Måste barnen ha en massa kompisar?

Måste barnen ha en massa kompisar?

Måste barnen ha en massa kompisar?

Kan man hjälpa sitt skolbarn in i gänget?

Ibland uppstår problem som man känner sig helt maktlös inför. Det här med kompisar till exempel. Kan man som förälder hjälpa sitt barn att bli en självklar del av gänget?

De flesta föräldrar har en stark önskan om att deras barn ska vara en populär kompis. En kompis som alltid blir invald när det ska spelas fotboll på gympan eller som har en uppsjö av kamrater att välja mellan efter skolan.

Få saker kan få oss ur fattningen så mycket som när våra barn inte får vara en del av gemenskapen. När vi kommer till fritids för att hämta barnet bara för att upptäcka att han eller hon sitter alldeles ensam – samtidigt som resten av barnen leker tillsammans.

– Men alla barn är olika. För en del är det inte särskilt viktigt att ha en massa kompisar. Det behöver inte ens vara ett problem. Verkar barnet må bra, så är det nog snarare ett föräldraproblem, säger Linda Ulfsdotter, socionom, kognitiv terapeut och skolkurator i Värmdö utanför Stockholm.

Kan svänga fort
Om barnet kommer hem från skolan och berättar att han eller hon känner sig utanför ska man ta det på allvar. Men man ska också vara medveten om att det kan svänga fort.

– Förr eller senare kommer det dagar då barnet känner sig utanför. Enstaka dagar är inte någon fara, det är om barnet känner att det är ett problem under en längre period som man bör försöka hjälpa till att göra något åt det. Och då behövs vi vuxna. För vi vuxna behöver skydda våra barn – vem ska annars göra det? Att vara utanför är också att vara utsatt, säger Linda Ulfsdotter.

Det första man då bör göra är att prata med barnet. Visa att du finns där, att du kommer att hjälpa barnet. Säg att du gärna lyssnar och fråga om du kan göra något för att hjälpa.

Att prata är inte samma sak som att älta, vilket inte är särskilt konstruktivt, menar Linda Ulfsdotter. Genom att ständigt älta och fråga om barnet har fått vara med kommer barnet i stället att gå och känna efter och känslan av utanförskap kan då bli en självuppfyllande profetia. Försök att inte förstora upp det som händer just nu, men ta ändå barnets känslor på allvar, råder hon.

– Förklara att det kan ändra sig snabbt, att bara för att det ser ut så här just nu, kommer det inte att se ut så här för alltid. Att det kommer att bli annorlunda, säger Linda Ulfsdotter.

– Prata också gärna om konkreta förhållningssätt med barnet. Om en klasskompis säger något dumt, vad gör man då? Om någon säger att man inte får vara med, vad gör man då? På så sätt kan man hjälpa sitt barn att lära sig hantera konflikter, och det är en kunskap som ju behövs också längre fram i livet.

Prata med personalen

Men vi föräldrar är ju inte med barnet hela dagarna på skolan. Därför gäller det också att hjälpa barnet under skoltid, genom att prata med skolpersonalen.

– Börja med att fråga skolpersonalen vad de ser. Ser de också att barnet inte är med i kompisgänget? Skolpersonalen är skyldig att se till att barn inte känner sig ensamma, säger Linda Ulfsdotter.

Med ganska enkla medel kan personalen göra mycket för att underlätta för barnet. Det kan handla om småsaker som att se till att alla situationer då man riskerar att väljas bort, som till exempel vid grupparbeten, tas bort. Eller att låta eleverna rotera i klassrummet, så att alla i klassen får sitta bredvid alla.

– Om det är några enstaka barn som beter sig illa tycker jag också att man kan ringa föräldrarna till de här barnen. Här kan det dock uppstå krångliga situationer. Alla föräldrar klarar inte av att höra att deras barn beter sig illa mot någon klasskompis. Därför bör man tänka på att prata på ett sätt som gör att den andra föräldern inte känner sig anklagad. Man vill ju lösa situationen, och det kan bli svårt om den andra parten känner sig angripen.

Bygg på det positiva
Men framför allt tycker Linda att man ska bygga på det positiva och jobba på att stärka barnets självkänsla. Det gör också att man blir en bra kompis. Upprepa att ditt barn är bra som han eller hon är. Har någon kompis kommenterat kläderna eller sättet att vara, säg att det inte stämmer. Förklara att man inte ska behöva förändra sig själv bara för att passa in.

– Genom att vägra gå med på den här grupptrycksgrejen gör man faktiskt sitt barn en tjänst i längden, som förälder visar man att det inte är i kläderna som vänskapen sitter. Man stärker självkänslan helt enkelt.

Linda tycker också att man ska försöka hitta ett liv utanför skolan och fritids som kan stärka barnet.

– Kanske har du någon kollega med jämnåriga barn som du kan bjuda hem, så att barnet känner att det har kompisar trots att han eller hon är ensam i skolan. Att känna att man har ett ”eget” liv kan stärka oerhört mycket.

Om det är några enstaka barn som beter sig illa kan det vara en idé att bjuda hem dessa barn, ett och ett. Men bara under förutsättning att ditt eget barn tycker att det är en bra idé.

Bästis eller inte?
En fråga som Linda Ulfsdotter ofta får är hur viktigt det är med en bästis.

– Ofta kan oron över att ens barn inte har någon bästis vara obefogad. Det är snarare förälderns problem än barnets. Många barn tycker att det är kul att leka tillsammans i ett stort gäng.

Alla barn är inte födda sociala genier och kan behöva lite hjälp på traven. En förutsättning för att bli en bra kompis är att barnet tidigt lär sig tolerans.

– Prata om att vi alla är olika och tycker om olika saker. En del vill spela fotboll, andra vill läsa en bok. En del är stillsamma, andra har spring i benen.

Så länge man behandlar varandra väl är det helt okej att man är olika.

Här brukar också frågan om alla måste få vara med komma upp. Är det okej att säga nej till något barn som vill följa med hem efter fritids?

– Det här är en svår fråga. Jag tycker att man ska pränta in i barnen att alla ska få vara med. Men visst, har man redan från början bestämt att bara ett barn ska få följa med hem, då kan man på ett vänligt sätt säga att det får bli en annan dag i stället. Självklart beror det också på vilken ålder barnet är i. Går barnet hem från fritids ensam går det ju inte att göra så.

Viktigt få ”bara-vara-tid”

Många föräldrar upplever att tillvaron är ganska hektisk, också för barnen. Därför kan det kännas jobbigt att ta hem fler barn än sina egna efter skolan. Eftermiddagarna kan också vara ett tillfälle där man bara vill vara tillsammans i familjen.

Frågan är då om man som förälder ”förstör” för sitt barn? Det kan ibland kännas som om man är skyldig att arrangera ”play dates” enligt amerikansk modell, där man bjuder med barnets kompisar hem.
– Barn behöver tid att bara vara hemma och ta det lugnt och barn behöver absolut tid att vara bara med sina föräldrar. Det måste finnas en balans mellan sådan fritid och fritid med aktiviteter – då menar jag att även leka med kompisar är en aktivitet, säger Linda Ulfsdotter.

Hon tycker absolut inte att man ska ha dåligt samvete om man inte orkar ta hem barnets kompisar, tvärtom. Linda Ulfsdotter understryker att man ibland kan man behöva värna om barnets bara-vara-tid.

– Om barnet gärna vill ha med kompisar hem så tycker jag att det ska få det, men inte alla dagar, kanske någon dag i veckan. Och har man ett barn som har svårt att hitta kompisar eller att hitta sin plats i barngruppen så kanske det under en tid är bra att man tar hem andra barn oftare. Då får ens eget barn lära känna de andra barnen och får gemensamma upplevelser som skapar tillhörighet i skolan.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Junior maj–juni 2008 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler