Förälder i fängelse – Tema Speciell familjesituation

Det är aldrig ett barns fel att en förälder sitter i fängelse För oss vuxna är det en självklarhet. För många barn är det ändå en fråga som de funderar på: ”Är det mitt fel?”


Barn behöver höra att de inte har någon skuld i vad som har hänt. Är du en förälder som sitter i fängelse hjälper du ditt barn genom att berätta för det att det är du som har ansvaret för vad du har gjort. För ditt barn är det till stor hjälp om du kan berätta att det är du som har brutit mot lagen och att du därför får ta ditt straff.


Du som inte är den förälder som sitter i fängelse kan också hjälpa ditt barn genom att skilja på personen som har brutit mot lagen och på själva handlingen. För en femåring gör det en väldig skillnad att få höra att ”din pappa har gjort dumma saker som man inte får göra” istället för att höra att ”din pappa är dum”.


Barn som har en förälder i fängelse kan ofta uppleva motstridiga känslor gentemot föräldern och de kan ställa sig frågor som: är det ok att älska någon som har gjort något olagligt? Får man vara arg på någon som man älskar? Hur kan jag längta så mycket och samtidigt vara så besviken?


För barnet kan dessa känslor upplevas som förvirrande och som vuxen är det viktigt att prata med barnet om att alla känslor är ok och att alla har dem. Barnet behöver få en möjlighet att fråga och fundera tillsammans med sina föräldrar och med andra barn i liknande situation kring de känslor och tankar som dyker upp.


Även här är det viktigt att skilja på person och handling och bekräfta att man kan älska sin förälder även om man inte tycker om det han eller hon har gjort. På samma sätt är det ok att vara arg och besviken på någon som man samtidigt längtar efter.



Barn behöver få veta

Att en förälder bara försvinner ur sitt barns liv i samband med ett fängelsestraff är aldrig bra ur barnets perspektiv. Barn som lämnas utan förklaringar till vad som har hänt kan fantisera ihop egna förklaringar som ibland är mycket värre än verkligheten.

Ett barn som inte vet vart en förälder har tagit vägen kan tro att den föräldern har valt bort barnet eller till och med att föräldern är död. Om inte den eller de som står barnet närmast berättar för barnet, finns det också en risk att det får höra det ändå, av någon som tror att barnet vet, eller i värsta fall vill såra eller reta barnet. Att berätta för barnet betyder inte att man ska berätta allt. Det kan vara en god idé att de som står barnet närmast pratar igenom hur man vill förklara vad som har hänt.

Det är viktigt att fundera över konsekvenser av lögner, även vita sådana. Hur blir det för barnet om man säger att pappa är på jobbet? Risken är stor att barnet drar slutsatsen att ”pappa väljer jobbet framför att vara med mig”. Dessutom kan barnet oroa sig över vad som händer när mamma går till jobbet: kommer hon också att försvinna?

Om man inte är ärlig mot sitt barn så fråntar man barnet möjligheten att få adekvat stöd. Utan kunskap om förälderns frånvaro blir det svårt för barnet att förstå och hantera sin vardag. Dessutom brukar det vara en stor lättnad för föräldrarna när sanningen väl har uttalats. Först då kan man som förälder slappna av och man behöver inte vakta sin tunga och komma ihåg vad man sa sist.

Som förälder kan man inte alltid veta allting. I väntan på rättegång och dom kan det finnas många frågetecken även hos föräldrarna. Men detta är också viktigt att benämna för barnet: ”den frågan kan jag inte svara på just nu, men jag lovar att jag ska berätta för dig så fort jag vet”.

Berätta för andra eller inte

Att man själv sitter i fängelse, eller att barnets andra förälder gör det, är för de flesta ingen lätt sak att ta upp i ett samtal med andra människor. Vem ska få veta? Vad tänker han eller hon om mig då? Ska jag berätta det för mitt barns lärare? Ska kamraterna få veta? Kan mitt barn bli retat?

Det är inga lätta samtal. Men om vi vuxna inte vågar säga något, då riskerar vi att barnet får hitta på svar alldeles själv. Kamrater kan fråga varför en pappa aldrig är hemma. Läraren i skolan kan säga: ”Jag vill prata med din mamma, så jag ringer hem till er i kväll”.

Som förälder bör man inte förbjuda sitt barn att berätta. Det är en tung hemlighet att bära på alldeles själv. Barnet måste själv få besluta om hon eller han vill berätta för bästa kompisen eller inte. Som förälder kan det dock vara en god idé att fundera tillsammans med barnet kring vem man ska berätta för och vem man inte ska berätta för. Sätta ord på att alla kanske inte kommer förstå och att man måste vara beredd på det.

Att andra vet kan hjälpa barnet

Det kan vara till stort stöd för barnet om det får veta vilka som vet. För barnet kan det vara skönt att veta: ”Om jag blir ledsen eller orolig för något som har med min förälder i fängelset att göra medan jag är i skolan, så vet min lärare hur det är och jag kan berätta om jag vill.”

Det är alltså inte lätt, men för barnets bästa behöver vuxna berätta. Man måste inte berätta för alla, och man måste inte berätta allt, men tillräckligt mycket för att människor som finns runt barnet ska förstå och på så sätt också får bättre möjligheter att stödja barnet.



Träffa föräldern som sitter i fängelse

Barn har rätt till kontakt med båda sina föräldrar, även när den ena sitter i fängelse. Däremot kan ett barn aldrig tvingas mot sin vilja att besöka en förälder i fängelset. Det är den förälder som sitter i fängelse som måste ansöka på sin anstalt om att barnet ska få komma på besök. Det kan ingen annan göra. Det finns olika regler på olika typer av fängelser om vad som gäller vid ett besök. Om du tar reda på hur det är där ditt barn ska komma på besök, kan du förbereda barnet genom att berätta vad som kommer att hända. Då hjälper du ditt barn så att alla förväntningar stämmer med verkligheten.

Inför barnets första besök på anstalt eller häkte är det viktigt att förbereda barnet på hur besöket kommer att gå till. Förklara att ni kommer att träffa mamma/pappa i ett besöksrum eller en besökslägenhet under en bestämd tid, att ni kommer få gå igenom en metalldetektor och att det kanske kommer en hund och luktar på er. Ju mer barnet vet om hur det ser ut på fängelset och hur det går till, desto bättre.

Är du som anhörig osäker på hur besöket kommer gå till kan du ringa till anstalten och fråga. Se även till att ha tid efter besöket så att barnet kan få prata om hur det kändes.

På alla Sveriges anstalter ska det finnas ett barnombud var uppdrag är att se till att barnperspektivet beaktas på anstalten. Detta innebär bland annat att barnombudet ska verka för att personalens bemötande av besökande barn är förenligt med barnperspektivet. Både den frihetsberövade föräldern och den anhöriga föräldern på utsidan kan vända sig till barnombudet på anstalten i frågor som rör barnet och barnets besök.



Skrämmande upplevelser

För en del barn som har varit hemma när polisen har kommit för att gripa en förälder är det en händelse som barnet har skrämmande minnen kring. Det kan ha blivit bråk och skrik. Föräldern har kanske gjort motstånd och blivit nerbrottad av polisen. Ibland ska polisen också göra en husrannsakan, det vill säga leta igenom bostaden efter bevis på brottslig verksamhet som föräldern är misstänkt för. Allt kan ske utan förvarning, vilket gör det ännu mer dramatiskt.

När polisen kommer för att gripa någon eller för att göra en husrannsakan, är polisens rutiner och arbetssätt sådant att de ska jobba så bra som möjligt för att kunna gripa någon eller för att hitta bevismaterial. Polisens tillvägagångssätt kan krocka med hur det skulle bli bäst för barnet.

Det här är upplevelser som kan etsa sig fast i barnet och plåga det. Det var så otäckt. Man var så rädd. Man fick så många frågor. Var är min mamma eller pappa nu? Har man dessutom upplevelser från ett annat land där polis förknippas med dödligt våld kan barnet skrämmas ännu mer.

Har ditt barn dessa upplevelser, är det till stor hjälp om du eller barnets andra förälder kan berätta för det vad det var som hände och varför. Om det är omöjligt för er föräldrar, så tänk efter om ni känner någon annan vuxen som kan göra det i ert ställe. Barn har inte en vuxens erfarenheter och kunskap, och ser inte samma samband som vi vuxna och kan därför dra helt fel slutsatser. Barnet behöver hjälp med att få ihop vad det var som hände från början till slut. Varför kom polisen? Varför tog de mamma/pappa med sig? Vad händer nu?

Om ditt barn fortsätter att uttrycka en stark oro kring en händelse, till exempel genom att drömma mardrömmar, inte vågar sova i sin egen säng eller vara väldigt mörkrädd även efter det att du har försökt hjälpa ditt barn till ett lugn, kan det behöva mer stöd och hjälp än vad man som förälder kan ge.


Stöd för barn som har en förälder i fängelse

I en del städer finns stödgrupper för barn till fängslade föräldrar. På samma ställe brukar det även finnas stöd för föräldrarna. I stödgruppen får barnet träffa andra barn som också har en förälder som sitter i fängelse. För många barn blir stödgruppen det ställe där man känner sig precis som alla andra och där andra förstår hur man känner sig.

I en stödgrupp får barnet möjlighet att dela känslor och tankar med andra i liknande situation och hon erhåller stöd och kunskap både från de andra barnen och från gruppledarna.


Du kan också vända dig till socialtjänsten i din kommun. På kommunens hemsida brukar det finnas upplysningar om föräldrastöd som man kan få, till exempel på en familjecentral. Eller kan man ringa till kommunens växel och fråga efter en socialsekreterare som arbetar med barn och ungdomar för att få hjälp att hitta rätt.

Till BUP kan alla föräldrar som är vårdnadshavare för barnet söka stöd och hjälp. Ibland kan det bästa vara att det är föräldern själv som får stöd i hur han eller hon kan hjälpa sitt barn, och ibland kan barnet behöva behandling för egen del. Minnesbilder som skrämmer barnet eller stark ängslan och oro hos barnet är sådant som kan vara bra att diskutera med någon på BUP om.


Barn om att ha en förälder i fängelse, ur BRIS stödverksamhet.

“Nu mår jag jättedåligt och är alltid rädd att det ska stå om honom i tidningen eller nåt sånt.“ (Flicka 13 år)

“Min pappa sitter inne i fängelset och jag saknar honom väldigt mycket.“ (Flicka 16 år)

“Nu är det snart 3 år sen min pappa blev tagen i fängelset. Den första tiden var hård och deppig men sen började det bli en del av mitt liv“ (Flicka 13 år)

Läs mer på Barnperspektivet.se, Tema Speciell familjesituation/Förälder i fängelse.

Diskutera, rådgör och dela erfarenheter med andra föräldrar
Barnperspektivet.se, Forum

Barnperspektivet.se, BRIS för vuxna

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler