Vårda ditt barns självkänsla

Mitt barn ska vara tryggt i sig självt. Mitt barn ska vara en bra kompis, känna att det duger som det är och kunna säga nej. Så tänker de flesta föräldrar. Men hur når man dit? Vi har pratat med tre föräldrar om hur man kan hjälpa sitt barn.

Text: Maria Zamore

"Man ska få tycka att man är bra"

Maria, mamma till Filippa, 7 och Petronella, 9.

Maria vet vad det innebär att känna sig utanför och inte ha så många vänner:
– Jag hade – och har – väldigt dåligt självförtroende själv, och jag har alltid varit rädd att det ska drabba mina barn också. När Petronella skulle börja skolan var jag orolig, men som tur var gick det bra. Det var en enorm glädje och lättnad för mig.
Ett par år senare var det dags för Filippa att börja förskoleklass. Då kändes inte det här med skolstart lika dramatiskt för Maria– men då gick det inte lika lätt.
Filippa kom hem och sa: ”Alla andra känner någon, men jag har ingen vän.” Det tog jättehårt på mig. Jag blev ledsen, men kände att det fick jag ju inte visa för henne.
Maria och hennes man såg till att Filippa fick träffa en av kompisarna från förskolan extra ofta på fritiden.
– Vi kände att det var viktigt för henne att ha någon i alla fall.
Men Maria aktade sig för att prata alltför mycket med Filippa om hennes utanförskap.  Trots den egna oron kände hon sig förvissad om att det skulle lösa sig, att det var något tillfälligt.
– Jag ville inte på något sätt föra över min oro eller signalera att jag tyckte synd om henne. Och på dagis var hon otroligt populär, så jag visste på något sätt att det skulle ordna sig.
Därmed inte sagt att Maria satt passiv och väntade på en lösning.
– Jag pratade med personalen. Jag har stort förtroende för dem, och vi förde en ständig dialog. De sa att de skulle hjälpa Filippa lite extra, och så småningom berättade de för mig att hon började få kompisar, att hon var med i lekarna. Efter några veckor började Filippa själv berätta att hon hade lekt med olika kompisar.
Personalens engagemang har varit oerhört viktiga för Maria under döttrarnas skoltid.
– Det är ju inte säkert att barnen vill prata med mig om det är något. Det behöver inte vara för att de skäms, det kan vara för att de har sina lojaliteter, och det får man ju respektera. Men då måste man ha ett bra samarbete med personalen för att kunna nå barnen i deras vardag i skolan.
Storasyster Petronella är ofta väldigt lojal mot kompisar, och kan av det skälet låta bli att berätta hemma om det är konflikter i klassen. Men en gång berättade hon att ett gäng killar varit taskiga mot en tjej som har det svårt hemma.
– De retade den här tjejen för att hennes mamma är missbrukare. Petronella berättade att hon försvarade tjejen inför killarna, och jag berömde henne jättemycket. Men hon fick ta skit för det. Hon hamnade ju också i konflikt med killarna. En av dem kallade henne ”Ditt jävla CP”. Hon stod på sig, hon tog inte illa vid sig. Jag, däremot, jag blev så arg så jag såg rött när jag hörde det.
Maria kontaktade läraren och undrade vad hon skulle göra. ”Du kan ju prata med killen”, föreslog läraren.
– Och det gjorde jag. Jag sa till honom att jag inte accepterar att han säger så till Petronella, och att jag skulle gå hem till hans föräldrar och prata med dem om han gjorde det en enda gång till. Sedan dess har han inte sagt något.
Men att, som Petronella, försvara en kamrat kräver inte bara mod och självförtroende, det kräver också empati – en förmåga att förstå och leva sig in i hur andra känner. Och empati är något som barn till stor del får hemifrån, genom föräldrarnas förhållningssätt, tror Maria.
– Jag är nog väldigt empatisk själv. Jag kan känna starkt med andra. Och vi pratar ofta med barnen så här: ”Hur tror du hon känner sig nu?” Sådant är det ju lätt för barn att fantisera om.
– Men sen ska man förstås hävda sin rätt också. Man ska tycka att man är bra, att man får berömma sig själv.

”Det jag gör spelar större roll än det jag säger”

Anna, mamma till Joel, 4 och Johanna, 13.

Det här med empati och att vara en bra kompis är inga frågor som plötsligt blir aktuella i skolåldern. Det handlar om ett livslångt lärande.
Så ser Anna på det, och i teorin är det rätt enkelt, tycker hon:
– Om jag är empatisk och sätter gränser utifrån min uppfattning om vad som är rätt och fel och är tydlig med det – då är det något som mina barn kommer att se. Jag tror att jag fungerar väldigt mycket som en levande förebild, och att det jag gör spelar större roll än det jag säger.
– Jag tänker också att när barn inte är empatiska utan kanske taskiga, inga bra kompisar, så kommer det någonstans ifrån – att man formas av det man har omkring sig, av den miljö man lever i.
Så långt teorin. I verkligheten sätts man på prov som förälder, har hon fått lära sig.
När Annas dotter Johanna gick i 5:an blev den dåliga stämningen bland flickorna i klassen ohållbar, berättar hon.
– De var inte bra mot varann. Det hände en massa saker – sådant som barn gör mot varandra när de inte känner sig trygga,  när de inte känner sig sedda. Det var mycket intrigerande, mycket skitsnack. Det var en ledare och flera medlöpare, och det var verkligen en hård kamp och otrygg tillvaro för alla.
Anna pratade med andra föräldrar. En del hade svårt att se att deras barn medverkade till något dåligt, berättar hon.
Men du kunde se att ditt barn var med?
– Det är alltid svårt för mig att se vad hon gör mot andra, man är ju inte alltid där när det händer. Men jag kunde se vad alla gjorde mot alla, och jag var övertygad om att hon var en del av det.
En del i klassen kunde vara taskiga, hade Johanna berättat. De kunde stå i en ring och viska, nästan mobba.
Anna pratade med läraren som förnekade att sådant förekom.
Hon pratade med Johanna: ”Vad hade du kunnat göra? Fanns det någon vuxen som du kunde prata med? Kuratorn eller skolsköterskan?”
Men hon försökte aldrig peppa Johanna att stå emot kompistrycket.
– När man är i den åldern och går i en sådan klass, då har man inte så stora valmöjligheter. Visst – har man otroligt bra självkänsla kanske man kan säga: Nej, jag vill hellre vara ensam. Men så var det inte för Johanna. För henne var det på liv och död. För henne var det så viktigt att få vara med. Då är man ganska maktlös som förälder.
– Och man kan inte heller lägga ett sådant ansvar på barn. Barn hamnar så lätt i ”Det är mig det är fel på. Jag får inte vara med, jag är inte tillräckligt ball”.Om de då dessutom får höra av vuxenvärlden att de ska hålla sig utanför, då får de det inte lätt.
Så vad gör man? Man får försöka angripa det som är fel i barngruppen, tycker Anna, det som enligt hennes sätt att se är orsaken till att det inte fungerar. Men det kan man inte göra själv. Det kräver samarbete mellan vuxna, mellan föräldrar och lärare.
I det här fallet var det inte lätt. Även läraren var dum, ibland mobbade hon nästan, hade Johanna berättat. I början trodde Anna inte på det, men så småningom förstod hon att läraren hade svårt att klara av tjejer som var starka och hördes och syntes.
Anna kontaktade rektorn som lyssnade på henne och tog tag i problemet. När Johanna gick upp i sexan och fick en ny lärare försvann problemet. Johanna gick från att vara en ”nästan-värsting” till att bli en fungerande elev och kompis.
– Historien var tuff för alla inblandade, men efteråt kändes det ändå som att det var viktigt för Johanna att jag engagerade mig. I dag har hon stor medvetenhet om sina rättigheter. Och hon vet att det läraren gjorde, det var inte okej.

”Förtroende är en förutsättning”

Anders, pappa till Sara, 8 och Linus, 11.

Att skapa förtroende. Att prata mycket, om allt. Att hjälpa barnen att se saker och ting från olika perspektiv.
Det är tre ledstjärnor i Anders föräldraskap. Men utan samarbetet med personalen i skolan skulle han stå sig slätt, tror han:
– Barnen tillbringar ju så stor del av sin vakna tid i skolan. Det gör det jätteviktigt att ha en dialog med de andra vuxna som finns i barnens närhet.
Därför har Anders och hans fru hållit fast vid vanan att hämta och lämna sina barn i skolan, trots att åtminstone Linus numera är så stor att det är ovanligt med föräldrar i korridoren utanför hans klassrum. På så sätt kan de alltid byta några ord med lärarna och fritidspedagogerna, och får samtidigt en liten men ovärderlig inblick i barnens vardag.
– Det är klart att det händer att de går själva, men vi försöker följa med dem ofta. Det har inte gjort att vi är jättebundis med alla lärare, men vi vet vilka de är och de vet vilka vi är. Det gör det lättare att ta upp saker och ting när det är något. Man kan ringa till dem och säga ”Hej, det är Anders, Linus pappa…”
Och ringer till lärarna, det gör han mellan varven.  Sällan för att det har hänt något dramatiskt, oftare för att Sara verkar ledsen för något, för att det verkar på Linus som om det har hänt något – eller helt enkelt för att det känns bra att få en vuxens perspektiv på något som de har berättat.
– Ibland kan ju barnen uppleva ”Det var väl inget”, medan en vuxen tycker tvärtom. Och ibland är det barnen som tycker att något känns jättestort, något som från den vuxnes perspektiv bara är en bagatell. Sådant kan vara viktigt att förstå, både för mig och för barnen. Det är alltid bra att få två sidor av saken, och det gör det också lättare att prata med barnen om det.
Men att vara en bra kompis – hur hjälper man sitt barn till sådant?

– Ja du, det vet jag inte riktigt… Man säger ”Jamen alla får vara med”, sådana saker… Men som vuxen umgås man ju inte med alla. Det är ju lätt att förstå att det kan vara roligare att leka med Kalle eller Stina eller vem det nu kan vara.
– Fast ibland, när barnen inte vill låta någon vara med, kan det vara bra att vända på det, tror jag: ”Om inte du fick vara med, hur skulle du känna då? Skulle inte du vara ledsen då?”
Förtroende är en grundförutsättning för att uppnå bra samtalsklimat, tror Anders.
– Det är jätteviktigt, för om man ska kunna hjälpa barnen med självkänslan så gäller det ju att de vågar berätta när det är något också, både positiva och negativa saker. Man vill ju ge sina barn en trygghet, att de alltid ska få stöd hemifrån i alla fall.


Fotnot: Maria, Anna och Anders heter i
verkligheten något annat.

Psykologen: Sedda barn ser andra

Självkänsla och empati är ingenting som man trollar fram. Det är någonting som växer om det vårdas, säger Pia Risholm Mothander, barnpsykolog och lektor i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet.
– Barnets självkänsla stärks när föräldrar bekräftar barnets existens, förmedlar att det är värt att finnas till, värt att älska – och samtidigt förmedlar en tilltro till barnets egna resurser.
Denna balans mellan närhet och avstånd betyder att föräldrarna inte låter det nyfödda barnet klara sig självt, men kanske att de i slutet av första levnadsåret inte alltid kommer direkt när barnet är ledset, utan i stället signalerar ”Jag vet att du klarar av att vänta en liten stund”. Om ett större barn ramlar men inte slår sig kanske de förmedlar ”det där klarar du, försök en gång till ska du se”. Och ännu senare kanske de är med på fotbollslägret den första dagen, men visar så småningom att barnet klarar att vara där själv, allt längre stunder.
Allt detta sker förhoppningsvis lyhört, gradvis och i lagom dos – samtidigt som barnet blir sett för den det är:
Empatin kommer när barnets känslor bekräftas. Då känner barnet att de egna känslorna är viktiga, och då kan även andras känslor bli viktiga.


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Skolbarn 9 2004

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler