På kurs för bättre självkänsla

På kurs för bättre självkänsla

På kurs för bättre självkänsla

Kan man stärka barns självkänsla med en kurs?

För en nästan heltidsarbetande trebarnsmamma med en stundtals lite vacklande självkänsla är erbjudandet som dimper ner i mejlboxen oemotståndligt.

Våga vara

Våga vara är en metod som sägs stärka barns självkänsla. Men kan den verkligen göra oss till bättre föräldrar?
Vår reporter Maria Ullsten, mamma till Sofia, 6, Ella, 6, och Malin, 5, gick en tvådagarskurs för att ta reda på det.

Vill jag gå på en tvådagarskurs i hur man visar sina barn vägen till bättre självkänsla? Lära mig några praktiska övningar som kan stödja mina döttrar i att hitta sina egna jag och våga vara sig själva?

Men i samma stund som jag mejlar min anmälan viskar en röst i mitt bakhuvud: Kommer jag verkligen att bli en bättre mamma? Vad händer med all inspiration när jag kommer hem till en hall som fortfarande är ett kaos av grus och gummistövlar, ett köksbord med ännu inte avdukade frukosttallrikar och ett nedsölat informationsblad om vilka dagar dagis stänger tidigare för apt-möten, som jag för länge sedan borde ha skrivit in i min kalender?

Börjar med djurövning
Så jag känner mig kluven när jag slår mig ner på en av stolarna i halvcirkeln den första kursdagens morgon. Kursledaren Jana Söderberg vill att vi presenterar oss för varandra genom att berätta vilket djur vi känner oss som, just nu. Så där sitter jag, å ena sidan entusiastisk som en hund redo att springa efter nästa boll, å andra sidan en katt som skeptiskt tittar på. Är detta inte lite väl flummigt? På min ena sida har jag förskolelärare som känner sig pigg som en iller, på den andra en pappa som är trött som en sengångare.

– Jag känner mig arg som ett bi, men det går nog över, säger en mamma som jag senare får veta heter Christina.

Själv undrar jag lite irriterat varför det här med känslor är så viktigt? Jag hade nog hellre velat veta just vad de andra heter, var de bor och hur många barn i vilka åldrar de har.

– Det här är en bra övning att göra tillsammans med era barn, säger Jana Söderberg.

Jaha. I mitt inre kämpar den glada hunden, som så gärna vill förstå och förändra, med den avvaktande katten. Jo, fortsätter Jana Söderberg, både för barn och vuxna är det viktigt att ibland sätta ord på vad vi känner. Det är ett sätt att undvika det hon kallar ”den intellektuella flykten.”

– Det som gör att vi så ofta inte lyckas hålla våra nyårslöften är att vi har fattat beslutet att sluta röka eller gå ner i vikt med bara vårt intellekt. Vi vet att vi borde sluta röka eller äta mindre godis, men det räcker inte, säger hon.

Vår förmåga att uppfylla nyårslöften och bryta invanda mönster bygger på vår förmåga att fatta beslut som även är känslomässigt förankrade. Ett sätt för oss ovana som verkligen vill bli bättre föräldrar efter kursen är att visualisera hur vi vill att det ska bli.

– Skapa en vision. När du får den där känslan ”Ja, just det! Det är ju så här jag vill vara som mamma!” eller ”Det är ju för att jag vill orka gå upp för alla trappor som jag vill sluta röka” har du hittat din drivkraft. Då kan du gå från tanke till handling.

Våga välja sorgen
Bra självkänsla, fortsätter Jana Söderberg, bygger bland annat på god kontakt med dina känslor och de behov som ligger bakom dem. På att verkligen våga känna inte bara glädje, utan även ilska, sorg och rädsla.

– I dag finns en tendens att vilja skapa ett glädjesamhälle, där glädjen är den enda tillåtna känslan. Som föräldrar tror vi att vi har ansvar för att våra barn ska vara glada, jämt, säger hon.

Medan vi kroknar under kravet att ha 100 procent glada barn är det lätt hänt att vi trycker undan de andra känslorna – ilskan, sorgen och rädslan. Både hos oss själva och hos våra barn. Att vara arg, ledsen och rädd kan bli samma sak som att vara olycklig och misslyckad.

– Men en människa som jämt går omkring och är glad känner sig lätt som en bluff som när som helst kan bli avslöjad. Jaså, är du inte så lyckad och lycklig som du verkar?

Som förälder är det lätt att i all välmening överföra denna känslorädsla – och därmed grundläggande tvivel på sig själv och sitt eget värde – till sina barn.

– Negativa känslor trycks undan, som om de inte fanns. Vi hittar tusen rationella argument till varför vi inte får känna som vi känner.

Vid 3 börjar anpassningen
Kanske har vi inte tid eller kraft att gå in i våra barns ilska över att de lila strumpbyxorna är borta när vi måste skynda oss för att inte missa frukosten på dagis. Och sen, ja det blir ju sällan av.

– Men ett barn som aldrig får visa ilska blir tonåringar som saknar förmåga att säga ifrån och blir ledsna i stället för arga. Ett barn som inte tillåts vara ledset kan som vuxen göra nästan vad som helst för att undvika sorg.

Som samtalsterapeut behandlar Jana Söderberg bland annat tonåringar som skär sig själva.

– De skadar hellre sig själva med rakblad än känner sorg och besvikelse. Som föräldrar är det viktigt att förstå att det kan bli konsekvensen om vi inte låter våra barn vara ledsna.

Men vänta lite nu. Små barn är ju jättebra på att visa känslor! De om några skäms inte det minsta för att vara rädda, de lägger ingen värdering i sin ilska och har lika nära till skratt som till tårar.

– Alla barn föds med en frisk självkänsla. Men i 3-, 4-årsåldern händer något. Då börjar barn försöka bli den vi som föräldrar vill att de ska vara, säger Jana Söderberg.

Spring inte ifrån känslorna
Och handen på hjärtat, hur lätt är det inte att släta över obehagliga känslor? Att säga ”Inte ska du vara lessen, det var väl inte så farligt” när barnet börjar gråta för att dagisfröken delat ut födelsedagsglassarna som han eller hon velat bjuda på själv. Eller ”Det där är väl inget att vara rädd för, du vet ju att det slutar bra” när ni tittar på en film. Jana menar att vi istället måste ta oss tiden att hjälpa barnet att bejaka sin rädsla, sin ilska och sin sorg.

Så när jag hämtar barnen efter första kursdagen testar jag mina nya insikter på dem. Vi håller på att flytta och våra 6-åriga tvillingtjejer har just bytt skola och bara gått några veckor i sin nya klass. Sofia berättar hur hon efter morgonfritids blev ensam med en kille som hon inte känner på skolgården när Ella och den andra halvan av klassen gick till gympan.

– Jag var rädd. Och ensam, säger hon och darrar med underläppen.

Jag tar ett djupt andetag. Och så frågar jag hur det kändes, när hon blev rädd?

– Jag fick ont i hjärtat. Och här, säger Sofia och lägger handen på magen.

Hjälp, tänker jag. Men frågar i stället hur länge hon var rädd.

– Jättelänge! Ända tills det ringde in och jag fick träffa alla mina nya kompisar!

Sofia brister ut i sitt bredaste leende. Hennes rädsla – och min klump i magen – är som bortblåst. Hon var rädd, men hon dog inte. Och som vuxen vet jag ju att de barn som lämnas på morgonfritids är ute på skolgården i tio minuter innan klockan ringer in. Vi fortsätter att prata om rädsla, kan det till och med vara bra på att öva sig att vara rädd?

– Ja, för då vet man ju vad man ska göra om man råkar bli kvar ensam ute, säger Ella.

Det slutar med att vi kommer överens om att vi ska berätta för varandra när vi blir rädda eller när vi har varit rädda.

– För det känns bättre då, säger Sofia.

Herregud, jag känner mig som värsta terapeuten! Jag hoppas att ingen hörde oss, antar att det lät lika krystat som det kändes. Men varför tycker vi att det känns så konstlat att tala om ilska och sorg?
 
– Vi har alla en lite fixare i oss, som förälder vill vi så gärna lösa alla våra barns problem. Därför har vi jättesvårt att möta ett barn i sorg, vi vet inte vad vi ska säga. Men vi måste inte lösa våra barns problem. Vi måste bara finnas där och fråga – vad behöver du, just nu? säger Jana Söderberg.

Träna på att förklara
En av grundtankarna i Våga vara är att det under varje känsla finns ett behov som det är viktigt att ta på allvar och lära oss uttrycka. Annars riskerar vi gå genom livet och känna oss missförstådda för att ingen kan läsa våra tankar.

– Jag är jag och du är du. Om du säger ”Jag är trött” kanske din partner tänker ”Hon vill vara i fred”. Du blir irriterad när han inte fattar att du bara vill att han ska tycka synd om dig en stund. Men hur ska han kunna veta det, om du inte talar om det för honom?

Vi som vill visa våra barn vägen till bättre självkänsla får lära oss att träna våra barn att inte bara säga ”Jag är ledsen” utan att samtidigt förklara ”Jag vill vara ensam en stund” eller ”Jag vill ha en kram.”

– Fråga barnet, vad behöver du just nu? Vad vill du att jag ska göra? Med små barn kan man komma med alternativ – jag ser att du är trött, vill du ha något att äta nu med det samma? Eller vill du att jag ska sätta på en film före maten?, uppmanar Jana Söderberg.

Drömmar hjälper oss fram
Dag två på kursen talar vi om drömmar.

– Drömmar gör oss trygga. De styrs helt av våra känslor, drömmar har inget med intellektet att göra, säger Jana Söderberg och hämtar ännu en liknelse från idrottens värld: Idrottare tränar sig mentalt genom att verkligen tänka sig in i hur det skulle kännas att stå där på prispallen och höra nationalsången.

–  Om du inte har förmågan att drömma har du ingen kraft att ta dig igenom hård träning, eller en livskris.

Det finns barn som redan i 10-årsåldern börjar förlora sin medfödda förmåga att använda sin kreativitet och sin fantasi för att lösa problem. Då är det lätt att senare i livet göra sig själv till ett offer, att skylla allt på samhället, barndomen eller chefen och inte se eller lita på sin egen förmåga att kunna ta sig ur en jobbig situation på egen hand. Och det kan vara skönt att ta på sig offerkoftan. Då slipper vi eget ansvar, allt är ju någon annans fel.

– Men vi kan öva med våra barn, hjälpa dem att se olika valmöjligheter, säger Jana Söderberg.

Vi kan börja med att sluta punktera våra barns drömmar med den bistra verkligheten. Hur lätt är det inte att avfärda hundvalpen på önskelistan med ett uppgivet ”Det går inte, den kan ju inte vara ensam hela dagarna” eller ett sårat ”Men jag har ju sagt att vi inte har råd”.

Men det som är omöjligt ur en vuxens perspektiv kan vara fullt överkomligt för ett barn. En av grundpelarna i Våga vara är att skilja på mig och mina behov och dig och dina behov.

– Som förälder måste du inte naturligtvis inte uppfylla alla dina barns önskningar. Men det är viktigt att du visar att du visar att du tycker att dina barns drömmar är viktiga för dig, att du lyssnar på dem och tar dem på allvar.

Jana Söderberg uppmanar oss att gå hem och utforska våra barns drömmar.

Hitta plan B och plan C
– Hitta ett sätt att sänka ribban och kanske förverkliga en del av drömmen. Fråga vad barnet skulle göra om det fick en valp, kanske vill hon eller han mest gå ut och gå med den? Och kan ni kanske låna en hund, fråga en granne!

Sagt och gjort. Vid läggdags samma kväll utsätter jag tvillingarnas lillasyster Malin, 5,5 år, för ett experiment. När hon fyllde år i somras blev jag jättestressad över hur hon ville att hennes tårta skulle se ut. Minst en meter hög, ansåg Malin och jag suckade över ännu en önskning jag inte kunde uppfylla och kände mig som en dålig mamma. Nu ligger hon redan i sängen när jag frågar henne hur hennes 6-årstårta ska se ut.

– Så här! Malin hoppar ur sängen och måttar med handen i höjd med min haka.

Jag andas ut. Drömmen om tårtan har alltså överlevt mina tidigare försök ta kål på den. Och den här gången byter jag inte samtalsämne, jag fortsätter fråga. Vilken färg ska tårtan vara?

– Rosa!

Och vad ska det vara på den?

– Godis!

Inte jordgubbar?

– Jo, jordgubbar OCH godis!

När jag lite senare sjunker ner i soffan framför tv:n känner jag mig oförskämt nöjd med mig själv – var det inte svårare än så här att stärka sina barns självkänsla! Lite röd karamellfärg och en påse Gott och blandat verkar kunna räcka långt. I morgon kanske jag till och med ska be Malin rita sin drömtårta, kanske där finns ytterligare en lite detalj att ta fasta på? Malins pappa kommer kanske att fnysa. Men inte Malin.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 2/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler