Jag kommer så väl ihåg scenariot när jag var liten. Det spelade ingen roll om det var skolavslutning, konfirmation eller nyårsafton - mormor och mamma grät alltid. Och framför allt under tonåren tyckte jag att det var sååååå pinsamt. Vad fanns det att gråta för bara för att det var sommarlov?
I torsdags kände jag mormors leende från himlen. Mina döttrar hade sin skolavslutning och kvittrade glatt hela vägen till skolan. Och plötsligt i bilen tog den tag i mig, den där krypande känslan av sentimentalitet, där kärlek och glädje blandas med 5 kilo sentimentalitet. Och när kören sjöng på skolgården "Den blomstertid nu kommer... " då var jag med i klubben...
Vilken tur att mina döttrar än så länge tar det med humor och skrattar när de ser mig. Men 9-åringen undrade ändå "Men mamma, varför gråter du? Det är ju sommarlov!" Tyst svarade jag i mina tankar "Ja, älskling, det har jag också alltid undrat när jag var barn..." En dag kommer det att vara deras tur och jag hoppas att de då tycker som jag att det är rätt skönt att låta sig gripas av sina känslor när vi annars stänger av så ofta.
Jag önskar dig en inspirerande vecka med mycket energi och hoppas du kommer att fortsätta läsa mina tankar som från och med denna vecka kommer att ändra sitt format. Bloggen kommer att bli krönika 1-2 gånger per vecka.
Två nya söta sommarklänningar hänger snyggt på sina galgar hos oss i hallen. Oj, vad tjejerna har längtat efter att få använda dem. Nya skor gör outfitten perfekt för årets skolavslutning imorgon. Och som varje år är jag plötsligt 10 år igen, känner känslan av förväntan och den oändliga ledigheten i kroppen. Ända skillnaden till min skoltid är att vi från första klass spänt väntade på våra betyg den där sista dagen på skolåret. För min del kändes det jättebra att på något sätt får ett bevis för allt arbete jag hade lagt ner. Det kan jag sakna idag för våra barn. (Är fullt medveten om att detta kan skapa en het debatt.)
Idag tycker jag att även vi föräldrar borde få någon sorts intyg och belöning för alla fantastiska insatser vid läxläsning eller provförhör. (Intyget borde faktiskt även kunna användas i löneförhandlingar, eller?!)
Nu ser jag fram emot att få några avslappnade veckor tillsammans med mina barn utan stress och sista minuten skräckscenario "Mamma, jag glömde förbereda mig för provet imorgon. Kan du hjälpa mig?"
Ha en härlig skolavslutning och njut så länge du får vara med....
Kram, Jana
Tänk om vår biologiska klocka inte fanns och vi kvinnor skulle vara fertila hela livet. När skulle vi skaffa barn då? Om livet inte hade ett slut - hur skulle vi leva då? Skulle vi njuta mer? Varifrån fick vi vår drivkraft då? Om vi hade den där miljonen som saknas till lyckan idag... skulle vi verkligen vara lyckligare? (Ok, sista frågan kan kännas ambivalent. Jag håller med.) Jag älskar ibland att fundera över sådana frågor. Ja, tänk om...! Hur skulle livet vara då?
Jag ser så många människor som skyller hela sitt liv på sina begränsningar. "Nu kan jag inte byta karriär längre. Nu är jag för gammal." "Vi har inte råd för att resa iväg denna sommar. Det blir nog en sommar hemma." "Jag hinner inte träffa mina vänner just nu. Jag har så mycket att göra. Men vi uppdaterar varandra på Facebook...."
Alla har vi våra flaskhalsar i livet, begränsningar som är en sorts staket för våra möjligheter. Det kan handla om tid, om pengar, om vår ålder, vår barndom eller andras åsikter och förväntningar på oss. Men många flaskhalssituationer kan ge en fantastisk kreativ drivkraft om vi möter dem med öppenhet och acceptans istället för uppgivenhet och frustration.
Jag tänker gärna tillbaka på min uppväxt i Östtyskland. Vi hade verkligen inte mycket som skulle kunna betraktas som status med dagens perspektiv. Men vi var otroligt duktiga på att improvisera och hitta kreativa lösningar för problem. Min pappa var fena på provisoriska lösningar. Jag kommer ihåg när vi hade vattenskada i vårt badrum för ca. 8 år sedan. Två små barn och 3 månader utan badrum över sommaren var den opåverkbara flaskhalsen. Pappa drog sig undan en förmiddag när mina föräldrar var på besök och byggde hemligt en utomhusdusch på terrassen med hjälp av en slang, sopkvast, en hel del silvertejp och ett duschhuvud från trädgården på landet. Inom några timmar var utomhusduschen färdig och duschen i det fria blev över mer än 6 år en stående del i våra sommarupplevelser. (Vill lägga till att vi bor i en lägenhet högst upp relativt centralt i Stockholm!)
Tänk om varje dag vore längre som vi ofta önskar! Jag tror inte att vi hade mer tid över för oss själva även om varje dag hade 30 timmar. De flesta skulle lyckas med att lägga in ännu mer måsten och prioriterar bort sina egna behov. För nyckeln ligger just i det, PRIORITERINGEN.
Börja acceptera att du har den åldern du har, att din dag har 24 timmar, dina ekonomiska resurser är just som de är nu och att du ser ut som du gör. Sluta brottas med dessa förutsättningar.
Jag önskar dig att din sommar trots alla begränsningar bjuder på en bra balans mellan vill och måste. Och framför allt önskar jag dig att du kan använda livets flaskhalsar oftare som en tillgång och drivkraft och inte som en propp för dina drömmar. Tänk så här: "Just för ATT min tid är begränsad, har jag ingen tid att förlora. Jag vill kämpa för en sysselsättning som jag trivs med, vill börja utbildningen jag alltid har drömt om eller börja spara för resan jag gärna vill göra."
En varm kram och lycka till, Jana
I söndags föreläste jag på Stora Mammabikten i Stockholm och hade (utöver en hes och förkyld röst) en riktigt härlig eftermiddag tillsammans med ca. 500 mammor. Eftersom evenemanget sammanföll med årets Mors Dag så diskuterades på och nedanför scenen ivrigt den stora frågan "Hur blev du uppvaktad?"
Mycket besvikelse över bristande fantasi eller för lite uppmärksamhet uttrycktes. Själv blev jag frågad av min man kvällen innan Mors Dag "Hur vill du ha DIN dag?". Klart att jag också tänkte först "Hur svårt kan det vara att själv komma på en liten blomsterbukett och en varm kram från hela familjen?" Mer förväntar jag mig inte eftersom dagen i sig inte är så viktig för mig. Men sedan funderade jag en stund. Om någon frågade mig i 6-års åldern kvällen innan min födelsedag "Du Jana, hur vill du ha din födelsedag imorgon?" Inte hade jag blivit sur utan sannolikt känt mig glad över att någon var intresserad. varför är det alltså så svårt idag? Kan det vara så att vi bjuder oss själva på överraskningar alldeles för sällan, glömmer bort våra egna behov i den dagliga stressen så att högtider som Alla Hjärtans Dag eller Mors Dag har blivit som en uppblåst revansch där själen skriker "Men , hallå, nu är det faktiskt min tur!"? Jag tror på rak kommunikation och tydlighet. Säg nästa gång till i förväg att du önskar dig att bli överraskad med något som du blir glad över på Mors Dag eller din egen födelsedag. Be om helt enkelt. Hur svårt kan det vara??? Vi kunde det ju någon gång!
Min äldsta dotter kom just ikväll och förklarade tydligt för oss hur hon tänkte sig sin skolavslutning nästa vecka med tjejmiddag och övernattningskalas - YIPPIE! Tack älskling att du påminner mig om hur vi vuxna ibland krånglar till livet!
Ha en toppen vecka!
Många av mina klienter kommer till mig och berättar om sina svårigheter att säga NEJ till andra och att sätta gränser. Men det är slående hur sällan jag möter människor som vill bli bättre på att säga JA.
Jag själv upptäckte i alla fall förra veckan med förskräckelse hur maj-stressen har påverkat min personliga livslust och upptäckarglädje. Plötsligt var jag den jag aldrig ville vara - tråkig, fyrkantig och NEJ-sägande hela tiden. "Kan vi spela ett spel i kväll?" "Nej, men kanske imorgon." "Mamma, kan du läsa saga ikväll?" "Ja, men bara 10 minuter...!"
Efter några dagar tröttnade jag på mig själv och tog mig själv i kragen. Var det så här jag ville ha det? I lördags hade jag ett allvarligt möte med VDn i mitt liv (mig själv!) och gav mig själv ett löfte. Jag ska först fundera över varje fråga och försöka ge den en chans till ett JA (inspirerat av filmen "Yes, men").
Sagt och gjort. Resultatet blev årets första iskalla dopp i lördags vid Lappisstranden, att spela boll i evigheter efter middagen och i lördags kväll en härlig hundpromenad kl. 23.00 med min äldsta dotter. I ärlighetens namn hade jag nog försökt komma undan alla dessa förfrågningar om jag inte hade lovat mig själv... Men jag ångrade inte en sekund. Jag skrattade som jag jag inte har gjort de senaste veckorna när schemat bara rullade på. Och jag kände mig levande igen.
Säg YES lite oftare och ge varje dag en fair chans till att bli en bra dag! Och glöm inte att andas innan du svara på en fråga - så vinner du tid att känna efter.
Jag hade nog aldrig trott att jag skulle blogga om kungahuset, men idag kan jag inte låta bli. Jag läste om den uppblåsta diskussionen idag som har kommit igång pga. kronprinsessans önskan att bli ledd av sin far när hon skrider mot altaret.
Själv valde jag detsamma för 14 år sedan utan en djupare tanke eller känsla att bli såld av min far eller att jag skulle vara mindre värd för det. Spännande att läsa alla åsikter från präster och politiker som om och om igen beskriver den omoderna symboliken i akten och värdet svenska kyrkan står för.
Det låter ju jättefint på pappret. Men det jag har svårt för är just det återkommande begreppet "symbolisk handling". Att bli ledd av sin far är ju bara en yta dvs. en yttre handling. Vi har ingen aning om drivkraften bakom handlingar. Och jag undrar för mig själv. Vad är viktigast - yttre symboler eller det inre förhållningssättet? Kvinnor kan till synes gå fram till altaret med sin blivande make och känner sig ändå mindervärdiga, har svårt att stå på sig och inte tro på sig själva. Men det verkar vara det oviktigt i sammanhanget. Huvudsaken är att den yttre bilden ska stämma. (Kan inte låta bli att påminnas om min uppväxt i Östtyskland där yttre symboler var allt för att hålla en bra fasad!)
Kronprinsessan har i mina ögon under åren väl bevisat att hon är en modern kvinna med egen vilja och en självklar förankring av jämställdhetstankar. Om hon alltså önskar att gå fram med sin far så kan jag bara önska att hon får sin vilja igenom. Låt människor fritt bestämma över sina liv utan en massa tolkningar av symboler. Det är inte vad vi väljer som är viktigast utan VARFÖR.... Och jag litar på Victoria att hon har sina högst personliga skäl för sitt val. LYCKA TILL!
Jag har precis kommit hem från en härligt inspirerande kväll med mitt tjejnätverk. Efter en lyckad föreläsning för 450 (mest) kvinnor igår kväll i Göteborg kändes det lyxigt att bara få vara, hänga i soffan och reflektera över livet omgiven av kloka kvinnor med båda fötter på jorden. Nackdelen kan ibland vara att alla i nätverket jobbar i samma bransch. Det blir mycket allvar och tunga coachande och utmanande frågor. Så var det även idag. Plötsligt var frågan på bordet: "Vad är meningen med ditt liv? What's the point med det du gör och varför?"
Jag erkänner att jag just idag inte riktigt var i form för djupa reflektioner. Men det slog mig samtidigt att det kanske inte är så viktigt att alltid ha eller sikta på svar på sådana frågor. Om jag bara har en riktning för närmaste året så är jag nöjd. Om jag kan besvara vad som är viktigt för mig just nu så är det mycket lättare att fatta beslut. Känns dessutom alldeles för stort för mig att våga göra en affärsplan för hela mitt liv. Nej, ett steg i taget är min devis. Resten får jag lita på livet och mina drömmar.
Och just denna vecka är min prioritering att bland möten och kursdagar hinna med att titta mellan blommande körsbärsgrenar upp till himlen och memorera denna vackra bild.
Länge har jag velat se Pelle Sandstrak i "Mr. Tourette och jag" och aldrig blev det av.... tills tisdags i förra veckan. Visst har jag träffat människor med Tourettes syndrom förut men aldrig verkligen närmat mig deras värld på riktigt. Pelle förändrade under tre timmar hela min syn och ödmjukhet inför begreppet"normalitet". Precis så började föreställningen: "Vad f...n är vanligt?" undrade en upphetsad och hyperengagerad Pelle Sandstrak.
Under kvällens gång bjöd han på en livlig och mycket konkret beskrivning av diagnosens hela spektrum. Att sorg och glädje kan ligger nära varandra är han ett levande bevis för. Jag skrattade och torkade tårar, livet i 250 kmh varje sekund.
En eloge till dig, Pelle, för en fantastisk upplevelse som har berikat mig enormt - ... inte minst din kommentar om att många av oss går runt varje dag med en liten "Tourette light" version. Själv har jag t.ex. en hang-up på tuggljud. Att höra någon tugga på ett äpple direkt bredvid mig spänner min toleransbåge till max. Som sagt: "Vad f...n är vanligt?"
Ha en bra och förhoppningsvis ovanlig vecka!
Kram, Jana
... och så var det dags igen för årets njutnings-hetsjakt. Träden slår ut och vitsipporna täcker stora markytor. För många föräldrar och familjer ett tydligt tecken på att sakta men säkert förberedas för klasspicknick, våravslutningar och uppvisningar av barnens alla aktiviteter, årets första grillning med grannarna, fixandet av trädgård och altan etc. ... För nu ska det njutas!!! Samtidigt som alla andra arbetsprojekt pågår för fullt och konjunkturen börjar återhämta sig, så vill vi inte missa att maximalt njuta av solens första varma strålar och den där speciella ljusgröna färgen som träden bara har i några få veckor innan nyansen skiftar till mörkgrön.
Allt ska ske nu - men hur njuter man egentligen på bästa sätt? Går det att konservera och komprimera njutning? En kvinna i Kalmar berättade för mig efter en föreläsning häromdagen hur stressad hon är varje år i sin rädsla att kanske inte ha njutit tillräckligt när sommaren tar slut. Jag tror att många kan känna igen sig i denna upplevelse. Men om vi använder denna rädsla som en konstruktiv drivkraft för att våga sätta gränser och fokusera på det vi verkligen vill göra (t.ex. att stänga ögonen en stund och lyssna på fåglarnas vackra sång) istället för att skapa den perfekta trädgården, så kanske våren 2010 går lite saktare trots fylld agenda. Lycka till!
För några dagar sedan fick jag i min mejlbox en fråga av en förtvivlad mamma som kände så dåligt samvete för att hon inte kunde njuta på riktigt av sin mammaledighet. Hon längtade tillbaka till en vuxen vardag och anklagade sig själv för att inte vara en bättre mamma som ville vara med sin bebis. Hon är långt ifrån ensam med denna känsla. Men det intressanta är att jag aldrig får en liknande fråga av tonårsföräldrar, dvs. förundran och dåligt samvete över att inte mer kunna njuta av tonårsperioden.
På något sätt har vi lyckats skapa en glamourös aura runt allt som har med spädbarnstiden att göra. Kommentarer som "Njut bara!" är enbart reserverade för denna tid under barnets uppväxt. Det finns ingen som säger till mig när jag pratar om min 12 - åring "Jana, njut bara!" Nej, då heter det "Vänta bara!". Och det är klart att sådana underförstådda förhållningssätt omedvetet påverkar oss. Tonårstiden är jobbig, det är bara att ställa in sig på det. Och bebistiden ska vara underbar och lycklig. Avviker den individuella upplevelsen från denna förväntan så känns det fel.
Själv gick jag in i fällan häromdagen. För ett tag sedan pratade vi med goda vänner i England. Frågan kom efter våra barn. Vi berättade att minstingen (2 år) just nu befinner sig i en tillväxtperiod för viljan med allt vad det innebär. Ett kort skratt och en förstående kommentar "Oh, yes, the terrible two! I remember..." signalerade direkt förståelse. Och hur mycket jag än försöker förtränga denna tanke så poppar den ändå upp då och då när dottern ligger med sitt tionde utbrott denna dag och skriker. Ja, just det, the terrible two! Det känns som att en enda kort kommentar har definerat hela hennes tvåårsperiod som ett enda jobbigt avsnitt. Jag ska skapa ett nytt mantra för att komma ur denna tankebana. Hur vore det med "The developing two!"??? Ja, det låter mycket mer konstruktivt...
För några veckor sedan kom min 12-åring hem med ett lånat paket med en hel säsongs "Desperate Housewives" avsnitt. "Hjälp!" tänkte jag. Inte ska hon titta på sånt. Samma kväll satt vi och jag lyssnade på henne. Alla tjejer i klassen är tydligen uppdaterade i serien och pratar om det varje dag. "Ok, jag förstår." Och filmerna är roliga och spännande. "Ok, jag förstår inte!" Plötsligt tittar hon på mig och konstaterar. "Men mamma, du har en åsikt om något som du inte ens har sett." Och det var ju sant.
Då tänkte jag på min kära moster Helga som en gång för länge länge sedan sade till mig under tonåren: Jana, när jag är gammal så vill jag vara en människa som sitter på en parkbänk och tittar på barnen utan att tänka "På min tid var allting bättre!". Utifrån denna vision har hon bestämt sig för att varje år i sitt liv prova nya saker som hon aldrig provat förut. För två år sedan (då 68 år!) började hon snorkla!!!
Om jag vill hänga med mina barn med respekt och förståelse behöver jag möta dem där de är. Igår kväll var alltså min introduktionskväll i "Desperate Housewives" världen. Hur det var??? Nja, så där. Det var enkelt. Svart är svart och vit är vit. En är dum och en är det synd om... Jag förstår tjejernas begeistring för dessa enkla mönster i en värld och tid där vi vuxna ofta saknar svar på livets komplexa frågor. T.ex. Varför stressar vi som vi gör och jobbar 150% samtidigt som vi säger att våra barn är det viktigaste vi har? Någon som har ett enkelt svar? Varför bokar vi fina resor när våra barn till slut berättar mest om hur kul det var när vi hade strömavbrott och spelade spel hela kvällen med stearinljus på? Kan vara svårt att förstå.
Att titta med min nära nog tonårsdotter på mitt första avsnitt i DHW-serien blev en AHA-upplevelse på många sätt. Plötsligt var jag sådär 14 år gammal igen, sittande alla tisdagskvällar i Östtyskland för att inte missa ett enda avsnitt av Dallas på Västtyska TV-kanalen. Var nivån högre? Knappast. Men roligt hade vi för att vi inte grubblade hela tiden över om det var meningsfullt eller ej.
Lämnade soffan igår med en känsla av glädje över att min dotter vill se filmen med mig, vill skratta med mig och diskutera rollfigurerna. Ska nog påminna mig själv lite oftare att "På min tid var inte allting bättre!"
Först vill jag be om ursäkt för att jag inte hunnit blogga denna vecka så mycket som jag ville. Känns löjligt att skylla på askmolnet men det har faktiskt varit en hel del extra utmaningar för att klara av veckoschemat och alla resor. Jag hoppas att läget är mer stabilt nu. Men inget ont som inte för ngt. gott med sig.... jag har haft gott om tid i bilen eller på tåg att tänka och reflektera.
Framför allt vill jag dela med mig en tanke som har frustrerat mig senaste dagarna. En mycket nära vän har för första gången i sitt liv blivit riktigt riktigt kär. 25 år gammal berättar hon om sina känslor och ögonen lyser som det bara gör hos nyförälskade människor. Men hennes kärlek är inte den typen kärlek som passar in i familjens normer. Hon har blivit kär i en kvinna. Jag blev och är så himla glad för hennes skull efter några vilsna år i olika relationer.
"När ska jag berätta för mina föräldrar?" frågade hon mig häromdagen. Vet inte om det var min personliga öppenhet för frågan eller min typiskt tyska inställning att lägga korten rakt på bordet.. I alla fall svarade jag: "Men gör det nu! Det är väl det bästa så du slipper smyga." Sagt och gjort - hennes föräldrar reagerade på ett sätt jag aldrig skulle ha kunnat föreställa mig. Ordagrant (per sms) är hon plötsligt inte längre samma person och dotter och föräldrarna kommer aldrig att acceptera hennes val... Vi skriver år 2010!!!! Och fortfarande (och för mig ofattbart) finns vuxna människor som smutskastar homosexualitet och verkar ha svaret på livets normer i dagens samhälle.
Hur var det nu med orden "Föräldrars kärlek till sina barn är förutsättningslös".... Är den verkligen det alltid?
Önskar er alla en riktigt härlig helg!
... är ett gammalt ordspråk i Tyskland. Och verkligen så sant, har jag upptäckt denna vecka. Nej, jag är definitivt ingen morgonmänniska. Men hund och små barn kan ändra på det mesta. Nu är jag ute med vår lilla Jack Russel kl. 6.00 varje morgon. Och jag älskar denna timme som jag har för mig själv. Jag erkänner att det krävs lite vilja att kliva ur sängen. Jag brukar först ha en liten diskussion med min väckarklocka och flyttar fram väcktiden två gånger 5 minuter. Men sedan är det bara upp och hoppa in i träningskläderna. En rask promenad med en glad hund får mig att komma igång ordentligt. Efteråt min morgonkopp kaffe och jag är redo för dagen. Om med eller utan hund, prova att unna dig en dos morgontystnad. Varma hälsningar, Jana
Hålla en kurs i Göteborg var planeringen för idag. Skulle ha flugit bekvämt igår kväll för att vara utvilad inför kursen. Men så kom samtalet igår vid lunch: "Du, Jana, det går inte att flyga pga av vulkanutbrottet på Island." "Du måste skämta!" svarade jag bara och skrattade när jag pratade med uppdragsgivaren. Sådant kan vill inte hända här???? Men så blev det! Det overkliga var sant och förorsakade någorlunda spontankaos i vår familj. De äldsta barnen och hunden fick snabbt lämnas över till goda vänner för övernattning. Den yngsta fick följa med oss och så bilade min man och jag ner till Göteborg.
Det blev inte mycket sömn inatt men en hel del funderingar över allt vi tar för givit i vår tekniskt styrda vardag utan marginaler. Det är klart att tåg ska gå i tid, att flygplan ska landa enligt tidtabell och att en bokad taxi ska komma på minuten. Plötsligt rubbas allt för att naturens krafter ställer allt på sin spets.
Naturligtvis hoppas jag innerligt att vi snart kan återgå till normaliteten i lufttrafiken (inte minst för att jag själv ska flyga nästa vecka) men läxan var ändå nyttig. Att bli påmind om vår egen sårbarhet inför naturens krafter. En annan positiv sidoeffekt: Främmande människor på hotellet i Göteborg började prata med varandra. Plötsligt hade vi något mer än bara vädret att konversera om i hissen på väg till frukosten.
Jag önskar er en underbar solig helg!
Samspelet mellan terapeut och klient är en spännande dans och i vissa stunder en nästan magisk förbindelse. Idag fick jag chansen att bevittna mitt eget yrke utifrån, som åskådare. Jag satt som fastklistrat när Unga Klara hade bjudit in till en 30 min teaterpjäs på Kulturhuset som i en enkel dialog speglade vanliga uppfattningar om barn som avviker från våra normer, som är argare än andra, har svårt att anpassa sig, kan inte vara smidiga och kanske tom. väcker tankar hos sina föräldrar om det var det barnet vi önskade oss....
En tänkvärd dialog om förbjudna tankar, erkännanden, vuxnas brister och begränsningar.
Tack, Suzanne Osten, för en mycket inspirerande och givande eftermiddag. Jag hoppas att många föräldrar, skol- och förskolepersonal kommer att kunna delta i detta så viktiga projekt.
Om ni vill veta mer - här kommer lite fakta:
av Ann-Sofie Bárány, regi Suzanne Osten
Medverkande: Inga Landgré och Gustav Deinoff
Repetitionerna för Unga Klaras nästa pilotprojekt Konsultationen har påbörjats. Konsultationen är en del av Unga Klaras Uppfostransprojekt som kommer pågå de närmaste tre åren.
Konsultationen är 30 minuter teater med efterföljande seminarier/samtal med Suzanne Osten. Där vi öppnar upp och delar med oss av vårt undersökande arbete kring temat uppfostran.
Hur förstår man ett barn som uttrycker sitt lidande genom att åsamka andra lidande? En ung psykoanalytiker reser utomlands och söker hjälp hos en äldre psykoanalytiker. En resa med både hopp och förtvivlan. En psykoanalytikers rop på hjälp då hans 6-åriga patient har en så svart världsbild att han helt enkelt inte orkar bära den. Är det faktiskt svårare att möta ett barn än att möta en vuxen?
Konsultationen är ett undersökande arbete och riktar sig främst till grupper som är yrkesverksamma i arbetet med barn: förskola, skola, omsorg, psykiatri etc. Och säljs endast som gruppbokningar via stina {at} ungaklara(.)se var mailNode = document.getElementById('emob-fgvan@hatnxynen.fr-84'); var linkNode = document.createElement('a'); linkNode.setAttribute('href', "mailto:%73%74%69%6E%61%40%75%6E%67%61%6B%6C%61%72%61%2E%73%65"); tNode = document.createTextNode("stina {at} ungaklara(.)se"); linkNode.appendChild(tNode); linkNode.setAttribute('id', "emob-fgvan@hatnxynen.fr-84"); mailNode.parentNode.replaceChild(linkNode, mailNode);
Unga Klara erbjuder medlemmarna i Unga Klaras vänner att köpa biljetter till ”premiären” den 17 april kl. och den 19 april kl. OBS! endast 30 platser, först till kvarn. Biljetterna kostar 100 kr. För biljetter maila till info {at} ungaklara(.)se
var mailNode = document.getElementById('emob-vasb@hatnxynen.fr-19');
var linkNode = document.createElement('a');
linkNode.setAttribute('href', "mailto:%69%6E%66%6F%40%75%6E%67%61%6B%6C%61%72%61%2E%73%65");
tNode = document.createTextNode("info {at} ungaklara(.)se");
linkNode.appendChild(tNode);
linkNode.setAttribute('id', "emob-vasb@hatnxynen.fr-19");
mailNode.parentNode.replaceChild(linkNode, mailNode);
Att vara lammningsvakt blev verkligen veckans höjdpunkt på alla sätt och vis. Min man fick agera barnmorska och dra ut första lammet som kom vid midnatt. Och tidigt på morgonen kom även vår älskade "Gullviva" igång och fick sin kalv med hjälp av duktig personal från gården.
Som vår dotter Victoria uttryckte det vid frukostbordet morgonen därpå "Mamma, det var det bästa som har hänt mig i hela mitt liv!" . Tänkte så för mig själv hur mycket vi erbjuder våra barn i form av dyra upplevelser, semestrar på exotiska platser, teater etc. ... och till slut är det naturens mirakel som sätter sina djupaste spår utan att kosta en enda krona.
Jag har lovat mig själv och er att inte använda denna blogg som reklampelare. Men vissa saker är bara så bra att jag vill lyfta idén eller inspirera till att prova själv. En sådan fantastisk verksamhet är t.ex. 4H gårdar som finns på flera ställen i Stockholmsområdet. Våra barn har under åren gått olika kurser och läger och känner sig hemma där så fort stalldörren öppnas.
Sedan några år tillbaka är vår familj även helgskötare på gården nära oss i Stora Skuggan. Att vara bonde för en dag var 6:e vecka är för oss ett sätt att byta perspektiv, känna enkelhet och att umgås med våra nästan(!) tonårsbarn på ett härligt sätt. På något sätt faller sådana dagar den självklara rollen mamma, pappa, barn. Alla behövs och är lika viktiga för att fixa dagens sysslor, dvs. allt från att mata djuren, leda ut till hagen eller fixa ponnyridning för besökande barn. Alla händer behövs och samtalen denna dag har en helt annan ton runt matbordet på gården. Om du vill se vilka aktiviteter som finns där kolla på www.storaskuggans4hgard.se.
Och ikväll väntar påsklovets höjdpunkt för barnen - att sova över på gården som lammningsvakter med madrasser och sovsäckar. 5 får, 2 getter och 2 kossor väntar sina ungar som ska födas när som helst. Gissa om vi är spända. Håll tummarna att något händer inatt. När lamm , killingar och kalvar föds, ja, då är det ingen tvekan att det är vår. Vad härligt!!!
"Mamma, idag sade jag något dumt till en kille i min klass." Så kan det låta ibland när jag sätter mig en stund vid sängkanten på kvällen hos min mellandotter innan hon somnar. Hon längtar efter att kunna bikta sina små bekymmer, misstag eller insikter.
En blick på henne och jag ser hur hon slappnar av efter berättelsen och känner lättnad över att inte behöva bära sina tankar själv. Hon har fått mig att fundera en del över fenomenet "bikt". Vad är det egentligen som gör att vi människor mår bra av att erkänna för andra? Jag tror att svaret är komplext och att det finns fler förklaringar.
En aspekt kan vara att vi ge nom att bikta kan desidentifiera oss från våra tankar som bara snurrar runt i huvudet. Vi lägger tankarna ifrån oss, hör oss själva berätta ngt. och får ett nytt perspektiv. (I svenska språket finns tom. begreppet ”att prata av sig”, dvs. att sluta hålla ett problem inom sig.) Det händer ofta att mina klienter mitt i en mening kan säga ” När jag hör mig själv säga det här så hör jag ju själv hur korkat det låter.”
En annan förklaring kan vara vår längtan efter gemenskap och tillhörighet. Om vi upplever oss själva som dåliga föräldrar så känner vi oss utanför eftersom alla andra är ju de perfekta föräldrarna. ” Det är bara jag som är en sådan dålig förälder”. Men när andra berättar om liknande erfarenheter och tillkortakommanden som jag själv upplever så väcks en känsla av samhörighet, systerskap och lättnad.
I bildspråk kan man tänka så här: En tyngd fördelad på en liten yta sätter mycket mer tryck på den lilla ytan än om du tar samma vikt och fördela den över en mycket större yta. Då är kraften och trycket per kvadratcentimeter mycket mindre. Dvs. När vi fördelar en tyngd genom igenkännande på flera axlar känns det lättare att bära.
Om du också vill lätta lite på föräldratrycket, känna igen dig och framför allt få bekräftelse för att du är världens bästa mamma bland alla lika icke-perfekta och fantastiska mammor så är du varmt varmt välkommen den 30 maj (DET ÄR MORS DAG!) på årets stora "mammabikt", en härlig dag med hög igenkänningsfaktor, god mat och skratt. Kolla in på www.4good.se och reservera dina biljetter för DU ÄR VÄRD DET!
Hoppas vi ses! Kram, Jana
P.S. Glömde en sista punkt om bikt. J ag tycker det handlar mycket om mod och ärlighet. Genom att prata med varandra, att öppna upp och söka inspiration från varandra sparar vi en massa terapikostnader. Inte alla problem kräver professionell hjälp men ärliga möten. Vi föräldrar borde prata mycket mer med varandra, borde lyssna och bekräfta varandra istället för att tävla som på "Solsidan".
Har precis kommit hem från en föreläsningskväll i Söderköping. De senaste 30 timmarna har varit ganska lik ett maratonlopp med små vätskekontroller då och då. Har genomfört 3 föreläsningar och en handledning av en arbetsgrupp, träffat en kund och däremellan försökt vara en bra mamma när jag var hemma.
Bokslutet skulle egentligen berättiga till att vara nöjd enda in i varje hudcell. Men lustigt nog upplever jag ofta ett märkligt fenomen - när jag har presterat som mest, tömt alla mina energireserver och sedan äntligen kommer hem, så blir det tomt. En inre röst mumlar något om att jag kunde ha levererat ännu bättre. Jag ställer mig frågor om jag verkligen gav det publiken förväntade sig och känner hur min inre kritiker har bokat rum inatt i mitt huvud. Varför är det ibland så svårt att bara vara nöjd, att lyssna på alla positiva kommentarer eller bara känner nöjet med att ha givit allt som fanns inom mig idag??? Stress och sömnbrist är nog optimistens värsta fiende.
Nu ska det bli säng och förhoppningsvis härliga sömntimmar för att vakna imorgon och optimistiskt ser fram emot en riktig bra påsk! Ha en glad påsk du med!!!
Kram, Jana
Ålder: 41
Familj: Man och tre döttrar, Lisa,Victoria och Leandra.
Bor: Stockholm
Gör: Kommunikationstränare och diplomerad samtalsterapeut i psykosyntes och arbetar enligt principen: Om vi hjälper barnen att utvecklas till de individer de är - till att vara sig själva - så kommer de att må mycket bättre.
