Skolan som ändrar könsrollerna

I förskolan hade barnen tränats i jämställdhet. När de började skolan mötte lärarna flickor som vågade ta plats och pojkar som lyssnade på varandra. Det var bara att ta över stafettpinnen.

Text: Maria Zamore

Något var annorlunda, tyckte lärarna i Trödje skola när de tog emot de nya barnen. Klasserna var inte som de brukade.
– Killarna var så trevliga och så artiga. De räckte upp handen och lyssnade på andra. De var bra på att lösa konflikter och de bråkade inte på skolgården. Det var jättetydligt, allt det där som man kanske inte är så van vid när det gäller killar, säger läraren Carola Persson.
Och tjejerna?
– De var – inte obstinata, men de lät. De skrattade högt, de var inte rädda för att synas och höras. De vågade ta plats – sådant som man inte är så van vid när det gäller tjejer.
Egentligen var det väldigt positivt, tyckte Carola, men hon kunde ändå inte låta bli att fundera: Vad är det här?
– Förut hade det nästan bara varit killarna som hade märkts på det sättet. Nu fick man lära sig att acceptera: tjejerna har lika stor rätt att synas och höras som killarna.

Delar upp i grupper
De starka flickorna och de ödmjuka pojkarna kom från Gävleförskolorna Björntomten och Tittmyran; de förskolor som har blivit rikskända för sitt arbete med jämställdhet. Det gjorde lärarna nyfikna. Vad gjorde de på förskolorna egentligen? Och varför?
Numera vet de, och numera arbetar de själva enligt samma pedagogik.
De videofilmar sig själva för att bli medvetna om hur de behandlar pojkar och flickor. De är noga med att bekräfta barnen för de individer de är. Och då och då de delar upp klasserna i pojk- och flickgrupper.
Pojkarna får träna mer på sådant som att samarbeta, att prata om vad de känner och att lyssna på varandra. Flickorna får träna mer på sådant som självständighet, att hävda sig själva och att fatta egna beslut.
Den dag vi hälsar på är det svenska för flickorna i ettan. De sitter i en ring på golvet. Alla ska berätta vad de heter och vilken bokstav deras namn börjar på. Men – det finns en låtsaspublik en bit bort i klassrummet, och det är viktigt att den hör. Så det gäller att tala högt.
Ida börjar, med stark och tydlig röst :
– Jag heter Ida och min första bokstav är I!
– Bra. Tror ni att de hörde? undrar Carola.
– Jaaa! säger alla med en mun.
De går laget runt. Många är modiga och hörs tydligt, en del är lite blyga och får pröva igen:
– Jag vet att du kan; en så stark tjej med bra mage och bra röst! peppar Carola.
Och visst kan de, allihop.

Tränar olika saker
Det blir dags för nästa uppgift. Nu ska de bygga första bokstaven i sina namn, och de får bara använda papper och tejp. Ingen penna, ingen sax.
– Ni kommer att bli byggnadsingenjörer och konstnärer idag! Men det gäller att tänka till, och att pröva sig fram, säger Carola medan flickorna börjar riva, rulla och knyckla ihop sina papper.
För Carola handlar ämnet svenska inte bara om att skriva fina, spetsiga A:n eller att träna på läsning. Det kan också, om klassen består av flickor, handla om att hävda sig själv, att våga prata med hög och tydlig röst och att skapa och konstruera bokstäver fritt, utan givna mallar.
– Hade det varit pojkar hade de kanske fått träna mer finmotoriskt i stället; rita och klippa med sax, säger Carola.
Men pojkarna finns i ett annat rum just nu. De har drama. Fyra pojkar kryper runt på golvet och påminner varandra viskande om hur de ska ligga. Till slut är de klara och ligger alldeles stilla.
Pojkarna i det andra laget försöker gissa vilken siffra kompisarna föreställer. Simon räcker upp handen:
– 5 ser det ut som, säger han.
Det är rätt.
– Jättebra, det är en svår siffra att visa, säger läraren Camilla Eklund.
Dagens övning är en samarbetsövning, förklarar hon. Pojkarna ska komma överens om vilken siffra de ska föreställa, och de måste välja en siffra som gör alla delaktiga. Ingen får bara stå och titta på.

Lär sig lyssna
Medan flickorna i tvåan och trean har idrott; tränar längdhopp, kulstötning och löpning, så står det Killsnack på de jämnåriga pojkarnas schema.
Läraren Inger Sundqvist frågar pojkarna hur de mår och undrar om de har gjort något roligt på rasten. Alla berättar i tur och ordning, och alla lyssnar på varandra.
Många har lekt på en stock, visar det sig, och där hände något. Ett bråk, någon som blev ledsen. Och den ledsna pojken är fortfarande ledsen. Han har låst in sig på toaletten.
– Jag ropade på honom, men då bara snyftade han, berättar en kompis.
En annan är fortfarande arg och vill slå tillbaka.
– Om du slår tillbaka så blir det bara värre, invänder någon och andra håller med.
Men hur ska de ska hjälpa kompisen som är så ledsen? Är det bäst om han får vara ifred en stund?
Kanske, men en av pojkarna har ett annat förslag:
– Vi kan säga ”Nu kan du komma ut, för nu vill vi säga förlåt”.
Det är bättre, kommer de fram till.
Nu säger Inger att hon har något sorgligt att berätta. En farfar till en av flickorna i klassen har dött. Flickan var med när det hände, och hon berättade själv när flickorna hade Tjejsnack. Hon bad Inger att berätta för pojkarna. Och det gör Inger. Hon berättar om farfaderns sista andetag, om kläderna som han kläddes i när han dött, om ramsan som flickan skrev på en lapp och lade i sin farfars bröstficka.
Elva pojkar sitter andäktigt stilla och lyssnar. Och berättelsen föder nya tankar. Någon minns att han blev jätteledsen när hans hund dog för ett halvår sedan. Någon vet att döda kroppar ibland brukar kremeras och att de då blir som aska. Någon har hört att askan kan spridas i havet. Det blir ett samtal om stora och viktiga saker.
Efteråt jobbar de med sina böcker om sig själva. Där har de ritat och berättat om sitt hus, sin familj, sin älsklingsrätt, något de är rädda för och, nu senast, vad de vill jobba med när de blir stora – både om de, som nu, är killar och om de vore tjejer.
Johan vill bli hockeyproffsmålvakt, både som kille och om han vore tjej.

Flickorna tar åt sig
Barnens värld var begränsad, upptäckte lärarna när de började arbeta med jämställdhetsprojektet. Barnen hade inte tillgång till hela världen, bara halva. Och det som satte hinder i vägen var de traditionella könsrollerna.
  – Förut blev våra flickor små hjälpfröknar som tog hand om andra, som var bra på att pyssla och som satt på gungorna och pratade när det var rast, säger Carola.
– Pojkarna var annorlunda. De tog för sig, vågade prata i klassen, klättrade, sprang och busade. Och det här förstärkte vi, utan att vara medvetna om det.
  Så ville de inte ha det. Alla barn skulle kunna använda alla delar av sig själva. Även pojkar skulle få möjlighet att utveckla empati och omvårdande sidor. Även flickor skulle få möjlighet att utveckla självständighet och motoriska förmågor.
För att göra detta möjligt var de vuxna tvungna att arbeta med sig själva.
  – Mycket sitter hos oss, säger Carola och pratar om hur vi vuxna, ofta utan att vara medvetna om det, bekräftar det ”flickiga” hos flickor och det ”pojkiga” hos pojkar.
Att dela på könen är det enda sättet om man vill träna barnen på sådant som inte hör de traditionella könsrollerna till, enligt Carolas erfarenhet.
– I blandade grupper är det svårt. Om jag säger ”Nej!” till pojkarna, så är det flickorna som backar, hela tiden är det så.
Så numera har flickorna och pojkarna i Trödjeskolan en del av lektionerna var för sig. Idrotten är ett sådant exempel. I grunden gör de samma saker, men flickorna tränar mer på bollspel.
– De får mer bollträning så att de ska våga. Och ibland har vi mjuka bollar i början, så att de inte ska bli bollrädda, berättar idrottsläraren Peter Dalén.
Att lära sig vilka regler som gäller är viktigt för flickorna, liksom att experimentera mer förutsättningslöst med kroppen – kanske att bara hoppa, skrika, kasta sig och se vad det blir av det.
– Sådant behövs inte med killarna, som oftast är mer vana. De behöver i stället träna mer på samarbete, göra passningsövningar och sådant, säger Peter.
För pojkarnas del blir det också mer hopprep och dans, sådant som de kanske inte är så vana vid.

Ska fungera tillsammans
Och tack vare könsindelningen behöver ingen känna att det är tjejigt att hoppa hopprep – hur skulle det kunna vara det när det bara är pojkar i gruppen? – eller känna sig underlägsen och tillrättavisad av det andra könet som har tränat mer.
Men arbetssättet är inget självändamål. Det har ett syfte. Flickor och pojkar ska kunna fungera bra tillsammans, med tillgång till alla delar av sina personligheter och med förmåga att uttrycka dem.
– De ska kunna spela fotboll, hoppa hopprep, spela innebandy och dansa tillsammans, under mer lika förutsättningar. Och det börjar de kunna nu, säger Carola.
Vi tittar ut genom klassrumsfönstret. Där ute är det rast. Fyrorna hoppar långrep, och pojkarna är i klar majoritet.

Läs mer om jämställdhetsprojektet:
>> Så gjorde de
>> Det började med förskolan

Artiklarna publicerades i Vi Föräldrar Börja Skolan år 2002

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler