Läsare berättar om missfall

Att få missfall innebär ofta att en massa drömmar och förväntningar också försvinner. Här berättar tre kvinnor som fått missfall om hur de kände sig efteråt.

 


Jenny fick missfall genom så kallad ofostrig graviditet i vecka 12.

Jenny: "Jag funderade på om jag verkligen ville ha barn igen"

– Det började med att jag fick en blödning. Jag ringde sjukhuset och fick välja om jag skulle komma in eller inte. Vi fick vänta länge på sjukhuset, vi satt i väntrummet i fyra timmar och eftersom blödningen avtagit kände vi oss lugnare. Men när vi kom in höll läkaren på jättelänge och vi förstod att det var något. Det visade det sig att fostret var i vecka 6 och att det var en så kallad ofostrig graviditet. Personalen var helt fantastisk. Jag fick välja mellan att låta kroppen själv ta hand om det, hjälpa till på kemisk väg med tabletter eller göra en skrapning.

– Det var som att välja mellan pest eller kolera, men jag valde att låta kroppen själv ta hand om det. Vi åkte hem, och dagarna efteråt kände jag mig helt likgiltig. Sedan blev jag så ledsen. Alla förväntningar, så många förlorade drömmar och fantasier som försvann med barnet. Jag grät och grät.

– En kväll kom en släkting med en nyfödd bebis som jag fick hålla. Blodet bara forsade. Vi fick ringa ambulans och jag blev akutskrapad. Det var tungt. Jag blev sjukskriven i fem veckor och började fundera på om jag verkligen ville ha barn igen.  Vi hade berättat för i princip alla att vi skulle ha barn. Det var jobbigt, men samtidigt skönt att alla visste. Anders fick ringa runt och berätta vad som hade hänt och vi fick bra stöd från omgivningen och även från en kurator.

– När vi senare blev gravida igen höll vi det hemligt så länge som möjligt. Vi var oroliga och gjorde sju ultraljud. Jag var nervös hela tiden, och fick faktiskt en blödning i vecka 13, men det gick bra.


Malin fick missfall i vecka 11.

Malin: "Läkaren verkade helt oberörd"

– Jag satt och pratade om magen på lunchrasten med mina föräldrar och min bror. De visste att jag var gravid. När jag berättade att jag inte kände något, att det inte kändes bra och att jag dessutom hade lite ont i magen på nätterna, sa min bror att jag skulle ringa sjukhuset. På sjukhuset rådde de mig att avvakta och jag gick tillbaka till jobbet.

 

– Någon timme senare fick jag en blödning och ringde återigen sjukhuset. Jag valde att åka in och läkaren hittade ingen hjärtverksamhet på fostret. Enligt den undersökningen var fostret bara 8 veckor och 2 dagar, inte elva veckor.


– Läkaren verkade vara helt oberörd. Jag tänkte ”Bara jag kommer ut härifrån kan jag gråta, här finns ändå ingen som kan trösta mig.” Jag blev chockad och ledsen och fick tid en vecka senare, då de skulle kolla en gång till, för säkerhets skull. Men jag klarade inte av att gå så länge utan att veta. Jag ringde och fick träffa läkare direkt. Jag fick välja mellan att vänta och låta kroppen själv ta hand om det, göra en skrapning under narkos eller ta tabletter. Jag valde att ta tabletter och fick prata med en läkare på gyn som berättade om vad som skulle hända.

– Jag tog de två första tabletterna och åkte hem. Två dagar senare skulle jag komma tillbaka för att ta de sista tabletterna. Jag hann aldrig det, jag fick en fruktansvärd magvärk hemma. Det bara rann blod ur mig och jag hade smärtor som kändes som riktiga värkar. När jag åkte in för att ta de sista tabletterna behövdes de inte.

– Vi sms:ade våra vänner och berättade vad som hänt, eftersom alla visste att vi skulle få barn igen. Det kändes jobbigt, men samtidigt skönt, eftersom vi då slapp förklara varför vi var ledsna.

– När vi har pratat med vänner om det här har det visat sig att det inte är ovanligt. Vi trodde inte alls att det var så vanligt med missfall.


Kajsa fick missfall i vecka 10.

Kajsa: "Viktigt att få dela sorgen med andra"

– Det tog lång tid för oss att bli gravida, så när testet visade plus var vi enormt lyckliga. Jag hade alla symtom på graviditet och på läkarbesöket i vecka 10 såg vi en liten räka när vi gjorde ultraljudet. Men det fanns ingen hjärtverksamhet. Läkaren sa att det nog bara berodde på att graviditeten var yngre än vad vi trodde, så vi kände oss inte oroliga.

– Magen växte och brösten fortsatte ömma. Några veckor senare, i vecka 14, gick vi till mvc igen. Vi satt i väntrummet med alla gravida och bara grät. Läkaren sa att det var något som kallas missed abortion, jag hade aldrig hört talas om det. Det fanns inget foster, det hade tillbakabildats redan i vecka 6. Det var bara hinnsäcken kvar och vi fick välja mellan att låta kroppen ta hand om aborten, göra kemisk abort eller skrapning. Vi bestämde oss för kemisk abort och jag fick en broschyr där det stod ”Till dig som valt att göra kemisk abort”.  Det var hemskt, jag hade ju inte valt det!

– Jag gick hem och fick enormt ont i magen. Det var värre än när jag senare födde barn. Vi åkte tillbaka till sjukhuset, där jag fick smärtlindring. En jättegullig sköterska tog hand om oss. Jag blödde mycket och låg inne på sjukhuset hela dagen. Vi låg precis i anslutning till förlossningsavdelningen, och såg hela tiden gravida och nyförlösta kvinnor passera. Det var fruktansvärt hemskt, så vi bad om att få åka hem. När vi kom hem började blodet forsa ut och vi fick åka in igen. Men vid undersökningen visade det sig att inget hade hänt – det var bara blod som kommit. Jag fick sövas och göra en akutskrapning. Min man, som inte riktigt förstår svenska, trodde att jag skulle dö, allt var så bråttom.

– Personalen var förstående och bra. Eftersom vi berättat för våra vänner att vi väntade barn fick vi ringa runt efteråt och berätta. Det var naturligtvis tungt, men samtidigt är det lika viktigt att få dela sorgen om det går fel som att dela glädjen när det går bra. Vi fick även hjälp av en kurator.

– Kort därefter blev vi gravida igen. Även den graviditeten utmynnade i ett missfall. Den gången vägrade vi att göra kemisk abort, det blev skrapning.

– När jag blev gravid ännu en gång gjorde vi sex tidiga ultraljud, vi var enormt oroliga fram till vecka 18. Jag fick även då en liten blödning, men det gick bra.

– Mitt råd är att berätta för någon eller några närstående, även tidigt i graviditeten, då kan man få stöd om det går fel.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Gravid 4/2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler