Klumpfot - så kan det vara

 Svantes mamma Katta gillar inte ordet klumpfot.  
– För mig är Svante född med sneda fötter – that’s it, säger hon.


Text: Maria Zamore


Klumpfot. Det låter så bedrövligt, tycker Katta. Som om fötterna är förvandlade till stora klumpar. Som om det kommer att krävas specialgjorda ortopediska skor i hela livet.


Men så är det inte, lärde sig Katta när hennes son Svante för tre och ett halvt år sedan föddes med diagnosen.


– Fast egentligen skiter jag i diagnosen. För mig är Svante född med sneda fötter – that’s it. När folk har frågat har jag nöjt mig med att säga så: han är född med sneda fötter och ska opereras.


Oförberedda
Innan Svante föddes hade Katta aldrig hört talas om klumpfot. Hon och hennes man Per var helt oförberedda när de fick beskedet strax efter förlossningen.


– Man såg direkt att Svantes fötter var jätte­sneda, de stod tå mot tå, minns hon. Men barnmorskan sa att det nog var normalt, att han säkert bara hade legat i kläm med fötterna, att det nog skulle räcka med att stretcha. Och jag var ju helt slut – du vet, förstagångsförälder: det blev ett barn, tio fingrar och tio tår!


Då, alldeles i början, var det mest så.


Senare, när barnläkaren undersökte Svante, fick de veta: han hade klumpfot. Läkaren förklarade att det inte var någon fara, det skulle gå att rätta till med en enkel operation – men Katta var inte mottaglig för sådant, inte då.


– Jag blev så jäkla ledsen. Jag undrade hur det skulle bli för Svante i livet, jag tänkte på hur barn kan reta varandra…


Efter fem dagar på BB åkte de direkt till ortopedmottagningen.


– När vi satt i väntrummet började jag gråta. Då kom det fram en kvinna och lade handen på mig. Hon sa: ”Vet du, efter förlossningen satt jag också här och grät, men det kommer att ordna sig, jag lovar! Hon hade också ett barn med klumpfot, men då hade jag svårt att tro henne. Jag visste ju så lite.


Rödgråten hörde Katta läkaren berätta om operationer, gips och skenor; att Svante skulle opereras när han var sex veckor gammal och att han redan nu, fem dagar gammal, skulle gipsas.


– Han gipsades från tåspetsarna och ända upp till höfterna. Och han var ju så liten! Att komma hem med honom var som att komma hem med två gipspåkar…


Går och springer som andra
Den största oron mattades av ganska snabbt.


– Alla förklarade för mig att det inte var någon fara, och jag såg ju på Svantes fötter hur otroligt fina de var – det var bara det att de var sneda.


Mycket har hänt sedan dess. Svante har utvecklats till en glad och mycket tekniskt intresserad treåring som älskar att pyssla med kugghjul och pärlplattor.


– Han går och springer som andra barn, men han är inte jättefysisk – och det skulle han kanske inte ha varit i alla fall. När han är barfota kan man se att han har ärr på hälarna, men det är egentligen det enda som märks nu – plus att han har supersmala ben, och det kommer han alltid att ha, han kan inte bygga upp musklerna som andra barn.


När Svante hade opererats slapp han gipset och fick i stället börja använda skenor. Sedan han började gå behöver han bara ha skenorna på natten – men att få på honom dem är inte alltid lätt.


– Det går inte att sätta på honom skenorna när han är vaken längre. Vi gör det när han har somnat, berättar Katta.


"Inget caffe latte-liv"
För Katta och Per blev det nyblivna föräldralivet speciellt.


– Det var inget caffe latte-liv precis. I stället var det sjukhusbesök minst en gång i veckan, och det var kring de besöken som allting kretsade. Men det här med Svantes klumpfot blev snart något odramatiskt för mig. Det blev ett sätt att leva – ”Så här är det och det ska vi fixa”, liksom.


För omgivningen var det inte alltid på samma sätt.


– Många frågade så mycket. De liksom fastnade vid Svantes fötter och nådde aldrig fram till honom. Det var nog det som var jobbigast, egentligen: att klumpfotsgrejen förstorades så mycket av omgivningen, medan det för oss var andra saker som var viktiga, sådant som att ha fått första barnet, kolik, första febern – allt sånt…


– Men det är klart, tillägger hon med ett skratt, man kan förstå det. För när man kommer med en liten söt bebis och 40 procent av bebisen är gipsad – och det är inget vitt, diskret gips som man använder till bebisar; nej, det är lila, knallila! – det är klart att folk undrar…

Namn: Katta
Ålder: 35
Familj: Tillsammans med Per, 39, har hon barnen Svante, 3,5 år, och Sonja, 14 veckor.

Kattas tips

”Jag tror att man ska försöka låta bli att fixera sig vid klumpfoten. Det är ingen stor grej, lite tandställning för fötterna bara. Och tänk på att se barnet och inte bara barnets fötter. Klumpfot är inget speciellt allvarligt – inte i dag, när man kan få behandling för det.”


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 4/2007

Läs mer:
>> Marie fick veta vid ultraljudet
>> Fakta om klumpfot

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler