Praoade under förmiddagen som föräldraledig tillsammans med Olleponken och erövrade oerhört värdefulla insikter.
Det hela började vid kvart över åtta med ombytta roller då Kängurumamman satte Kängurupojken i cykelsadeln för dagisleverans. Samtidigt gick jag och Olleponken till köket för att dricka lite mer kaffe och läsa lite tidning och lyssna på radio. Sedan lekte vi titt-ut tills vi kiknade ihop i en liten hög på golvet. Vid det laget var klockan strax efter nio och Olle började bli mycket trött.
Efter fem minuters vaggvisa somnade ponken i sin egen säng. Jag gick och duschade i lugn och ro. Sedan slösurfade jag i kanske en timme medan jag småstädade lite och lyssnade på bra musik. Strax efter 10 kom kompisen J på besök med en son i högsta hugg och vi fikade lite och snackade skit i någon timme. Sedan vaknade Olle på allra bästa jollerhumör. En lätt nedkissning av badrummet senare åt vi lite lunch i köket. Sedan kom Kängurumamman hem igen och jag gick till jobbet.
Så till några av insikterna.
Förra gången jag var föräldraledig var Kängurupojken 11 månader. Då sov han inte två timmar på förmiddagen och nästan lika länge på eftermiddagen, om man säger så. Att vara hemma med en halvåring ska bli trevligt...
Sedan funderar jag lite på hur folk på allvar kan tycka att det jag ska göra med början efter påsk är "onaturligt". (Japp, det har jag fått höra från folk.) Det ÄR inte en oöverstiglig kompetenströskel för en människa av manskön att ta hand om en halvåring. Det är faktiskt inte alls särskilt svårt.
Jag blir ändå så oerhört besviken på mig själv som mot min vilja och mot bättre vetande blir omedvetet osäker när jag hela tiden tvingas svara på kommentarer om att jag ska vara föräldraledig "väldigt tidigt". Jag vill inte hamna i den försvarsställning jag ändå hamnar i. Att bli medvetet eller omedvetet ifrågasatt som "bra förälder" är fortfarande bland det tyngsta som finns. Därför var det faktiskt bra att vara lite föräldraledig idag och plocka bort alla undermedvetna tvivel. Jag och min son ska ha det så kul efter påsk!
Lång dag på jobbet. Trög dag. Gick och la mig för sent. Som vanligt. Väcktes strax innan 06.00. Som vanligt. Tröttare än trött. Hemma hamnar vi hela familjen i soffan efter sedvanligt middagskaos. Kängurupojken kryper upp i knät på mig och ser till att filten täcker både hans egna små knän och mina stora knän. Sedan gosar han in sitt lilla huvud mot mitt bröst. Nära, nära. Och så säger han "Pappa, jag älskar dig!"
Hur katten kunde jag vänta så länge med att skaffa barn? Hur överlevde jag utan innan jag fick dem?
Efter ett kortare teoripass hände det! Kängurupojken har ritat sin allra första egenhändigt designade gubbe. Av modell huvudfoting. Ett huvud, två ögon, två ben med (nåja) fötter och en leende mun. Tyvärr är scannern förmodligen i någon av flyttkartongerna uppe på vinden, så detta konstnärliga alster får än så länge leva i era sinnen. Men jag är sjukt stolt!
Tidigare på dagen var det den ömma moderns tur att bli pavestolt (som de där märkliga människorna i Danmark, där jag bodde för ett tag sedan brukade säga). På den asdyra simskolan lyckades de glada simskolefröknarna få den lilla sälen att först hoppa i från kanten och sedan vända tillbaka till den samma efter doppat huvud (och lite hjälp på traven kanske...) Uppallad av diverse flytetyg också förstås. Men ändå! Det hela belönades med simskolans egenhändigt designade kylskåpsmagnet (!). Så nu undrar vi inte längre vad pengarna går till.
Under tiden har lillebror Olle hoppat över framstegen och kör med feber istället. Gnällig och vaken är väl de två ord som i dagarna bäst beskriver hans status. Och därmed också min, får man väl tillägga. Hittills har febern drabbat halva familjen. Men det är väl bara en tidsfråga innan både jag och förstfödingen åker dit också. Ska försöka jobba profylaktiskt med sömn. Från och med nu. God natt Sverige, wherever you are.
Det är fredagkväll. Den tid i veckan där energin är som allra, allra mest sällsynt. Därav detta minimalistiska inlägg.
Dagens matematikövning. Jag roade mig med att spana in på arvingens simskolas hemsida och kolla vad det skulle kosta att köra hela det rekommenderade kursutbudet för våra två barn. Alltså det som man rekommenderas om man vill att ens barn ska få det bästa. Läs: "om du tycker att det är okej att dina ungar druknar om de hamnar i vattnet kan du väl skita i det och ta något billigare".
Jo. Det skulle kosta i runda slängar 140.000:-. Häpp. Nu är det läggdags.
Det är ett himla ståhej kring rödgröneriets "löfte" att slopa skatteavdraget för hushållsnära tjänster. Jag kan inte riktigt hetsa upp mig lika mycket. Jag har gott om kompisar som utnyttjar det, och vi har själva funderat på att kanske göra det någon gång när ekonomin ser lite luftigare ut. Vem skulle inte vilja hyra in någon att städa skinande rent lite då och då? Åtminstone i vår lilla familj skulle jag tippa på att minst 50 % av grunden för konflikter och tjafs skulle försvinna. Å andra sidan är jag nästan lika säker på att vi skulle hitta på något annat att fylla upp tjafskvoten med.
Så på det stora hela är jag nog för. Det gynnar ju mig. Kanske. Samtidigt kan jag tycka att det är ett bra märkligt avdrag egentligen. Eftersom trots allt staten går in och betalar hälften av vad det kostar att köpa in vissa tjänster i någon sorts statlig "köp två, betala för en-kampanj". Varför är det just inom det här området som vi inte ska behöva betala vad det kostar för att få det vi vill? Om vi talar om att få livspusslet att gå ihop så skulle det var minst lika effektivt om staten betalade hälften av vår bärbara DVD-spelare.
Och vem är det som bestämmer vad som är hushållsnära? Om jag vill underlätta familjepusslet genom att köpa in städning är det hushållsnära. Men tjänsten att baka pizza åt oss är det inte (om man inte släpar hem pizzabagaren). Putsa mina fönster är hushållsnära, men att bära hem och skruva ihop IKEA-möbler är det inte. Tvätta min tvätt är hushållsnära, städa bilen eller byta däck på den är det inte. Det är hushållsnära att hämta mina barn på dagis, men inte att gå och skridskor med dem efteråt. Samtidigt blir det ju lätt bisarrt om man utökar avdraget till att omfatta alla möjliga tjänster som folk kan tänkas vilja köpa för att underlätta hemma.
Well, well. Allt behöver ju inte vara logiskt. Men att det hela skulle vara en avgörande valfråga, som en del är inne på, tror jag är att tillmäta det hela lite för stor betydelse. När det väl är slutspurt i valröreslen har jag väldigt svårt att tro att tillräckligt många ska tycka att RUT är en avgörande valfråga. Därtill är det alldeles för få som utnyttjar det. Finns det kvar under nästa mandatperiod är jag ganska säker på att vi kommer att utnyttja det. I synnerhet om Folkpartiet lyckas driva igenom sin grej om att barnfamiljer ska få dra av 75 %. Men det finns utan tvekan minst 10-20 frågor som jag tycker är viktigare. Och jag undrar hur många procent av Sveriges röstberättigade som tycker att frågan är så viktig att den avgör vilket parti de kommer att rösta på.
Det är en konstig debatt den här om föräldraförsäkringen kan jag tycka. Det är som om folk förutsätter att föräldraförsäkringen är en gudagiven gåva. Men det är den ju inte. Den är följden av ett politiskt övervägande och ett politiskt beslut med ett klart syfte som 1974 uttrycktes ungefär som så att syftet var att underlätta för båda föräldrarna som individer att kombinera familj och arbetsliv samt att uppmuntra både kvinnor och män att ta ansvar för sitt barn. Typ.
Försäkringen var extremt radikal när den kom, och den är det fortfarande i ett internationellt perspektiv. Och hur vi än väljer att fördela de 390 dagarna med full ersättning (nåja) och de 90 med grundersättning så klarar vi WHO:s rekommendationer att barn ska helammas i sex månader och mamman ska vara ledig i minst 16 veckor med marginal. Om man nu tycker att WHO:s rekommendationer är relevanta.
Vår föräldraförsäkring är extremt lyxig. Något att verkligen vara stolt över som svensk. Men frågan är väl om det ursprungliga syftet med försäkringen fortfarande ska gälla? TCO:s pappaindex pekar på att det i så fall kanske är dags att reformera försäkringen. Om man nu vill att den ska underlätta för båda föräldrarna som individer att kombinera familj och arbetsliv samt uppmuntra både kvinnor och män att ta ansvar för sina barn.
Det finns trots allt ändå rätt gott om vetenskapligt material som länkar löneskillnader mellan män och kvinnor, ställningen på arbetsmarknaden och - inte minst - det faktum att kvinnor i normalfallet har huvudansvaret för barnen till det ojämna uttaget av föräldraförsäkringens olika delar. Lika tydligt är det att så fort man viker en del av föräldraförsäkringen till individen så förbättras statistiken för uttaget.
Dagens fördelning av föräldraförsäkringen till gruppen vårdnadshavare i stället för till individen vårdnadshavaren är lite speciell om man jämför med andra försäkringssystem. Den utgår från normen kränfamiljen. Det kan man ju gilla om man vill. Personligen trivs jag utmärkt i min kärnfamilj, men jag tycker inte att det ska vara normerande för utformningen av en allmän försäkring. Personligen tycker jag att det är fullständigt rimligt att utgå från varje förälder/vårdnadshavare som individ. Varför skulle man inte göra det, när den modellen på goda grunder kan antas främja det uttalade syftet med försäkringen, och dessutom utgå från att båda vårdnadshavarna bör ges lika möjligheter att kombinera familj och arbetsliv?
Många hävdar då att individen i det här fallet är barnet, och att det därför är vårdnadshavarna tillsammans som ska förvalta försäkringen. Men så är det inte. I så fall skulle man kunna leja ut föräldraförsäkringen på entreprenad till vem som helst som man själv tyckte verkade bra, vilket man inte kan - eftersom det inte är det som är syftet med försäkringen.
Så att individualisera föräldraförsäkringen handlar inte om att begränsa valfriheten som jag ser det. Valfriheten finns kvar. Ingen kommer att lägga sig i hur man utnyttjar, eller inte utnyttjar föräldraförsäkringen. Hela frågan handlar om vad vi ska använda våra gemensamma medel till att finansiera. Det är det som borde vara utgångspunkten för diskussionen.
Samtidigt finns det ingen anledning att vara principfast i onödan kan jag tycka. Personligen tror jag att det räcker med en tredelad föräldraförsäkring (två tredjedelar vikta i lika delar för antalet vårdnadshavare och en tredjedel att överlåta fritt till vem som helst som föräldrarna väljer) för att uppnå tillräckligt liten skillnad i ledighetsuttag för att man ska kunna motverka de negativa effekterna av ojämnt uttag på arbetsmarknaden.
Nu tror jag ju inte att det blir så än på ett tag. En stor majoritet är för att behålla föräldraförsäkringen som den är. Fair enough. För vår lilla familj spelar det ingen roll. Vi gör ju som vi vill ändå och försäker se till att skapa tillräckligt utrymme för det ekonomiskt. Men jag skulle verkligen rekommendera de som lägger 4-5 år av arbetslivet mer än sin partner på att vara hemma med barn och vabba att skriva ett tjusigt äktenskapsförord/samboavtal/what ever samt styra upp en kompenserande privat pensionsförsäkring. För vid en eventuell separation blir det annars tråkigt med pensionen.
TCO fortsätter sina tappra sammanställningar av vårt uttag av föräldraförsäkringen i Sverige. Rapporten för 2009 publicerades idag och finns att läsa här till exempel. Ingen direkt överraskande läsning. Det senaste året har vi pappor gått från att ta ut 21,5 % av föräldradagarna till att nu ta ut 22,3 %.
Grattis oss.
Ikväll är det för sent att kommentera detta mer i detalj. Jag får återkomma i morgon. Eller så. God natt!
Okej. Ärligt talat. Hur kul tycker du att det är att leka med en treåring? Affär till exempel. Alltså inte en gång, den första gången. Jag menar den 843:e gången. Och hur kul är det egentligen att putta på en gunga? Eller spela domino 20 gånger i rad med en mostpelare med minst sagt liberal regelsyn?
Man gör det ju så klart. Det är ju kul att vara med själva barnet och hjälpas åt att lära sig nya saker och upptäcka hur andra fungerar. Och så. Men förlåt om jag nu - återigen - outar mig själv som en sopig förälder, men en hel del av det där lekandet tycker jag är tråkigt. Trist! Japp. Så var det sagt.
Så finns det förstås några undantag. Det är kul att bygga briojärnväg, och det är rätt kul att bygga lego. Här hemma slåss föräldrarna mer eller mindre om att vara den som bygger upp en ny tågbana med Kängurupojken. Och det är visst inte bara vi som gillar briotåget. Här om dagen hade Joel sin kompis O med vårdnadshavare här på besök. Ena föräldern ställde sig länge i dörröppningen till de lekande barnens rum. Tittade länge på tågbanan och på krogen med de oanvända bitarna. Och utbrast till slut:
"Ähum. Kan man få låna en kurvbit? Vi saknar en till vår tågbana."
Sedan följde en lång utläggning om hur frustrerande det var att alla de olika banstrukturer de försökte bygga verkade sakna just exakt en kurvbit. Så självklart fick de en kurva. I sann medmänsklighet. Det gäller ju att vårda de delar av lekandet som är de roligaste.
Mycket utrustning, lite pojke. Om det är någon som undrar vad det vita bakom pojken till vänster i bilden är så är det en rymdraket. Så det så.
Åkte tunnelbana häromdan. Mitt emot satt en blek farbror och läste en pocket med titeln "Så kan alla svenskar bli miljonärer". Typ. Min gissning är att det första kapitlet handlade om att starta simskola för kids.
Vi har anmält Kängurupojken till en sådan. För den pyttiga summan av 1400 spänn får han vid sju tillfällen plaska runt med några andra kids och deras föräldrar i en ljummen plaskdamm. En halvtimme varje gång. Och han är inte direkt ensam om att göra det, om man säger så. Den lokala simskolan annonserar på nätet vilka dagar de släpper platser till nästa vända. Sedan hänger föräldrarna på låset för att slåss om de eftertraktade platserna. Det finns säkert en enorm svart andrahandsmarknad för simskoleplatser också. "Babysim? Vi kan fixa, kompis! Lägg bara 4000 i en hundbajspåse i Stadsparken så ska vi se vad vi kan göra..."
Ska man köra en unge genom babysimskolesystemet en gång i veckan så blir det snabbt femsiffriga belopp om året. Är man dessutom dum nog att skaffa fler ungar så är det bara att multiplicera. Och vi suckar. Och betalar. Man vill ju att han ska få vattenvana, lära sig simma och dessutom tycker han ju det är så himla kul. Så vi köper alla tillbehören också. I simskolans lilla butik med "special price only för medlemmar". Så fladdrar ytterligare en bunt hundralappar bort ur familjeekonomin.
Men shit pommes vad söt killen blev i sina nya blåa simglasögon!
Olle, precis innan han lär sig hur en fjäder fungerar. Den hårda vägen.
Jag hade nästan glömt hur kul det är att följa en liten bebis utvecklas från skrikmaskin till människa. Vi har haft Olle här hemma i drygt fyra månader och saker och ting börjar klarna lite. Olle börjar skaffa sig en egen agenda och orienterar sig rätt bra i sin nya värld. Spanar efter katten när han springer förbi, letar efter storebror med blicken när han försvinner ur bild och ler och flörtar med alla som sticker fram huvudet. Sympatisk kille i grunden helt enkelt.
Idag tittade dessutom den första lilla tanden fram i underkäken. Som en mikroskopiskt liten gnutta snö tittar den fram ur tandköttet. Snart redo att hugga mamma. För mycket mamma är det nu. Om storebror är en riktig pappapojke så är det tvärtom med junior. Pappa duger fint när man är nöjd och glad, men i krislägen är det mamma som gäller. Oerhört frustrerande. Han kan panikskrika i min famn i en halvtimme tills han nästan får apnéer av ren ilska. För att sekunden senare, när mamma kommit för att rädda honom, jollrar på som värsta lilla gladbebisen.
Men det är väl så det ska vara. I alla fall enligt den holländska bebisbruksanvisningen "Växa upp och upptäcka världen". Kapitel IV, "Händelsevärlden". Sover sämre. Check. Klängigare. Check. Mammigare. Check. Kräver mer uppmärksamhet. Check. Och så vidare, och så vidare. Och sedan följer några rader under rubriken "Skaka inte ditt barn". Jag förstår varför det avsnittet finns med. För man blir rätt frustrerad ibland mellan varven. Men som sagt. Det är ju ett led i vägen mot att bli en egen liten person, och det i sig är ju rätt häftigt!
I vår familj pratar vi om allt. Och säger vad vi vill, när vi vill. Som nu, Måndagkväll i OS-soffan med strötittande på diverse fjomptävlingar parallellt med planering av veckans matsedel och tillhörande veckohandling. Shoppinglistan är klar, OS på tv. Ska bara kolla klart på några viktiga saker innan jag ska trotsa minusgraderna och åka iväg och handla. Då hör man från bortre delen av soffan:
"När ska du åka och handla?"
Jaha. Jag förstår.
*Vad är det du vill titta på?"
Det visar sig att Property Ladder har börjat på TV8. Britter som köper gamla fallfärdiga kåkar och renoverar ihjäl dem för att sedan sälja dem med vinst. Så nu tittar vi på Property Ladder. I 20 minuter till. Sedan blir det OS-guld i skidor igen.
Disclaimer: Innan någon får för sig att skriva en debattartikel i DN om pappabloggarnas stereotypa könsroller är det bäst att förklara att anledningen bakom det monumentala OS-ointresset från Kängurumamman i just detta fall var för att det rörde sig om hockey. Hade det varit alpint hade det varit jag som tjötat om att få titta på Property Ladder eller Solens Mat eller något annat pensionärsprogram som vi gillar hemma hos oss istället och hon som hade krävt sport i rutan.
Det jag menar med det här inlägget är ju bara att det är fascinerande att kika lite på hur folk som levt tillsammans i en massa år kommunicerar med varandra. Tjuvlyssna på er själva, eller några andra ni känner någon gång. Faktiskt rätt kul. Särskilt fascinerande är det att följa situationer där den ena parten av sociala skäl försöker att få den andra att fatta vad som gäller utan att ställa till en massa ståhej, och den andra vägrar att förstå trots att hon/han visst förstår. Det är kul!
Kängurupojken med mor var på ICA. Skulle handla "det vanliga" och ett par grejer till. Vi gick igenom behoven lite kort här hemma. Pojken lekte i närheten. Sen gick ekipaget utan lista. Det var ju bara några grejer. Vem orkar skriva lista när man går och handlar bara så där?
Efter att treåringen sprungit runt i hela affären och letat upp rätt grejer säger modern: "så, nu har vi allt. Nu går vi till kassan och betalar." Varpå Kängurupojken utbrister: "men mamma! Vi skulle ju köpa duschtvål också!"
Och i memory är man redan chanslös.
Nu är det två veckor sedan vi härjade runt fram och tillbaka mellan akuten med Olle-ponken. Det akuta är ju förbi, men han är fortfarande rätt sjuk. Hostar och hostar och hostar. Hela nätterna. Andas gör han väl rätt okej för det mesta. Äter gör han och glad är han mellan varven. Men han har det som himla jobbigt med sin hosta så att det skär i hjärtat.
Men det var också vad de sa när de ringde upp från sjukhuset och bekräftade diagnosen RS-virus. Han kommer säkert att hosta i ett par tre veckor till. Minst. Sa de. Och så sa de att det inte är någon större fara med det. Att det är mest jobbigt för er föräldrar som inte får sova.
Men jag vet inte jag. Att hosta oavbrutet i en kvart enda tills man till slut spyr kan inte heller vara så kul. Då sover jag hellre lite oregelbundet ett tag.
En kompis postade en länk på ett sånt därnt socialt medianätverk och jag drabbades av ett ha-begär så stort, så stort. Spana in bara! En kidsresväska i Gruffalondesign som man kan sitta på och som får plats i handbagaget. Och som dessutom inte är så dyr att man spyr.
Jag är så förälskad i den att jag funderar på att starta ett företag bara för att få bli generalagent i Sverige för tillverkaren. Det finns märkligt nog ingen sådan. Tur att man är på väg till London snart.
Intensivt. Kul, men intensivt. Och rätt utmattande. Kan väl egentligen både beskriva helgen i allmänhet och det här med att vara förälder i synnerhet. Ibland begriper jag inte hur folk orkar ha barn. Hur katten folk egentligen hittar krafterna att sova fem timmar per natt och ändå köra ett fullspäckat schema både i arbetsveckorna och på helgerna. Och allra mest undrar jag hur jag, som är en legitimerad såskopp, orkar.
Kanske just för det där att det är kul också. Och att det liksom inte finns några alternativ. Man måste orka.
Den här helgen körde vi helt soppatorsk på storpojken tror jag. Och båda föräldrarna. Lillpojken har fortfarande RS i kroppen och låter som en blandning mellan en perkulator och Darth Vader mellan hostattackerna. Men han är glad och pigg och jämfört med förra veckan är han frisk som en nötkärna.
Well. I fredags rusade jag från jobbet för att hinna ha lite semesterplanerings/dagdrömmarfika kring italienplanerna för hösten. Trevligt förstås. Kruxet var bara att få in det tidsmässigt mellan jobb och de gäster som skulle komma vid halv sju och serveras mat som varken var handlad eller tillagad. Maten handlades dock och tillagades och gästerna stannad en bit in på nästa dygn. Mycket trevligt. Kängurupojken fascinerade genom att begära godnattpussar på munnen av hela sällskapet.
Dagen efter var det som vanligt välling/saga/bajsblöjesession vid femsnåret. Sedan skulle mamman och lilla barnet på möbelmässa med kompisen och allas vår idol H och jag och Kängurupojken hade en dag för oss själva att planera.
Jag vet inte vad ni andra gör när ni ska ha fokus på ena barnet-dag. I vår familj åker vi tåg. Och tunnelbana. Det är ungefär det hetaste man kan göra enligt vår treåring. Sagt och gjort. Tåg, tunnelbana, sushilunch och lek med storstadskompisar och presentshopping i storstadsbutiker. Med världens trevligaste kille! Vilken dag!
Höjdpunkten var på tåget hem när Kängurupojken, som varit på sitt allra soligaste humör hela dagen, skulle chatta upp tonårstjejerna mitt emot. Den ena var rätt med på noterna, men den andra ägnade hela resan åt att försöka ignorera snorungen hon hade råkat få framför nyllet.
Men skam den som ger sig! Den tuffa fasaden föll när hon halade fram en flaska handsprit och Kängurupojken fyrade av en härligt mästrande monolog på temat handsprit med ingredienserna "du måste ta på hela händerna", "annars kan man få kräkbaciller", "på Kukhuset måste man också ha handsprit" och "jag tycker det är väldigt bra om jag får låna din telefon". Det hela resulterade i helgens mest besvärade och motvilliga skratt. Kängurupojken - Coola tonårsbruden, 1-0.
Sedan somnade han utbränd. För att vakna klockan 6. Sovmorgon kallar vi sådant här hemma. Resten av dagen var det tre evenemang. Simskola, kalas 1 och kalas 2. På gränsen för det rimliga faktiskt. Men som förälder är tidsoptimismen lika säker som räddamånadenbidraget den 20:e.
Trevligt på alla vis. Men jistanes vad trött man blir. Och nu är klockan redan 1. Om sju timmar börjar arbetsveckan. Tur att man går i pension snart.
Vår snart fem månader gamla bebis lär oss just nu en del om perspektiv och om skillnaden mellan prematurkids och fullgångingar. Vi har egentligen aldrig, sedan Kängurupojken skrevs ut från sjukhuset - eller i alla fall några månader senare, tyckt att han var speciellt liten eller så. Men det var han. Det blir uppenbart när lillebror Olle, som inte på någotvis är exeptionellt stor med sina 7 kg och snart fem månader, ska ärva saker efter bror sin.
Saker som storebror hade fram till nästan ett års ålder är helt enkelt på gränsen till för små för Olle. En görsnygg liten jacka, perfekt för kyliga vår- och höstdagar, kommer till exempel att vara för liten för hälften så gamla lillebror. Och liggkorgen i vagnen har idag bytts ut mot sittdel och åkpåse. Kängurupojken hade med lätthet kunnat förvaras i liggdel till en bra bit in på sitt fjärde halvår, om det nu inte vore för det faktum att han blev uttråkad av det lååångt dessförinnan.
Så dagens lärdom: Det där med normalstorlekar, olika sorters kurvor och friska barns utveckling är ju oerhört relativt och kanske ingenting att fästa särskilt mycket vikt på. En hel del andra saker verkar bra mycket mer relevant. För båda våra normala barn är uppenbarligen oerhört olika på många sätt.
Den bistra verkligheten i siffror.
Snart val. Det blir ju alltid lite knepig stämning när det drar ihop sig och partifolket ska slåss om makten. Men å andra sidan är valår alltid den tid då viktiga samhällsfrågor diskuteras. En sådan är föräldraförsäkringen. Där har debatten redan skruvats upp till idiotläget. På DN-debatt igår sprang KD:s Göran Hägglund ut i strid igen. Verklighetens folk vill bestämma själva hur föräldraförsäkringen ska fördelas, menar han. Och om rödgröningarna får bestämma blir det en kvoteringsoffensiv.
Men vänta nu. Det låter på Hägglund som att föräldraförsäkringen är av Gud given. Det är den inte. Den är frukten av politiska avvägningar och viljan att (för att citera förarbetena) "Föräldrapenningen har till syfte att möjliggöra både för kvinnor och män att kombinera förvärvsarbete med familjeliv. Båda föräldrarna skulle ses som individer med rättigheter och skyldigheter gentemot sina barn och mot arbetsmarknaden."
Alltså. Att underlätta för båda föräldrarna att kombinera jobb och familj. Och att understryka att båda föräldrarna är individer med rättigheter och skyldigheter mot sina barn. Detta var 1974. Det var hyfsat radikalt då, och är fortfarande i jämförelse med i stort sett resten av världen. Men frågan är om världen ser ut på samma sätt idag. Frågan är om föräldraförsäkringen med dagens utformning fyller sitt syfte.
Vid två tillfällen har politikerna handlat efter konstaterandet att den inte verkar göra det. Man införde en första pappamånad 1994 och en andra 2002. För att män överhuvudtaget skulle stanna hemma något. Med de åtgärderna har man kommit upp i cirka 20 %, det vill säga några dagar mer än de 60 som är vikta för pappan.
Är det då inte rimligt att anta att om man viker föräldraförsäkringen enskilt åt barnets vårdnadshavare (vid enskild vårdnad rubbet till den ensamstående föräldern, vid delad vårdnad lika till båda. För att det ska funka på ett bra sätt även i regnbågsfamiljer måste principerna kring vårdnadshavare förändras, men det är faktiskt en annan fråga) så kommer samhället närmare syftet med föräldraförsäkringen?
För med nuvarande system kommer vi att få leva med att kvinnor i 25-35-årsåldern har svårare att få samma jobb som män i samma ålder. Enligt arbetsgivarna själva. Med nuvarande system kommer en majoritet av svenska barn under överskådlig framtid ha en huvudförälder och en biförälder. Med nuvarande system kommer kvinnor även fortsättningsvis tjäna ca 20 % mindre än män.
Självklart är det inte säkert att en individualisering av föräldraförsäkringen kommer att lösa allt detta i en handvändning. Men det finns åtminstone ingen anledning till att vi ska ta av våra gemensamma pengar för att stödja ett system som cementerar nuvarande situation.
Jag håller med Göran Hägglund om att barnet ska vara i fokus. Och jag lovar dig Göran. Barnen kommer inte må sämre av att båda föräldrarna är hemma lika mycket med sitt barn.
På slutet i artikeln får vi också besked om varför KD så starkt värnar om kränfamiljen som enhet, vårdnadsbidrag och om föräldraföräskringen som kollektiv rätt snarare än individuell rätt.
"Kanske för att vi är det parti i svensk politik som är mest tydligt värdeorienterat."
Nej Göran. Det finns ett till parti som delar era åsikter till fullo i den här frågan. Och som beskriver sig själva som det parti som mest tydligt värnar våra svenska värderingar. Sådana värderingar som "verklighetens folk" står för. Gissa vilket.
Nu när vi sitter och summerar årets första månad kan vi konstatera att antalet timmar sömn inte riktigt blev som vi tänkt oss. Även antalet besök på barnakuten, antalet dagar med sjuka familjemedlemmar och antalet mentala härdsmältor har varit av oplanerad och tidigare icke upplevd mängd. När de på akuten sa att de eventuellt ville lägga in Olle svarade jag reflexmässigt att "det blir nog bra, kan vi hämta ut honom igen när han fyllt tolv?" Hon förstod inte att jag skämtade. Kanske gjorde jag det inte heller.
Summan av kardemumman är dock att vi har insett att vi behöver semester. När hustrun har skrivit klart sin lilla bok i september ska det hyras hus i Italien. Hus stort nog att rymma åtminstone oss och en barnfamilj till. Minst. Synergieffekter och utökad trivsel eftersträvas. Vid en trevlig eftermiddagsfikasession med la Famiglia di Gran Maestro Olof fattades principbeslutet och sedan dess har det surfats vilt.
De enda återstående frågorna är en eller två veckor (där måste ju svaret bli 10-14 dagar i alla fall), hur vi ska få råd med det hela efter ett års föräldraledighet och var någonstans i Italien det är tillräckligt stabilt väder och varmt i vattnet i månadsskiftet september-oktober. På den sistnämnda frågan hoppas jag någon klok människa ska svara att det är solsäkert, minst 18 grader på kvällarna och 23 i vattnet i hela Italien så års. Och råd ska vi väl ha tycker jag. Det är ju bara att ta sms-lån.
Tjoho! Det här var precis den kick jag behövde för att överleva fram till påsk!
Med två hänglås kan målen bli oerhört användbara.
Vi spelar ganska mycket fotboll och innebandy här hemma. IP är normalt förlagd till vardagsrummet. Med tanke på grannarna försöker vi tillämpa spelförbud före 7 på morgonen. Men efter ett plågsamt, och sent Singstarexpriment i huset kör vi gärna innebandy från 05:30.
Kängurupojken är sjukt seriös, och inte helt talanglös, om jag för säga det själv. Det finaste är dock att hans mor vid något tillfälle tutade i honom att det där med fotarbete, det är det allra viktigaste inom fotbollen. Detta leder till att han inleder varje session med att stå och trampa febrilt upp och ner och tjuta "fotarbete Pappa, man måste göra fotarbete!" Det ser vansinnigt lustigt ut.
Nu har vi inte varit på sjukhuset på flera timmar. Wow. Vi lämnade igår eftermiddag med en bäbispuls på 200 efter 2 ggr Adrenalin, 4 ggr Ventoline och 2 ggr Kortison. Och då var lilleman rätt okej. Men han kämpar fortfarande tappert med andningen. Han ska väl göra det i några dagar till. Och hosta i ett par veckor till. Om han följer instruktionsboken. Men ingen fara på taket ska det vara. Antar jag.
Funderar på om det hela är mitt fel. Jag som skrutit om hur friska våra kids är. Jag bara: "Tralla-la, vi har bara vabbat fem dagar på två år. Tjosanhejsan! Och Olle har aaaldrig varit sjuk." Mmm, tjena. I januari gick Kängurupojken sex dagar på dagis. Jinx kallas det visst.
Men nu släpper vi väl det där med sjukdomar för ett tag va? Jag vill prata om annat. Jag vill raljera om knasbollar till föräldrar som tvingar sina dagisungar att vara vegetarianer. Jag vill skriva om det föga överraskande att Sverigedemokraternas ungdomsförbund vill samarbeta med KDU om jämställdhetspolitiken:
"- Jag är glad om sverigedemokratiska värderingar får spridning genom att andra politiska rörelser tar efter oss. Därför välkomnar jag med utsträckt hand Weimers KDU till den goda och sunda sidan, skriver Erik Almqvist."
Vi får ta lite mer trams, samhällsfrågor och föräldraskapets inneboende vansinne snart. Men nu får ni ursäkta mig, jag har en rubbad sömncykel att arbeta bort.
Vi åker in och ut på akuten med Olleskrutten. Han behöver andas in både det ena och det andra för att andningen ska funka. Verkar vara solklart RS, men provsvaren kommer inte förrän i morgon. Läkarna vacklar över om han ska skrivas in eller inte, och under tiden åker vi fram och tillbaka. Fyra timmar i natt, tre-fyra timmar nu idag och ett par igår.
Trots att det är så himla jobbigt för honom är han ändå hur glad som helst när han väl är vaken. Mr Solsken har charmat i stort sett all personal på Stora Sjukhuset. Prognosen är ju dessutom god, det är bara lite bökigt att veta när man måste åka in och så tar det ju lite tid och kraft för alla inblandade förstås. Men farligt är det tydligen inte.
Men som lite lök på laxen började storebror må kalasdåligt igår kväll. Började spy och vojnade sig i magsmärtor. Då började det hela bli rätt jobbigt. Kännas lite orättvist. Farmor ringdes in. Alla eventuella tvivel över det kloka i att ha barnens mor- eller farföräldrar så nära var redan som bortblåsta innan. Nu känns det som en ren välsignelse, för att använda lite religiöst färgade termer. Olle är ju trots allt nydöpt.
Som tur var verkar kräkeriet vara en engångsgrej. Förmodligen lyckades han dricka en halvdeciliter schampo under kafferepet i badrummet igår. Eller nåt. Och vem skulle inte bli lite skrynklig av det. Idag är han i alla fall tillbaka i god form.
Preliminära lärdomar av de senaste dagarna:
* Två barn kan vara rätt kul. Men i skarpt läge är det en ... ähum ... utmaning.
* Dagis + januari + bäbissyskon = RS = andningsproblem för folk i kotteåldern. Slutsats. Om man promt vill ha en andra unge, se till att köra tillverkningsfasen under sommaren så att barnet är lite större vid första RS-infektionen.
* Svensk akutsjukvård är fantastisk! (Men om man frågar mamman till tjejen som verkade ha lite ont i knät och som satt i väntrummet när vi kom och som satt kvar när vi åkte fyra timmar senare, så kanske hon inte håller med...)
Nästan ett år efter häktningen av barnläkaren på Astrid Lindgren är åtal väckt. Bra. Då kanske man kan få veta vad som hänt. Jag har fortfarande svårt att riktigt begripa varför jag inte kan släppa hela grejen. Jag har läst osunt mycket text i form av olika utlåtanden och de dokument som gjorts offentliga. Ändå framträder ingen särskilt klar bild. Det verkar som om ingen riktigt kan få ihop alla bitar till ett sannolikt scenario.
Åklagaren bygger sitt case på vittnesuppgifter från anhöriga om att läkaren injicerat något i armvecket några minuter innan flickan dog och den rättsmedicinska undersökning som upptäckte enorma koncentrationer av narkosläkemedlet tiopenthal i lårblodet. Samtidigt säger medicinsk expertis att den dos som enligt undersökningen fanns i flickans lårblod skulle varit omedelbart dödande inom en halvminut. Om det överhuvudtaget ens är möjligt att injicera så mycket med en enda injektion.
Rättegången kommer av allt att döma bli en fight mellan medicinska experter. Samt att åklagaren har lagt upp åtalet som att han tänker bevisa uppsåt. Det blir säkert svårt. De anhöriga vittnar om att läkaren ska ha injecerat något i armvecket några minuter innan döden. Ingen vittnar dock om vad. Läkaren å sin sida hävdar att hon inte injicerat något och att den spruta med tiopenthal som hon förberett utifall flickan skulle krampa kasserats.
Någon ljuger uppenbarligen. Eller "minns fel". Antingen valde barnläkaren att på något vis trycka in en dos tillräcklig för att omedelbart döda en 100 pannor tung karl. (Tiopental används vid en del avrättningar i USA och vid några dokumenterade självmord, och där har halten i blodet som mest varit en femtedel av den som uppmättes i flickebarnet. Men samtidigt är inte fallen jämförbara eftersom blodprovet på barnet togs 24 dagar efter döden och ingen vet riktigt vad som händer med koncentrationen under såpass lång tid i en död kropp, bland annat.) Eller så stämmer inte blodprovet (inga kontrollprov av exemeplvis hjärtblod gjordes). Eller så ljuger de anhöriga. En del experter hävdar att ett sätt att eventuellt komma upp i de uppmätta halterna vore en kombination av en låg dos när flickan var vid liv och en ultrahög dos när hon var död, exempelvis genom infarten som uppenbarligen fanns i ena benet.
Förhoppningsvis kommer rättegångsprocessen att komma fram till ett vettigt svar. Många, många föräldrar kommer att hamna på en neoavdelning i framtiden. De förtjänar läkare som vågar utföra sitt jobb. Och de förtjänar att kunna lita på att läkarna gör sitt jobb.
Inte blir han bättre, Olleponken. Snarare tvärt om. Han låter som en hel perkulatorfarm när han försöker andas. Och så hostar han slem upp och ner i systemet. Och gråter och gråter. Så vi ringer våra vänner på sjukvårdsupplysningen som vanligt när vi är lite osäkra över hur man ska hantera sina trasiga barn. Och som vanligt är de helt fantastiska på 1177.
Hon lyssnar noga på allt man har att säga, hon lyssnar på andning och hostattacker genom telefonen, resonerar och diskuterar och svarar på frågor. Vi kommer fram till att vi nog inte behöver träffa farbror doktorn ögonblickligen, men hon insisterar på att få ringa upp senare och höra åt vilket håll det utvecklas. Och på utsatt tid ringer hon tillbaka. Hon säger att hon har funderat lite på det hela och tycker det är bäst om vi ringer vårdcentralen i morgon bitti i alla fall. Om vi inte känner att det är mer akut än så, frågar hon. Det gör vi inte. Men vi känner oss betydligt lugnare och bättre till mods.
Storkillen är däremot frisk. Så frisk att han begick simskoledebut idag. 30 minuter koka kaffe och flyta på rygg i en bassäng på säg 10-12 kvadratmeter. Allt till det facila priset av typ 200 spänn. Men kul var det, tyckte han! Och en lycklig treåring är en fantastisk tillgång i ett hem, så det var väl ganska billigt ändå. Och så kanske han lär sig simma på något vänster också. Och det är ju bra att kunna.
Kvällen avrundades sedan med partiledardebatt. Man får ju ta sitt medborgerliga ansvar och försöka informera sig inför valet. Inte blir men mycket klokare, men ikväll har jag i alla fall lärt mig att det är oerhört viktigt att alla ska få klä sig som de vill. Bara man inte klär sig på ett sätt som vi här i Sverige inte gillar. Jag har också lärt mig att alla tycker det är hemskans fint med jämställdhet, och att det är väldigt tråkigt om inte folk vill vara jämställda.
Skiljelinjen går uppenbarligen mellan de som tycker att man måste lagstifta för att få bättre snurr på vägen mot lika lön, lika föräldraansvar och lika mycket makt i samhället och de som tycker att man ska ge fan i att lagstifta och överlåta det hela till individerna själva. Jag tycker det är fair enough att skiljelinjen går där. Men jag tycker nog också att båda sidorna skulle kunna vara lite ärliga och å ena sidan säga att "vi som vill lagstifta inser att det innebär en inskränkning av individens frihet, men vi tycker att det är rätt avvägning att göra eftersom vi uppenbarligen inte fixar det på eget initiativ", och å andra sidan säga att "individens valfrihet är överordnad, trots att vi inser att det innebär att kvinnor får lägre lön än män och att föräldraskapet kommer fortsätta vara mammornas huvudansvar".
Personligen vacklar jag. Men en sak vet jag. Jag kommer inte rösta för att våra gemensamma resurser ska gå till vårdnadsbidrag.
Jaha, det var väl typiskt. Självklart väljer Olleponken att debutera som sjukdomsfall lagom till dopet. Hela natten innan ligger han och hostar och skriker och gråter och febern brinner på rätt bra. Ingen sov. Eller, jo, katten sov förstås. Men han skulle å andra sidan förmodligen inte märka om stora delar av jorden gick under förrän klockan sju på morgonen och om skålen var tom.
Anyways. Ställa in dopet är liksom inte att tänka på. Släktingar har suttit fastfrusna på tåg i dygn och andra har åkt bil genom permafrost och snöstorm. Det är bara att gilla läget.
På något sätt lyckades vi packa ihop oss i tid och vara på plats i kyrkan hela fem minuter före deadline. De som eventuellt känner oss begriper att vi här pratar om ett större mirakel. Fullt i klass med att göra vatten till vin, eller vad nu folk i mirakelbranschen brukar styra med.
Och nu vaknar showmannen i Olle till liv. Han trotsar feber och tokförkylning och skinner upp som en liten sol inför all uppmärksamhet. De två andra ungarna som också döps samtidigt skriker och gråter. Olle sitter, eller snarare står och småhoppar i gudmors knä genom hela ceremonin. Bäras runt av prästen? Kul, kul! Få vatten på huvudet? Joller, joller, skratt, skratt! Orgelbröl? Highlife för en bebis! Olle dominerar showen.
På efterfesten var det också solskens-Olle för hela slanten. Alla får bära (förkylningen ingår), alla får gulla och alla får leenden och skratt tillbaka. Samtidigt tackar de vid det här laget utbrända föräldrarna sin lyckliga stjärna för att man valde att dopkalasa på etablisemang i stället för att möta upp beundrarna i hemmet.
Och så tackar vi för det överdåd av doppresenter kandidaten fick av nära och kära. Vi funderar nu allvarligt på att skaffa ett barn till för att på ett smidigt sätt kunna fylla på barnens bokhylla.
Den enda som hade lite svårt med den, enligt vissa, snedriktade uppmärksamheten var storebror. Presentbordet blev liksom droppen. Ända tills hans små hökögon spanade in ett paket som det stod "Joel" på. Och det är klart att världens bästa storebror skulle få lite paket även han. Vilken insats han gjorde i kyrkan! Hällde upp vatten i dopfunten och torkade noggrant alla barn på huvudet med servetten som fantastiske präst-Patrik tillhandahöll. Bar dopljus och tryckte in nappen i Ollemunnen lite då och då.
Och nu är vi lite trötta. Fyra timmars show är mycket för en febrig fyramånaderskompis. När alla gått och ljusen släckts klappade han ihop i en liten våt host-och-gnäll-hög. Men han är i alla fall döpt och han bidrog i allra högsta grad till en fantastisk dag för alla inblandade. Bra jobb Olle Axel Leonard. Och här är din sång.
Igår hade vi herr prästen på besök för dopsamtal. Japp, vi är såna därninga människor som fortfarande döper våra ungar. Det känns bra att göra det, men när prästen kommer besök och ställer en massa frågor så inser man snabbt att det är svårt att sätta ord på varför.
"Vad har ni för förväntningar på dopet?"
"Vad betyder dopet för er?"
Arrrrgh! Jag har ju skjutit upp hela den biten och räknar inte med att bli klar med min personliga tro förrän tidigast i samband med pensionen. Jag är definitivt inte tillräckligt klok än, men jag hoppas kunna bli det. Under tiden vill jag hemskt gärna att mina barn ska få finnas med i den gemenskapen som dopet innebär. Jag kan inte riktigt be själv. Det känns inte rätt ännu. Men jag uppskattar storligen att personer som finns runt i kring mig, både som jag känner och inte känner, ägnar sin tankekraft och sin bön (vad nu bönen egentligen är) för att vilja mina barn gott. Jag vet inte om det hjälper, eller på vilket sätt det hjälper dem, men jag känner mig säker på att det inte skadar att medmänniskor ägnar dem en tanke.
Sedan får de självklart välja själva hur de vill förvalta sitt dop. Många väljer att inte döpa sina barn för att de inte vill pracka på dem något de inte vet om de själva kommer vilja i framtiden. Det synsättet kan jag verkligen respektera. Men jag anser nog allt att även ett "icke-dop" är ett val för bebisens framtid som den inte har något möjlighet att säga till om.
Men som sagt. Det där hade jag egentligen ingen aning om att jag uppenbarligen tyckte förrän prästen började ställa jobbiga frågor. Och det var nog bra att få reda på det. Det är ju ändå i övermorgon.
Han klarade höstförkylningarna, duckade alla influensor, fnös åt vinterkräken men till slut föll även det kaxigaste immunförsvaret och Kängurupojken drog på sig monsterhosta med snorsprut. Sjuka barn är så ofantligt ynkliga. Och när de sedan låter som om de har rökt i 48 år under hela nätterna spär det onekligen på sjukdomsfeelingen ytterligare.
Och nätterna blir som de blir. I natt vaknade killen vid tretiden och lät som Freddie Wadling på prosac. Och hostade så slemmet sprutade över rummet. Han hostade så att han blev alldeles rädd, vilket pressade upp andningsfrekvensen ytterligare, vilket gjorde att han fick ännu mindre syre och ännu mer snor och klet i halsen, så att han blev ännu räddare. Tjo. Till slut lyckades vi parera den dåliga spiralen med välling och sagoläsning.
En timme senare vaknade han igen och hostade så att han ville kräkas. Det kom dock ingenting, så han erbjöd sig i stället att hjälpa mig kräkas. Jag sa att det var ju hyggligt, men att jag nog inte behövde kräkas. "Men du kanske vill bajsa pappa? Jag kan torka dig", sa killen. Klockan var då kvart över fyra. Och så fortsatte natten.
Sedan är det ju så med hosta utan vidare mycket feber att det fixar till sig lite under dagen. Så hela eftermiddagen snackade han om att gå till förskolan i morgon, att han hade varit lite sjuk men att han var frisk nu.
Yeah right. Det låter fortafarande som en TBC-klinik inifrån barnrummet. Vi är förberedde på en ny kanonnatt. Som tur är ska jag jobba i Stockholm i morgon. Och med rådande väder pekar allt på att det kommer ta minst tre timmar att åka de sex milen. Det passar mig utmärkt. Snökaoset, småbarnsförälderns bästa vän. Eller?
Mors lilla Olle var på pappas jobb idag. Tandläkaren skulle borra hål i både frun och familjeekonomin, och då fick far kombinera veckomötet med bebisadministration. Det gick inte så bra. Inte för mötesproduktiviteten i alla fall. "Hej, ursäkta, men jag måste nog ha med Olle här idag", sa jag. "Menåååååvagullegullegullegull!", tjöt kollegorna. Och det var det mötet det.
Olle har samma fantastiska egenskap som bror hans hade som bebis. Så fort det kommer publik i närheten så solskenar han till sig och fläker ut sig värre än familjens beteenderubbade katt. Bra för att bygga en gedigen fanbase, mindre bra för föräldern som tidigare försökt skylla mental frånvaro på den olidliga bebisens humör.
Men sanningen är ju den att Olle gick ut genom panikskrikdörren vid två månaders ålder och nu befinner han sig i jollerland. I alla fall så länge det finns folk som kan tänka sig att underhålla honom i närheten, och så länge han slipper åka bil. Hela den förvandlingen innebar en enorm livskvalitetshöjning för familjen.
Och på jobbet skötte han sig som sagt exemplariskt. När vi knallat ut från mötet satt han snällt i pappas knä medan pappa filade på dagens textunderlag till tjefen och pratade med en galning från Allingsås i telefon. Det är vad jag kallar multitasking. Bebisgullegull, telefonsamtal och skrivjobb samtidigt. Gud vilken modern förälder jag är!
Som vanligt måste man ha dubbelexamen i juridik och kreativ språkteknologi för att kunna dechiffrera försäkringskassans regelskrivningar. Men för alla föräldrar som har juniorer födda efter den 1 juli 2008 och som har delat någorlunda på föräldraledigheten har en hel del stålars att kamma in om man faktiskt läser på lite och inte slänger brevet från Försäkringskassan direkt i det där arkivet för brev från Försäkringskassan som de flesta har under diskbänken.
Alla familjer där båda föräldrarna har tagit ut minst 60 dagars föräldraledighet under 2009 samtidigt som den andra föräldern har jobbat eller studerat har rätt till bonusen. Har man tagit ut exakt lika mycket kan det bli 13500. Inte direkt kattskit faktiskt.
Men, om jag fattat rätt - vilket framstår som relativt osannolikt, så är det en jämlarns massa om och men kring det där. Åtminstone följande regler verkar gälla:
1. För det första så gäller det inte dagar som man har varit föräldraledig, utan dagar där man har tagit ut full föräldrapenning, alltså max 390 dagar per barn. Om man sparar dagar räknas alltså bara de dagar då man plockat ut pengarna. Det vill säga att om mamman har varit hemma i åtta månader eller 240 dagar, men bara plockat ut fyra dagar i veckan, alltså typ 160 dagar och pappan varit hemma i fem och en halv månad och plockat ut sju dagar i veckan så blir det också 160 dagar. Enligt Försäkringskassan har man då varit hemma lika mycket.
2. Bonusen beräknas efter antalet bonusdagar. Bonusdagarna är det antal dagar över 60 (de två första månaderna för pappan respektive mamman är reserverade och ger inte bonus) som den förälder som tagit ut minst antal dagar av de två har tagit ut. Om exempelvis pappan har tagit ut 210 dagar och mamman 175 så får familjen 175-60=115 bonusdagar. Varje bonusdag ger 100 kronor.
3. Pengarna kommer på skattekontot för den förälder somtagit ut flest dagar i juni året efter. Det är alltså en rätt duktig fördröjning av penningarna.
4. Bonusdagar är enbart de dagar då den andra föräldern jobbar eller studerar. Om den andra föräldern i stället är arbetslös, föräldraledig med ett annat barn, sjukskriven eller deltidsarbetar eller bara går hemma och drar så räknas inte de dagarna. För den som är sjuk eller arbetslös kan ju inte vara jämställd. Det begriper ju alla...
5. Om man glömmer att ansöka får man skylla sig själv. Papprena skickas ut i början av februari och ska vara inne senast den 1 mars. Är de inte det kan man ha delat hur lika som helst. Pengar får man ändå inte.
6. Båda föräldrarna måste ha vårdnaden om barnet. Däremot behöver man inte bo ihop. Och pengarna betalas alltså ut till den förälder som har tagit ut flest dagar. Det kan säkert leda till intressanta diskussioner i en del familjer när pengarna ska fördelas. Sedan kan man ju notera att det fortfarande är riktigt klurt för många regnbågsfamiljer med föräldraledighet och jämställdhetsbonus eftersom samhället uppenbarligen inte är redo att stifta lagar som täcker in folks faktiska familjesituation, men det är en annan fråga...
7. Bonusen räknas ut på årsbasis. Om man är dum nog att föda sina barn och ta ut föräldraledigheten så att den inte passar med årsskiften får man söka flera år i rad.
Pust. Jag har säkert missat massor av regler och principer och detaljregleringar. Vi som lever i Försäkringskassans skugga får jobba hårt med studierna för att se till att vi får vad som rätteligen tillfaller oss. Men det vore ju trist att missa femsiffriga belopp bara för att man inte orkar läsa på.
Fredagkväll. Det fanns en tid i världen då fredagkvällar var sådana där kväll som lämpade sig alldeles utmärkt för kalas. Det var länge sedan nu. Jag känner inte många människor som orkar hålla ögonlocken isär efter klockan 11 och ett halvt glas vin en fredagkväll. Vardagar är tunga grejer, och på fredag har man liksom haft fem i rad. Då är man ju trött.
Sedan kommer i och för sig helgen. Då är man ju ledig, så då passar man på att boka in en massa trevliga människor att träffa och man gör sådana där helggrejer som att hjälpa kompisar att flytta, småfixa ditten och datten och leka med sina barn. Det blir man jättetrött av. Så när det sedan blir måndag igen är det skönt att man har en hel vecka full med vanliga vardagar framför sig.
Vilket i och för sig som sagt är ganska jobbigt. Det där med att gå upp tidigt, dagisadministrera sina barn, se till att man själv hamnar på jobbet på något sätt, komma hem och fixa mat och barnjox. Fem dagar i streck. Man blir rätt trött av det.
Min spaning är att så där ser det ut nu. De närmaste 15-20 åren i alla fall. Med den insikten i hamn kommer jag fram till att det finns två lösningar. 1, gilla läget. Och 2, försök gå ner i arbetstid. Ettan tror jag att jag är ganska vass på. Jag har en liten förkärlek för vardagar. Tycker det är trevligt med det lilla livet med familj och jobb och vänner och the occational bandy- eller fotbollsmatch. Kombinerat med en genomförd tvåa tror jag det kan vara alldeles lysande. Vardag fast med mer tid för varje liten vardagsgrej helt enkelt. Enda kruxet är ju att man ska ha råd med det också. Kanske är dags att knalla in till chefen och begära en kombination av löneförhöjning och minskad arbetstid.
Bebis-Olle är dödsalycklig idag. Han har hittat en ny kompis. Den sitter längst ner på hans högerben och vill leka med honom nästan hela tiden. Han tjuter av lycka! Ibland försvinner dock den lilla gynnaren ur blickfånget. Bebis-Olle ser både snopen och förorättad ut. De som hade så kul, han och foten!
Samtidigt var Kängurupojken mindre lycklig. Idag ville inte pappa natta honom, utan det var mammas tur. Av någon anledning har killen ganska länge varit die hard bestämd på att det är pappan som nattar barnet, och att mamman helst ska gör anågot annat. Men vi tycker det är bäst att turas om. Idag skulle mamma natta. Skrik och bråk och protester, men till slut accepterar han läget och det blir dags att säga godnatt.
Då stolpar killen fram till mig och deklarerar högtidligt att "idag får du ingen kram, pappa!"
Ooops! Här får saker och ting konsekvenser, helt plötsligt. Om du inte nattar mig, så blir det inte heller någon kram. Så det så! Jag frågar snällt om man kanske kan få en puss i alla fall? Pojken stannar. Tänker verkligen så det knakar. Vad är det nu reglerna säger om pussar och kramar, tycks han tänka. Men, jo. "En puss kan du få pappa", säger pojken nådigt och går fram för att leverera dyrbarheten.
Olle får dock både puss och kram som vanligt. Orättvist!
Världens bästa pappauppfostrare och sushihakssällskap!
Filosoferar lite över hur man som 33-åring så himla lätt förvandlas till treåring i trötta tider. Pojken vill inte någonting, och två minuter senare så står man och käftar emot med sin treåring. Som en treåring.
Treåringen: "Men snart kommer jag pappa!"
Trettitreåringen: "Men nu, säger jag ju!"
Treåringen: "Men snaaaart!"
Trettitreåringen: "Men nuuuu!"
Men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu, men snart, men nu.
Och sedan kommer man på sig själv. Killen är tre år. Det är hans uppgift i livet att testa ramarna. Hur ska han annars kunna lära sig flyga? Och där står jag och är treåring istället för pappa. En stor och stark och dum mobbartreåring. Och så blir man pappa igen. Förklarar. Tar sig igenom situationen tillsammans med sitt barn. Alla blir glada igen. Kunde man inte kommit på det direkt? Istället för att lägga en kvart på att bli sura?
Jag undrar ibland vem det är som egentligen uppfostrar vem i den här familjen.
Gick upp vid fyrahugget i morse. Kängurupojken ville inte sova och grät och grät för att han inte fick titta på Kalle Anka. Fick till slut stopp på det hela genom att läsa en bok och han kunde somna om. Halv sju gick vi upp igen. Eftersom det är helg kan man alltid fuska bort någon timme halvslumrandes i soffan medans familjens multimediamaskiner gör jobbet, men det blir förr eller senare dags att fixa frukost.
Frukost med tidning. Hinner knappt välta upp bladet innan man hamnar på ett hemma-hos-reportage. Allt är vitt, vitt, vitt. Trä som lyser så där filmjölksbetsat i solskenet som silar in över ett läckert potpurri av soffkuddar och piffdetaljer. Lantidyllsporr av värsta sorten. Och folk har alltid uppfostrat en drös ungar i denna softade version av Bullerbyn. Gärna får de vara småbarnsföräldrar och ha stora fina kök där "barnens kreativitet får komma till uttryck i matlagning tillsammans i familjen" eftersom familjen i fråga säger att "i vår familj tycker vi att stunden tillsammans vid middagsbordet är det absolut viktigaste".
Och så står det små målade citat på väggarna. Gärna "Carpe diem". Kanske ett fint "Amore" med lite krusiduller över sängen i sovrummet. Och så en fin "De vackraste tingen i livet kan man varken se eller ta på. De finns i ditt hjärta!" över köksbordet.
Och då blir i alla fall jag smått brydd. Jag kan under de dryga 1000 dagar jag varit småbarnsförälder lätt komma på minst 50 då jag hade kunnat på allvar elda upp en vägg som skrek "Amor vincit omnia" i nyllet på mig efter att lite vanligt gräl. Eller 100 dagar då "Carpe Diem" skulle vara en uppmaning att sätta sig på Arlanda och ta första bästa flyg bort, bort, bort.
Hur orkar man bli tillrättavisad av sin egen vägg? Liksom "App-app-app, nu får du ta och lugna ner dig lite Kängurupappan, tänk på att kärleken besegrar allt!". Från tapeten. När man bara vill ha sönder nåt. Jag hade blivit galen. Tur att det inte var mitt hem i tidningen. Eller tvärt om. För jag är övertygad om att familjen i tidningen hade blivit lika galen av att bo i mitt hem.
(De enda texterna vi har på väggen i vårt hem är Kängurupojkens egenkomponerade bildpoesi. Men han är i och för sig så himla positiv, så där står säkert nåt käckt också.)
Den som läste det senaste inlägget, och sedan konstaterat att det gått fyra dagar utan fler inlägg har nog dragit rätt slutsats. Jag fick vinterkräksjukan. Fast tredygnsvarianten. Jag har aldrig haft något sådant förut och förstår numera vad alla pratar om när de får den där skräcken i ögonen. Min stackars fru tvingades till ett rappt tillfrisknande från sin dygnsvariant, för jag kunde INGENTING. Ingenting mer än att ligga och glo in i väggen och vilja dö. Och kräkas och städa den enda toaletten förstås. Jag räknade ut att jag städade den där jävla toaletten någonstans mellan 35 och 40 gånger på 60 timmar.
Och i rummen bredvid hörde jag det vanliga livet passera. Fy fan vad jobbigt det var för Kängurumamman. Trött efter en egen sjuka och med dubbla barn hemma. För man skickar inte riktigt ett barn från en vinterkräksfamilj till dagis hur friskt det än är. Det enda man kan vara lite tacksam för är att vi inte fick skiten exakt samtidigt. Och att inte Kängurupojken fått det. Än (antar jag man ska säga).
Ah well. Nu måste jag krypa ner under täcket igen. Efter att bara ha ätit två smörgåsrån på tre dygn är jag fortfarande lite wobblig och lös i konturerna. Jag tror att det finns en familj som räknar med att jag orkar vara pappa i morgon. Någorlunda i alla fall.
En av de urkigaste grejer man kan göra som barnfamilj är att packa in alla barnen och allt pick och pack deras skötsel kräver i en bil och förflytta sig mellan A och B. I synnerhet när det är mer än 25 mil mellan A och B. En annan av de ämligaste grejerna som kan hända i en barnfamilj är att ena föräldern är magsjuk. En tredje bedrövlig grej är en bebis som skriker mer eller mindre oavbrutet fem timmar i rad.
Idag körde vi allt på samma gång. Med en yttertemperatur som gjorde alla övningar utanför bilen extra plågsamma. Det var inte roligt. Inte alls. Men vad gör man. Hem ska man.
Det gick bra i början. Alla som kunde äta och behålla mat tryckte i sig lite lunch. Vissa nyckelpersoner tvångskissade och matades med åksjuketablett. Familjefadern gjorde vad familjefäder gör med bilar; startar upp, isar av och lastar i. Väska efter väska. Barn efter barn. Och sist en krakig fru med plastpåsar redo att kräkas i vid behov.
Första minuterna gick riktigt bra. Grin-Olle sov i tjugo minuter, Kalle Anka gjorde sitt jobb på DVD:n där bak och frun spände ögonen i vägbanan och höll det som ska vara på insidan kvar på insidan.
Sedan brakade det lös. Instruktionerna från baksätet gick inte att ta fel på. Vi måste stanna. Någon måste kräkas. Yngste sonen vaknar. 20 mil kvar.
Fem minuters bilfärd senare är det dags att stanna igen. Vid det här laget är Grin-Olle helt ballistic. Inte mycket att göra åt. Tre mil senare kan BRIS förmodligen plocka upp barnskriken med en seismograf. Vi måste stanna. Ska vi in på Konsum i Hålaholm och köpa ersättning, eller känner sig den sjuka mamman redo att amma?
Någorlunda, säger hon. Vi gör ett försök. Olle är dock inte redo att amma. Efter en kvart lugnar han dock ner sig och ett akrobatiskt blöjbyte genomförs med alla bildörrar stängda. Vi tackar högre makter för att Kalle Anka fortsätter göra sitt jobb. Kängurupojken är o-b-e-r-ö-r-d.
15 mil kvar när vi cruisar ut från konsumparkeringen. Grin-Olle sover inte, men är tyst. I flera kilometer.
Jag ska bespara er resten av resan. Den ser ungefär likadan ut. Sista halvtimmen skriker Olle oavbrutet. Vi har resignerat. Mamman tvångssover helt utslagen där bak. Jag stannar ett tag var femte minut och tömmer Grin-Olles svalg på saliv och lugnar ner barnet godtagbart. Men så fort han hamnar i stolen igen börjar det. Han skriker inte lite. Och sista halvtimmen är det som sagt ingen idé att stannan. Det hjälper inte. Allt som hjälper är att antingen komma hem eller köra in i en bergvägg. Jag väljer det förstnämnda.
Samtidigt som vi passer vägskylten med texten "Hemsala 16" sover alla i bilen utom jag. Grin-Olle har somnat utmattad i en pöl av dregel. Kängurupojken somnade också, förmodligen för att han inte orkade lyssna på lillebror. Jag känner himmelrikets närvaro och sätter in 2009 års bästa skiva i cd:n och tänker att tre låtar ska vi väl hinna med i alla fall.
Det gör vi inte. Med fem kilometer kvar är alla vakna igen. Och alla barnen skriker hejdlöst. Kängurupojekn för att han är övertrött. olle för att ... tja, ingen aning ... han har ju gjort det hela tiden.
Men vi kommer hem. Allt blir inburet. Allt lugnar ner sig. Nu sover alla. Utom Olle och jag. Snälla, snälla Olle. Snälla, snälla sov nu. Det är bäst för alla.
Jag vet inte om man kan hitta mutmetoden i någon av uppfostringsbiblarna som finns tillgängliga i handeln. Egen erfarenhet säger dock att den, och grupptrycksmetoden, är bland de mest effektiva att ta till för att åstadkomma önskad förändring hos ett litet barn.
Så nu är Kängurupojken och den ömma modern nere på byn och köper en skördetröska. Detta efter att killen bajsat på toaletten. Vi har liksom tröttnat på att vår heltorre lille son (dagtid i alla fall, nattblöjan blir ett senare projekt) hela tiden efterfrågar "en blöja att bajsa i". Modern tog då tillfället i akt och utlovade en skördetröska i plast, när en sådan önskades ganska intensivt här om dagen. Men bara om man bajsade på toaletten och slutade fråga efter blöjor.
Det tog kanske en halvtimme innan vi kunde baxa loss barnet från toan den där första gången. Han försökte och försökte, men var väl helt enkelt inte nödig. Sedan gav han lite upp liksom och fortsatte med blöjproceduren. Men idag lossnade det. Och det första han sa var "nu måste vi torka så vi kan gå och söpa en sördetröska". Sagt och gjort.
Själv är jag hemma med sjukt barn.
- Äsch, vi behöver väl inte plocka med något från medicinskåpet till barnen, sa vi till varandra innan vi åkte på julfirande (det fjärde för säsongen) i östgötaskogarna.
Det kallas för att jinxa att säga så och det är ett mycket kraftfullt sätt att framkalla sjukdom. Idag vaknade nämligen lillebror i kaminläget. Den första sjukdomen verkar vara ett faktum. Dock verkar det inte så himla blodigt. Han mest gnäller, sover och gnäller. Och det går att köpa alvedonsuppar även i den här byn.
Men det jag märker rätt tydligt är hur relativt sett mycket coolare jag är med lillebrors sjukdomsdebut jämfört med förra gången. Med den förstfödde fick jag ågren så fort han ens antydde ett litet pip i en annan tonart än den normala. Fick han feber fick jag rent fysisk frossa. Nu känner jag mest att vafan, lite vanlig gnällfeber har väl ingen checkat ut för. Kan säkert klara ut sig fint även utan alvedon. Febern är ju liksom kroppens sätt att hantera sjukdomen.
Så tänker jag. Och så tänker jag att det faller fint in i det generella mönstret med nummer två. Allt är liksom gjort förut. Trial and error-versionen har blivit 3 år och version 2.0 kanske inte nödvändigtvis innehåller en uppdatering av programvaran, men användarna har definitivt vant sig vid gränssnittet nu. Rätt skönt faktiskt.
Jag vill dock påpeka att ingenting talar för att min generella beredskap till tung ångest över mina barns sjukdomstillstånd i framtiden har försvunnit om det visar sig att det är nya symptom som dyker upp.
Jag har ingen aning om hur man uppfostrar ett barn. Har liksom aldrig gjort det förr. Tänker att det får bli lite som det blir. Jag menar, hur illa kan det gå om man bara försöker att hänga med lite i svängarna och vara hyggligt närvarande? Och det är lite det som jag kan känna är den stora fördelen med att ha påbörjat sitt fjärde år som förälder. Man bryr sig liksom inte så mycket längre om att hålla koll på vad man borde göra istället för vad man faktiskt gör.
Ta nu till exempel. Vi har lov i familjen vilket ju innebär att båda barnen är hemma med familjen alltid. Det betyder också allt som oftast att både barn och föräldrar praktiserar undantagstillstånd och semester även från pedagogik och uppfostran. Vi äter frukost någon gång mellan 7 och 11. Vi tittar på Loranga, Masarin och Dartanjang 4-8 gånger om dagen. Vi lånar ut våra mobiltelefoner för att köpa lugn och ro. Vi hade pannkakor till lunch för barnet tre dagar i rad.
Det handlar lite om överlevnad och att bevara en god relation mellan våra barns föräldrar. Bra föräldraskap? Nja, knappast. Skadligt för barnen? Nja, knappast. Bra för husfriden och en friktionsfri vardag? Jajegubbar!
Men grejen är att det är så sjukt skuldbelagt att erkänna sådant. I parken skulle jag aldrig göra det till exempel. I parken är jag alltid frimicklarkäck och friluftig och allt annat fri man kan vara. Ingen förälder erkänner för okända föräldrar hur slappa de understundom är med rutiner och principer. Eller så är alla andra föräldrar i hela världen utom vi och några av våra vänner ständigt, handfast och oomkullrunkeligt pedagogiska i sin uppfostran av kommande generation.
Själv tror jag att det bara är nyttigt att våra barn får lära sig att det är lite si och så med samhället och den värld vi lever i. Ibland är det på ett sätt och ibland på ett annat. Eller nåt. Vi kan väl säga så ända tills den 11 januari då den riktiga världen börjar igen i alla fall?
Stackars Landstingen. I höstas hade de ett härke med att få tillräckligt med vaccin till de sovjetinspirerade köormarna som slingarde sig genom våra städer. Nu har de ett härke att bli av med allt vaccin som nu till slut har levererats. Eftersom ingen längre blir sjuk i den där sjukdomen. Eftersom tillräckligt många lyckades vaccinera sig. Eller eftersom det inte var så farligt som alla låtsades. Välj valfritt.
Men en effekt verkar i alla fall vara ganska tydlig. Läser i DN idag att våra kids har varit oerhört friska i höst. Nästan ingen vinterkräk på dagis och skolor. Nästan ingen flunsa. Nästan inga andra infektioner. Där ser man. Det kanske inte var så dumt i alla fall. Det där med att tvätta händer och städa lite extra i hörnen.
Funderar på om det inte kan vara en bra plan att fortsätta med de nya rutinerna, som uppenbarligen har varit ganska nya för många. (Olika studier verkar peka på att bara cirka 50 % av våra medmänniskor tvättar händerna med tvål efter att ha varit på offentliga toaletter.) Jag har i alla fall trivts med att inte behöva vabba. Och att ha två friska barn gör livet lättare att leva. Ska vi säga så? Vi kör på handtvätt även nästa år. Okej?
Idag går det inte så fort. Inte för att vi är bakis, för det är man ju inte när man är småbarnsförälder. och är man det är man så dum så att man får skylla sig själv. Det går helt enkelt inte så fort efter en veckas oavbrutet kalasande. Det går inte så fort efter att ha kommit i säng vid tre och gått upp vid sju. I vanlig ordning. Men det var kul igår!
Vi var sex vuxna och åtta barn under tio. Det är första gången i mitt liv jag har varit på ett liknande kalas och jag kan för mitt stilla inre undra om det helt enkelt är så att vi igår gick över den osynliga linjen. Linjen som säger att det är för jobbigt att ta med en hög småungar till vanliga kalas och försöka administrera sin avkomma så att den "normala" kalasverksamheten inte rubbas. Alltså kalas på de vuxnas villkor men med barn runt fötterna hela tiden ändå. Linjen som säger att det är mycket enklare att kalasa med en hord barnfamiljer och göra det mer eller mindre på kidsens villkor.
Minsta motståndets lag. Behöver knotten amma så kan de amma utan att man behöver avbryta en konversation. Vill knotten inte sitta vid bordet finns det leksaker och rum att leka i över allt. Ett utvällt glas är ingen katastrof utan något lika naturligt som lite barnkräks i förrättssoppan. Effortless och väldigt trevligt! Dessutom behöver man inte småskämmas om man låter samtalet då och då glida över i familjeträsket.
Det är helt enkelt så att treåringen är extremt mycket enklare att ha på kalas om det finns andra treåringar in da house. De har liksom kommit in i en ålder där de leker själva. Ofta utan att ha halvt ihjäl varandra. Det är fantastiskt! Efter efterrätten igår sattes Ice Age 3 på i barnrummet hos familjen S. Popcorn poppades enligt konstens alla regler och barnen stängde snabbt dörren om sig själva. När jag tittade in efter ett tag. Såg jag fyra små barn med stora ögon fästa mot skärmen och varsin hand i popcornskålen. När Kängurupojekn fick syn på mig blev han mycket upprörd.
"Men pappa! Gå bort! Här är bara barnen. Alla vuxna måste vara inte här!"
Jag stängde dörren och insåg att en ny era har börjat. Den lille killen har börjat såga på den riktiga navelsträngen. Den som ska gå av helt i typ 18-20 årsåldern. Det känns rätt häftigt faktiskt!
Sedan satt vi och smågroggade och salongssmuttade på champagnen in på småtimmarna (ända till strax efter två!!!). De flesta barnen sov i små högar runt omkring oss. Livet var helt enkelt rätt härligt.
Sedan kan vi väl glömma hela den där j-a packa-in-två-små-barn-i-permafrosttåliga-kläder-och-komma-ihåg-alla-grejerna-som-är-utspridda-över-hela-kommunen-processen. Det tillhör definitivt nackdelarna med föräldraskapet. Det och att gå upp klockan 7 på nyårsdagsmorgonen. Men du som eventuellt läser detta och funderar på om det där med kids verkligen ska vara något. Det där är detaljer i det stora hela. Bara den sekund när min son körde ut mig ur barnrummet igår kväll är värd all vinterpåklädning ett helt år. (Men om du frågar mig om fem minuter, efter nästa ofog så kanske svaret blir ett annat. Men just nu kan jag inte annat än att se fram mot 2010 med, tja, glädje.
Gott nytt år på er kompisar!
Barnet med några av sina homies och hela nyllet fullt med pannkakstårta. Notera saneringspersonalen med våtservett i högsta hugg längst upp till vänster.
I rummet bredvid sover en treåring. Vilka år det har varit. Allt från exakt den här natten för exakt tre år sedan då jag satt nere på en intensivavdelning bredvid en kuvös samtidigt som min fru låg på en annan intensivavdelningen fullproppad med slangar, till dagens barnkalas med en handfull cirkatreåringar kutandes runt i pannkakstårterester och sockerchockstjut.
Ibland stannar man till och blir sentimental och minns de här åren. Men oftast gör man det inte. Jag hade ju naturligtvis aldrig kunnat föreställa mig hur de skulle vara. Ingen kan företsälla sig hur det är när man väl är förälder. Man liksom bara följer med. Och tur är väl det. Nackdelarna är så oerhört konkreta och lätta att beskriva. Man sover aldrig. Man bor i kroppsvätskor. Man styr inte sitt eget liv. Jaja, ni vet. Who am I preaching for?
Men fördelarna är desto mer abstrakta. Fördelarna är så integrerade med hela grejen med föräldraskapet att man knappt ens bryr sig om att sätta ord på dem. Kärlek till sitt barn? Vad är det liksom. Kärleken från sitt barn? Jo, det låter ju fint och så. Men vem katten kan beskriva det på ett trovärdigt sätt? Vem kan förklara hur det känns att alltid vara redo att alltid göra allt för sina barn? Vem kan förklara hur det känns när sonen kommer fram till en och borrar ögonen djupt in i en och säger "pappa, jag älsklar dig!"
Och idag hade vi kalas för honom. Han har varit knaspepp över det här ett bra tag nu. Egentligen mer laddad för födelsedagen än för julafton. På nästan alla bilder vi har från idag står eller sitter han med ett bamseflajn på läpparna och ser på gränsen till dum ut för att han är så lycklig. Massor med presenter. Massor med "Oj! Vad fin! Tack!" Massor med lek med kompisarna. Två och en halv intensiva timmar i stort sett helt utan bråk. Tossigt taggade juniorer som sprang runt i lägenheten på skattjakt och föräldrar som kunde tillbringa större delen av tiden runt kaffekoppar och muffins och snacka skit med varandra. Sjukt trevligt!
Tre år går fort. Ni som har större barn suckar väl och tänker att "Ha! Tre år?!? Vad jiddrar han om? 15 år går fort!" Men det här är mina tre år, eller snarare Kängurupojkens tre år. Tack för dem, min älskade son! Visst ska resten bli rätt kul också!
Kängurupojken bor med sin mamma och pappa, en lillebror och katten Mollgan. Det är lite svårt att säga hur gammal han är eftersom han hade det lite krångligt i början och föddes redan i vecka 28 för snart två och ett halvt år sedan. Dessutom har han fått en lillebror. Han tycker det är rätt tufft. Hans föräldrar tycker det är rätt läskigt. Men kul.
Katten Mollgan är 8 år och tycker väl egentligen att han hade det mycket bättre innan barnen kom.
Kängurupojkens pappa är väl i runda slängar 30 år äldre än pojken och kängurupojkens mamma tycker ibland att den åldersskillnaden borde märkas mer. Att det är skillnad på att ha barnasinnet kvar och på att bete sig som en barnunge eller nåt.
