1-5 år. Och det är klart att en 5-åring har lättare att få i sig tillräckligt med järn eftersom matportionerna är större. Bebisens mat måste därför vara järntätare.
Men någon gång under andra levnadsåret börjar nog de flesta barn över lag äta mer vanlig mat och när barnen är tillräckligt stora att kunna pilla i sig lite kött, kyckling, lax, blodpudding, ägg, osv. då behövs inte järnberikade produkter på samma sätt.
Jag skulle föreslå att ni ersatte morgon- och kvällsmål med något som liknar det ni andra äter: frukostmat, bröd, kokt ägg, yoghurt eller vanlig gröt till exempel. Förutsatt att hon orkar äta tillräckligt mycket borde det mätte ungefär lika bra.
Lycka till!
Efter åtskilliga felsprayningar är det bara att konstatera: badrumsrengöringen går precis lika bra som Vanish på fläckarna. Och Vanish säkert lika bra som Ajax på kaklet. Jag har antagligen redan testat.
Signaturen ”orolig mamma” har en son på drygt tre, som inte kunde äta bitar som liten. Det visade sig att han hade för stora halsmandlar, och när han var två opererades de bort och han började äta igen, men nu skriver hans mamma:
”…han har blivit kinkig med maten och har en ytterst begränsad meny som består av (frukost) macka med smör utan pålägg, yoghurt, skrammelägg, (lunch/middag), köttbullar, pasta, ris, potatis, kycklingnuggets, kycklingköttbullar fiskpinnar, fiskburgare, schnitzel, pannkakor, ärtor, majs, morötter, paprika. Han avskyr det mesta som är röror, grytor eller annan ihopblandad mat. Så har det varit nu ett tag, men vi känner att han blir orkeslös och är rädd att han inte får i sig det han ska. Han växer som han skall på längden, men har sedan två års ålder legat på ett snäpp under normalkurvan i vikt, det gör han fortfarande. Baserat på menyn ovan kan du se om han missar några viktiga näringsämnen?"
Så här svarar jag:
Jag tycker att det ser ut som en dröm-meny för vilken treåring som helst! Trygg, förutsägbar – precis som lite matskeptiska barn vill ha det. Och faktum är att alla näringsämnen är representerade. Ägg och mjölk är väldigt näringsrika livsmedel, även om de inte ger något C-vitamin, men det finns det å andra sidan i grönsakerna och potatisen. Och lite omega-3 får han till och med in, via fisken, även om det förstås finns mer omega-3 i ren fisk. Mitt råd brukar vara att varva den mat barnet gillar med nya "vuxenrätter", gärna såna som man kan "särskilja", dvs. inte bara grytor och röror, för många barn tycker att det känns lite läskigt att inte kunna se vad det är de äter. Till en början kan man som förälder vara tvungen att nöja sig med att den nya maten ligger som tittmat på barnets tallrik.
Vad gäller tillväxten tror man lätt att längd- och viktkurvan ska följas åt, alltså att vikten "ska" ligga på medelkurvan om längden gör det. Men kurvorna ska bedömas separat och det finns marginal nedåt på viktkurvan jämfört med längdkurvan. Faktumet att ett barn växer bra på längden trots att matintaget känns skralt är ett bra tecken. Men självklart ska barnet vara pigg och ha ork, så hjälper inte bra sömn- och matrutiner bör det kollas upp på vårdcentral.
Lycka till!
Jag bakar Chocolate chip cookies och tar med till inflyttningsmiddagen hos fina J. Det är lite ”ära vare gud i höjden…” över såna presenter, men kakburken var så fin så jag kunde inte låta bli:
Chocolate chip cookies med cashewnötter
två plåtar
250 gram smör eller margarin
2 dl socker
1 ägg
2 dl vetemjöl
2 dl grahamsmjöl
1 dl havregryn
0,25 tsk salt
1 tsk bakpulver
200 gram mörk choklad
två nävar salta cashewnötter
Gör så här:
Sätt ugnen på 200 grader. Rör socker och fett pösigt i en bunke. Tillsätt ägget och rör om. Hacka chokladen och nötterna grovt. Blanda därefter mjöl, havregryn, salt och bakpulver och rör ner i bunken. Tillsätt cholad och nötter och blanda till en (lömskt god) kakdeg. Forma kakor i önskad storlek och grädda i ca 10 minuter i övre delen av ugnen. Mm så gott!
Vi har bröllopsdag idag; i fem år har vi varit gifta. Fem år känns nästan jämnt, så egentligen borde vi gå ut äta gott på trevlig restaurang bara Jakob och jag, men vi har flängt runt så mycket den här veckan så när Jakobs kompis ringde och frågade om vi ville komma över på middag kände jag att det var just det vi ville göra – äta god mat i ett mysigt kök på Reimersholme, bland fina vänner, hela lilla familjen samlad för första gången på riktigt den här veckan.
Nu återstår bara att se om Jakob kommer ihåg att det är bröllopsdag idag. Ingen av oss är särskilt bra på det där och förra året kom vi på i februari att bröllopsdagen passerat obemärkt förbi. Undrar vad vi gjorde då? sa vi och efter dubbelkoll i ringen och lite bläddrande i kalendern stod det klart: Jakob hade städat föräldrakooperativet och jag hade kämpat för att få en svartsjuk treåring och en pigg bebis att somna. Det kräver sin revansch.
Bröllopsdag, here we come!
Det kom en fråga just om glutenintroduktion:
Jag har en tjej på fem månader som precis börjat smaka lite på mat. Vi har glutenintolerans i släkten (min syster) och jag har läst att om man introducerar gluten medan man fortfarande ammar så kan barnet få ett visst skydd mot gluten. Kvarstår det här skyddet även efter avslutad amning (planerar att delvis amma upp till att hon är ca ett år) och i så fall hur länge?
Så här svarar jag:
Det stämmer, rekommendationen säger att gluten bör introduceras långsamt och gärna – om möjligt – medan man fortfarande ammar. Det finns studier som tyder på att det kan skydda mot celiaki (alltså glutenintolerans). Dessutom verkar det kunna ge ett skydd att amma länge. Vad man däremot inte vet än är om det faktiskt skyddar på sikt eller om det bara gör så att sjukdomen kommer senare. Men oavsett - har ni celiaki i släkten låter det som en jättebra plan att delamma tills dottern är i ettårsåldern tycker jag.
Hur introducerar man då gluten? är en fråga jag ofta får. Man kan göra på massor av olika sätt, till exempel genom att ge gröt (som inte bara baseras på havre utan även på vete, korn eller råg i någon form), ge små bitar av bröd eller kex, pasta, couscous eller annan mjölmat.
Lycka till!
Hey, vad roligt det var att chatta idag! Det kom in massor av bra frågor och eftersom jag inte hann svara på alla tänkte jag fortsätta att svara på dem här. Men först den där gröten jag lovade. Anna skriver att hennes dotter älskar Nestlés fruktgröt Päron-Äpple-Aprikos från åtta månader, så då tittar vi närmare på den.
Enligt hemsidan är innehållet följande:
Havremjöl (31%), skummjölkspulver, päronjuicekoncentrat (16%), rismjöl, mältat grahamsmjöl (7%), vegetabilisk olja, äpplepulver (2%), aprikospulver (2%), vetekli. majsstärkelse, maltodextin, antioxidationsmedel (lecitin), mineralämnen (kalcium, järn, zink, jod) och vitaminer (A, D, E, C, tiamin, niacin, B6, folacin, B12, biotin, pantotensyra).
Okej, och vad betyder det här?
Havremjöl och skummjölkspulver är inga konstigheter. Päronjuicekoncentrat ger smak åt gröten, rismjöl bidrar gissningsvis till konsistensen och sedan har vi grahamsmjöl, som ger fibrer. Vi får inte veta vilken sorts olja som använts, men fettinnehållet är så lågt att jag inte tycker att det gör något. Därefter kommer äpplepulver och aprikospulver för smaken och vetekli som ger ytterligare lite fibrer. Majsstärkelse känner vi igen, men ordet maltodextrin kräver sin förklaring: det är en typ av kolhydrat som framställts genom att man kortat ner stärkelsekedjor till kedjor av en längd som kallas maltodextrin. Det kan framställas från vilken stärkelse som helst, till exempel potatis eller majs.
Så, var var vi? Jo, antioxidationsmedlet - sånt behövs för att inte fettet ska härskna och produkten missfärgas. Här har man använt lecitin, som är ett sorts fett som finns i till exempel soja. Och sist av allt kommer en lång radda mineralämnen och vitaminer, som gör gröten extra näringsrik.
Jag förstår om man funderar över varför en gröt ska behöva ha så här många ingredienser men jag tycker inte det är konstigt. Framförallt är det för att den ska vara näringstät och god och dessutom gå att tillaga bara genom att röra i lite vatten.
Men om man väljer att satsa på köpt gröt är mitt råd att åtminstone någon gång ibland servera vanlig gröt också, så att barnen vänjer sig vid den konsistensen också. Det kan ta lång tid att vänja om annars.
Jag är på väg in till stan. Det ska chattas med läsarna på Svenskan från nio till elva, så skicka iväg några kluriga frågor så sätter vi igång om en liten stund! (Om gud och tunnelbanan vill...).
Är köpt gröt verkligen mycket bättre eller är det okej att göra egen gröt? undrar Eva, som har en liten son på sju månader. Hon skriver:
”Jag vill gärna göra egen gröt men jag känner mig ändå osäker eftersom det står på så många ställen att man inte ska göra sin egen gröt och att industrins grötar är det bästa för barnen. Vi gör vår egen gröt enligt ett recept jag fått via min mamma. Till en halv dl havregryn blandar vi två tsk tunnpaltbröd för järnets skull och sedan river vi i frukt t ex ett äpple eller ett päron. Ibland har vi haft i kiwi eller katrinplommonpuré i gröten. Vi brukar också tillsätta fett i form av rapsolja eller smör. Hur låter det tycker du?”
Och så här svarar jag:
Det låter ju jättebra! Du har verkligen tänkt på allt; från tunnpaltbrödet får han järn och andra viktiga mineralämnen, frukten ger lösliga fibrer och vitaminer och rapsoljan fina fettsyror, bland annat de två essentiella fettsyrorna som heter omega-3 och omega-6. För er som inte provat att äta gröt med paltbrödsmulor i kan jag intyga att de inte ger någon läskig blodsmak - de ändrar inte smaken alls faktiskt.
En liten kommentar bara: för den som tänkt använda gröt som introduktion av gluten är det viktigt att veta att hemgjord havregrynsgröt inte ger någon gluten att tala om i det sammanhanget, dvs för själva glutenintroduktionen behövs då andra livsmedel, till exempel bröd, pasta, kex eller couscous. Och för er som tycker att det där lät luddigt - jag planerar att skriva lite mer om gluten och glutenintroduktion senare. Men imorgon tänkte jag att vi skulle kika lite närmare på en slumpmässigt vald köpt gröt.
Någon särskild sort ni är nyfikna på?
Idag pratar jag matkrångel i ett reportage i SvD. Jag tycker att det blev riktigt bra, förutom att jag ser lätt drogad ut på bilden. Eller kanske är jag bara trött? Åå, jag tror jag unnar mig den ultimata lyxen att somna med barnen ikväll, det är så grymt skönt! Godnatt alla!
Jag hittar inte mindre än tre trötta ostbitar i kylskåpet och det blir upprinnelsen till söndagsmiddagen: en föga bildskön men väldigt god ugnspannkaka i sann Här-är-ditt-kylskåps-anda. Potatisen och moroten gör ugnspannkakan lite matigare och med hälften grahamsmjöl blir den dessutom nästan fiberrik.
Vitlöksdoftande ugnspannkaka med ost och spenat
1½ dl mjöl
1 dl grahamsmjöl
5 dl mjölk
3 ägg
4 dl riven ost
en riven morot
3 små rivna råa potatisar
ett par nävar spenat
½ finhackad lök
1 finhackad vitlöksklyfta
nymald svartpeppar och salt efter smak
Sätt ugnen på 200 grader. Vispa ihop mjöl, mjölk och ägg till en pannkakssmet. Tillsätt osten och resterande ingredienser och rör ihop till en smet. Häll i en smord långpanna av modell mindre och grädda ca en halvtimme, tills ugnspannkakan stannat och fått fin färg. Ät!
(Det vore lögn att säga att alla åt med glada miner, men vi vuxna tyckte i alla fall att det var gott...).
Vi hade julgransplundring på förskolan idag och jag skulle fixa fiskdammspåsarna, en uppgift som kan låta enklare än den är; plötsligt måste man fundera över om det ska det vara godis eller inte godis, vem som är allergisk och i så fall mot vad och på vad kan man lägga i för små presenter utan att det blir för dyrt. Men så fick jag syn på de här charmiga små fingerdockorna på IKEA och allt blev så mycket lättare! Tillsammans med bokstavskex, några godisbitar, ett par serpentiner och en reflex i form av ett spöke blev det jättebra påsar, som höll barnens humör uppe när granen bars ut.
Nu ser jag att vårt favoritcafé börjat sälja semlor och ikväll gick glödlampan till julstjärnan sönder, så allt tyder på att julen för denna gång är över. Och det känns helt okej!
Vänner till oss går in i ett nytt stadium snart – lillebror börjar på dagis, båda föräldrarna ska jobba, ett eget företag ska bildas och livet runtomkring, med tre barn totalt, åtaganden åt höger och vänster, och lite önskan om egentid uppå det fick dem att fundera – är det här egentligen rimligt?!
För att få ett nyanserat svar bjöd de in till ett rimlighetsmöte: tre kloka människor som känner dem väl kom över på god middag en kväll medan barnen roade sig hos en barnvakt. Systematiskt benade de upp läget, alla fick komma till tals utan att avbrytas, och mötet resulterade i ett ja, eller kanske snarare ett nja – vissa saker kommer på sikt skalas bort, men de vet i alla fall i vilken ände de ska börja!
Jag tror det är väldigt bra att låta någon annan betrakta ens livspussel utifrån ibland, så att man får reflektera över vad man gör och varför och kanske påminnas om John Lennons gamla visdomsord, att livet är det som pågår medan vi är upptagna med att göra upp andra planer. Han visste vad han pratade om, den där John.
Helen undrar om jag kan ge tips på en bra kokbok med recept för mat som barn i 3-års åldern tycker om. Visst finns det många fina kokböcker för barn tänker jag, till exempel Latifa Lindbergs ”Mat för barn och deras föräldrar”, men det kan gå lika bra att leta inspiration i vanliga kokböcker och försöka anpassa den om det behövs. Liksom matflirta lite med treåringen.
Jag har själv en ganska skeptisk fyraåring vid bordet. När hon får bestämma menyn blir det pannkaka, korv eller möjligen köttbullar; trygga, nedärvda barnrätter. Men om vi till exempel wokar thaimat och vill locka med henne också, brukar vi spara lite kyckling och grönsaker och fräsa var för sig till henne och ge henne nudlar från woken. Alltid under viss protest mot eventuella gröna inslag (varför just grönt?!) men ändå – på så sätt närmar hon sig sakta men säkert det läskiga. Att kunna se de olika inslagen i stället för att allt är ett enda woktrassel är en hjälp på traven.
När det gäller kokböcker gillar jag Anna Bergenström; hennes enkla recept med rena smaker och inte så många olika ingredienser och de underbart vackra bilderna. Och så tycker jag om kokböcker från andra delar av världen. Det blir inte så mycket resande just nu för vår del, så då är det mysigt att i alla fall kunna äta sig bortom horisonten då och då.
Både Helen och jag tar gärna får fler tips på bra kokböcker. Någon?
Jag lagade förresten indiskt hemma för några dagar sedan också. Kockarna på Indian Garden hade väl skrattat ihjäl sig, men vad sjutton:
Jag fräste ett par teskedar curry och två hackade vitlöksklyftor i en rejäl skvätt olja i en panna. Sedan hittade jag runt fyra deciliter kokt ris och en skål kidneybönor i kylen som fick fräsa med tills riset blev så där läckert currygult. Då insåg jag att maten inte skulle räcka särskilt långt (trots att det bara är Jakob och jag och möjligen Lilla E som vågar oss på såna här ihopblandad rätter) och letade fram en burk kikärter i skåpet som jag slängde med tillsammans med ett par deciliter spenat. Och till sist lät jag en hackad tomat slinka med för färgens skull. Tillsammans med nybakat naanbröd blev det en riktig festmåltid!
Naanbröden
6 st
2 dl mjölk
1 dl yoghurt
1 ägg
3 msk rapsolja
1 tsk salt
2 tsk socker
½ tsk bakpulver
½ paket jäst
7-8 dl vetemjöl
Smula jästen i en bunke. Värm olja, mjölk och yoghurt till 37 grader och häll över jästen och rör om tills den löser sig. Tillsätt ägg, salt, socker, bakpulver och mjöl och arbeta ihop till en deg. Låt jäsa ca 45 minuter.
Sedan är det dags att sätta på ugnen. Naanbröd ska egentligen gräddas i lerugn, men om man brassar på full temperatur och lite grill på det funkar det i vanlig ugn också. Det är ju inte så många som kan stoltsera med en lerugn hemma. Medan ugnen blir varm, stjälp upp degen på mjölat bakbord och knåda den lätt. Dela den sedan i 6 bitar och platta ut varje bit med mjölad hand och lägg på plåt och låt jäsa några minuter.
Pensla kakorna med lite vatten och grädda högt uppe i ugnen ett par minuter på varje sida, tills de blivit så där härligt brunprickiga. Sedan är det bara att äta och njuta!
Igår kväll pausade jag från familjelivet över en middag med en alldeles särskild vän på min favoritindier, Indian Garden, på Heleneborgsgatan 15. Jag kan varmt rekommendera ett besök där om du någon gång stryker omkring hungrig vid Hornstull - underbart god, vällagad indisk mat i en varm och mysig miljö som sisslar och doftar av allsköns spännande kryddor. Och trevlig personal som inte har något emot att man dröjer sig kvar lite extra.
Det är min absoluta favoritsysselsättning för att hämta kraft och inspiration hem till familjen: att sitta ostörd och äta god mat med en ännu godare vän och prata om livet och allt som kan tänkas röra sig runtomkring för tillfället.
Hur tar du hand om dig själv?
Min bloggranne Kängurupappan skriver ett inlägg som får mig att le av igenkänning.
”Vi har lov i familjen vilket ju innebär att båda barnen är hemma med familjen alltid. Det betyder också allt som oftast att både barn och föräldrar praktiserar undantagstillstånd och semester även från pedagogik och uppfostran. Vi äter frukost någon gång mellan 7 och 11. Vi tittar på Loranga, Masarin och Dartanjang 4-8 gånger om dagen. Vi lånar ut våra mobiltelefoner för att köpa lugn och ro. Vi hade pannkakor till lunch för barnet tre dagar i rad.”
Men så fortsätter han: ”Men grejen är att det är så sjukt skuldbelagt att erkänna sådant. I parken skulle jag aldrig göra det till exempel. I parken är jag alltid frimicklarkäck och friluftig och allt annat fri man kan vara. Ingen förälder erkänner för okända föräldrar hur slappa de understundom är med rutiner och principer.”
Men stackars oss samvetstyngda 70-talistföräldrar! tänker jag, varför håller vi på så här?! Vi skulle ju må så mycket bättre om vi var lite generösare mot varann och bjöd på verkligheten så som den ser ut, med tandborstning på ståbrädan, nattning efter tio och annat som Kängurupappan beskriver.
Jag är nog ganska bra på att på att bjuda på mina tillkortakommanden, (kanske för bra om du frågar min man). Fast det är väl lätt för mig att säga. Med ett yrke som mitt tror folk ändå att man står och kokar molinogröt till frukost varje morgon, hur många slackerfasoner man än erkänner…
Om man inte tål soja, är det kört med teriyakisås då? undrar en läsare.
Det beror på hur allergisk man är, svarar jag. Det finns sojaallergiker som kan äta sojasås, (som er en viktig beståndsdel i teriyaki) eftersom proteinet jäser och förändras så mycket under tillverkningen. Men analyser som livsmedelsverket gjort tyder på att det finns proteinrester kvar i sojasåser som kan leda till reaktion om man är mycket allergisk.
Det är svårt att ersätta teriyakin mot något annat, men jag ska se till att snart lägga upp ett annat gott, garanterat sojafritt laxrecept!
undrar Moa. Hon brukar ofta vara rädd att den inte ska bli tillräckligt genomstekt, skriver hon, vilket slutar med att den blir torr i stället.
Jag håller med om att det här kan vara lite trixigt. Det är själva konsten med fisk, och en anledning till att många drar sig lite för att laga fisk. Jag menar, hur många kommer upp i rekommenderade tre gånger fisk i veckan? Knappt ens jag, fastän jag både har vana på att laga och vet varför det är bra!
När det handlar om mindre bitar, som i teriyakilaxen jag skrev om igår, behöver man ofta inte steka längre än 5-10 minuter, beroende på hur stor panna man har och hur varm den är. Jag brukar se till att laxen är helt tinad och sedan steka den på sjuan (våra plattor går från 1 till 10).
Skulle den råka bli lite rosa i mitten är det inte hela världen heller - särskilt inte om fisken varit fryst - bortsett från om man inte gillar det förstås,
Vi tröttnar på julmat och plockar fram teriyakisåsen – här ska lagas japanskt, om än på simplaste svennevis. Hursomhelst, det blir en god laxrätt som alla äter (hm, väl valda delar) av.
Imorgon kör vi indiskt!
Enklaste teriyakilaxen
för två stora och två små
400 g lax
150-200 ml teriyakisås
100 g haricoverts eller sockerärtor
Ett par decimeter purjolök
En vitlöksklyfta
Rapsolja att steka i
Gör så här:
Tina laxen om den är fryst. Skär i bitar. Skölj grönsakerna. Skär bönor/sockerärter i bitar och strimla purjon fint. Hacka vitlöken. Stek alltsammans på medelhög värme. Häll över teriyakisåsen och vänd runt. Ta av från plattan när laxen är genomstekt och servera med ris, bulgur eller couscous. Det senare kanske inte så särskilt japanskt, men ändå gott och det är ju det som är huvudsaken.
PS: för den som inte känner till teriyaki: det är en sorts sötaktig sojabaserad marinad som går att köpa i vanlig matbutik. Det går även att blanda egen,
Fia har en fråga om sin drygt sju månader gamla tjej. Hon skulle vilja börja dra ner på amningen, men tycker att det är svårt. Lilltjejen är förtjust i att äta på natten (ammar 4-5 ggr) och har sedan inte så bra aptit på dagen. Några tips? undrar hon.
Absolut! säger jag. Min upplevelse – både i jobbet och som mamma – är att barn som inte nattäter äter bättre på dagen. Jag tror också att det är lättare att få till bra rutiner kring maten när barnet inte äter på natten. Då finns ofta aptiten där redan på morgonen, till skillnad från hos ett barn som mysammat sig igenom gryningen.
Friska barn behöver ingen nattmat efter sex månaders ålder, men det är inte detsamma som att de inte längre vill ha – därför krävs det att föräldrarna bestämt sig. Första nätterna utan mat kan det nämligen bli en hel del gråt och tandagnissel och då är det viktigt att inte ge vika, hur svårt det än är. Hemma hos oss har det funkat bäst med mig på soffan några nätter.
Det är TUFFT, men försök att tänka på att det är bra både för barnets sömn, tänder och matrutin. Och bara för att man slutar amma nattetid behöver man ju inte sluta amma dagtid. Däremot kan det vara bra att åtminstone försöka amma till måltiderna och inte så mycket däremellan. Sikta på frukost, lunch och middag och 2-3 mellanmål under dagens lopp.
Så kommer det så klart inte se ut direkt, och vissa mål kommer säkert inte bestå av mer än ett par tuggor mat, men det är alltid en början. Matresan är lång!
Så var det det här med nyårslöfte. Jag valde ett flummigt men inte desto mindre viktigt i år: jag ska börja leva livet lite mindre slarvigt tänkte jag och med det menar jag inte att jag ska städa mer eller komma ihåg fler födelsedagar – nej, jag ska liksom bara leva lite noggrannare.
”Hänga med i årstiderna menar du?” frågar min kloka kompis Måns när jag försöker förklara och det är nog precis det jag menar. Lyfta blicken lite högre och notera lövsprickning och islossning och andra tecken på årstidsväxlingar och inte mentalt vara kvar i september när det är jul. Inte i år.
Just nu är det ganska lätt; vackraste pudersnö och tio klara minus går nog ingen obemärkt förbi. Äntligen lite riktig vinter!
Vad har ni lovat för 2010?
Det kom en så bra kommentar till mitt inlägg om nötter att jag vill lyfta fram den:
Ville bara skriva hur vi har gjort. Jag får anfylaktisk chock (livshotande allergisk reaktion) av nötter och är även allerigsk mot baljväxter så jordnötter fungerar inte heller. Men vår dotter är nu 3 år och har fått smaka kakor etc. som kan innehålla spår av nötter. Hon har inte reagerat, vilket jag skulle göra. Jag hoppas och tror att hon slipper!
Ett bra sätt att börja på tycker jag. Skriv gärna och berätta hur ni andra med allergier i familjen gjort!
För den som blev sugen på lite lyxigt god paj, här kommer receptet. Det är gjort för förrätt till två i två portionsformar, men det går bra att både dubbla och trippla. Gör man den i en vanlig pajform bör temperaturen vara lite lägre (175 grader) och tiden längre (35-40 minuter).
Trattkantarellpaj med Västerbottensost och spenat
2 port, förrätt
Pajdeg:
1½ dl mjöl
60 gram smör eller margarin
1 msk kallt vatten
Fyllning:
en knapp dl förvällda trattkantareller
eller 2 dl finhackad färsk svamp, t ex champinjoner
½ dl finhackad rödlök
50 g spenat (färsk eller frusen)
50 g riven Västerbottensost
1 ägg
1 dl mjölk
salt och nymalen svartpeppar
timjan
Olja att steka i
Gör så här:
Hacka ihop ingredienserna till pajdegen och klä två portionsformar. Nagga och förgrädda i mitten av ugnen i 200 grader ca 10 minuter.
Fräs ihop rödlök, svamp och spenat och lägg i pajskalen. Vispa ihop ägg, mjölk och ost, salta och peppra och tillsätt lite timjan och häll blandningen i pajskalen.
Grädda i mitten av ugnen i 200 grader i ca 20-25 minuter tills pajerna fått fin färg. Sedan är det bara att äta och njuta!
Efter en veckas julfirande i Hälsingland är vi hemma i Aspudden igen för att fira nyår. Det är så vi brukar göra och jag gillar den där kontrasten: att byta brasan och utedasset mot golvvärme och bekvämligheter lagom till det är dags att skåla in ett nytt år. Vi tar god tid på oss. Hittills har vi inte hunnit längre än till förrätten, en trattkantarellpaj med spenat och Västerbottensost - mums! - men det står en koncentrerad man i mitt kök och lovar att det vankas fler läckerheter.
Under tiden passar jag på att önska er alla gott nytt år! 2010 låter bra tycker jag, lite lagom pampigt så där. Så, skål, och som sagt, ett riktigt Gott nytt År!
Vad säger egentligen rekomendationerna om nötter? undrar Marie apropå mitt inlägg om julgodis. Hon skriver vidare: Vi har inga allergier i vår familj, men är vår 2,5-åring för liten för att äta nötter? Om det bara handlar om kvävningsrisk, kan han då få smaka sådant som innehåller hackade eller malda nötter? Stämmer det att det är skillnad på nötter och mandel?
Så här svarar jag:
Ja, det stämmer, mandel är inte släkt med några nötter utan med körsbär, plommon och persika. Och jordnöten är inte heller släkt med andra nötter, utan med linser, bönor och ärter. Här kan du se nötternas släktträd.
Jag skulle inte tveka att ge en 2,5-åring nötter eller mandel i hackad eller mald form. Det kom en rapport från USA för ett par år sedan där föräldrar med allergier i släkten rekommenderades att vänta till barnet fyllt tre med att ge nötter, men den rapporten har fått mycket kritik och det finns inte några direkta övertygande bevis för att det går att förhindra allergi mot ett livsmedel genom att väntar länge innan man introducerar det. Samtidigt är det ett faktum att allergi mot nötter är en extra tuff allergi, så det är ju heller ingen brådska. Men är man 2,5 år tycker jag att man är ganska stor i det här sammanhanget.
Det är tydligen bara jag i norra Hälsingland som gillar höstnougat.
Mm, härligt!
Jag läste förresten någonstans att körsbärslikören tagit hem segern i Marabous omrösning om populäraste chokladbit i Aladdinasken. Det går vi inte på. Det måste vara så att körsbärslikörälskarna hör till ett extra passionerat släkte som går man ur huse och röstar flera gånger om när deras älsklingsbit är hotad.
Eller - vilken är din favorit? Är det körsbäret?!
Häromveckan visades en dokumentär på 3:an om ett bantningsläger någonstans i djupet av USA, där deltagarna gick ner i vikt genom att äta jordnötssmör, vitt bröd och frosties.
Hur är det möjligt? frågar min kusin. Svaret är enkelt: det går att banta på vadsomhelst bara man äter tillräckligt lite - Chokladbanta! Rasa i vikt på russin! Prova nya pizzadieten! - jag skulle kunna ge kvällstidningarna hur många uppslag som helst om jag bara såg till kalorierna och struntade i näringsämnena. För när det gäller vikten är det fortfarande de gamla naturlagarna som gäller: så länge intaget är mindre än utgifterna går man ner i vikt, även om själva födan utgörs av jordnötssmör. Sedan blir man visserligen benskör och anemisk också, men det är ju en långt senare fråga...
För den som inte hunnit tröttna på julchoklad - här är ett recept på smarriga bitar som både vuxna och barn gillar, åtminstone här hos oss. Dessutom lätta att göra. Vill man undvika nötter i blir det säkert bra med solrosfrön, marshmallows, torkad frukt eller något annat gott också.
Ingredienser:
4 dl cashewnötter (saltade)
200 gram ljus choklad
200 gram mörk choklad
1 burk kondenserad mjölk (ca 400 g)
Gör så här:
Grovhacka nötterna. Smält chokladen i vattenbad. Blanda ner de kondenserade mjölken i den smälta chokladen och rör om ordentligt. Blanda därefter ner nötterna i chokladblandningen. Bred ut massan på en bakplåtsklädd plåt och ställ in ett par timmar i kylen tills fudgen stelnat. Skär i bitar och förvara kallt. Eller ställ fram på bordet - uppskattas garanterat!
Granen är inte den tätaste i år, men julen här i Hälsingland är ovanligt god ändå. Kanske för att vi tog omvägen via en snödriva hit, och får gå omkring och gotta oss i att allt gick så bra ändå.
Eller för att jag fått min i särklass gulligaste julklapp:
FRÅNORA GOJUL SARA FRÅNORA TIL SARA FRÅNORA (En biografi över Édith Piaf - baaaara från henne!)
Vi lämnar stan och anländer till vår sommarby Iste precis lagom till tomtens besök. Han kommer hit varje år till en liten timrad stuga i skogen, dit barnen kan komma och berätta vad de önskar sig. Men fyrsåringen vågar inte ens säga hej - än mindre önska - och när vi kommer hem igen bestämmer vi oss för att avslöja tomtebluffen. Det faller väl ut. Det enda hon undrar är vad tomten heter på riktigt.
Gösta heter han, berättar vi och enas om att det är ett väldigt fint tomtenamn. Och med det undrar jag om vi inte snarare konsoliderade tomtemyten än tog hål på den. För Gösta är en sån supertomte att till och med jag blir lite, lite osäker på hur det verkligen ligger till.
Ålder: 33 år
Familj: gift med Jakob, 32, och barnen Nora, 4, och Edit, 1.
Bor: i Aspudden utanför Stockholm.
Gör: barndietist på Karolinska, Vi Föräldrars expert på frågor som rör barn och mat, frilansskribent och föreläsare.
