I vårt hus har vi ganska så ofta nybakad sockerkaka.
Det kallas för sysselsättningspolitik.
Gaah! Det ekar i skallen och brinner i tinningen idag. Att solen skiner är enbart ett störningsmoment. I morse när jag vaknade trodde jag först att jag hade en hjärntumär eller nåt åtminstone ganska dödligt. Sedan klarnade så smått minnesbilden.
Och nej, jag har inte varit på galej som gett mig sviter. Inte de senaste fyra åren...
Men svaga minnesbilder klarnar om hur jag vaknat till hälften liggandes i vår säng men med huvudet vilandes på ena kanten av spjälsängen som står vid fotändan. En kanske två centimeter bred ribba i trä. Hur länge jag sovit så vet jag inte, men smärtorna i ryggen och i tinningen säger att det nog var ett tag.
Mest säger det nog om hur pass desperata vissa nätter är. Jag måste helt enkelt ha vaknat av att bäbisen skrek och kravlat mig ner för att buffa honom till sömns, och själv somnat i en position som skulle knäcka fakirförbundets samtliga medlemmar. Men en småbarnsförälder? Icke.
I skrivande stund frågas Göran Hägglund ut i TV. Som vanligt är han väldigt duktig. Och han erkänner utan omsvep att det där med pappamånader har spelat roll för att öka pappors uttag av föräldraledighet från zip, zero, nada till 20 %. Han konstaterar också, precis som alla andra, att han tycker att föräldrar bör dela lika på föräldraledigheten.
Och vad blir då 1+1?
Noll.
"Vi tycker inte att politiker ska bestämma över hur föräldrar ska göra med sina liv."
Nä, vem tycker det? Det är väl ingen som föreslår på allvar att det är vettigt att med lagstiftning tvinga folk att stanna hemma med sina barn mot sin vilja? Det handlar om INCITAMENT. Duh!
Det handlar om att göra en enkel konsekvensanalys. Och den är inte svår, inte ens för politiker som Göran som vill ta bort pappamånaderna. Om vi viker dagar i försäkringen för respektive förälder blir det faktiska uttaget jämnare. Så enkelt är det. Och om vi har en jämnare fördelning av dessa dagar minskar löneskillnader, skillnader i löneutveckling, pension och en rad andra faktorer - vilka alla våra politiker - förutom Sverigedemokraterna - säger sig vurma för.
Men det är inte populärt. Vi medborgare vill inte ha det så. Fyra av fem av oss, sägs det, vill att föräldrarna ska få bestämma själva. Och jag funderar. Kan det ha något att göra med hur frågan ställs?
"Tycker du att politikerna ska bestämma hur föräldrarna ska ta ut sina föräldradagar?"
"Tycker du att föräldrarna ska få bestämma själva hur de vill fördela sina föräldradagar?"
"Vill du att Lars Ohly ska sitta vid ditt köksbord?"
Jag tycker också att man ska få välja själv. Men det finns inget självändamål i att vi gemensamt ska betala för alla människors val oavsett vilka effekter dessa val har. Vill man exempelvis att folk ska köpa miljöbilar så kan man göra det valet mer lönsamt. Och vill man att även pappor ska vara lediga för att ta hand om sina småbarn så kan man göra det valet mer lönsamt också. Det är inte så svårt.
Bottom line: Om inte fler dagar viks för vardera förälder kommer aldrig, aldrig, aldrig uttaget att bli lika. Där någonstans borde diskussionen börja.
Så jag hoppades på oppositionens valmanifest idag. Jag tänkte att jag skulle kunna bestämma mig för hur jag ska rösta idag. Det gick inte. De vågade inte. Inte de heller. Visst, de höjer taket i försäkringen om de vinner och det är en väldigt viktig komponent det med. Men det mest effektiva vill ingen ta i med tång. Så här kommer fyra år till med löjliga jämställdhetsbonuser och småpet i detaljer. Suck.
Det verkar som att det är val snart. Och jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal, eller vad. Men var det inte bättre förr? Bättre politiker och roligare debatter. Mindre taktik och mer ideologi. Och mer stil på partiernas fotfolk. Som det är nu känns hela valrörelsen mest som en gigantisk nollning, med stora sjok glada människor i likadana t-shirts och jackor som drar genom staden och skriker dumheter i megafon.
Och allt mög man får i brevlådan!
"Valet är ditt! Vill du äta nybakade kanelbullar och hemmagjord jordgubbssaft, eller föredrar du att äta ruttet bajs? Den 19:e september är det du som bestämmer!"
Jag skämtar inte. Det är den nivån. Vissa partier kör till och med med hot. "Under veckan kanske vi knackar på din dörr!" Så låter det när moderaterna ska värva röster i vårt kvarter. Har de värvat kampanjstrateg från Radiotjänst, eller?
Men finast av allt var ändå det personliga brevet adresserat till mamman i småbarnsfamiljen. "Bäste småbarnsförälder" (mamman alltså) "De rödgröna skär ner mammaledigheten". "Målet för dem är att vi mammor bara ska vara hemma och amma i sex, sju månader. Sedan är det dags för oss alla att återvända till arbetslivet vare sig vi vill eller inte."
Hoho! "Mammaledigheten...", "Vi mammor..." Jag säger då det! Kängurupappan vet inte om han någonsin kommer att hitta sin tappade haka. Men, men. Man får väl se det från den ljusa sidan. Det är inte särskilt otydligt vad gäller oss pappor och synen på vår funktion.
Så jag ger upp bvalrörelsen för stunden och gläds i stället åt Ollebäbisens snackframsteg. Nu säger han inte bara "mamma", "pappa", "lampa" och "muuu". Nu säger han också "kaka". Nästan hela tiden pratar han om "kaka". Allt som ska in i munnen är "kaka".
Det är sådant som vi hemmavarande pappor får uppleva med våra barn under vår "mammaledighet".
En era är över. Vi har inte längre katt. Idag har han flyttat ut på landet, och ligger enligt uppgift och trycker under en främmande säng. Jag är ganska sorgsen över det hela.
Kängurupojken då?
Sket väl han i. Byggde järnväg.
Till slut gick han ut och vinkade av Mållgan i alla fall. Sedan gick vi och spelade lite fotboll. Först framåt kvällen kom en och annan filosofiskt lagd fråga om hur Mållgan eventuellt hanterade fåren som han inhämtat var Mållgans nya granne. Han kom fram till att Mållgan nog skulle vara ganska snäll mot dem.
Och sen. "Men pappa, jag älskar ju Mållgan!"
Jag berättade att det gjorde jag också.då tröstade han mig och la huvudet på sned och berättade att Mållgan faktiskt hade det ganska bra nu och att Olle var algerisk för katter.
Men sen var det nog med sentimentalitet tyckte han och gick iväg och stökade med sitt.
Men Olle kröp runt och letade efter sin kompis. Varv efter varv. Och sa sitt sötaste och vänligaste "heeeej!". Men det hjälpte inte. Ingen katt dök upp. För han har flyttat för gott.
Mycket märkligt det där, tycker Kängurupojken.
Det är inte lätt att begripa alla knaserier som vuxna har för sig. Idag har den lille familjefilosofen vänt och vridit på det faktum att vi skulle till mammas jobb för att hon skulle spika på en bok. Och sen skulle man få tårta.
Inte så mycket frågor på det där sista, men - spika i en bok?!? Varför då? Och har man en riktig hammare? Och är det en väldigt stort spik? Och kan man läsa boken om man har spikat fast den? Och akta sig så att man inte slår på tummen som Alfons! Tur att mamma inte ska låna sågen.
Så har det varit idag. Tusen frågor.
Sedan drog det ihop sig. Vi hade en lång promenad upp till andra våningen här i staden, som ligger taskigt planerad med ena halvan uppe på en ås. 40 kg barnvagn och barn. Upp på berget. Bråttom. Och ett gäng observationer på vägen att kommentera:
- Den här backen går man upp när man ska fira sista Sprill! (Kängurupojken kommer ihåg Valborg och i synnerhet ballongen som såg ut som en motorcykel.)
- Här är syrkan där Olle skulle bli döptas! Det var Patrik som döptade honpom! (Kängurupojken demonsterarade ytterligare sitt lim i hjärnan genom att komma ihåg också vad prästen som döpte Olle för ett drygt halvår sedan hette.)
Sedan var vi framme. Mamman spikade fast sin avhandling på anslagstavlan under storögd skepsis. Men jodå, han tyckte mamman hade varit väldigt duktig som skrivit en hel bok som var brun. Och sedan petade han på alla tårtor innan han såg till att få en bit av varje. Sedan var han mycket nöjd!
Och jodå, lillebror tyckte också väldigt mycket om tårta...
Oh, the crazy nights. Två nätter i rad har det varit rent vansinne. Barn som vaknar stup i kvarten och ett hattande mellan de olika sängarna och soffan. Minst fyra sovplatser per natt har det blivit. Igår vaknade den minste vid halv ett. Pigg som en mört och glad som en lärka. Vi lekte med klossar någon timme innan det gick att börja släcka honom igen. Och i morse vid halv fyra väcktes jag av den store, som stod bredvid soffan där jag slagit läger efter några tidigare turer. Då skulle vi läsa bok.
Visst händer det att nätterna är knasiga ibland, men en gång i månaden är det exceptionellt. Och jag narras inte nu. Jag har väntat med det här blogginlägget i ett halvår för att kolla att teorierna stämmer. Och det gör de!
När det är fullmåne blir barnen knasiga på nätterna. Så är det. Det slår inte fel.
Jag tror att vi måste börja kontrollera tandtillväxten. Särskilt hörntänderna...
Aftonbladet och Ja till livet-röreslen hade ett intressant samarbete idag. Först läser man artikeln om abortmotståndarnas lastbilskampanj på AB:s hemmis och blir sådär lagom indignerad. Sedan googlar man på "MRO" och hamnar på den partipolitiskt och religiöst obundna (vilket är ett fascinerande epitet på en organisation som på sin hemsida argumenterar mot abort så här: "Johannes döparen, Jeremia och Jesaja blev alla kallade och/eller uppfyllda av Ande redan i moderlivet (Luk 1:15, Jer 1:5, Jes 49:1).") antiabortorganisationens hemmis. (Kan vara bra att veta att om man klickar på den länken har man sju sekunder på sig att bestämma sig för om man vill se en oerhört detaljerad film från en verklig abort).
En liten gissning är väl att abortnejhemsidan sällan haft så många unika besökare som just idag. Vilket också måste kännas besvärande för denna organisation, eftersom de i sitt FAQ tydligt säger att "När vi demonstrerar mot abort vinnlägger vi oss om att inte pracka på något på någon. De som vill samtala/diskutera med oss är välkomna att göra det. Vi startar aldrig någon diskussion."
Jag hatar den här frågan. Jag hatar den för att jag tycker att den är så svår att tackla och för att den driver fram det svartaste av det svarta och det vitaste av det vita hos de olika sidorna. Jag känner folk i båda lägren. Snälla trevliga människor, men som på allvar skulle kunna skada varandra i en diskussion kring abort.
Abort är för mig inte en svart-vit fråga. Jag har själv ett prematurt barn och jag har levt på en neonatalintensiv tillsammans med barn som är födda bara någon vecka på "rätt" sida av abortgränsen. Men i mitt jobb har jag också sett en hel del av vad en ärkedogmatisk inställning till sexuell och reproduktiv hälsa har ställt till med på sina håll i världen. Jag har varit på barnhem för "icke önskade barn". Om man nu ska gå in på det svart-vita i diskussionen.
Och hela Pro Life-rörelsen skrämmer skiten ur mig. Gå gärna in på MRO:s hemsida och läs under rubriken "kyrkokampanjen" om bland annat ett korståg fullt med hot och desperat hat mot exempelvis en pingstvän som också är gynekolog och utför aborter. Dogmatism och hat. Mysig kombo...
Som jag ser det är abortfrågan både en gemensam samhällsfråga och en högst privat fråga. Min grundinställning är att varje enskild oönskad graviditet alltid måste vara en fråga att lösa mellan de inblandade två och medicinsk och psykologisk kompetens. En abort är ingen bagatell, och jag anser att samhället bör lägga sig i hur en abort ska kunna ske, och under vilken del av graviditeten. Folk har decidedly olika uppfattningar om synen på vad ett foster är och när livet börjar. Det är rimligt att dessa personliga åsikter utgör grund för hur man själv skulle resonera i en sådan situation. Men det är inte rimligt att dessa personliga åsikter ska tvinga andras val.
I vårt politiska system är det trots allt majoriteten som bestämmer. Det är bra.
Personligen anser jag nog att det är en stor skillnad på livet som foster och livet som född människa. Men jag anser också att det är stor skillnad på att vara ett foster och att inte finnas alls. Jag ser fosterstadiet som just ett stadium på vägen till en människa. Den mest relevanta gränsen mellan foster och människa tycker jag nog är den tidpunkt vid vilken ett foster kan överleva utanför livmodern. (Vilket är en annan ultrasvår diskussion, för övrigt). Jag tycker också att det är bra att abort är "fri" inom ett första intervall av graviditeten, och att särskilt prövning ska krävas i senare skeden. Ett humant samhälle tvingar inte kvinnor att bära på barn de inte vill ha.
Just det faktum att ungen faktiskt bor i den ena föräldern måste också vara avgörande för vem som alltid ska ha det sista ordet, även om jag tycker att pappan har rätt att veta och rätt till en åsikt (utan att riktigt begripa hur det skulle kunna garanteras rent juridiskt).
Sedan tycker jag å andra sidan att det är en viktig samhällsfråga att se till att det blir så få oönskade graviditeter som möjligt. Vad som är "för många" aborter är omöjligt att säga om man som jag tycker att varje enskild abort måste vara en privat fråga. Men samhället måste ändå ha som mål att antalet aborter ska vara så lågt som möjligt. En oönskad graviditet är ingen parkpromenad. Att göra en abort är inte heller helt utan risker och biverkningar.
Men tack och lov har vi i alla fall i vårt land kommit bort från natltiga taxifärder till "privatkliniker". Och sådana som de inom Pro Life-rörelsen som arbetar stenhårt för att gå tillbaka till svartaborter och ett lika stenhårt skuldbeläggande av de flickor och kvinnor som på ett eller annat sätt drabbats av en ofrivillig graviditet bör gå om grundkursen och fundera ett tag till på vad man kan tänkas mena med ord som "människovärde" och "medmänsklighet".
Hur fyrkantiga glasögon man än väljer att bära kommer verkligheten ändå inte bli fyrkantig. Inte ens om man tillhör verklighetens folk.
Vår bäbis har astma. Jag har skrivit om det förr. Så värst bökigt har det egentligen inte varit sedan den där hemska månaden i våras då vi åkte in och ut på akuten med en bäbis som inte kunde syresätta sig ordentligt och vars luftrör blev små som kanyler. Efter det fick vi grejer att använda hemma. Och efter det har det varit lungt.
Bara en sak. Sjukvården kräver ett kattoffer.
Vi har skjutit upp det hela sommaren eftersom Mållgan Katt ändå har varit ute hela dagarna, och ofta hela nätterna också. Vi har letat nytt hem åt honom lite så där halvlamt. Med hela bakhuvudet fyllt med tanken att det kanske inte går att hitta ett nytt hem till vår älskade lilla gråa. Vi kanske måste behålla honom.
Tankar som inte går ihop. Bäbisen är ju trots allt rankad snäppet högre. LAS gäller inte i familjen.
Men under tiden har även något annat hänt. Bäbis-Olle har blivit några månader äldre och mer om sig och kring sig i sin när-värld. Och han har hittat en favorit. Katten, så klart.
När Mållgan spatserar in i synfältet skiner han ofelbart upp. Höjer tonen i rösten till ett lyckligt "Heeeeej!" Sedan lägger han huvudet på sned och gosar in sig i sin älskade lilla katt, som tålmodigt står kvar och spinner. Det är uppenbart. Olle tycker så mycket om sin katt.
Och i morgon kommer en potentiell ny ägare på besök. Nästa vecka kanske katten flyttar ut på landet för gott. Ett nytt hem där han bor granne med ängar och hästhagar och där mössen finns i överflöd. Det blir förstås ett fint nytt liv.
Men för vår lilla familj blir det ett snäppet fattigare liv. Vi förlorar en älskad - visserligen småknasig - familjemedlem. Det är så sorgligt. Och i morgon ska vi berätta för Kängurupojken, och ge oss alla en veckas ställtid. Skit också!
Tre saker som inte, inte, inte får gå sönder gick sönder i helgen. Tre maskiner. Jag hatar maskiner som inte funkar.
1. Hissen vi åkte i
Det hade varit en usel natt. Verkligen. Usel. Dessutom var det fredag och båda barnen hemma, vilket ju innebär att utrymmet för att vara trött blir rätt begränsat. Och nej, jag tänker inte berätta mellan vilka klockslag tv:n stod på. Då kommer ni att ringa soc.
Till slut tog vi oss i alla fall ut. Hämtade småpojkarnas pass hos polisen först. Det var kul! Vi lämnade polishuset med två nöjda barn med varsit pass i högsta hugg. Stora barnet hade sitt nya pass i fickan. Lilla barnet hade det i munnen. Så om de inför tandkort i passen för enklare identifiering, så har Ollebäbisen redan fixat det.
Nå. Till parken skulle vi. Trots att vi inte hade någon kompisdate. Vi gungade i en kvart kanske. Försökte lära killen att gunga själv för jag vet inte vilken gång i ordningen. Men incitamenten för att lära sig saknas uppenbarligen, det är ju bekvämt när pappa puttar på i stället förstås. Can't blame him. Sedan började det regna, så vi gick in i gratismuséet.
Skulle vi inte gjort.
För i hissen på väg upp till djuravdelningen fastnade den. Efter kanske tio centimeters färd. Men det var tillräckligt för att det inte skulle gå att komma ut. Och varmt var det. Som en bakugn. Vi tryckte på larmknappen. Tuuuuut!
- Sluta tryck på larmknappen! Damen i receptionen tyckte inte det var roligt.
- Man ska bara trycka på den när man sitter fast!
- Jag vet, svararde jag.
- Håll in våningsknappen så kommer ni upp!
- Nej, sa jag. Det är ju det vi inte gör.
- Va? Sitter ni fast i hissen?
- Ja just det. Det var därför vi tryckte på larmknappen.
Då startade i alla fall en febril aktivitet. Personalen hade fullt sjå med att samtidigt leta efter säkerhetsnyckeln och slå in mjukisugglor åt folk. Jag tyckte nog hon hade kunnat fokusera på det ena.
Efter ett tag visade det sig att säkerhetsnyckeln inte fanns där den skulle vara. Den var borta, berättades det för mig. Åkej, tänkte jag. Nu börjar jag bli lite stressad. Som tur var var barnen lugna, eftersom de inte riktigt visste att vi satt fast. Eller åtminstone inte visste att det är dåligt att sitta fast i en hiss. Så jag fick väl försöka tygla min begynnande panik.
Och visst. Det löste sig till slut. De ringde efter någon som till slut kom med en nyckel och tvingade upp dörren så att vi kunde hoppa ner de tio centimetrarna igen. Jag kollade på klockan och konstaterade att vi hade varit inlåsta i 23 minuter. Det är inte så mycket det. Men jag var ändå helt färdig.
Samtidigt hade de fixat hissen så att den funkade igen. Det hade tydligen blivit någon kortslutning. Gjorde en snabb överläggning med mig själv och kom fram till att det nog var bäst att försöka ta hissen upp direkt igen. Upp-i-sadeln-principen liksom. Kängurupojken var skeptisk, men här skulle inte odlas någon hissrädsla minsann! Och det gick bra! Och vi tittade på djur. Alla var glada. Men den genomsvettiga trljan fick jag dras med ända tills vi kom hem igen.
2. Iphonen.
Död! Muerte! Inget händer, bara svart! Panik, panik, panik. Om min Iphone dör vet jag inte vart jag ska ta vägen. Förlåt, jag vet att det är löjl och i-land och allt det där, men utan spotify på sovbäbispromenader och utan snabbgoogling av torskrecept på ICA och utan mikrosurfning i mikropauserna och utan tåg på youtube i krissituationer vet jag inte hur jag ska få ihop mitt sorgliga liv.
Men det löste sig. Efter att ha läst x antal nördtrådar på olika macforum fick jag ett tips som funkade. Tack nördar! Vad vore världen utan er?
Så nu funkar telefonen igen. Dock försvann hälften av apparna och en massa foton, men det får man väl ta antar jag.
3. Bilen.
Så till sist det riktigt jobbiga. På väg hem från dagens utflykt till Mariefred (ni kanske kommer ihåg den inställda ångloksturen? Nu var det dags att återerövra nämnda ånglok.) började de tjuta om kopplingen. Väl inne i staden började det skaka om kopplingen. Och till slut började det ryka vilt ur motorhuven och allting luktade brand.
Alltså. Jag kan inte mycket om bilar, men jag vet att det inte ska bolma från motorn. Och jag vet att det inte ska lukta fabriksbrand om hela bilen.
Och jag vet att när något är knas med bilen så rinner tusenlapparna iväg. Så nu står bilen parkerad utan för den bilverkstad som strategiskt nog ligger 50 meter hemifrån. På måndag blir det dags för domen. Jag bävar redan.
Maskiner ska funka! Mitt liv har inte utrymme för maskiner som inte gör som de ska. Capice?!?
En Anna Svensson som studerar i Timbros växthus Stureakademin fick in en debattartikel i Expressen idag. Min gissning är att artikeln är en del i hennes utbildningsprogram - typ skriv en debattartikel om något. Anna S valde att debattera föräldrabloggare och integritetsfrågor som rör barn. Här kan man läsa.
Och mitt i allt virrvarr om bajs i badvattnet och barnporr - det är verkligen en helt fruktansvärt usel debattartikel - finns det faktiskt en intressant fråga att klämma på. Den om att blogga om sina barn - och vad man kanske utsätter dem för när man gör det. Jag tänker faktiskt en hel del på det.
Massor faktiskt. Och jag känner mig ganska säker på att de flesta som föräldrabloggar gör det. Jag är exempelvis noga med att se till att mina barn inte är googlingsbara så till vida att det inte ska gå att få googleträffar på för- och efternamn som länkar till bloggen. Jag lägger inte upp bilder på dem på Facebook. Jag ser till att foton på bloggen inte innehåller andras ungar utan att ha kollat upp det med föräldrarna först, och jag brukar anonymisera texterna en del.
Så vill jag ha det. Andra drar säkert delvis andra slutsatser, och det är fine. Faktum är ju att vi som är föräldrar fattar tusentals beslut som berör våra barn dag ut och dag in. Beslut som omgärdas av en varierande grad konsekvensanalys. Och jag håller med skribenten om att detta är något som verkligen tål att tänkas på. Var och en för sig. Men att lagstifta, eller be BO skriva riktlinjer...
Då finns det ett betydligt större problem, nämligen barns egna bloggar. En och annan högstadieunge har idag en egen blogg där de kan skriva rätt ut i semioffentligheten. Bloggar som är megafoner rätt ut i världen från barnrum och skolgårdar. Det blir ofta ganska fel. Ryck tag i närmsta högstadielärare som du känner och fråga om de har koll på vad eleverna bloggar och om de i så fall upplever det som ett problem för skolmiljön. Jag lovar dig att du inte behöver leta länge.
När de flesta föräldrabloggare har rätt bra koll på vad de gör så råder ett omvänt förhållande kring barnens egna bloggar. Föräldrarna är förvånansvärt ofta helt ovetandes, och barnen saknar - av förståeliga skäl - verktygen för att göra vettiga bedömningar av effekterna av vad de skriver.
Det hängs ut och det hotas och det mobbas för fulla muggar på dessa bloggar, på Fejan och i andra communities. Och vi i vuxenvärlden har ingen koll förrän bomben briserar. I det stora eller i det lilla. DET är ett problem, Anna Svensson. Att bebisars bajshistorier hittar ut på nätet är det knappast.
Så till dagens glädjeämne.
Var som vanligt på mitt lokala IP när det vankades hemmamatch idag. Det är min egna zon. Frun plockar svamp, jag går på fotboll. Fritidsintresse eller hobby kallas det visst, och det är något som den moderne människan bör odla.
Anyways. I halvtid slog jag mig i slang med en gammal kompis från förr. Jag såg honom redan när han kom, några minuter sent, med den nyss skolstartade sonen i hand. Letandes efter sina platser. Sedan full, gemensam fokus på matchen.
Och jag tänkte på när jag själv var sex år och gick på mina första matcher på samma arena. En liten hand i en stor hand. Det är fantastiska minnen. Gulnade i kanten, retuscherade av "den goda viljan", men ack så viktiga i det som är jag idag.
Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på det. Att vi som är vuxna i närheten av ett barn - oavsett om det är vår egen son eller dotter, eller om det är våra gudbarn, grannungar eller närmsta kompisars barn - har alla dessa unika möjligheter att få vara den som leder barnet in i dessa framtida minnen tillsammans med oss själva. Oavsett om det är en fotbollsmatch, ett besök på ett museum eller ett längre samtal.
Kort sagt att ta sig tid och göra något tillsammans med sitt barn som bryter av. Som går utanför rutinerna. Eller som kompisen sa: "det kanske inte är det bästa stället att vara på så här dags när det är skoldag i morgon."
Jo, det tycker jag att det är! Inte varje dag förstås. Inte regelbundet heller kanske, utan bara då och då. Att orka ta sig tid och göra något tillsammans. Utan att bli värsta konfaledaren här, men jag tror att det kallas för livskvalitet. För inte katten är det skolarbetet just den 18 oktober som kommer att etsa sig fast i minneskatalogen (utan att för en sekund nedvärdera den fantastiska lektionsplaneringen som lärare X har skapat för ettagluttarna i morgon).
Det är att vara uppe i sensommarkvällen och gå på fotboll med pappa. (I just det här fallet - det kunde förstås lika gärna varit mamma, eller morfar, eller *pick your choise*. Doh! (att jag ens känner att jag måste skriva det...))
Nå, här verkar man ju få lösa saker och ting själv, tänkte Olle och letade reda på sin napp och sin snuttefilt och törnade in mitt på golvet.
Så började då förskolan till slut, och den föräldraledige föräldern och den yngsta sonen kunde lunka in i vardagslivet tillsammans. Skapa lite rutiner och umgås lite extra de där tre-fyra timmarna som storebror är hemifrån. Och av dessa timmar sover Ollebäbisen en och en halv.
Igår ägnade jag resterande två timmar åt att vara dålig förälder. Jag började lite snyggt med att njuta av den minuts tystnad som det - trodde jag - lekande barnet tillbringade i vardagsrummet. Passade på att tömma diskmaskinen, eftersom det är något som man helst gör utan bäbis i den samma.
När jag kom ut i vardagsrummet så... Ja, titta på bilden. Om inte pappa lägger mig får jag väl lösa mitt sömnbehov själv, tänkte Olle. Bra bäbis reder sig själv.
När han sedan hade vaknat, och vi hade spisat lunch tillsammans diskuterandes ditten och datten, kände jag av ett visst behov. Vis av erfarenheten vet jag ju att mätt och utsövd pojke tillsammans med lite väl utvalda leksaker kan leka ett litet tag, så jag gick på dass jag. How bad kan it be?
Efter någon minut, mitt inne i arbetet så att säga hör jag jollret brytas av den välbekanta ljudkombon "bang!" och "UUUÄÄÄÄHHHH!!!!"
Darn.
Jag är inte klar.
Måste rappa mig lite här, och han gråter ju i alla fall, så det kan inte vara så illa att jag måste...
Ah, dessa dilemman!
Jag bestämde mig för att han klarade en halvminut till skrikandes.
Just då hör jag skriken komma närmare och den lilla bäbisen kryper runt dörren och uppenbarar sig i mitt synfält. Alldeles blodig runt hela munnen.
Alltså. Detta är den enda gången på hela sommaren som han slår sig blodig. Hur kan det ske just denna minut?
Som tur var hade det inte gått sönder något väsentligt. Bara ett bittelitet sår inne i munnen. Jag sanerade den numera glada bäbisen och allt var frid och fröjd igen.
Förutom att jag fick bekräftat återigen att det förmodligen är jag som är världens kassaste förälder.
Idag är det allvar! Idag börjar förskolan efter sex långa sommarveckor. Och inte nog med det. Här ska bytas avdelning också. Kängurupojken har blivit ett storbarn. Ett övervåningsbarn. Och då duger det inte att komma till dagis hur som helst. Det förstår ju vem som helst.
- Jag vill ha "korta" när jag ska till förskolan idag!
- Och man måste strykna kortan först så den inte är slarvig förstår du!
Sagt och gjort, och här ser ni en kille som är redo för storbarnspremiär på förskolan, men nystruken skjorta och välpackad ryggsäck. Så stolt!
Och pappan hans då?
Stolt så han kan spricka över sitt stora, fina barn. Och rätt lättad att vardagen kickar igång igen. Är det bara jag som känner att man behöver lite semester efter semestern?
Men idag kan jag knappt hålla mig tills klockan ett då det är dags att hämta honom, så man kan få höra hur han har haft det på denna sina första dag.
Jo just det. Glömde en grej som jag blir lite knas över. Det där med vilka råd olika människor inom den så kallade sjukvårdsapparaten ger oss vankelmodiga småbarnsföräldrar är känsliga grejer. Särskilt när det ajabajas över saker man gör som någon annan sagt är det bästa man kan göra.
I tidernas begynnelse, när Kängurupojken var en liten bäbis, hade vi problem med att få ner hans feber till en konstant okej nivå eftersom alvedonen klingade av innan man fick ta nästa dos. Alltså åkte han hiss upp och ner i temp. Vilket enligt den däringa sjukvårdsapparaten är biggus no-no. Stabil låg temperatur är vad man ska ha.
Eller hur? Det är ju därför vi tycker det är lite bökigt när våra barn har feber.
Men då fick vi vid ett av våra akutbesök - när storebror feberkrampade som ettåring - rådet att varva ipren och alvedon. Då blir det tre timmar mellan doserna. Och det funkar kanon!
Men när jag nu ringde sjukvårdsupplysningen och berättade hur vi gjort blev det helt tyst i andra änden. Och sedan ett upprört: "Men så får man INTE göra!" Och en föreläsning. Nya rön vettu. BARA under kontrollerade former och läkaruppsikt kan man varva olika preparat. Mmm, mycket viktigt och ajabaja!
Så frun tar upp det där på akuten. De tar sig för pannan och svär. Och konstaterar sedan lakoniskt:
*Det är viktigt att hålla febern nere.
*Det gör man med febernedsättande preparat.
*Det är INTE farligt att varva.
Och jag vet vilka jag litar mest på i sammanhanget, barnläkarna på akuten eller de som sitter i sjukvårdsupplysningens telefon. Så nu håller vi febern nere.
Vem vill åka ambulans när vi har en sådan fin peugeot i familjen...
I torsdags satt jag och kompisen och fikade i Stockholm med våra barn stojandes runt omkring oss. Vi konstaterade glatt att det var en evighet sedan kidsen var sjuka. Jag har hört att man ska ta i trä och peppar-peppar och allt det där. om man säger sådant. Det kallas för att jinxa och är väldigt kraftfullt tydligen. För idag var vi på akuten med Olle igen.
Det kanske inte vi hade behövt vara i och för sig, men efter två dygn med en bra bit över 40 graders feber trots medicinering med febernedsättande fick han kramper i förmiddags. Då ringde vi 1177 och väntade någon timme. De tyckte att vi nog borde åka in och låta en barnläkare kika lite. Och barnläkare finns bara på akuten nuförtiden tydligen. I alla fall på lördagar.
Och man gör ju som tanten säger. "Bättre att åka in en gång för mycket än en gång för lite." Fair enough. Skulle ungen tjillevippa så skulle man nog gräma sig en del om man inte åkt in.
På akuten undrade personalen lite smått förvånat över sjukdomsbeskrivningen. "Krampade för två timmar sedan, säger du? Ja, alltså det är ju ingen fara i sig med feberkramper, men folk brukar bli så skraja att de ringer efter en ambulans."
Personalen insisterade på att det ju egentligen var bra att vi gjorde som vi gjorde. Feberkramper är tydligen ofarliga grejer, och dessutom extremt vanliga när vi som nu har 30 grader varmt och en luftfuktighet på 90 % (Försök bara följa råden att ha 18 grader i rummet...) Men själv undrar man ju om det är lite fel på oss som föräldrar som inte kastar oss på telefonen och ringer 112.
Kanske. Antingen är det fel på oss, eller så är vi nog bara luttrade. De senaste tre-fyra åren har vi ju varit stammisar, så att säga. Först en rätt så prematur och vårdkrävande unge, sedan ett RS-barn med astmasviter. Så vi bara:
- Aja, 40,6 tre timmar efter en alvedonsupp och feberkramper. Ska vi åka in?
- Ähh, vi måste väl ringa 1177 i alla fall.
- Mmm, kanske ska göra det ändå. Men de kommer bara säga att vi ska åka upp.
- Vi kanske kan ringa och säga att vi inte tror att det är så farligt?
Men innerst inne. Bakom den tuffa ytan. Där bor det en liten fegis och ärkenojare i mig. En orolig själ som får fysiska men av mina barns sjukdomar i form av adrenalinpåslag, stress och spränghuvudvärk. Den delen av mig tycker det är väldigt skönt att ha haft barnet uppe på akuten och den delen av mig kommer sova mycket bättre i natt.
Kunde inte blogga igår. Tyvärr. Ledsen. Men jag var fullt upptagen med att planera jihad i centrala Stockholm. Mot den del av mänskligheten som stjäl glasögon från Kängurupappor.
Vi åkte till denna brottslighetens huvudstad igår, jag och barnen. Vi skulle leka tillsammans med gamla klasskompisen och hennes barn. Men i samband med att vi baxade ut varandra från tåget passade någon flyhänt tjyv på att norpa mitt glasögonfodral från skötväskan under vagnen. Glasögonfodralet och en låda med digestivekex.
Problemet är ju då inte bara att jag ser som en mullvad utan glasögon. Eftersom det var sol hade jag de slipade solglajjorna på snoken och de vanliga brillorna i fodralet. Så resten av dagen spenderades i skymning.
Jag måste sett oerhört cool och farlig ut när jag passade mina miniorer i halvdunklet på Stockholms Stadsmuseums barnavdelning iförd solglasögon.
Så idag har dagen ägnats åt polisanmälan, snack med försäkringsbolaget, jagande av synundersökningstid och ringande till hittegodset (om någon snyter ett fodral med för denne helt värdelösa och skitiga glasögon för ett halvblindo kanske den lämnar dem någonstans där de hittas, tänkte jag desperat) istället för kvalitetslek med mina barn.
Som grädde på laxlöken passade Olleponken på att få sin vanliga släng av 40+feber dagen till ära.
Nu känns det dock lite bättre. Kära frun hittade mina gamla och halvtrasiga ex-glasögon i en låda, och nu slipper jag i alla fall använda solglasögon dygnet runt. Sedan visade det sig att det var rea hos optikern. Och till sist har jag bestämt mig för att jag får äta godis i kväll eftersom det är så synd om mig.
Några ytterligare källor till glädje:
* Kängurupojkens Ted Gärdestad-skiva kom med posten idag. Här om dagen hörde han "Sol vind och vatten" på bilstereon och blev alldeles lycklig. "Vilken bra och trevlig sång som du har på din musikradio pappa!". Så vi beställde den på nätet. Idag har vi lyssnat på den låten kanske 150 gånger. Det är det lätt värt för att se glädjen!
* Det kunde varit "Man Boy" han fastnade för.
* Träffade gamle kompisen U på museet i Stockholm igår. Han jobbade just nu med andra säsongen av Solsidan. Det verkar bli sjukt bra! Och när man fick höra att det finns folk i Saltis som ser det hela lite mer som en dokumentär och som har sagt "asså den där Mickan, det måste ju vara jag, eller hur!" gör en ju bara mer glad! Mycket amningshets och bäbisrelaterat verkar det bli. Can't wait!
* Fruns avhandling är klar! Hooray!
* Snart får man gå och lägga sig...
Fick den här bilden från brorsan. Någon har skrivit lite på en villagata i en av stadens förorter. Min gissning är att tidpunkten för ingreppet i den lokala gatumiljön var sen eftermiddag. Eller kanske under småtimmarna. Hoppas inte de aktuella barnen kan läsa bara...
Ja, jo, ni vet det ju redan. Så varför låtsas som något annat? Jag är en elak jäkel. Jag är inte alltid den som gråter en flod när jag läser om någon stackars medborgare som det är väldigt synd om. Det är mycket värre än så. Jag är en sådan hemsk människa som hänger på låset när det nyuppdateras på min favoritblogg: Dagens lokaltidningsbesvikelse.
Eller hemsk och hemsk. Få människor är som bekant så korkade som vi småbarnsföräldrar. (Eller så är det bara jag?). Sömnbrist och Drömmarnas trädgård i en ond kombination gör oss till puckon. Jag tror kanske att jag läser Dagens lokaltidningsbesvikelse mest för att få känna mig lite smart ibland. Högst mänskligt, kan vi väl säga? Och följaktligen inte alls elakt?
Ah well. Jag bara måste dela med mig av följande i alla fall, som de Blocketslavar vi är i vår familj. Följ länken ovan.
Jag har så många frågor kring den storyn...
Men - låt oss släppa det för ett tag - för att ingen annan ska behöva hamna i samma förskräckliga situation som paret Larsen-Emanuelsson i Berghem (och för er som inte orkar klicka på länken har de alltså köpt en begagnad barncykelkärra på Blocket för 2500 kronor vars nypris på rea bara är 1500 kronor. Och de är så arga att de gick till lokalpressen för att sprida sin besvikelse) så kommer här:
Kängurupappans shoppingsskola:
Lektion 1.
Betala inte 67 % mer än nypriset för en vara som är begagnad, om du inte känner att du hemskt gärna vill donera den summan till säljaren.
Lektion 2.
Om du gör en riktigt kalkonusel affär, så finns det inget tvång enligt konsumentlagstiftningen på att hänga ut sig själv i lokalpressen.
Igår kokade jag matvete för första gången i mitt liv. Idag rensade jag sik. Vad jag ska göra i morgon har jag inte riktigt bestämt ännu, men det blir att välja mellan att ugnssteka färsk kyckling eller göra köttfärsfyllda spenatenchilladas.
Så ser vår vardagsmat ut i vår familj. Numera. Det brukade vara köttfärssås och spaghetti, nån gryta, halvprefab kycklingtjohej, halvfabrikatsfiskgratäng, korv Stroganoff. Om och om igen. Men sedan kom ljuset till oss. Vi började med matkasse hem till dörren. Varje måndag får vi en kasse färdighandlad mat hem till dörren. Och ett receptblad som tvingar oss till variation.
Det är gott. Det är smidigt. Och det är faktiskt rätt kul också. För mig som är hemma med barnen och därmed också den som lagar och planerar maten är det en gåva. Jag slipper hamna i den där sena eftermiddagens panik när man desperat drar ut varje frysfack för att se efter om det ändå inte finns något man kan svänga ihop - och kalla för middag. Panikstunder som alltför ofta slutar hos vår vän pizzabagaren. Han som delar ut klubbor till barnen. Den jäveln!
Men inte längre. Nu har vi matkasse. Vi äter dinkelröror och baljväxter så att min uppväxt i kollektivhus framstår som rena skräpmatslägret. Skitnyttigt. Och frun får briljera med sjukt kreativa matlådor bland falukorvarna i lunchrummet på jobbet.
Och det bästa av allt. Jag undrar om det inte - trots att det är svindyrt! - är på gränsen till ekonomiskt också. I alla fall om man är en rutten konsument som jag. Som är dålig på att skriva listor och som när jag väl har med mig en inköpslista lik förbannat smyger ner massa add-ons i korgen. Som kan behövas... Därför slängde vi också minst en utgången crème fraiche-burk i veckan. För att inte tala om alla tomater jag köpt "för säkerhets skull". Listan kan göras rätt lång är jag rädd.
Men nu är det ordning på torpet igen. Igår kom kassen tillbaka efter sommaruppehållet. Det känns som om livet är i ordning igen.
Hmm, man kanske skulle ringa polisen i Söderort redan nu... Ollebäbisen fick husera solokvist ett litet tag i barnrummet. Och när jag gick in för att se vad som skedde möttes jag av denna lilla instalation. Två polishelikoptrar prydligt nertjoffade i en soptunna.
Bäbisen klappade glatt i händerna och såg mycket nöjd ut. Vart ska detta sluta? Är det kanske dags att ta ett litet snack om lag och rätt med kidsen redan nu? Hur ska jag göra som förälder i denna prekära situation? Kanske bäst att surfa in på Familjeliv och söka mig ett svar...
Kängurupojken bor med sin mamma och pappa, en lillebror och katten Mollgan. Det är lite svårt att säga hur gammal han är eftersom han hade det lite krångligt i början och föddes redan i vecka 28 för snart två och ett halvt år sedan. Dessutom har han fått en lillebror. Han tycker det är rätt tufft. Hans föräldrar tycker det är rätt läskigt. Men kul.
Katten Mollgan är 8 år och tycker väl egentligen att han hade det mycket bättre innan barnen kom.
Kängurupojkens pappa är väl i runda slängar 30 år äldre än pojken och kängurupojkens mamma tycker ibland att den åldersskillnaden borde märkas mer. Att det är skillnad på att ha barnasinnet kvar och på att bete sig som en barnunge eller nåt.
