Marie fick veta vid ultraljudet

Marie och Anders fick veta på ultraljudet att Johan skulle födas med klumpfot. Efter första chocken kände de sig lugnade och övertygade om att allt skulle gå bra.

Text: Maria Zamore

Marie har en dotter som är jämngammal med Svante (läs om Svante här). Marie gick i samma föräldragrupp som Svantes mamma Katta, och hon minns sitt första möte med Svante mycket väl:

– Han hade skenor då, små gulliga skenor med nallar på – men jag förstod inte riktigt varför. Jag förstod egentligen inte vad klumpfot var.

Fick veta på ultraljudet
Ett och ett halvt år senare väntade Marie och hennes man Anders sitt andra barn. Vid ultraljudsundersökningen fick de veta att barnet hade klumpfot.

– Jag tänkte ”Klumpfot, jaha – det är samma sak som Svante har”. Jag visste ju att det hade gått bra för honom och jag visste att Katta hade varit stark och klarat det; jag tänkte att det här är ingen fara.

Men snart sjönk budskapet in lite mer, berättar Marie.

– När vi gick därifrån kände jag gråten i halsen. För det är ju så, man föreställer sig den här bilden av familjelycka, man tänker att ultraljudet är en vanlig undersökning, att man ska gå därifrån med en bild av fostret i handen – men inte att man ska få ett papper om att barnet har en skada…

När de kom hem tog Anders fram sina läkarböcker och visade: ”Titta, så här ser klumpfot ut. Om det bara är det här så är det inget att vara orolig för, det kan man behandla.”

Klumpfot kan ibland ha ett samband även med andra skador, hade Marie och Anders fått veta – men om deras barn hade fler skador visste de ännu inte.

– Vi var ledsna. Egentligen visste vi inte om vi skulle ha barn eller inte – barnet kanske var så skadat att i måste ta bort det?

– Under några dagar grät jag mycket, jag kände mig väldigt uppgiven. Men det var så himla bra att ha Katta och Per – jag ringde och pratade med dem, det var en sådan tröst att höra hur de hade haft det.

Fem dagar senare var det dags för en andra ultraljudsundersökning. Läkaren gick igenom precis allt, berättar Marie.

– Han tittade på hjärnan, hjärtat, varenda litet finger… Han såg inget som tydde på att det var något annat fel än klumpfoten.

– Vi var enormt lättade. Vi kände att vi kunde börja glädjas igen. Till skillnad från Katta och Per var ju det här vårt andra barn, så vi slapp den där ”första-barnet-känslan: Hur gör man, hur byter man blöjor?” I stället kunde vi känna ”Vi kommer att föda en son med klumpfot, och det kommer att bli bra”. Och vi kände att vi togs omhand – från första början slussades vi in i något slags omhändertagande, det var jätteskönt!

Skenor på nätterna
Redan under graviditeten kallades Marie och Anders till sjukhusets ortopedmottagning för att få information om klumpfot.

– Anders frågade hur det skulle bli med sportandet. Läkaren sa att det inte skulle bli några problem: ”Han kanske inte blir världsmästare i höjdhopp, men han kommer att kunna sporta. Sedan sa de åt oss att ringa när han var född.

Det blev tidigare än de hade tänkt sig – redan fem veckor före beräknat förlossningsdatum var det dags.

– Anders var inte ens hemma, han var i USA, så min lillasyster var med. Men allt gick bra – och när jag kom in var det så skönt att kunna säga: ”Vi vet att det är en kille och det är bekräftat att han har klumpfot”.

– Sedan, när han kom ut – han hade extremt sneda fötter, men det var inget chockartat över det. Det var vår fina kille och ”Nu ska vi ta tag i det här”.

När Johan var en vecka gammal gipsades han.

– Hans journal låg och väntade på oss när vi kom till sjukhuset. Sedan har vi varit där och bytt gips varje tisdag – tisdagar är klumpfotsdag på ortopedmottagningen, då träffar man massor med föräldrar i samma situation.

Vid två månaders ålder opererades Johan, och så småningom fick han byta ut gipset till skenor. Tiden med skenor har trappats ned allt eftersom, och numera använder han dem bara på nätterna.

Bortsett från de nattliga skenorna så är Johan som vilken annan ett och ett halvtåring som helst, säger Marie.

– Han är otroligt envis, väldigt tydlig med vad han vill och samtidigt otroligt glad, lite finurlig och spexig.

– Han springer precis som vanligt. Av klumpfoten märks absolut ingenting, inte mer än att han inte har fötterna under sig när han sitter på knä, utan mer vinklade åt sidan – men det går ju att sitta så också.

Namn: Marie
Ålder: 34
Familj: Tillsammans med Anders, 37, har hon barnen Ebba, 3,5 år, och Johan, 1,5 år.

Maries tips

"Jag tror det är bra om man drar nytta av sjukvårdspersonalen, om man lutar sig mot dem. Man kan få så otroligt mycket stöd och support då, och man ska verkligen passa på att ställa alla sina frågor till dem.”


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 4/2007

Läs mer:
>> Klumpfot - så kan det vara
>> Fakta om klumpfot

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler