Familjen väckte mig med sång och presenter idag och dagen blev en mycket lyckad upplevelse med skratt och tårar. Tjejfrukosten var det bästa jag har gjort på länge. Gud, vad jag njöt!!! Innandess fick jag en härlig komplimang av min äldsta dotter "Mamma, du ser inte alls ut som 42. Om du frågar mig, så skulle jag tro att du bara är 41." Då känns ju livet under kontroll, eller hur....?
Och har du inte sett "Hairspray" på Chinateatern än så gör det. Jag tog med mig hela familjen ikväll till en fantastisk musikalupplevelse. Att det dessutom handlar om passion och vikten av drömmar och visioner i livet öppnade i alla fall mina känslodörrar. Jag vet jag är en hopplös "softy" när det gäller musik. "Men mamma, gråter du igen?" brukar vara en vanlik replik från mina tjejer. Men jag älskar att bli berörd. Önskar er alla en avkopplande helg!
Häromdagen skrev jag om en kvinna i Mora som valde att se sitt arbete på McDonalds som ett hobby som fyllde henne med glädje. Ikväll ringde en väninna och berättade fortfarande med skratt i rösten om ännu ett exempel av en människa som tydligen väljer glädje i vardagen...
Min väninna hade åkt tunnelbana idag mellan Slussen och Mörby Centrum och fick (utan extra kostnad!) uppleva världens roligaste underhållning på vägen. Tunnelbaneföraren hade kommenterat varje station på ett mycket personligt sätt och hälsade alla påstigande varmt välkomna. "Försiktigt nu allihoppa! För nu tänkte jag stänga dörrarna så att ni kommer hem i tid. Dååååå kör vi...!" var några av hans entusiastiska utrop. Det fenomenala var att människorna på tåget inte bara skrattade med varandra. Nej, det ofattbara var - de pratade t.o.m. med varandra. De flesta lämnade tåget med ett leende och önskade sina vilt främmande medpassagerare en trevlig kväll. Kan du tänka dig - och detta mitt i Stockholm, där vi annars är så vana vid att människor hellre vill ha en hel bänk för sig själva så att man slipper kontakt med andra.
Jag blev så glad över hennes berättelse. Sitter t.o.m. nu vid datorn och ler när jag skriver om hennes upplevelse. Hade gärna velat möta denna härliga T-baneförare. Undrar vem han är och vad som driver honom. Men det fantastiska är att han bara genom en positiv attityd och modet att sticka ut fick människor att mötas (Tänk om politiker kunde anamma mer av skrattstrategin!). Och det bästa: Ingen behövde betala - glädjen var helt gratis för alla!!! Att njuta av livet kostar ofta mindre än vi tror!
Ja, livet ska firas lite oftare med eller utan anledning... att det blir vår, att vi lever, att vi har en vän som vi kan prata med eller för att vi fyller år. Det gör nämligen jag imorgon och jag har bokat en härlig hotellfrukost med mina underbara tjejkompisar. Tänkte för mig själv förra veckan hur mycket energi vi alltid lägger ner på våra barns födelsedagar och oftast prioriterar bort våra egna bemärkelsedagar. De är ju inte så viktiga, eller hur? Men nu ska det bli en bättre balans fr.o.m. imorgon. Några kompisar undrade direkt "Fyller du jämt?" varpå jag svarade glatt "Ja, jämt 42!" Det finns väl ingen bättre födelsedag än årets att börja igen med ett vuxet barnkalas. Hoppas du känner dig inspirerad att planera din nästa "stora" dag bättre! Låt den bli precis som du vill ha den och våga vara kreativ!
Ha en riktigt härlig fredag!
Förra veckan fick jag en fråga som handlade om en pojke i 4-års åldern som hade svårt att skilja mellan fantasi och verklighet vilket leder till att föräldrarna aldrig vet när de kan lita på sitt barn. Hur hanterar man det utan att ställa barnet mot väggen.
Jag känner väl igen frågeställningen från många andra berättelser. Att kunna lita på våra barn och förmedla till dem betydelsen av ärlighet är något de flesta föräldrarna strävar efter. Eftersom det är en viktig förutsättning för att senare kunna skapa positiva relationer i livet behöver barnet successivt lära sig att förtroende bygger på ärlighet och ansvar. Men just i 4-års åldern kan det vara svårt för barnet att skilja mellan vår vuxna verklighet och sin egen "verklighet". Vissa psykologer kallar fasen mellan 4-7 år t.o.m. den första puberteten. Barnets kropp utvecklas och förändras och mjölktänder ger så småningom plats för det permanenta bettet. Men det är inte bara fysiska utvecklingssteg som kännetecknar denna fas. Barnet börjar även få kontakt med existentiella frågor.
Att barnet själv kommer att vara vuxen en dag och att älskade personer runt omkring barnet kommer att dö och försvinna är frågeställningar som kan ta mycket plats i barnets tankevärld. För att hantera sina känslor och maktlösheten inför dessa tankar så har barnet fått ett "hjälpmedel" av naturen, och det är fantasiförmågan. Tack vare fantasin kan varje barn ta till sig dessa frågor i den takt han eller hon klarar av. T.ex. kan barn berätta hur de gifter sig med lillebror eller hur farmor blir en maskros när hon är död och kommer att växa i barnets trädgård. Dessa fantasier ger tröst och kontroll under denna känsliga period.
Då är det inte konstigt att fantasin även kan ge sig uttryck ibland i andra icke-existentiella områden i barnets liv. Att det inte är barnet utan nalle som har stökat till barnets rum är en sann förklaring utifrån barnets perspektiv. Jag tycker det är viktigt att så ofta som möjligt försöka bemöta och "besöka" barnet i sin fantasivärld. (Jag kan känna att vi vuxna skulle må bra av lite mer fantasi.) Ställ frågor hur barnet kommer att bo med lillebror eller om ni kan rita farmors maskros. Låt nallen vara med och titta på när ni gemensamt städar rummet så att nallen lär sig att städa upp nästa gång.
Det gäller att avväga i vilka situationer det är viktigt för barnet att förstå vikten av ärlighet och i vilka ögonblick fantasiversionen är ok. T.ex. tycker jag att ni kan förklara för barnet vilka konsekvenser det har för er att fixa en matsäck som sedan inte blir använd eller att det är viktigt att vara ärlig i en konfliktsituation med andra barn. I hans berättelser om fantasifigurer, låtsaskompisar eller spännande äventyr däremot kan det vara viktigt att möta honom där han är, i hans verklighet.
Jag hoppas att det hjälper lite som inspiration. Jag önskar er varmt lycka till!
Jag vet inte när det började... men jag bestämde mig för länge sedan att medvetet minst en gång om dagen ge en komplimang till någon jag inte känner. Och ni anar inte hur mycket glädje denna lilla målsättningen ger mig.
Ett sådant härligt möte blev det även i lördags när vi åkte hem från Sälen. Klockan 20.30 körde vi genom Mora. Barnen var trötta och lite hungriga i baksätet. Det blev en snabb Mc Drive visit för att komma hem innan midnatt. Trots vår långa ostrukturerade beställning slogs vi direkt av den vänliga rösten som mötte oss i högtalaren vid infarten. När vi äntligen fick träffa "rösten" så mötte vi en ung kvinna som bara strålade av livsglädje. Efter en lång dag och många önskemål av ivriga vasaloppsåkare fick vi fortfarande en känsla av att vi var hennes första kund denna dag. (Tyvärr minns jag inte hennes namn.)
Jag bara sade till henne "Vet du, din glädje smittar av sig. Ditt sätt att ta emot vår beställning gjorde att vi alla i bilen blev riktigt glada. TACK!"
Hon hade nästan tårar i ögonen och ville bjuda oss på kaffe. "Ni gjorde min kväll, Tack!" var det hon sade. Men framför allt fascinerades jag av hennes kommentar: "När jag åker till jobbet så känner jag inte att det är mitt jobb. Det känns mer som ett hobby att möta olika människor!" Jag undrade för mig själv i det tysta hur många som skulle förvänta sig ett sådant svar av en person som tar emot beställningar på Mc Drive en lördag kväll. Energin fanns kvar ända fram till Stockholm. Ett möte som inte kostade mer än en liten stund uppskattning för livets överraskningar.
Prova själv redan idag. Spelar ingen roll om det är busschauffören, ICA-kassörskan eller den som sitter i receptionen i ditt företag - bara säg något positivt, ett uppskattande ord eller använd en annan formulering än den vanliga frasen när du tackar för något. Du kommer att vara överraskat hur mycket du får tillbaka av ett sådant möte. Denna lilla lek är min egen "Red Bull" för själen när jag behöver ladda upp för en lång och tuff dag. Ha en riktigt härlig tisdag!
Jag blev så glad när jag läste era kommentarer till förra veckans inlägg "Men det går ju inte" - tack Ninni och alla andra. Härligt att få era tankar och respons.
Jag håller fullständigt med att det är en tuff situation att ensam ha ansvaret för barn till 100%. Ni mammor och pappor som axlar en sådan roll förtjäner verkligen en bragdmedalj. Men jag vill trots allt vara tydlig med att vi inte hjälper varandra genom att jämföra parrelationer med ensamstående föräldrar som själva drar lasset. Det är viktigt att tänka på att vi alltid bara ser en yta och inte har en aning om det som finns bakom. Att ha en icke-fungerande parrelation där man är ensam i tvåsamheten kan slita enormt när varje uppfostringsbeslut är en förhandlingsfråga i maktkampen "Vem som är bäst?"! Precis som jag å andra sidan har mött ensamstående föräldrar som känner en enorm lättnad i att kunna bestämma själva och har lyckats skapa ett väl fungerande skyddsnätverk för praktisk avlastning. En mamma sade till mig efter en föreläsning "Det som är bra med att vara ensamstående är att de flesta har mycket förståelse för att jag behöver hjälp. Och jag har verkligen lärt mig att be om det! För jag har bestämt mig för att inte vara offer för min ensamma föräldraroll!". Låt oss dömma mindre utifrån det vi ser och hellre nyfiket fråga och inspireras av hur andra fixar sina liv.
Och vad glad jag blev när jag läste om Marias och Agnes erfarenheter med att våga gå sin egen väg och ta hand om egna behov utan ursäkter. Att skapa en egen plats i sitt hem kan vara ett sätt att manifestera sitt självvärde. Men i det lilla kan det också vara att bara klä sig som man känner istället för att blint följa damtidningars senaste "vårtrend". Att skapa sin egen inredningsstil anpassad till personliga förutsättningar och plånbokens storlek... Att bryta mot inre konventioner som bromsar din livslust, det är det det handlar om! Lycka till och ge inte upp! Glöm inte att du är den viktigaste människan i ditt liv! Se till att du har det bra så att du orkar ge till alla andra!!!! En varm kram och trevlig helg!
P.S. Måste berätta om en sann historia från tiden när jag levde i Hamburg. I ett av Hamburgs finaste kvarter på Elbstrasse finns idag ett lila hus som många känner till. The story behind den ovanliga husfärgen är en viljstark dams dröm. En kvinna hade hela sitt liv drömt om ett lila hus. Huset hade funnits i släkten sedan länge och var ett gemensamt arv mellan henne och hennes syskon (som inte delade hennes vision). Mer än nittio år gammal hade hon lyckats med att överleva alla sina syskon. .... och då tog hon chansen att göra det "MAN" inte gör i så fina kvarter i Hamburg. Hon lät måla om huset i mörk lila (och då menar jag riktigt lila). She is my heroe, den lilla tanten som levde sin dröm till sist!
För några veckor sedan skrev jag om intressanta upptäckter inom hjärnforskningen, bland annat om hjärnans förmåga att känslomässigt "färglägga" ett minne av en händelse utifrån hur händelsen slutade. Hur vi minns något beror alltså framför allt på hur vi bedömmer slutet av upplevelsen. "Och det är nog tur det!" har jag tänkt många gånger senaste dagarna.
Just nu är hela familjen (inklusive hund) på fjällsemester i Sälen. Snön är fantastisk, boendet härligt och egentligen finns ingenting att klaga över.... utom morgonkaoset när alla ska iväg till skidbacken.
"Hittar inte min andra vante, mamma!" "Pjäxorna gör ont" "Leandra har bajsat" "Har någon varit ute med hunden redan?" "Men måste vi åka skidor idag?"...ungefär så låter det när hela familjen Söderberg ska iväg på morgonen. Och trots planering blir det tjat till slut i alla fall. När jag igår lyssnade på hela scenariot med lite distans, så slog mig plötsligt tanken vad våra barn kommer att minnas av sina sportlovsveckor om typ 20 år. Kommer de att tänka på morgonstressen med genomsvettiga föräldrar som försökte räcka till på alla håll eller är det kvällstimmarna när vi alla spelade spel och hängde i soffan med olika böcker?
Jag vill så gärna tro på forskningen och hoppas därför att våra och barnens hjärnhalvor kan hoppa över början av vissa semesterdagar och hellre minnas hur skiddagar avslutades i våffelstugor eller hemma med en varm choklad.
Asch, jag tänker strunta i minnernas väntetid. Jag vill inte vänta i åratal för att kunna glömma kaostimmarna när jag redan idag kan välja vad jag vill fokusera på i mina minnen. Och dagens glada minne är att ha sett min yngsta dotter, 2 år och 3 månader, för första gången på skidor. Vilken lycka när det gick fort i backen.
Önskar er alla en härlig sportlovsvecka!!! ...och glöm inte att satsa på en bra avslutning varje dag!
Ja vet inte, men senaste tiden har jag hört ovanstående svar så ofta att det känns viktigt att prata om det. Häromdagen frågade jag en klient efter hennes absolut största behov och drömmar just nu. Svaret kom entusiastiskt och snabbt: "Jag skulle vilja bo själv ett tag och bara bestämma över min egen lägenhet och tid som jag vill." Känner någon igen sig???? Klart vi gör! När föräldrakraven och arbetsbelastningen sätter högt tryck på oss, så längtar vi efter kontrasten - ... kanske en plats där vi inte behöver tjata om städning, behöver stämma av logistiken och behöver kompromissa hela tiden. Men detta behöver inte betyda att vi vill skiljas, flytta ut eller att vi inte tycker om våra barn. Det handlar helt enkelt om längtan efter mer balans.
Men när jag föreslog för henne att inreda ett eget rum i deras hus som en oas där hon kan dra sig tillbaka till, då kom det där förlägna leendet och orden "Nej, det kan jag inte göra. Hur ska man förklara det för barnen? Och vad ska andra tycka?" Ja, vad ska andra tycka? Jag är övertygat om att många skulle vara avundsjuka. Och barnen skulle nog fatta logiken väldigt lätt. I många familjer är det en självklarhet (i mån av plats så klart) att barn får ha sina egna rum. Man bygger extra väggar, hittar kreativa lösningar för att skärma av plats till varje barn. Men har inte vi samma behov? Och varför skulle inte barn förstå att vi vuxna också vill kunna vara ostörda ibland eller kunna ha det precis som vi vill omkring oss?
När vi människor hamnar i kris, så hittar vi lösningar för att ta oss ur det. När ett äktenskap t.ex. är nära en separation då plötsligt kan vi anstränga oss att hitta egen tid, tar promenader eller prata med varandra. Men när vi hade det hyfsat bra, då hittade vi ingen tid för det. Det bara rullade på. Förebyggande investeringar i en relation är nog inte så dumma. Att hitta sin egen plats i familjens hem kan vara en sådan förebyggande åtgärd innan du har kommit så långt att du vill flytta ut helt för att du vantrivs och inte orkar längre med alla kompromissar och krav!
Men det behöver inte handlar om fysisk space i livet, det kan även handla om rätten till egen tid, egna intressen, en egen semesterresa, till att säga NEJ till barnens önskemål för att du just nu vill dricka en kopp kaffe i lugn och ro. Tänk tillbaka till pojken/flickan du var under tonårstiden? Kommer du ihåg din lilla äventyrare då? Vart har den tagit vägen? Tänkte du då också: "Men det går ju inte? Vad ska de andra säga då?" Det tror jag inte! Plocka fram drömmaren igen och ta hand om dina behov så att du orkar ge till andra av lust och kärlek och inte av skuld, skam, dåligt samvete och rädsla hela tiden. ha en riktigt härlig helg och ta även hand om dig själv!
Du ska leva som du lär ... heter det. Och jag har alltid sagt, glöm inte att lyssna på din kropp när du sätter ribban för dina prestationer...
Idag behöver jag inte ens lyssna nogrant. Förkylningen känns i varenda cell i min kropp och hjärnans kreativa förmåga är just nu begränsad till två stora S: Säng och Sömn. Ska hålla en inspirerande kurs imorgon förmiddag och tackar redan i förväg min trogne vän "ALVEDON"!
En varm hälsning till alla er som kämpar med baciller just nu! Krya på er!
Kram, Jana
Självkänslodiskussionen har de senaste åren lyft personlig utveckling till ett självklart ämne ända in i svenska styrelserum. Arbete med mjuka värden, värdegrund och ledarskap av humankapital är idag kända områden i näringslivet. Men den centrala frågan handlar egentligen inte om självkänsla, självförtroende, självrespekt eller grundtrygghet utan om att skapa förutsättningar till ett lyckligt liv (på jobbet och privat!) - där vi trivs som huvudaktör i vårt eget liv.
Jag tror "lycka" kommer att bli vårt nya trendord framöver. Mätningar av t.ex. kundnöjdhetsindex eller personalens trivselfaktor i företag är redan idag viktiga beslutsparametrar. Själv tycker jag att det är ett mycket spännande ämne med en hel del vetenskaplig forskning bakom sig. Tänkte framöver dela med mig några av de spännande upptäckterna jag håller på att läsa om. T.ex. att man har kommit fram till att...
... vår lyckokänsla alltid har en direkt koppling till avståndet mellan din upplevelse av en situation och den förväntan du hade innan, dvs. ju mer upplevelsen av en situation överstiger din förväntan desto större dopaminpåslag får du och desto större upplevelse av glädje och lycka. Låter komplicerat? Det är det inte. Tänk dig ett scenario där du oväntat hittar en krona vid busshållplatsen på morgonen. En enda oplanerade krona kan förgylla en hel dag. Eller klassikern när du köper en dyr flaska parfym och oväntat får några gratisprover instoppade i din påse. Vad gläds vi mest över (även om vi har betalat dyrt för gratisproven...)? Klart att vi mest uppskattar proverna eftersom parfymen ju var det vi räknade med att få.
Om det nu alltså är så att avståndet mellan upplevelse och förväntan är det avgörande för vår lycka så kanske vi kan hjälpa oss själva lite oftare till en djupare tillfredsställelse genom att medvetet skruva ner våra förväntningar. Jag menar inte att vi inte ska ha en positiv förväntan, att vi inte ska se fram emot en härlig semesterresa. Nej, men jag tror att vi kan uppleva större lycka genom att inte alltid detaljplanera för mycket. Vi behöver inte kolla på Internet exakt hur hotellrummet ser ut, vad som finns att besiktiga på semesterorten etc. Ge dig själv helt enkelt lite mer utrymme för överraskningar. ... eller bidra till en annan människas lycka imorgon genom att droppa en liten krona i snön.
Efter snuttefilt-berättelsen denna vecka har jag fått några mejl med förfrågan om kontakt till förskolan jag träffade. Jag måste erkänna att det är svårt att framhäva just en förskola i Söderköping eftersom alla jag har besökt och mött är mycket engagerade i livskunskapsfrågor med yngre barn. Det är mycket inspirerande.
Men om ni är intresserade, vill göra ett studiebesök eller behöver inspiration kanske till er egen verksamhet kontakta gärna Solrosens förskola i Söderköping. Vilken verksamhet! Här står verkligen barnen i fokus med hela sin härliga personlighet! Där har jag hämtat kraft några gånger bara genom att titta på arbetssättet hur barn blir bemötta.
Idag var en sådan dag som många föräldrar känner igen. Ingenting blev som planerat. Min man och jag hade efter förra veckans maginfluensa-attack plus hantverkare hemma tänkt unna oss en "lunchbio" igen. Ohhh, vad vi såg fram emot det...
Men vår yngsta dotter tyckte inte om planen och vaknade imorse med snorig näsa och förkylning. Nej, det blev inget dagis idag trots att hon lustigt nog ändå var på bra humör. Besvikna och något trötta efter en orolig natt med två barn i sängen bestämde vi oss snabbt för ett annat alternativ. När de stora hade åkt till skolan så unnade vi oss en lyxfrukost på Grand tillsammans med minstingen. (Ja, jag erkänner att det är en fantastisk förmån som egen företagare att bestämma över sin egen tid.)
Och för att hitta några minuter av vuxensamtal vid bordet hade jag packat med mig en liten videoapparat så att dottern fick titta en stund på sitt älskade "Fåret Shaun". Hon var salig och tryckte med glädje i sig en Nutella-toast, gott gott en vanlig tisdag! Nöjda med vårt alternativ till bio satt vi och njöt av Stockholm i morgonsol med blick på Skeppsbron.
Men njutningen tog en vändning när tre äldre damer på väg ut passerade vårt bord och tittade på oss med kritisk min. En kommenterade högt och något ironiskt till sina kamrater: "Ja, så gör de idag för att hålla barnen tysta. De ska få se en film. Ja, det är verkligen annorlunda idag."
Först tänkte jag låta kommentaren passera. Men något hade etsat sig fast i mina tankegångar. Eftersom ingen hade pratat med mig, så fick min fantasi fritt spelrum till tolkning av hennes ord. Jag kan ha helt fel, men något kändes som om hon egentligen ville säga "Vi har haft det tufft och så ska ni också ha det! Varför ska det vara lättare idag när VI behövde kämpa?".
Att få ha egna behov som mamma var bara några generationer före oss en omöjlig tanke för många kvinnor. Att starta familj var en inträdesbiljett till en värld där kvinnans egna behov inte rymdes. Men nu skriver vi år 2010.
Jag tror att många skulle intyga att vi idag trots större utrymme för egna behov fortfarande kämpar med tuffa utmaningar. Men de kanske skiljer sig från våra mammors problem. Det vi behöver av våra mammor är inte nedvärdering eller ifrågasättande utan deras respekt (INTE FÖRSTÅELSE eftersom det är svårt att kräva). Respekt som tillåter nya livsval och kanske även en ny värdegrund som förälder.
Då tänkte jag på min moster Helga som en gång för länge sedan sade till mig. Vet du, Jana, när jag är gammal så vill jag vara en människa som sitter på en parkbänk och tittar på lekande barn och tänker för mig själv "Helga, på din tid var inte allting bättre!" Om vi anstränger oss att behålla ett sådant öppet sinne hela livet då kommer vi att lyckas bygga respektfulla broar till nästa föräldrageneration.
Jag hoppas att det kan stärka dig att stå upp för det som är viktigt för dig i din föräldraroll oavsett vad andra tycker och hur mycket det avviker från andra familjer. Låt ditt samvete och inte andras åsikter styra dig . Tro på dig själv, vem annars ska göra det?
Måste bara dela med mig av en härlig inspiration jag fick idag av en förskola i Söderköping. Där har man tillsammans med barnen i ålder 4-6 arbetat med olika känslor, bland annat rädsla. Alla är vi rädda ibland och för olika saker. Men själva känslan är ingenting att vara rädd för. Men när vi är rädda behöver vi skydd och tröst. Därför har man gemensamt med barnen skapat en helt underbar stor snuttefilt.
Och så här ser den ut:
Tänk dig en babyfleeceplät på 120cm*120 cm. Sedan har varje barn i gruppen fått en liten tygbit (vit linne) ca. 20*20 cm. Alla barn fick rita fritt på sin tygbit en bild kopplat till känslan rädsla. Det fanns monster, ett brinnande hus, spindlar... ni vet, allt som vi stora också är rädda för men inte vågar säga (hahaha:)). Sedan har man sytt ihop alla bitar till ett patchwork-lakan och använd som innefoder för fleecefilten.
När ett barn i gruppen är rädd för tandläkaren eller tomten, så är det bara att hämta "snuttefilten" och lägga sig under den. Oh, tänk om vi hade en sådan alla dessa dagar där vi nervöst undrar hur utvecklingssamtalet, den viktiga presentationen eller förhandlingen kommer att gå. Jag fick i alla fall en underbar inspiration och kommer att fixa en sådan till mina barn med personliga peppningsmeddelanden av familjen och respektive gudföräldrar.
Och nu önskar jag er God Natt. Ska försöka sova några timmar innan jag går upp klockan 5.00 för att titta på konståkning med mina döttrar ... galet men härligt! Ha en fin vecka!
För några dagar sedan kom vår äldsta dotter hem från skolan med läxan att undersöka var traditionen att fira Alla Hjärtans Dag kommer ifrån. Jag hade ingen aning och har i ärlighetens namn aldrig frågat heller eftersom jag har lite svårt för alla kommersiella uppvaktningsdagar. Men så kom svaret.
Ungefär i mitten av februari börjar fåglarna leta efter en partner att dela boet med. Och så småningom började pojkar och flickor anamma tanken genom att avse en speciell dag, den 14. februari, för att ta sig mod att söka efter en egen "Valentin". Sedan dess har det frågats chans i massor just denna dag....
Och när jag för en halv timme sedan gick hem genom skogen från förskolan kunde jag höra vad Lisa menade. Det kvittrar plötsligt på ett annat sätt i träden. Och mitt i kylan kunde jag tydligt ana naturens längtan efter förnyelse.
Med lite eftertanke känns det nu inte alls lika avlägset att uppvakta mina älskade på söndag!
Önskar er alla en riktig härlig helg och att någon tänker på dig på söndag!
Många kramar från Jana
Känner mig verkligen glad och inspirerad över era kommentarer som den jag fick av Sara förra veckan när jag berättade om en föreläsning där jag valde att berätta om min uppväxt;
Hej, det var modigt av dig Jana. Jag vill hedra dig för att du tog ditt mod till dig. Något som säkert begränsat dig under många år och som säkert påverkar dig även idag. Däremot tycker jag att du går för långt när du vecklar ut ditt inre som du gör främst under din föreläsning men även i denna blogg i när det gälelr denna fråga. Man kan verkligen ställa sig frågan: ”Är det främst för dig själv eller publiken som du berättar? Det får mig tyvärr att tänka på BigBrother, där de fläker ut sig i en självhävdelse som jag tycker är respektlöst. Allt för att för att få bekräftelse. Det gäller att skilja på personlig och privat. Att vara sann kan man vara i båda fallen. Vill man ”jobba” med sig själv vilket är givetvis är klokt, finns det coacher, terapeuter och psykologer att jobba antingen individuellt och/eller i grupp. Även dem ska i sin profession agera etiskt och skilja mellan personligt och privat. Jag förstår ditt resonemang att du visar ditt mod så att andra kan ta efter. Detta är förvisso en fin tanke, men det blir inget bra. Ibland brukar jag även fundera över om de sk goda föreläsarna och vissa bloggare skulle göra detta ifall de uppträdde i pseudonym och att det aldrig skulle avslöjas vem som låg bakom. Förmodligen skulle det vara ganska så tomt på scenen/skärmen. Jag tycker du är en duktig inspiratör vilket jag hoppas du fortsätter med. Mina ord till dig är att du i fortsättningen försöker skilja på personligt och privat och att du står på scenen främst för publiken i avseendet inspiration och utveckling. Tack!
Jag håller verkligen med Sara hur viktigt det är att föreläsare, författare, coacher etc. funderar flera gånger om syftet av en personlig berättelse och att berättande av personliga situationer och upplevelser alltid ska gagna publiken och inte ska ses som en egen terapiprocess. Att däremot stämpla allt berättande om personliga resor med "att veckla ut sig" och att jämföra det med Big Brother-fenomenet har jag lite svårt för. I så fall skulle alla självbiografier (som t.ex. "A child called it") vara en ren tillfredställelse av egna behov. Och det tror jag inte.
Personligen valde jag delen jag berättade ur min uppväxt för att illustrera en konkret bild av ett barns medberoende och utsatthet för publiken. Bilden skulle ge inspiration och mod att noggrannt granska den egna vänskapskretsen och att ställa sig frågan "Skulle jag våga prata med en kompis som jag upplever lever i riskzonen för alkoholmissbruk?". Därför blev jag extra glad att flera personer efteråt kom fram och berättade att de nu kände kraft att våga prata med en person de kände och som de oroade sig för när det gäller missbruk. Att titta på barnen gör det enklare att samla mod att ta upp det svåra och att "lägga sig i".
Jag har själv funderat ett antal gånger på att ge ut böcker under pseudonym, men kom sedan fram till att det inte gör någon skillnad i mina ögon. Jag står upp för det jag delar med mig ur mitt liv så länge det hjälper mottagaren. Och den enda granskningen som är viktig är mitt samvete. Därför väljer jag mitt eget namn. Och jag tror jag kan prata även för en del kollegor om jag säger att OM vi valde att berätta för att väcka uppmärksamhet eller för att få bekräftelse så skulle vi kunna berätta andra historier ur det personliga livet.
Sedan tycker jag det är viktigt att vi alla avgör vad som inspirerar oss och vad som inte motsvarar vår värdegrund. Det är inget fel på "Big brother" så länge det finns en publik (även om jag själv aldrig skulle spendera en minut av mitt liv för att se programmet). Men vi kan alltid välja att stänga av TVn eller byta kanal. Vi kan välja att lämna en föreläsning som gör oss upprörda eller helt enkelt inte läsa böcker som vi inte tror på istället för att kritisera att dessa böcker finns.
Men tack vare din fråga har jag fått än en gång bekräftelse för hur viktigt det är att vi inspiratörer finns för att inspirera andra och inte oss själva. Och jag lovar på heder och samvete att jag aldrig kommer att sluta fokusera på just detta syfte! Jag vill tack dig, Sara, för en fantastiska fråga.
Önskar er alla en fin dag!
Fick en fråga förra veckan som jag gärna vill besvara då jag tror att många känner igen sig i situationen.
Hej Jana! Jag har en fråga angående.. Säg tjat. Har en 4-åring, världens goaste kille men på sistone har vi mer eller mindre fastnat i en tråkigt tjatmantra som kan låta "snälla, lyssna på mig!", "kom igen, lyssna då!" eller ännu värre "varför lyssnar du inte?" Det känns inte bra men vad säger man när han för femtioelfte gången jagar sin lillasyster och varje gång slutar det med att hon snubblar? Jag vill inte att han ska tro att han INTE lyssnar. Han gör det men glömmer säkert bort det lika fort. Men vissa saker, funkar bara inte att göra... Som att jaga sin syster. Vad skulle du säga eller göra? Tacksam för tips!
Tjat, tjat, tjat - visst kan man känna sig trött ibland med allt tjatande som ger mer eller mindre effekt. Men oavsett hur tröttsamt det är så tror jag att ett visst mått av tjatande ingår i kontraktet som vi omedvetet skriver under när vi blir föräldrar. Naturligtvis bara till en viss gräns. Finns ingen effekt, så behöver vi ändra riktning. Följande tankar kanske kan ge inspiration att möta situationen med nya ögon:
* Försök att ha ett samtal med din son vid ett tillfälle när han inte är upphetsad och springer runt. När adrenalinnivån i kroppen är hög så är hjärnans mottagande för information väldigt begränsad. (...ungefär som när vi är riktigt arga och skulle läsa en tidningstext. Då är det svårt att ta in informationen.) Berätta tydligt för honom varför du inte vill att han ska jaga sin syster och ge positiva förslag på hur han annars kan leka med henne.
*Glöm inte att utforska och fråga honom vad han tycker är så kul när han jagar henne för att gemensamt komma på idéer vad han kunde göra istället utan att göra henne illa. Dvs. om han tycker det är kul att röra på sig och springa så är byggande med LEGO inget bra alternativ som tillfredställer hans behov i situationen. Du kan även fråga rakt ut om lekens syfte är att få henne att snubbla för att känna sig stor eller snabb. Ofta fastnar vi enbart i berättande och glömma bort att fråga barnen om deras behov och varför de agerar som de gör. Hennes underlägsenhet kanske ge honom en upplevelse av att han är stor utan att han menar det elakt. I så fall kanske han kan hjälpa henne i lekar och ändå uppleva samma känsla av att vara stor. Samla gärna gemensamt idéer för alternativ.
* När ni kommer fram till ett annat alternativ än jagande var redan i förväg tydlig med vilka konsekvenser det blir om han inte håller sig till er överenskommelse. Det kan mycket väl hända att han några gånger till glömma bort det ni har pratat om. Då behöver han en påminnelse och en konkret handlingsplan som han vet om i förväg. En konsekvens kan vara:"När du jagar henne nästa gång så kommer jag att bromsa dig och sätta dig i ditt rum en stund så att du kan fundera i lugn och ro över vad du och jag bestämde. Sedan kan vi börja om."
* Det är också viktigt att berätta varför det är viktigt för dig att han lyssnar på dig. T.ex. kan du säga att det är viktigt för dig att du kan lita på honom precis som han ska kunna lita på dig eller att det är viktigt med hänsyn. Du väljer ett behov som han förstår utifrån hans mognad.
* En annan tanke slog mig när jag läste dina rader. Tjat upplevs ofta när vi använder samma ord om och om igen. Men precis som vi tröttnar på våra ord så tröttnar även barnens hjärna på ord som vi repeterar hela tiden. Försök att variera dina formuleringar. T.ex. istället för att "lyssna på mig" kan du tydligt ge en order "Nu vill jag att du stannar."
* Eftersom vår hjärna enbart kan bearbeta positiva budskap är det viktigt att berätta för honom vad han ska göra istället för att fastna i "Jag vill INTE att du ...." Det är ungefär som om jag bad dig att stänga ögonen och INTE tänka på en blå färg. Det är svårt. Ett "Gå inte på gatan" kan ersättas med "Vänta och stanna tills jag kommer."
Jag hoppas att du fick några tips som kan hjälpa dig i situationen. Men jag är övertygat om att ni kommer att hitta en bättre dialog när ni byter till en annan kommunikation. Varmt lycka till!
I fredags läste jag en kommentar till torsdagens blogginlägg som kommer från en Anders. Han skriver så här: "Du ser ut som en riktig MILF!" (mother I`d like to fuck). Först blev jag ställd och tänkte ignorera kommentaren. Men sedan reflekterade jag över hans ord.
Alla har vi behov av närhet och bekräftelse, av kärlek och äventyr. Att tillgodose dessa behov ligger i människans natur. Att hitta någon som vill dela våra önskemål är en stor utmaning och kräver mod, mod att visa sin sårbarhet och sina ärliga känslor. Jag undrar hur många kvinnor som skulle nappa på en sådan nedvärderande kommentar? I alla fall i min värld känner jag ingen kvinna som skulle vilja vara "a mother HE´d like to fuck" utan snarare en "kvinna han vill älska". Kvinnor enbart reducerade till sexobjekt eller könsorgan är i mina ögon en fullständigt oacceptabel syn!
Tittar vi lite närmare så är det kanske mest rädsla inför ett verkligt möte som gör att killar som Anders hellre flyr in i förkortningar och i ett annat språk. Det är på avstånd, speglar makt och man behåller kontroll. Kanske är det dags att våga prova nya vägar för att få det som du längtar efter, Anders. Vad sägs om "Du är fin - jag skulle vilja lära känna dig." när du nästa gång attraheras av en kvinna? Jag önskar dig lycka till, Anders!
Hälsningar, Jana
När jag var liten så älskade jag att lyssna på mormors berättelser om hur det var att leva i Tyskland under andra världskriget. Jag fascinerades över tanken att även i de mest absurda situationerna kan infinna sig en sorts vardag där mat ska lagas, barn ska tröstas och även skratt finns med. Jag minns att jag ofta undrade hur de klarade livet. Hur kunde man lägga sig på kvällen med känslan att när som helst vakna till bombalarm och att behöva springa ner i källaren. Hur tänkte man? Mormor brukade alltid svara: "Jana, vi tänkte inte så mycket, vi tog bara varje dag som den kom!"
I natt sov jag bara ca. 3 timmar. Vår yngsta dotter fick en släng av maginfluensa och kräktes hela natten. Vid 3-tiden funderade jag på hur jag skulle orka hålla den kurs som var inbokat idag - plus klienter efteråt. Men när klockan ringde kl. 6.30 fanns inga frågetecken och inga funderingar. Det var bara att kliva upp och köra.
Och mot förväntan var jag pigg hela dagen och det blev en riktig bra kurs. Jag var fullt engagerad och njöt av gruppen jag fick arbeta med. ...Mormor hade nog rätt - ibland är det bäst att inte fundera för mycket. Rädsla och negativ förväntan i förväg hjälper oftast inte till ett bättre utgångsläge. Det gäller att hänga med i dagen. Och trots hög trötthetsfaktor är jag tacksam och nöjd med denna dag. Vilken fantastisk konstruktion vår kropp är!!!
När jag var liten så lovade jag mig själv att aldrig berätta för någon sanningen om min pappas alkoholproblem. Hela min familj levde i ett lögn under hela min uppväxt. Vi skyddade hemligheten och skämdes.
Men igår bröt jag den lilla flickans löfte. Jag berättade på en fullsatt Rival i Stockholm om hur min barndom har präglat mig, om risken att vara medberoende och lyckan att kunna gå vidare. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att det kändes som vanligt inför en föreläsning. Jag var så nervös att jag kände blodet pulsera i halsen. Men jag ville berätta och ville inspirera till mod att ta sig ur en medberoendesituation.
700 personer framför mig var inte riktigt som att prata med ett litet gäng kompisar. Men ändå kändes det helt lugnt när jag väl hade börjat. Jag kände att pappa lyssnade med ett leende från sitt lilla moln där uppe.
Att få sätta ord på det vi bär på är så befriande och öppnar sinnet för nya insikter. Var jag modig? Ja, jag tror det. Jag har kommit till insikt att mod inte handlar om att inte vara rädd. (Jag var jätterädd igår!) Det handlar snarare om att sätta viljan mot rädslan och att låta viljestyrkan och dina drömmar lyfta dig över dina inre murar. Spread your wings and learn to fly!
Jag önskar er alla en inspirerande vecka!
P.S. Senaste tiden har jag fått många förfrågningar om enskilda coaching- eller terapisamtal. Tyvärr har jag just nu ingen möjlighet att ta emot nya klienter. Men jag vill gärna hänvisa till att jag under våren flera gånger kommer att hålla enstaka kursdagar i personligt ledarskap. Kolla under www.medalgon.se eller på min hemsida. Skulle vara kul att få lära känna dig under en hel dag!
Efter en hektisk vecka tog jag ledigt idag och promenerade med min mamma genom vår underbara huvudstad. Vi åt en lång lunch, shoppade, gick längs vattnet (eller isen) och fikade utan att behöva titta på klockan. Härligt! Vilka härliga platser vi har i Stockholm. Men en sak slog mig - hur lite arkitekturen är anpassat till barn.
Förra veckan skrev jag om vår resa till Kap Verde. En fantastisk upplevelse jag har tagit med mig av vår semestervecka är utflykten till öns lilla huvudstad Sal Rei - en oerhört fattig liten stad! MEN mitt i stans lilla centrum (som stolt kallas för torg) finns en jättestor lekplats som är hur fin som helst. Olika klätterställningar, roliga rutschkanor och hela platsen täckt med en skyddande gummimatta. Barn i alla ålder lekte där under vuxnas uppsikt till sent på kvällen. Lekplatsen var som tagen ur en reklamfilm och budskapet var tydligt: "Vi har inte mycket i detta land men det vi har satsar vi på våra barn!"
Och då fantiserade jag för mig själv idag när jag gick över Sergelstorg, Stureplan och andra platser - tänk om det fanns en lekplats här!! Jag kan se mig själv gunga min lilla dotter på Stureplan eller skulle vilja titta på ungdomar som har en riktig skateboardanläggning på Sergelstorg. Tänk om dessa platser även kunde vara mötesplatser för barnfamiljer och inte bara affärsklädda vuxna under dagtid.
På Sal Reis lekplats träffades man och hade ett kollektivt öga på varandras barn. Här ser jag ibland kollektiva ögon på barnfamiljer som snarare uttrycker "Se till att ditt barn inte skriker eller stör!".
Jag skulle gärna vilja diskutera sådana värdegrundsfrågor med de som planerar våra städer, de som kan förklara för mig prioriteringsargument. Hör gärna av er!
Baksidan av att arbeta med föreläsningar är att man ibland känner sig lite tjatig när man pratar om samma ämne några dagar i rad. Publiken har ingen aning om min bakgrundskänsla, men den finns onekligen ibland för mig. Fyra föreläsningar blev det denna vecka. Trots olika målgrupper och olika syften så inkluderade alla tillfällen en bärande grundtanke som är viktig för mig - nämligen att inse att vi människor är flockdjur och behöver varandra (även om många svenskar försöker trotsa denna lag och leva ett "Jag klarar mig själv"-liv).
Men trots att jag pratade om meningen med att finnas för varandra fyra gånger så kändes ämnet aldrig tjatigt. Kanske för att jag just denna vecka kände på djupet hur sant det är.
Igår hade jag en föreläsning i Borensberg i Östergötland. Min man körde mig i snöstormen dit och tillbaka mitt i natten. För att lösa logistiken med tre barn och deras aktiviteter en vanlig onsdag behövdes tre par vänner plus min mamma. Det blev hämtning och lämning på olika ställen. Min mamma koordinerade allt med bravur och jag funderade flera gånger på hemresan hur vi skulle fixa livet om inte dessa fantastiska relationer fanns.
När vi kom hem vid mittnatt sov barnen sött och jag kände en sådan tacksamhet och stolthet över hur alla kära hade bidragit till min dag!
Det är klart att jag hade kunnat köra själv och min man hade kunnat stanna hemma. Jag hade säkert överlevt det. Men livet var enklare för mig när jag inte behövde oroa mig för vädret och resan och kunde fokusera på min föreläsning. Att se hur alla med glädje (!) ställde upp för oss var en helt underbar känsla! Hoppas du själv unnar dig också lite oftare att leva och inte bara klara dig! Livet är för värdefullt!
... och tack kära vänner att ni alla finns... Kickie, Stefan, Maria, Christoffer, Olle och Ylva och naturligtvis du kära mamma--- TACK!
Min tisdag var en härlig tisdag. Jag fick hålla en kurs i personlig utveckling för en grupp chefer. Sådana kursdagar älskar jag. Där tankar jag inspiration och idéer. Funderade mycket över det relativa i våra förnimmelser idag. Det känns som att ingenting kan uppfattas för vad det är utan är alltid en fråga om sammanhang och jämförelse. -1 grad kändes varmt förra veckan men uppfattas som kyligt och frostigt i oktober. Precis som uppfattningen om hur vi mår beror på jämförelsen i ögonblicket. När jag precis har tänkt på människorna i Haiti mår jag toppen i mitt eget liv. Men tänker jag på kontrasten till förra veckan när vi hade semester så känner jag mig trött och lite stressad denna vecka. Åker vi på semester så registrerar hjärnan inom sekunder jämförelsen till hotell vi har besökt på andra platser för att hitta en värdering. Det är något märkligt med oss människor att vi har så svårt att uppleva en situation för vad den är. På filmaffischer står oftast redan i första raden en hänvisning till andra filmer regissören har producerat och wupps har vår hjärna en förväntan och måttstock vi kommer att jämföra filmen med.
Tänk vad enkelt det var innan vår hjärna behövde sammanhang och kontext som trygghet. Jag avundas små barn för sin unika förmåga att bemöta livet med enkelheten att bara vara. Men jag ser också hur tidigt denna förmåga försvinner. Vår 9-åring kan inom sekunder pendla mellan bedömningar som "Det här är min lyckligaste dag" och "Det är så tråkig idag!" - kanske bara för att hon plötsligt har fått reda på att hennes kompisar har börjat med en ny aktivitet som låter sååå spännande.
Einstein hade nog rätt med sin relativitetsteori. Vi kanske bara behöver lära oss att oftare medvetet välja vår referensram som kastar ljus över våra bedömningar... Just nu är jag relativt trött i alla fall och ser fram emot en förhoppningsvis lugnare natt än igår. Sov så gott!
P.S. Vill du veta mer om föreläsningar under våren titta gärna på hemsidan www.janasoderberg.se. Hoppas vi ses!
Ibland är det bara för många processer samtidigt som ska hanteras. I alla fall är det just nu lite mycket som står på "to do - listan" i vår familj. Köpa bostad i februari, ett barn byter skola, ett annat fyller år och börjar med tandreglering.... och och och. Ni vet vad jag menar... Det är bara att inse att det just nu är lite ont om egen eller relationstid.
Men när jag satt här ikväll och kollade genom veckoschemat kom jag på en lysande idé. Jag bokade biobiljetter till min man och mig denna vecka över en lunch. Har ingen aning om filmen kommer att vara bra. Men bara känslan att ha hittat ett litet kryphål genom en föreställning kl. 12.15 en vanlig vardag känns som rena lyxen. Det är lite som att dejta igen. Och plötsligt känns veckan bara hälften så stressigt. Jag minns inte när jag senast såg så mycket fram emot ett biobesök. Ingen barnvakt behövs och inget dåligt samvete över att vara borta från barnen en kväll. Tjohoooo!
Idag hörde jag i radion hur Haiti- katastrofen utnyttjas av människor på nätet genom att använda namn och logotype av hjälporganisationer som UNICEF som lockbete för att be folk om donationer. Pengarna används sedan i den privata fickan. Hur är det möjligt? Och nu menar jag inte den tekniska aspekten utan jag undrar bekymrat över vad som måste ha gått snett i människors liv så att man totalt tappar sin medmänsklighet och empatiförmåga.
Alla var vi någon gång söta små änglar när vi kom till världen...
Elakhet är inget medfött genetiskt arv utan uppstår genom miljöpåverkan. Barn idag utsätts för många olika miljöer. Skolan, idrottsklubben, kompisgänget... allt sätter sitt prägel. Men oavsett hur mycket eller lite tid vi spenderar med våra barn så är det vårt ansvar att hjälpa dem till friska värderingar. Inga ursäkter som stress på jobbet eller relationskris befriar oss från detta ansvar. Låt oss ge våra barn en värdegrund som bygger på ett kollektivt ansvar för det som händer på vår planet - oavsett om det handlar om naturkatastrofer, krig eller omvärldsfrågor. Vi behöver prata om det som sker runt omkring oss för att få igång en diskussion och ställningstagande så tidigt som möjligt.
Men här och nu är det viktigt att vi alla kollar vart pengarna går så att de lidande i Haiti blir mottagare av vår hjälp. Det är de som behöver det mest just nu!
Jag får ofta frågan om hur vi på bästa sätt motiverar barn att hjälpa till hemma - med eller utan guldstjärna som belöning. Det finns ingen standardväg, eftersom barn är olika och familjestrukturer fungerar på olika sätt. Men generellt tycker jag att det är viktigt att tidigt ge barn möjlighet att ta ansvar och att bidra. Det stärker deras självvärde i familjen. Barn mår bra av ansvar och känslan att vara behövda. Nedan hittar ni en text som en journalist nyligen sammanfattade efter en intervju.
När är det lämpligt att börja låta barnen hjälpa till hemma? Och vad gör man om de inte vill?
– Små barn är samarbetsvilliga. Börjar man tidigt är de lättare att skapa en grund för och förankra ett samarbete som blir naturligt, tycker samtalsterapeuten och föreläsaren Jana Söderberg , som själv är trebarnsmamma.
Redan när barnen är så små som 1,5-2 år kan man bjuda in dem att hjälpa, menar Jana Söderberg. Om det sedan inte blir precis som du tänkt dig, spelar inte så stor roll. Även om tvätten hänger lite snett, så torkar den ju, kommenterar hon.
Ju längre man väntar med att involverar barnen i att plocka undan sina saker och hjälpa till att duka, ta ut soporna eller vad det nu handlar om, desto svårare blir det ofta. Men även om det är svårt att ändra vanor, så är det aldrig för sent, och det är viktigt att lära barn att känna ansvar, säger Jana Söderberg.
Om barnen inte vill hjälpa till då?
– Man måste inse att de kanske inte jublar, men då det är viktigt att vara tydlig med vad som gäller, inte minst för att skapa en gemensam värdegrund, där man litar på och ställer upp för varandra. Fokusera på det positiva och ge barnen beröm när de utför en uppgift ni kommit överens om, råder Jana Söderberg.
Men hellre än att bara överlämna en uppgift, tycker hon att man kan tänka på att jobba tillsammans. Ett annat tips kan vara att ge barnet alternativ – vill du göra det ena eller det andra, vill du göra det innan eller efter maten. Då känner barnet att det har inflytande och får vara med och bestämma.
Om barnet inte vill vara med och hjälpa till är det också viktigt att ta reda på vad som ligger bakom. Är uppgifterna för lätta – vill barnet rentav ha mer ansvar, eller kan arbetsuppgifterna fördelas på ett annat sätt?
Ett barn förtjänar att bli lyssnat till. Men som föräldrar måste vi också lära dem att det här är en del av livet. När barnen blir 5-6 år tycker Jana Söderberg att man kan ha familjeråd, där man bestämmer vad var och en ska göra. Små syskon kan få lättare uppgifter, säger hon och poängterar att det är viktigt att föräldrarna är bra förebilder för barnen och delar på städning, tvätt och annat som behöver göras i hemmet. Annars blir det ologiskt för barnen.
Att koppla veckopengen till städning är inget Jana Söderberg tror på. Jag tycker att det ska vara naturligt för barnen att hjälpa. Men en gemensam belöning kan vara att göra något tillsammans när man har sparat tid på att hjälpas åt hemma. Då finns det ett logiskt samband.
Ann-Cathrine Johnsson/TT spektra
Ja, då var nästan en månad ledighet över. Jag har träffat klienter då och då men annars kunnat ta ledigt från alla föreläsningar eller kursdagar. Idag var det dags igen att aktivera hjärncellarna. En underbar publik i Enskede gjorde det lätt för mig att känna entusiasm igen för det jag brinner för - människors självvärde, grundtrygghet och personliga ansvarstagande för sina liv.
Men innan jag skulle iväg på eftermiddagen kom vår mellandotter med sorgligt ansiktsuttryck och konstaterade uppgivet "Att du alltid måste åka iväg! Måste du jobba igen?" Jag förstod ingenting. Vi har ju precis spenderat en hel månad jullov med varandra, varit på en fantastisk resa och hon känner att jag "ALLTID" är borta. Jag tog henne i min famn och lyssnade.
Plötsligt tänkte jag på min mormor som alltid sade "Det är slutet som är viktigast, inte början!" När vi gick på fest så sade hon alltid "Du ska gå när det är som bäst - det är det du kommer att minnas!" Min mormor har aldrig fått ett nobelpris för det men Daniel Kahneman gjorde det och analyserade detta fenomen som kallas för "Peak-End-Rule". (Jag förvarnar, nu kommer lite vetenskap men oerhört givande att komma ihåg.)
Hur nöjd du är med en upplevelse beräknar vår hjärna utifrån två parameter enligt Kahneman: höjdpunkten och slutpunkten av en händelse. Någonstans i vår hjärna bildas en sorts medelvärd av dessa två faktorer som avgör hur du kommer att uppleva händelsen i efterhand. En tråkig fest som slutar i köket med några få härliga personer kommer sannolikt att skapa ett mer positivt långtidsminne än festen som du hade roligt första tre timmarna men tråkigt sista timmen. En medelmåttig film som slutar på ett spännande sätt sista 30 minuterna kommer vi sannolikt att rekommendera vidare till andra medan filmen som på slutet tappar sin dramaturgiska kreativitet hamnar i "sådär"-lådan.
Men tyvärr agerar vi alldeles för ofta precis tvärtom. Vi firar när semestern börjar, vi satsar på en tjusig inledning av ett föredrag och ett bra första intryck i varje möte. För min dotter hade den härliga semestern utan avslut glidit över i vardagen igen. Att jag skulle iväg ikväll var i hennes ögon slutet av vår semester. Alla härliga minnen av våra gemensamma pulkaåk, boogieboarding i Atlanten etc. glömdes bort i skuggan av att jag skulle jobba just ikväll. Imorgon ska vi sätta ett ordentligt streck under familjesemestern och ge ledigheten ett värdigt slut. En enkel kvällsfika sätter semestern förhoppningsvis i ett annat ljus.
Jag ska tänka på mormors kloka ord lite oftare, att ge varje dag ett värdigt slut är materialet som kommer att skapa mina minnen av denna dag!
Hoppas din vecka får ett bra slut! God natt!!!
Nej, jag vet man får inte svära så där offentligt. Men ibland så känns det bara orättvist. Hade precis skrivit hela inlägget och så tryckte jag på fel knapp och .... allt borta! There we go again!!!
I fall ni har undrat så har jag inte avslutat min blogg - tycker det alldeles för roligt för att sluta! En semestervecka på vackra ön Boa Vista i Kap Verde tvingade mig att ta en vecka ledigt från skrivandet. Ordet "självklart" fick en ny dimension i öknen så nära Afrika och jag har lärt mig att det självklara alltid bara ligger i betraktarens öga. Innan resan såg jag framför mig hur jag i skuggan i den afrikanska värmen med min laptop i knäet och en cool drink bredvid mig satt skrivande mina inlägg varje dag. Att på ett femstjärnigt hotell behöva betala 120 SEK för 20 minuters användning av Internet i 15 meters omkrets från receptionen var utanför min egen definition av självklar service. Därför valde jag istället att använda veckan för att samla idéer och tankar. Och det fick jag i massor. Här kommer ett urval av veckans livskunkapslektioner.
Efter några dagar frågade vår mellandotter vid middagsbordet: "Mamma, har du också märkt att vuxna gosar mycket mer med varandra när de badar?" Jag förvånat: "Nej, det har jag inte tänkt på!". Men så rätt hon hade. Nästa morgon såg jag mig omkring i poolen och kunde bara bekräfta hennes observationer. Jag såg en fridfull oas av kärleksfulla par i alla åldersgrupper fördelade i vattnet. Det viskades och kramades i alla möjliga ställningar. Några meter från poolkanten förändrades bilden abrupt och kroppar stelnade igen i positioner på solstolarna som skulle garantera maximalt utnyttjande av solstrålarna. Kunde inte låta bli att fundera över scenariot. Kanske är det vattnets förmåga att låta oss känna oss lätta som fjädrar (oavsett BMI!) så att vi vågar ge oss hän till kroppskontakt på ett mer öppet och njutande sätt. Eller så är det mannens återupptäckta förnimmelse av manlighet och kraft genom förmågan att (åter) kunna bära sin fru som leder till en större njutning av varandra. Oavsett, så är bilden härlig! Tänk om simhallar skulle förstå denna möjlighet att rädda parrelationer genom att erbjuda specifikt utrymme för parbad och vuxna poolsamtal. Faktum är att jag tycker att poolsamtal verkar mycket mysigare än terapisamtal (och billigare dessutom!).
En annan dag frågade mig vår äldsta dotter med längtansfull röst i förmiddagssolen: "Mamma, kunde du snälla massera min rygg?" Med en spännande bok i handen svarade jag halvt monotont "Ja, lite senare!". Lisa besviket: "Mamma, har du märkt hur ofta du svarar med SENARE?" Först gick min inre lilla trotsunge igång och blev upprörd. Men sedan kunde jag inte låta bli att observera mig själv. Och jösses, vad detta lilla ord kommer flitigt över mina läppar. Senare senare senare... - hela tiden. Med handen på hjärtat, så är ju också timingen sällan perfekt. I alla fall i mitt liv så händer det sällan att barnen uttrycker sina behov i precis rätt ögonblick när det passar. Precis när jag jag har satt mig med min tidning så vill garanterat lillan sitter i mitt knä och läsa sin bok. Förbereder jag en föreläsning kommer någon och behöver läxhjälp, en håruppsättning eller en kram. Precis när jag har smort in mig med solkräm kommer ett par bedjande ögon och frågar: "Mamma, kan du inte bada med mig?".... "Ja, sen.....!" Nej, tänkte jag - nu ska jag prova. För varje fråga av barnen bestämde jag mig under efterföljande dagarna att först fråga mig själv vad som är viktigast just nu? Och vet ni vad - bara denna lilla fråga har förändrat mycket för mig. Klart vill jag har utrymme för mina behov också. Men alldeles för ofta har jag kört på autopilot. En kort massage här och nu, klart att jag kan. Att bada nu - varför inte? Plötsligt slutar dagen för mig med en medveten belåtenhet att frasen "Mina barn är det viktigaste." inte bara är en fras. Ordet "senare" har sedan dess blivit ett skojord i familjen. Men det intressanta är att även barnen har börjat tänka till. När jag ber om hjälp ändras plötsligt ett "Ja, snart!" till ett "OK!"
Nu ska jag inte överdriva - vi har ju precis börjat med denna diskussion, men en intressant tanke! Jag har i alla fall bestämt mig : Hellre ett "Yes till livet" än ett "kanske senare". Ska fundera över hur jag kan använda samma tankesätt även i kärleken. Men om detta SENARE.....!
En varm kram från en utvilad Jana
Häromdagen kom min äldsta dotter (snart 12 år) till mig med frågan om Facebook. "Mamma alla tjejer i min klass är med!". Det är klart att jag har väntat på denna fråga, har funderat över min egen åsikt redan i förväg, diskuterat med min man och kommit fram till att vi inte riktigt vet vad vi tycker. Själv lever jag lyckligt med relationsutbudet jag har i mitt liv och försöker hantera inboxstressen jag känner ibland när jag inte hunnit kolla alla mejl, svara på alla sms etc. Jag saknar ingen facebook-mötesplats ovanpå det.
Men det är klart att våra barn växer upp i ett dynamiskt samhälle. Kommunikation har numera nya dimensioner. Människor sitter bredvid varandra djupt försjunkna i en sms-debatt med ca. 2 meter fysiskt avstånd ifrån varandra.
Jag bad Lisa att ge mig några dagar innan vi skulle fatta ett beslut. Inte att facebook i sig skulle vara ett stort beslut - men ändå... Till slut berättade jag ärligt för henne om våra tankar "Du, älskling, det händer inte ofta men denna gång vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska svara. Om det är viktigt för dig så litar vi naturligtvis på dig. Men jag ser också vissa faror ... blablabla..." Kontentan var att jag slutade med att be henne om sin åsikt hur viktigt det här var för henne. Hon funderade kort och svarade sedan "Asch, vi struntar i det. Vill någon nå mig så kan de ju ringa, mejla eller sms:a." Slut med diskussionen!
Jag är fortfarande fascinerad över hennes val. Å andra sidan känner jag mig stärkt i min åsikt att många gånger barnens önskemål inte handlar om att vi ska säga JA till allt utan snarare är uttryck för längtan efter respekt, att bli lyssnade på och att själva kunna påverka sin situation. (Egentligen inte så konstigt, vi fungerar ju på samma sätt!).
Lika bra att vänja sig vid tanken om nästa stora beslut - utetiderna på helgerna kanske? Jag hör henne redan "Alla får ...utom jag!"
Imorgon börjar skolan igen och med detta invanda rutiner i vår familj. För bara två veckor sedan längtade vi alla efter kravlösa dagar utan läxarbete, aktiviteter eller skolschema. Nu har vi levt ut denna härliga frihetskänsla, pulsat i snön, åkt skridskor, suttit framför brasan utan att titta på klockan och ätit frukostar i pyjamas klockan 11.00.
Japp, underbart utan tvekan! Men långsamt, långsamt smyger sig en viss rastlöshet in i min kropp. Längtan efter utmaningar, efter struktur, efter ensamma kvällar med min man i soffan (och barnen i sängen!) börjar återvända. Lustigt, hur vi människor behöver kontraster för att må bra.
Om det är något jag önskar mig för 2010, så är det nog att fasa in dessa härliga motsatser med en större frekvens i mitt liv. En balans mellan lata stunder och hög prestation, mellan egen tid och social samvaro, mellan att vara mamma, kompis, hustru och bara JAG.... hur svårt kan det egentligen vara?
Kram på er!
Ett nytt år har skålats in och jag försöker som vanligt de första dagarna att memorera den nya årssiffran. 2010 ... - mer än 360 blanka oanvända dagar! Som varje år gav jag mig själv en liten stund på nyårsafton för att reflektera över året som har gått och över drömmar för det kommande. Nej, inga löften - bara tankar, drömmar och visioner... Jag älskar denna lilla stund av total ensamhet ute i naturen.
För några år sedan läste jag en intervju med Stevie Wonder i en tysk föräldratidning. Som tonårsförälder skulle han ge snabba råd hur man på bästa sätt hanterar detta oerhört spännande, utmanande och frustrerande avsnitt i våra barns liv. Hans svar var enkelt och konkret: "Varje månad sätter jag mig en stund och nollställa mina barns konto." (Nog hoppas jag inte att han menade det ekonomiskt.) Men själva tanken har inspirerat mig sedan dess - att då och då sätta sig och dra ett sträck över det som har varit, att samla ny kraft för att börja om, att rensa i en relation och att ge saker en ny chans. Det handlar inte om att glömma problem utan att bryta perioder med negativa energier, veckor av tystnad eller hopplöshet för att ge plats till något nytt.
För mig är varje nyårsafton en sådan nystart. Jag vill sträcka ut en hand och vill tro på förändring. Jag önskar dig från hjärtat att du ser fram emot ett riktigt härligt år 2010!
En varm kram och GOTT NYTT!
Jana
Det ligger verkligen något i detta gamla ordspråk. Har precis kommit hem från julresan till Tyskland hos mamma. Barnen hade önskat sig i år att åka till mormor över jul för att fira årets högtid med kusinerna.
I fem år har vi firat jul hemma hos oss med mormor på besök. Det kändes ok att prova "en annan" julupplevelse i år - fram till förra veckan...!. När avresedagen väl närmade sig tog det emot. Vit snö och minusgrader skulle bytas mot slask och plustemperaturer....avslappnad oplanering fick ersättas med fasta måltider och kompromissande för att räcka till för alla när vi är där...
Nej, det var absolut ingen dålig jul utan snarare en bra och lärorik jul. Ja, det är härligt med släkt och vänner. Vi älskar umgås och att vara social hela året. Men igår på hemresan var hela familjen saligt överens om att nästa år blir det jul hemma igen med stängda dörrar och öppet hjärta för varandra. Det blir dagar med långa pyjamasfrukoster, skratt och ändlös tid för barnen och då och då nostalgiska minnen av mina barndomsjular som inte går att upprepa genom att åka hem till Tyskland. Det är ju mina barns barndomsjular som är nu. Och det vill jag ge dem!
God fortsättning!!!
Jag vet inte om ni känner igen scenariot att ni har försökt prata lite engelska då och då med varandra för att diskutera julklappar eller gränssättningsfrågor utan att barnen ska vara inblandade. Och så plötsligt kommer dagen när de svarar med ett brett leende: "Yes, I agree, mom!". Då vet du att det är dags att ändra strategi. Problemet är bara att vi aldrig vet när de började förstå och att det förmodligen sker tidigare än vi anar.
Vår yngsta dotter, som precis fyllt 2 år, överraskade oss idag med en sådan uppenbarelse. Hon är superförtjust i glass. Men för att undvika det magiska ordet och hennes känsloutbrott har vi ibland gått över till stavningen av det tyska ordet E-I-S. Det har funkat och avstämningen har aldrig varit ett problem. "Jag lovade henne E-I-S efter maten..." har aldrig väckt hennes reaktion ... tills idag. Hon kom in till mig i köket, tittade på mig och sade bestämt men frågande: "Leandra vill ha E-I-S. Ja, mamma???"
Nu undrar jag bara hur det blir på julafton. Ska vi köra med tomten eller har hon genomskådat det hela också redan???
Allt ska hända nu. Det är skolavslutningar, julgransinköp, skrivande av julkort - ni vet hela paketet som vi älskar, stönar över och som vi kallar för jul. I fredags tittade jag på mina barns julavslutning i skolan. Min mellandotter sjöng på scen och konstaterade som vanligt efteråt:"Mamma, jag såg att du grät." Jepp, det gjorde jag. Och jag älskar det när känslan kryper under huden och jag inte behöver hålla tillbaka.
Vår äldsta dotter hade veckan innan kommit med idén att fira julavslutningen hemma med sina närmaste vänner på kvällen. Utan att tänka efter hade jag spontant gått med på hennes idé. Men redan några timmar senare började jag brottas med mig själv "Varför sade jag JA? Det är redan tillräckligt med inbokade tider veckorna innan Jul! osv..." Men sagt är sagt, det gäller hos oss!
Det jag inte hade tänkt på var att vår 11-åring hade full kontroll över kvällen och ville ta hand om allt själv. Hon fixade allt från inbjudningskort till inköp av julklapp för julklappslotteriet, låna film av en kompis för mysavslutningen, bakade kladdkaka som efterrätt etc. Det enda vi behövde göra var att hämta pizzorna från pizzerian. Och vilken stämning det var här hemma innan, under och efter festen. Kvällen började med pulkaåkning och snöbollskrig och slutade med 6 ihopträngda tjejer i soffan som helt uppslukade tittade på en film.
Det är bara att konstatera att entreprenörskap är inget vi behöver lära våra barn. Det finns medfött! Det enda som behövs är en emotionell morot som sätter igång deras entusiasm. Tänk om alla skolor hade det som ledstjärna - att väcka barnens lust att vilja lära sig. Jag såg härom dagen en stor affisch på en skola i Norrköping "Här fyller vi inga tomma hinkar här tänder vi eld". Vilken fantastisk värdegrund! Och med detta i åtanke är jag glad att min autopilot svarade JA till dotterns festidé. Blev så stolt över hennes ansvarstagande och glad över allas uppskattning efteråt.
.... och nu kommer jag på en annan tanke "Gud, det var länge sedan att JAG hade en tjejkväll HÄR hemma... För det är ju aldrig rätt tid och för mycket att göra, eller hur? Nej, nu ska det bli av i januari.
Tack att du påminde mig om att livet ska firas, älskade Lisa!"
Ha en härlig dag!
Jag minns inte när jag senast har rest själv bara för glädjens skull utan ansvar för barn eller en inplanerad föreläsning. Men nu var det dags igen. Jag har gett mig själv 2 dagar familjeledig.
Just nu befinner jag mig i Hamburg för att hälsa pa en av mina äldsta och närmaste vänner fran skoltiden. "Kommer du ihag hur vi...?." är alltid var absoluta favoritmening som oftast slutar med mycket skratt. Vad konstigt det kändes igar när jag kravlöst bara behövde ta hand om mig själv. Och sa satt vi till langt efter midnatt med denna självklara närhet som alltid har funnits. När hennes barn hade lagt sig och mammarollen hade sagt "God natt" för dagen sa var vi plötsligt 12 igen. Vi lyssnade pa musik, smapratade och fascinerades som vanligt över att ingen annan fattar att vi egentligen fortfarande är tonaringar...
Här är jag bara Jana - ingen terapeut, ingen inspiratör eller ansvarsfull mamma. Om nagra timmar ska jag aka hem igen. Jag känner hur själen har fatt sin välbehövda massage och börjar längta igen efter mina älsklingar hemma. Bara en dag, och min inre bil är fulltankad igen. Det är nagot speciellt med gamla vänskapsrelationer. Tack att ni finns mina käraste vänner!
P.S. Om det är svart att läsa idag sa beror det pa att tyska tastaturen saknar svenska bokstäver. Ha en härlig dag och glöm inte att ta hand om dina vänner trots decemberstressen!!!
Jag vet inte hur ni har det hemma just nu. Mina "stora" döttrar (9 och snart 12) räknar nu varje morgon hur många dagar som är kvar till julafton. Det ligger en förväntansfull spänning i luften som även vi föräldrar dras med i. Jag minns att jag tänkte precis likadant när jag var i denna ålder. Jul... det var något magiskt. Hela familjen var finklädd och jag minns att jag alltid ville ha en sommarklänning på mig denna speciella dag. Julklapparna hade en annan dimension i min barndom eftersom mina föräldrar inte hade råd med stora presenter. Men att vi satt och pratade, åt i timmar och spelade spel - det var det speciella som ingen present i världen kunde ersätta.
Men trots att jag tänkte likadant så känns det annorlunda idag när barnen räknar ner. Förväntan har stegrats till en önskan av den perfekta julen. Och vi vuxna springer runt för att leverera det perfekta... jagar de perfekta klapparna, hoppas på det perfekta vädret (vilket verkar komma nu...) och planerar de perfekta kläderna. Men drömmen om en Bullerby-jul har sitt pris. Sönderstressade ser jag vänner och klienter springa från glöggfest till avslutningar av alla slag. Helst skulle de vilja tacka nej och stanna hemma men vågar inte uttrycka det för att inte missa något eller för att inte såra andra.
Ja, jag tycker också att jul är en viktig och härlig tid. Men med lite perspektiv är det ändå bara en eller två av 365 dagar vi har varje år. Jag önskar dig innerligt att din jul blir perfekt. Men om inte, så hoppas jag att du kan ta det med ro och perspektiv.
Om du kan, så ta ledig en halv dag innan dopparedagen och låt själen ha mysbyxor på. Köp dig själv en fin julblomma, sätt dig ner en stund utan krav och lägg medvetet alla dina förväntningar inför julen åt sidan. Min man och jag tog en sådan time-out för några dagar sedan. Egentligen skulle vi har gått ut för att köpa julklappar denna eftermiddag. Men när vi träffades med andan i halsen så kände jag plötsligt att det enda jag ville var att sitta ner med honom och prata i lugn och ro. Denna oplanerade lunch på restaurangen "Pont" i Täby var min brytpunkt. Jag kände plötsligt jul - bara genom att ha dragit i handbromsen i några timmar.
Saknar du julkänslan så har jag ett annat bra trick. Fundera själv eller med hela familjen vad ni kan göra som julinsats för att göra dessa dagar lite härligare för dem som verkligen är behövande. Gå till stadsmissionen, ring någon som är ensam eller öppna din dörr för någon som är behövande. Skriv i dina julkort vad dina närmaste betyder för dig. Det fungerar alltid för mig.
Skål för en fin jul utan förväntningar!!
Det tycker jag verkligen och håller med Anna som kommenterade gårdagens inlägg. Ibland behövs professionell hjälp när livet känns för tungt att bära, när vi har fastnat i ett tunnelseende eller när vi helt enkelt vill arbeta med oss själva. Det finns tusen själ varför professionell hjälp är jätte bra.
MEN jag ser också många människor som hellre anlitar professionell hjälp för att slippa ha dåligt samvete, är rädda för ett NEJ eller vill undvika skuldkänslor. Istället för att be en kompis eller partnern om en skön nackmassage så bokar man hellre en tid hos en naprapat. Istället för att låta våra vänner coacha oss i vår egen utveckling så betalar vi hellre en professionell timme. Ni vet vad jag menar...
Om du t.ex. vill träna upp din gränssättningsförmåga så titta i din vänskapskrets. Säkert finns där någon som du känner som redan är en fena på att markera gränser. Gå fram och berätta för honom/henne att du själv också skulle vilja bli bättre på det. Förklara vad som är svårt för dig och be personen att hjälpa dig med tips och råd. Människor som t.ex. har varit utbrända brukar i regel inte ha stora problem med gränssättning. Rädslan att hamna där igen ger mod som behövs för att prioritera sina egna behov. Äldre människor brukar också ofta ha ett klokt och härligt sätt att visa sin integritet. Livet har lärt dem helt enkelt.
Vad jag menar är att oftare våga lita på livet. Livet kommer att se till att den andre behöver dig en annan gång. Just nu är du behövande och det får du vara utan skuldkänslor. (Nej, det ska inte bli en predikan - jag lovar!) Men tanken slår mig då och då i terapirummet att människan framför mig egentligen inte behöver terapi utan en person som lyssnar på den.
Medan jag skriver dessa rader kommer upp ett minne i mitt huvud från min första tid i Sverige för 13 år sedan. Vi hade bjudit hem goda vänner på middag och hade en härlig kväll. När vi kramades i hallen för att säga Hejdå så kom plötsligt meningen som för mig speglar mycket av den svenska kulturen "Och nästa gång är det vår tur!". Förvånat svarade jag "Men hur kan ni veta det? Kanske ni inte orkar eller vi helt enkelt har lust att bjuda er snart igen. Det blir som det blir."
Ta vara på alla utsträckta händer som finns omkring dig för att hjälpa dig på din resa.
Ha en härlig tredje advent!!!
De senaste veckorna har jag fått många mejl och förfrågningar om terapisessioner för barn som har hamnat i kläm pga. skilsmässor, missbruk eller andra traumatiska situationer. Som förälder förstår jag precis tankegången. Vi vill så gärna hjälpa våra barn först och utrusta dem för att hantera situationen. Men det viktigaste är ändå att du som vuxen stärker dig själv först.
Tänk på säkerhetsreglerna som gäller på flygplan. När trycket i kabinen faller ska du sätta syrgasmasken på dig själv först för att sedan kunna hjälpa andra. Livet är på det sättet ganska lik en flygresa. När det händer något är det viktigt att du känner dig tillräcklig stark att kunna hjälpa ditt barn. Se till att du tankar energi och får hjälp när livet känns tungt. (Det behöver definitivt inte vara en terapeut - se till att andra får finnas för dig.) Terapeutisk hjälp för barn är jättebra. Men tänk på dig själv först . Du behöver kunna hantera situationen i längden. En terapeut ska inte bli en föräldraersättning och ditt barn behöver i första hand din axel att luta sig mot.
Jag skickar en varm kram till er alla som kämpar dagligen för att ge era barn en trygg tillvaro trots tuffa omständigheter. Ni är mina hjältar och förtjänar att bli "Årets Mamma/ Pappa". Se till att ni tar hand om era behov också så att ni orkar ge kraft och styrka till era barn. Ingen bil kan köra utan bränsle.
"Det där ska jag blogga om idag" - så tänker jag ofta. Hela familjen har blivit involverat i mitt bloggande. Ibland ropar tom. barnen "Mamma, ska du skriva om det på bloggen?"
Igår var en sådan dag... gick på sen bio med min väninna och såg "Trubbel i paradiset". Om du inte har sett den så gör det. Perfekt dessutom i detta väder. Fyra par åker till en paradisö för att mer eller mindre medvetet arbeta med sin parrelation. Visst är den amerikansk och visst är den stundvis överdrivit. Men mellan raderna finns mycket inspiration att hämta. Jag kom i alla fall hem och kände mig stärkt. Men detta inte bara genom filmen...
Precis när vi lämnade biografen och kom till parkeringshuset upptäckte jag kvart i tolv att jag hade tappat min plånbok i salongen. Alla kort, ID ... rubbet... allt var borta. Adrenalinet satt igång blodcirkulationen och vi sprang tillbaka till biografen. STÄNGT! Vår härliga biostämning hade inom sekunder förvandlats till värsta katastroftänket. Plötsligt upptäckte jag ett ungt par kommande nerför trappan och siktande mot utgången. Dörren öppnades och jag fick frågan om jag var Jana. Yes, Yes, Yes, det är jag. "Letar du efter något?" frågade de. Kände tydligt hur min inre kamera ställde om från snabbspoolning till slow motion igen och jag kramade paret från hela mitt hjärta. De hade hittat min plånbok och lämnat in till kassan. Hela vägen hem tjatade jag om min tacksamhet och min tro på människan. Så härligt att ärlighet finns. Fascinerande att vi måste vara nära att förlora något för att uppskatta det vi har!
Med denna positiva inställning åkte jag idag till en kursdag i Söderköping. Spännande att träna föräldrautbildare som ska hålla i föräldragrupper framöver. Det behövs verkligen mötesplatser för föräldrar vars barn har passerat BVC-åldern. Inspirerad, trött och full av längtan efter familjen åkte jag ikväll tåg hem. Jag sov en stund tills plötsligt telefonen ringde hemifrån. Skrik i bakgrunden signalerade redan att utgångsläget hemma inte var optimalt. Vår yngsta dotter hade slagit huvudet i soffbordet och blödde ganska mycket. Jag skyndade hem och min man åkte direkt till akuten med minstingen medan jag lugnade ner våra stora tjejer och satte igång en gemensam matlagning. Allting hade gått bra. Såret blev limmat och alla tårar torkade för idag. VILKEN DAG!
Bokslut?
1) Vi samarbetade mitt i kaoset. Vilket härligt gäng vi är!
2) Det blev lite annorlunda igår och idag, men det blev bra!
3) Även en terapeut är bara människa...
P.S. Min äldsta dotter (11) gav mig en härlig komplimang häromdagen: "Det är så skönt att vi kan prata om allt. Du lyssnar så bra speciellt när vi pratar känslor. Jag tänker faktiskt ganska ofta: "Vad skönt det är att jag har en PSYKOPAT som mamma..." Ja, vad svarar man då? ; )
Jag sitter på mitt hotellrum efter två härliga föreläsningar idag i Göteborg. Möten och samtal jag haft de senaste timmarna snurrar fortfarande i mitt huvud. Ibland får jag frågan om jag aldrig tröttnar på att lyssna på andras bekymmer. Men det gör jag faktiskt inte. Tvärtom, så känner ödmjukhet inför varje person som vågar öppna sig i samtal med mig.
En sak som berörde mig idag var när flera efteråt kom och berättade hur jobbigt det är att vara tydlig med sina egna behov utan att genast känna dåligt samvete. Vad ska de andra tycka? Var jag för egoistiskt nu? ... och så håller vi på med självkritik. Varför ska det vara så svårt? När vi var små hade vi inga problem att berätta för våra föräldrar och andra om våra önskelistor till Jul. Idag pratar vi om våra önskningar "mellan raderna". Vi förväntar oss att andra ska gissa sig till det vi egentligen menar och tar då risken att gissningen blir fel och vi besvikna.
Påminn dig själv lite oftare om den du var någon gång när du var liten. Sätt ord på dina behov och be andra om hjälp, stöd eller bara en blomma som skulle göra dig glad. Ja, ibland kan du få ett NEJ om du ber om något. Men hellre ett uttalat NEJ som är ett ärligt svar än att gå runt i en livslång förhoppning att andra kan läsa dina tankar.
Sätt dig ner en stund och skriv en önskelista igen - skriv upp allt som skulle göra dig glad på julafton... från barnens teckningar till tröjan du såg i affären i stan. Häng upp listan på kylskåpet och känn dig stolt att du just nu har tagit hand om dig själv och dina behov. Sluta att kryptiskt omskriva dina önskningar utan ta hand om dig själv som du tar hand om alla andra. Helt enkelt - våga vara lite mer egoistisk för att du är värd det.
Förra veckan kände jag fortfarande tvekan om julkänslan skulle infinna sig i år med 7 grader i luften. Men i helgen åkte vi iväg till tomteland i Orsa och fick i alla fall glimtar av snöfläckar här och var (och 3 grader minus på morgonen!). Vår äldsta dotter ropade glatt när vi lämnade hotellrummet: "Jag får riktiga julkänslor - det är ishalt på trappan här!" Det gäller verkligen att glädjas åt det lilla....
Men ikväll har julfantasten i mig väckts till liv igen. Jag har alltid älskat denna högtid. Skulle vilja frysa alla ögonblick när vi sitter hela familjen och pysslar eller fikar eller bara pratar om julklappsönskelistor. Nu hänger vår traditionella julkalender i två långa rader ner frön fönstret. De stora barn har varsin rad av små presenter som klipps av varje morgon. Gud, vad jag ser fram emot att få se deras ansikten imorgon biti. Det är den bästa belöningen. Hoppas ni har en riktigt bra början av en härlig adventstid.
Kram, Jana
Ålder: 41
Familj: Man och tre döttrar, Lisa,Victoria och Leandra.
Bor: Stockholm
Gör: Kommunikationstränare och diplomerad samtalsterapeut i psykosyntes och arbetar enligt principen: Om vi hjälper barnen att utvecklas till de individer de är - till att vara sig själva - så kommer de att må mycket bättre.
