Nära drunkna

Gabriel var nära att drunkna

Nära drunkna

För tre år sedan föll Gabriel i grannens damm.

Gabriel är en 4,5-åring som andra. Nyfiken, frågvis, kärleksfull, med blommande fantasi och lust till äventyr. Han njuter av sommaren i fulla drag, tillsammans med sina småsyskon och kompisar på dagis. Cyklar, springer, gräver i sandlådan.

En sommarmorgon för ganska precis tre år sedan trodde ingen i Gabriels närhet att han skulle få uppleva fler somrar. Allt hände på några få minuter.

– Jag var på övervåningen och tog igen mig ett slag, jag var trött efter sömnlösa nätter och amning, berättar Gabriels mamma Theres.

Pappa Daniel var på nedervåningen och ägnade sig åt Gabriels 2 månader gamla lillebror Benjamin. Gabriel, som då var 1,5 år, hade precis gått ut i trädgården. Daniel skulle bara klä på Benjamin och sedan göra Gabriel sällskap.

När familjens hundvalp plötsligt kom in ensam, utan Gabriel i släptåg, tyckte Daniel att det var märkligt.
 
– De var oskiljaktiga, hunden och Gabriel, berättar Theres. De brukade springa in och ut ur huset tillsammans.

Daniel gick ut på trappan och ropade men varken såg eller hörde Gabriel. Då gick han ut i trädgården för att leta.

– Vi tänkte båda att han kanske gått till grannen för att hälsa på deras katt, säger Theres.

Låg i dammen
Av någon anledning gick Daniel ändå inte dit först, vilket både han och Theres har funderat över efteråt. Istället gick han åt andra hållet, in i den andra grannens trädgård. Daniel minns att han för ett ögonblick kände sig obekväm, som objuden klev in i deras trädgård.

I grannens damm, vacker med stenar, buskar och blommor, fick Daniel se hälarna på Gabriels skor sticka upp.

– Jag hörde Daniel vråla, berättar Theres. Jag förstod att något allvarligt hänt, hann tänka att Gabriel blivit påkörd, och sprang ut, med Benjamin fortfarande vid bröstet. Jag möter Daniel, som skriker ”Gabriel har drunknat!”.

Gabriel är dyngsur, livlös och blek, med blå läppar och halvslutna ögon.

– På tio minuter hade livet blivit till en mardröm. Jag mer eller mindre slänger Benjamin på soffan och jag och Daniel turas om med hjärt- och lungräddning.

Det är något som varken Daniel eller Theres reflekterade över då, men det faktum att de båda har utbildning i hjärt- och lungräddning kan ha varit avgörande.

– Daniel hade fått utbildning som skyddsombud på jobbet, jag eftersom jag sportdyker, berättar Theres.

– Jag inte vet hur professionella vi var. Men vi gjorde i alla fall något.

Samtidigt ringer Theres 112.

– Jag hinner tänka att ”Nu ska jag inte bli hysterisk”, med minnet från ett tidigare 112-samtal, då min låtsaspappa plötsligt dog, i huvudet.

Theres berättar var de bor och vad som hänt. Rösten i luren meddelar att de skickar en ambulans från Mariestad varpå Theres tänker ”då är det kört, han är död då”, med tanke på den tid det kommer att ta. Theres försöker få dem att skicka en ambulans från närmare håll. Daniel ber att få ta över telefonen istället.

– Han orkar inte fortsätta med Gabriel, så vi byter plats.

Tröstad av sjukvårdaren
Theres ringer samtidigt upp Daniels mamma från en annan telefon, och ber henne komma. Hon bor bara 400 meter därifrån.

Daniel bär Gabriel i famnen ut till grinden för att möta sin mamma.

– Daniel vrålar av maktlöshet.

De lägger Gabriel på marken och drar av de blöta kläderna och skorna. När de blåser in i Gabriels mun bubblar det i gommen. De tänker att Gabriel säkert är helt vattenfylld.

Även Daniels pappa och en av hans bröder dyker upp. När ambulansen kommer har det gått 15 minuter sedan Theres ringde 112. De får informationen att bara en vuxen kan följa med i ambulansen.

– Det blir Daniel. Det är jobbigt för mig, för jag vill instinktivt bara vara nära Gabriel. Men Benjamin behöver mig eftersom han helammas så jag åker istället i en andra bil med en kvinnlig sjukvårdare från ambulansen som förare och sällskap.

– I bilen säger jag det jag tänker högt, att ”Nu har jag bara en son kvar”.

Det ambulanssjukvårdaren då svarar är något som tröstade Theres både just i det ögonblicket och under de månader som skulle följa: ”Oavsett hur det går är du alltid tvåbarnsmamma”.

Färden går till akutavdelningen vid Lidköpings sjukhus. Där får Theres inte komma in till Gabriel utan hon visas till ett fikarum där också Daniel och hans mamma och pappa sitter. Då har de inte fått något besked än.

– Daniel är slutkörd, som i en annan värld, minns Theres.

Snart får de beskedet att läkarna fått igång Gabriels hjärta.

– ”Wow”, tänker vi, ingen av oss hade vågat hoppas alls. Men samtidigt tänkte jag att han säkert skulle vara hjärndöd, då han varit utan syre så länge.

Transport till Göteborg
En helikoptertransport till Göteborg, där Gabriel kan få mer kvalificerad hjälp, väntar. Tyvärr finns det ingen plats i helikoptern för Theres och Daniel. De får gå in och hälsa på Gabriel innan de åker. Benjamin lämnas i svärmors famn.

Gabriel är inte vid medvetande, men kan delvis andas själv.

– Det var slangar och maskiner överallt. Jag klappade honom på huvudet. Han var kall som en blyklump.

Kommande timmar minns Theres bara vagt. Hon och Daniel åker hem för att packa det nödvändigaste för att ha med sig till Göteborg. Daniels två bröder ska köra dem.

– Vad som var nödvändigt kunde jag inte bena ut då, men jag fick med mig extrakläder till Benjamin och tandborstar.

Theres var lättad över att hennes mamma och lillasyster, som bor i Göteborg, skulle vara på plats när helikoptern landade och kunna möta Gabriel.

När Theres anslöt i anhörigrummet på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg dröjde det inte länge förrän en läkare kom med ett första utlåtande.

– Så här efteråt kallar vi honom ”Mr Negativ”. Han berättade att det såg ”fruktansvärt illa ut” och att det var lika bra att vi förberedde oss på att Gabriel var död.
 
Läkarna hade vid det laget inte hunnit göra så mycket mer än koppla Gabriel till nödvändiga maskiner och börja utföra tester och undersökningar, med hjälp av bland annat EEG och magnetkamera. Lungröntgen visade att han hade lunginflammation på grund av allt vatten. Man arbetade för att sänka febern för att förhindra att hjärnan svullnade ännu mer.

Satt hos Gabriel
Under dessa dagar bodde Daniel, Theres och svärföräldrarna på McDonalds hus för anhöriga i anslutning till sjukhuset.

– Daniel kom över och sov några timmar per natt, i övrigt var han hos Gabriel. Men jag tyckte att det var skönt att komma bort från sjukhusmiljön säger Theres.

Daniels mamma gav rådet att de skulle be att få prata med sjukhusprästen.

– Jag ville inte, men Daniel gjorde det.

De var också i kontakt med en kurator, men eftersom det var semestertider blev det nya ansikten hela tiden och Theres menar att det till slut blev för jobbigt att berätta samma histora gång på gång.

Det tog tre dygn innan Gabriel så smått började reagera på enkla smärttester, där vårdpersonalen försiktigt tryckte med sina naglar på Gabriels nagelband för att se om han reagerade. Man drog ner på medicineringen.

Sju dygn efter olyckan vaknade Gabriel.

– Det var en chock. Motstridiga känslor. Lyckan över att han vaknade, samtidigt chocken över att han inte var samma pojke som förut, säger Theres.

Theres berättar att hon kände sig rädd för Gabriel, som inte kunde styra sina rörelser eller kommunicera.

– Jag hade svårt att acceptera att han i mina ögon var som någon helt annan.

Daniel hade svårt att ta sig an, eller alls ta till sig, lille Benjamin under den här tiden. Han brottades med svåra skuldkänslor kring hur det hela kunnat hända. Han satt vid Gabriels sida mest hela tiden. Benjamin fanns hos Theres, men Theres mamma tog ofta med sig Benjamin hem för att ge dem avlastning.

– Min mjölk hade ändå försvunnit, säger Theres.

Daniels föräldrar bodde i husbil på sjukhusets parkering. Släktingar och vänner kom och gick.
Mitt i allt behövde de också ta sig an högar med papper att fylla i, från exempelvis Försäkringskassan.

– Det kändes som om det var en orimlig uppgift, mitt i all sorg.

Medveten rörelse

Gabriel flyttades från intensivavdelningen till hjärtavdelningen.

– Vi började ge honom smakportioner, fruktpuréer till exempel, som till en bebis. Vi läste för honom. Jag kände tacksamhet, men oron för framtiden var större. Vad skulle han få för liv? Flera gånger tänkte jag att det hade varit bättre om han hade fått dö. Jag letade ständigt efter tecken som skulle visa att han var densamme som förut.

Det tog flera veckor efter olyckan innan Theres kunde, som hon själv beskriver det, acceptera Gabriel. Men steg för steg började hon ta del i det arbete sköterskorna gjorde. Det var just under en sådan omvårdnadsstund som Theres upplevde en vändpunkt i sin kontakt med Gabriel.

– Jag var med och badade honom i en balja för första gången. Han lyckades göra en medveten rörelse med ena benet, som skapade ett plask. Och det följdes av ett första leende från honom. Då tänkte jag att ”Någonstans därinne finns han ju, min Gabriel”.

Det blev fler sådana små tillfällen av utvecklingssteg och en närmare kontakt mellan Theres och Gabriel.

Efter två månader framförde Daniel och Theres önskemål om att få vårda Gabriel i hemmet.

– Vi ville hem, helt enkelt, bort från sjukhusmiljön.

De fick instruktioner om hur de skulle vårda Gabriel i hemmet, med sondmatning och sprutor.

Theres beskriver hur otroligt det var att se hur ett barn anpassar sig till det som är ett måste.

– Han hade stora blåmärken av alla sprutor, men när det var dags för nya la han sig snällt på soffan. Han klagade sällan.

Lillebror Benjamin försvann under den här tiden ”i hanteringen”, som Theres beskriver det.

– Han halkade liksom med på ett bananskal. I normala fall hade man inte lämnat bort ett så litet barn så mycket, men det är klart att vi befann oss i en speciell situation.

Idag har Benjamin särskilt starka band till mormor och farfar.

Lärde sig gå igen
Fyra månader efter olyckan fick de komma till ett utredningshem där man skulle bedöma omfattningen av Gabriels skador.

– Vi var imponerade av hans vilja. Han hade ingen vidare ordning på sina rörelser, men han lärde sig gå igen. Det var helt otroligt att se.

I februari förra året genomgick Gabriel en större utredning, med neurolog, logoped, specialpedagog och andra experter närvarande.

– De kunde alla notera otroliga skillnader från den första utredningen. Magnetkameröntgen visade nu inga skador på hjärnan längre.

– Vi kunde betrakta Gabriel som helt återställd.

Tillbaka till nuet. Gabriel leker med lillebror Benjamin. De springer runt i huset och stojar.

– Vi har upplevt dem mer som tvillingar än bröder, menar Theres. Eftersom Gabriel fick lära sig allt på nytt har de länge varit jämbördiga i sin utveckling, men på sistone har Gabriel dragit ifrån. Han är ikapp sin ålder nu. Det enda är att han kan bli trött oftare än andra, han behöver mikropauser. Är han trött kan han också röra sig lite klumpigare än annars.

De är oerhört tacksamma för den hjälp och det stöd som de fått av dels Gabriels sköterska på BVC, dels Gabriels förskola för barn med speciella behov, där han kunde börja åtta månader efter olyckan. Förskolan består av en liten grupp på max tio barn och personalen har särskild utbildning. De arbetar med sjukgymnastisk och pedagogisk träning.

– Det är underbart att de har tagit hand om all träning åt oss så att vi har fått chansen att bara vara familj.

Det som hänt Gabriel kan Daniel och Theres idag beskriva som en solskenshistoria. De är också glada att de sedan dess fått sonen Melvin, idag 10 månader.

Theres och Daniel vill inte spekulera om framtiden.

– Vi vill inte ta något för givet än, Gabriel är ju bara 4,5 år. Kanske har han skador som blir tydliga senare. Men Gabriel lever, och han kan njuta av livet.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 8/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler