Delad glädje = dubbel glädje. Eller?
Thinkstock

Det är inte alltid kul att höra om andras graviditeter när det inte funkar för en själv.

Läsar berättar om infertilitet

Tre läsare berättar om hur omgivningen reagerat på deras magar eller hur de reagerat på att andra i deras närhet har blivit gravida.

Här är några läsarröster om infertilitet:

”Min brors nyhet var ett slag i ansiktet”
”Under hösten 2003 fick jag ett samtal från min bror, jag skulle bli faster. Jag lade på luren direkt. Jag hade då vetat i cirka ett år att jag och min sambo inte kunde få barn på naturlig väg. Min brors nyhet var ett slag i ansiktet. Samtidigt som jag blev jätteglad över min brors lycka, kände jag faktiskt hat. Varför var det inte jag?
Efter att hans lille son föddes i slutet av mars 2004 vände det ändå för mig och min sambo. Vi kom högre och högre upp på listan för att få hjälp av landstinget till ett försök med IVF, (provrörsbefruktning). ­Under 2005 var det mycket provtagningar. Hösten 2005 lyckades ett försök, men i ­november fick jag ett missfall. Det kändes som om livet var slut.
I februari 2006 gjorde vi ett nytt försök genom ett fryst befruktat ägg. Det lyckades och efter omkring tre år av väntan sitter jag här med bara tre veckor kvar tills beräknad födsel och tänker på vilken tur vi har haft och att man ändå kan lyckas när man tror att allt är som mörkast.”
Linda

”Jag mådde dåligt av att se alla gravida”
 ”Jag har upplevt hur det känns att inte kunna glädja sig åt vänners graviditeter och det är väl väldigt förbjudna känslor man drabbas av. Jag tog ut min p-stav i januari 2003 och vi visste att vi antagligen inte skulle bli gravida med en gång, men tyckte att vi gav oss själva gott om tid. Jag blev gravid första gången efter 1,5 år och vi var överlyckliga! Äntligen skulle vi få bli föräldrar. Men i 14:e graviditetsveckan visade det sig att fostret slutat utvecklas i vecka sex, sju och tillbakabildats, så jag skickades till kvinnokliniken för skrapning. Det hela var en väldigt jobbig upplevelse, både fysiskt och psykiskt, och jag var sjukskriven i två veckor.
När jag kom tillbaka till jobbet visade det sig att en arbetskompis och vår chef båda var gravida och ungefär lika långt gångna som jag själv skulle ha varit. Det var en väldigt jobbig höst med många tunga tankar och det var tidvis fruktansvärt att gå till jobbet och se deras växande magar och höra ditt och datt om graviditetskrämpor och bebisplaner.
I december 2004 blev jag gravid igen och mörkret lättade lite, bara för att återigen falla tungt när vi i februari fick veta att det inte skulle gå vägen den här gången heller. Vid det här laget hade jag börjat plugga och en av mina kurskompisar var gravid, så det var samma sak en gång till... Dessutom var hon en sådan tjej som pratade om hur oplanerat barnet var och hur lätt det var att bli gravid och så vidare – något som sved otroligt mycket att höra. Samtidigt fick jag ’goda råd’ från omgivningen om hur viktigt det är att slappna av och när vi minst anade det skulle det hända, etcetera…
Många tårar har fällts de senaste åren och det har varit en väldigt jobbig period i våra liv, samtidigt som tiden nu, i efterhand, tycks försvinnande kort och när vår son äntligen kom i mars i år var han värd all väntan, längtan och alla tårar i världen.”
Kajsa

”Våra vänner undvek att se på min växande mage”
”När jag berättade för Maria att jag och Jonas väntade vårt första gemensamma barn var det som en mörk skugga drog över hennes ansikte. Från den dagen drog hon sig undan. Hon kom med svepskäl varför hon och Niklas inte kunde komma på middagar och Jonas barns födelsedagar. Vi som hade haft så mycket kul ihop.
Både jag och Jonas förstod varför de inte orkade ha kontakt med oss, men det sårade oss att de inte kunde vara mer öppna om det, vi visste hur gärna de ville ha ett barn och vi var ju deras vänner. Vi ville gärna lyssna, trösta, hjälpa. De få gånger vi sågs undvek både Maria och Niklas att se på min växande mage, och det var likadant när vår dotter sedan var född. De ville verkligen inte titta på henne. Vi lät dem vara. Vi pressade dem inte på något sätt, konfronterade dem inte med frågor. Vi tänkte att de pratar, och kommer, när de är redo.
Efter en tid hörde de glädjestrålande av sig och berättade att de påbörjat utredningar för en adoption. Nu kunde de glädjas med oss igen. Det var en lättnad. Nyligen berättade de, helt häpna båda två, att Maria plötsligt blivit gravid mot alla odds, och att de avbrutit adoptionsprocessen. Nu delar vi allt igen, men vi har aldrig pratat ut om den jobbiga tiden. Men jag tänker att Maria får ta upp det när hon vill.”
Nina

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler