Föräldrar njuter inte - de oroar sig

Att leva livet är mer än att överleva, säger Hanne Kjöller, som är något så ovanligt som en förälder
som vägrar oroa sig.
– Jag är faktiskt inte rädd för något när det gäller
min dotter, säger hon.
 

Trygghet, trygghet och åter trygghet. Det är med dessa tre ingredienser vi bygger upp Generation Skräckslagen, skriver Hanne Kjöller, journalist och ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin bok I huvudet på en mamma. I den siktar hon in sig på vår önskan att skydda barnen från allt ont, oavsett om det handlar om besvikelse över att inte bli inbjuden till ett kalas eller fysisk smärta, efter att ha trillat från en klätterställning.
– Det hör barndomen till att klättra i träd, trilla ner och bryta benet. Vi har rensat bort döden ur våra liv, men att leva är mer än att överleva, säger hon.

Principen lever hon också efter själv, som förälder till en tjej på 6 år.
– Vi försöker inskränka våra nej till det som är absolut livsfarligt. Man får helt enkelt stå där vid klätterställningen eller trädet och ha andan i halsen men ändå säga ”åh vad bra!”, ”åh vad fint!”.

Hon drar paralleller till Astrid Lindgrens värld, som för många föräldrar framstår som en bild av den ideala barndomen. Lotta på Bråkmakargatan, 5 år, drar iväg på sin jättecykel nerför backen, på Saltkråkan springer barnen omkring på klipporna utan flytväst, det åks båt, det klättras och det rids. Om man bortser från att det med den kunskap vi har idag vore idiotiskt att uppmuntra barnen att rida eller cykla utan hjälm eller åka båt utan flytväst, så njöt Bullerbybarna av något som är få barn förunnat idag: frihet och eget utrymme utan övervakande föräldraögon.

Att vara en bra förälder idag är lika med att ha ständig koll på sina barn, och för barnen innebär det i sin tur att ha ständigt följe av en vuxenkommentator (”Inte så!” ”Fråga snällt”, ”Klättra ner därifrån!”).
– Visst är det något gott att vara rädd om sina barn, men vi har förlorat proportionerna. Det är som med såna där fjantiga, utopiska mål som nollvisionen i trafiken. Då skapar man en föreställning att det går att ha en bilism utan dödsoffer, bara vi gör si eller så. Jag tycker att det är bättre att säga: Ingenting är riskfritt, men vi får fundera över vilka risker vi kan stå ut med, säger Hanne Kjöller.

RÄDDA FÖR FEL SAKER
Själv vägrar hon att punktmarkera dottern i lekparken. Hon tar med sig en bok, sätter sig på en bänk, och finns till hands om det behövs.
– Jag är inte en olyckligare mamma för att jag inser att jag kan förlora min dotter. Snarare känner jag en skyldighet att ta till vara på varje dag med henne. Dagens mödrar och fäder njuter inte, de oroar sig, säger Hanne Kjöller.

Vårt säkerhetsmedvetande skänker inte trygghet, det begränsar oss och gör oss olyckligare. Och får oss kanske till och med att blunda för det som vi verkligen borde vara rädda för: dåliga matvanor, fysisk inaktivitet och att allt fler barn har frätskador på tänderna.

Föräldrar i allmänhet är idag blixtsnabba att tillgodose sina barns önskningar, tycker Hanne Kjöller. Må det vara att slippa simskolan denna vecka eller att få dricka saft till maten. Då finns ingen broms, då är det omedelbar behovstillfredsställelse som gäller.
– Det borde vi oroa oss för tycker jag. Att vi uppfostrar allt för stora egon som får svårt att klara sig i livet och svårt att få vänner.

Det bästa vi kan lära våra barn är att möta motgångar, tycker Hanne Kjöller, och tar exempel från dotterns förskola där vissa föräldrar ville förbjuda barn att ta lotter vid den årliga gårdsfesten eftersom barnen kunde bli så besvikna om de inte vann. På samma sätt borde vi acceptera att alla barn inte blir bjudna på alla kalas, eftersom barn precis som vuxna inte är lika nära vänner med alla.
– Om min dotter är ledsen för att hon inte har blivit tillfrågad att följa med till en kompis och leka säger jag ”jag förstår att du är ledsen för det är jobbigt att bli bortvald”, men jag ringer inte till det barnets föräldrar! Och om min dotter protesterar när jag ber henne städa på sitt rum säger jag ”jag vet, det är jättetråkigt, men det ska göras”, inte ”okej, du slipper”.

Oroar du dig aldrig för din dotter?

– Nej, jag är nog faktiskt inte rädd för något när det gäller min dotter. Visst blir jag ledsen in i märgen om jag föreställer mig att hon skulle bli allvarligt sjuk eller dö, men det är inget jag går och tänker på. Jag är full av tillförsikt till hennes förmåga, och jag är säker på att det kommer att gå bra för henne.

Publicerad i Vi Föräldrar nr 4, 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler