Elitsatsningar - för vem?

Forskning visar att de flesta som har lyckats inom sin idrott inte har upplevt press utan fått prova på olika saker. Ändå går elitsatsningarna allt längre ner i åldrarna.
 

Vi har pratat med tre forskare om barn och elitidrott.


4 stjärnor om sin idrott

Stefan Holm, friidrottare:
”Som tioåring drömde  jag  om att bli fotbollsproffs. Att det sedan blev höjdhopp och inte fotboll må ju vara hänt. Jag har ändå varit väldigt lyckligt lottad.”  

Anna Lindberg, simhoppare:
”Det viktigaste för mig har alltid varit att ha roligt. Att känna glädje och skratta mycket.”

Lotta Schelin, fotbollsspelare:
”När jag var yngre så brydde jag mig inte alltid så jättemycket om ifall vi vann eller förlorade. Jag ville bara att vi skulle ha gjort vårt bästa. Och speciellt kände jag att jag skulle ha gjort mitt bästa.”

Carolina Klüft, friidrottare:
”Det jag fastnade för när jag började med friidrott en gång var att det var en sådan variation. Många olika grenar att prova på. ”

Källa: Boken Mental träning för unga idrottare av Christian Augustsson

"Hela mediabruest går ut på att bli känd"

Christian Augustsson forskar inom idrottsvetenskap vid Karlstads universitet: Hans avhandling från 2007 heter Unga idrottares upplevelser av föräldrapress.

601 flickor och pojkar i åldern 8–12 år har deltagit i studien som främst bygger på enkäter med barn verksamma inom de populäraste idrotterna – fotboll, innebandy, ridsport, golf, tennis, simning, friidott, handboll, bordtennis, konståkning och gymnastik.

 – Att elitsatsningar frammanas allt tidigare i dag hänger ihop med hur våra idrottsstjärnor exponeras, tror Christian Augustsson.

– Hela mediabruset går ju ut på att vara känd. Samhällsbilden att man ska bli igenkänd och urskilja sig har blivit mer påtaglig även inom idrotten. Föräldrar och tränare observerar detta och gör en koppling till sina barn.

Som förälder kan man alltför snabbt göra likhetstecken mellan Zlatans prestationer som sitt eget åttaåriga barn som också spelar fotboll… Och att ha Zlatan som idol är inte fel menar Christian Augustsson:

– Men vi vuxna gör det till något annat när vi i våra barn ser en ny Zlatan och inte låter barnen bara få vara sig själva.

Sluppit press
Forskning visar att de flesta som har lyckats inom sin idrott inte har upplevt någon press utan har vuxit upp i en lugn och harmonisk miljö och fått prova på olika saker. Men det finns förstås exempel på individer som börjat tidigt också, samtidigt som man inte kan göra likhetstecken mellan en enda talang och hela idrottsrörelsen, enligt Christian Augustsson:

– Den som har en stor talang blir nog duktig oavsett om han eller hon börjar elitsatsa tidigt eller inte.

Att barn kommit olika långt i sin utveckling och är olika duktiga är inget problem för barnen själva, menar Christian Augustsson.

– Barn klarar av att man kan vara olika duktig och tycker att det är okej.

Mer om idrott

60–70 procent av alla unga killar och tjejer är eller har varit med i någon idrott. Genom idrotten lär sig barnen till exempel att: sätta upp mål, vinna och förlora, kämpa, ha tålamod, kunna hantera motstånd, respektera sig själva och sina medmänniskor, kunna slappna av, fokusera på rätt saker, äta rätt, följa regler och passa tider.
Källa: Mental träning för unga idrottare av Christian Augustsson Riksidrottsförbundet säger att barns idrott upp till 12 år ska vara lekbetonad och kunna utveckla barnet fysiskt, socialt och kulturellt.

De ledare som känner sin barngrupp bäst har störst chans att vara en bra ledare, konstatarer Christian Augustsson.

– Det är till exempel inte rätt att låta ett barn lägga en straff i en match om barnet inte är redo för ansvaret, säger han.

Men som föräldrar kan man bli upprörd om barnet bara får spela en kort stund.

– Vad man kanske glömmer bort är att barnet självt kanske sagt att det inte vill spela, säger Christian Augustsson.

– Däremot är det inte bra att som ledare sända ut signaler om att barn som gärna vill spela inte får.

”Vuxna har för bråttom”

En annan svår fråga inom barnidrotten är toppning. Det vill säga att bara låta de bästa delta i tävlingen eller matchen. Detta leder till att några kanske inte får spela/tävla alls. Medan den som är utvald kan må dåligt över att kompisar sätts åt sidan samtidigt som det finns en press att prestera bra för att göra tränaren/ledaren glad.

Christian Augustsson frågar sig hur detta stämmer överens med en av barnidrdottens utgångpunkter, nämligen att alla ska få delta och ha samma värde. Så här funderar han:

– Som förälder och ledare får man ha perspektivet att man har förmånen att låna barnen ett tag och tänka att det inte är bråttom att i tidig ålder leverera resultat utan att de har tid på sig. Låt barnen få utforska och vara så härligt oberörda som bara barn kan vara.

– Man kan inte säga om en 8-åring att hon eller han kommer att satsa i framtiden också, därför får man fråga sig för vem elitidrott i tidig ålder bedrivs? Det är i mitt tycke ett uttryck för att vi vuxna har för bråttom. Vi behöver lyssna in och se om barnet mår bra i sitt idrottande.

Roligt att tävla
Hur känns det i ett pojk- eller flickhjärta att bli bortvald?

– Det som barnen själva skildrar i sådana sammanhang är att få magont eller svårt att sova. Det handlar inte bara om att kanske bli tvungen att idrotta någon annanstans, utan om utanförskap.
 
Men: det finns många exempel på god barn-idrott också, poängterar Christian Augustsson.

– En del lag har lite större träningsgrupper med 25–30 barn, där barnen får rotera i olika laggrupperingar för att få möta på ett motstånd som passar dem. På så sätt tränar barnen fortfarande tillsammans.

– Att få tävla och spela match är roligt tycker barn. Vad de behöver är seriesystem, tävlingar och matcher utifrån deras olika nivåer. Tävlingsglädjen dödas när vi slänger in barn i fel situationer.

"Vuxna överför på barn att det är viktigt att vinna"

Enligt Idrotten vill, som är ett verksamhetsprogram för idrotten från Riksidrottsförbundet, ska den som tränar barn ha grundläggande kunskap om barns fysiska, psykiska och sociala utveckling.

En del ledare har sådana kunskaper men långt ifrån alla. Ofta är ledaren en förälder som vill ge sitt eget barn möjlighet att till exempel få spela fotboll.

– Generellt kan man säga att man borde kunna ställa högre krav på att föreningar och förbund ser till att ledarna får en bra utbildning, säger Staffan Karp som är idrottsforskare vid pedagogiska institutionen Umeå universitet.

Han har gjort en studie som heter Den goda barnidrotten.

– De bäst utbildade tränarna finns på elitnivå bland de som redan är väldigt duktiga på att utöva sin idrott, medan de minst utbildade ledarna finns bland de allra yngsta barnen.

Inga enkla lösningar
Vanligt är att barnen indelas efter ålder. Det kan bli lite tokigt eftersom det är stora skillnader i hur barn utvecklas motorisk, psykiskt och socialt, särskilt bland yngre barn. Samtidigt kan svårigheter också uppstå vid andra lösningar, konstaterar Staffan Karp.

– Om man delar in efter utvecklingsnivå kanske barnet inte hamnar i samma grupp som kompisarna. Och när jag tittade på ett sådant exempel inom badminton visade det sig att det ledde till en elitsträvan: Att det gällde att visa sig så bra att man fick flytta upp en grupp. Några enkla lösningar finns alltså inte.

Många vuxna har svårt att skilja mellan barn- och vuxenidrott, anser Staffan Karp.

– Vi överför på barn att tävlingen är central, att man hela tiden måste mäta sig med andra. Till exempel genom att dela ut pokaler vid tävlingar till vinnarna, medan de som kommer fyra, femma, sexa inte får någonting. På så sätt blir att vinna det centrala – inte att lära sig och utveckla nya färdigheter inom sin idrott.

Alla ska få vara med
Hur kan då den goda barnidrotten se ut?

– Viktigast är att man följer det som Idrotten vill värnar om, nämligen att alla som vill ska få möjlighet att utöva idrott. När barn börjar idrotta vid 6, 7 år finns utrymme för alla, väldigt få stängs ute. Men det blir snabbt en selektion bland dem som platsar och inte.

– I en god barn- och ungdomsidrott vore det möjligt att hålla på med det man tycker är kul även om man inte vill träna tre gånger i veckan, men det finns väldigt lite utrymme för det. Antingen är man med fullt ut, eller inte alls.

Att bara spela för att motionera och för att det är kul finns det alltså ingen plats för:

– Barn går tidigt in i seriespel och där är det naturligt att vilja se framgång. Vill man ha det måste man träna lika mycket som övriga lag gör, det är ju inte så kul för barnen att alltid ligga sist i serien. Det borde finnas seriespel för den som vill träna mer sällan och därför behöver tävla på en annan nivå, men det finns inte tillräckligt många ledare för det.

En balansgång
Staffan Karp menar att det ofta generaliseras när man pratar idrott och hur den formar våra barn.

– När man pratar om idrott utgår man ofta ifrån de stora idrotterna, som de flesta vuxna har erfarenhet av genom att själva ha idrottat, genom sina barn eller media. Detta gäller också den forskning som finns eftersom de undersökningar som gjorts är vanligast inom de idrotter som lockar till sig flest barn (till exempel fotboll). Vi har till exempel ingen säker kännedom om de mindre idrotterna, som exempelvis fäktning. Efterssom det finns stora skillnader mellan idrotterna, även om det förstås också finns sådant som förenar, kan det bli missvisande att ha de stora idrottsrörelserna som norm.

Som förälder kan man stötta sitt idrottande barn genom att ha en positiv förväntan på sitt barn, men gränsen mellan att vara stödjande och att bli krävande är hårfin. Det handlar om en balansgång som både föräldrar och ledare behöver lära sig att hantera.

Staffan Karp tror att en drivkraft till att idrotta är att upptäcka att man kan lära sig nya saker.
 
– Men den viktigaste drivkraften är att ha kompisar. Det visar en kommande avhandling av Inger Eliasson, som följt ett pojk- och flicklag i fotboll under två års tid, säger Staffan Karp.

"Jag är bra även när jag är sämst"

David Lega, os-medaljör, simmare, föreläsare och författare:
”Med min bakgrund som handikappad elitidrottare är jag nog unik i mångas ögon. Men jag tror att alla människor är unika, både biologiskt och socialt.
Många gör det stora felet att de jämför sig själva med alla andra i stället för att titta på sina egna förutsättningar och den faktiska utveckling man har gjort. Vi mäter ofta vårt värde genom att jämföra vår prestation med andras i stället för att fokusera på oss själva. Den dagen vi inser att det vi gör är bra, även om vi är sämst, kommer vi att våga ta steget att utvecklas på alla plan i livet.”
Citat från sajten friforetagsamhet.se/ambassador

"Dags att de yngre får komma till tals"

Kristin Fransson är doktorand i idrott vid Malmö högskola. Hon har nyligen påbörjat en avhandling om den organiserade barn- och ungdomsidrotten med barns rättigheter som bas. Fokus ligger på barn under 13 år.

– Det är dags att låta de yngre barnen komma till tals, då flertalet studier inriktat sig på ungdomsidrott, menar Kristin Fransson. Forskning visar att det finns idrottsföreningar som inte lever upp till de mål som finns, bland annat gällande barns möjlighet till inflytande och att kunna göra sina röster hörda.

Barn kom relativt sent in idrotten. I slutet av 1970-talet sänktes bidragsåldern från 12 till 7 år för statligt stöd till idrottsföreningarvilket bidrog till ökat intresse för att involvera barn i idrott. Med barnidrott avses i dag barn under 13 år.

Kristin Fransson konstaterar att hela idrottsrörelsen lever på att 600 000 eldsjälar ställer upp på sin fritid utan ersättning. Många får då möjlighet att delta i någon idrottsverksamhet. Samtidigt kan man då inte ställa så stora krav på ledarna:

– Jag tycker man ska låta alla tränare gå lederskapsutbildningar och även ge dem kunskap om FN:s barnkonvention – som bland annat säger att vi ska verka för barnets bästa – i stället för att ha fokus på att barnet ska bli så bra som möjligt i sin idrott. Barn har rätt till  lek, vila och fritid. Om barnet är inbokat på aktiviteter varje dag efter skolan blir det inte så mycket tid över till annat.  

”Barn står på prispallen”
Kristin Fransson menar att föräldrarna kanske känner att de måste aktivera barnen med tankar om att barnen kan bli tjocka av att sitta för mycket framför en tv- eller dataskärm. Att det finns en allmän uppfattning om att man inte kan lita på att barnen själva gör något vettigt av sin fritid, och att det därför är bäst att delta i någon organiserad verksamhet.

– Det är synd att det ska behövas pekpinnar för att hävda barns rätt till inflytande eller att få lite lugn och ro, menar Kristin Fransson som anser att det är stor press på de barn som det elitsatsatsas på. Och att alla vuxna bör tänka till kring vems mål man strävar efter att nå. Vi reagerar till exempel inte så starkt på att en 14-åring tar ett EM-guld längre. Vi tänker inte på att det faktiskt är ett barn som står på prispallen. Vi hyllar medaljören tills han eller hon inte vinner längre – och då glöms de bort.

Idrottsrörelsen, som är känd för goda värden som kamratskap och demokratisk fostran, har nämligen baksidor också, som att inte vara tillräckligt duktig och därmed bli bortvald, enligt Kristina Fransson. En annan aspekt är att ingen bryr sig om varför någon slutar idrotta. I stället tänker man ofta att barn i tonåren lockas av annat, när det i själva verket kan handla om att barnet känt sig utanför i gruppen.

– Idrottsrörelsen behöver inte ta hand om problemen, och ibland har inte ledaren de verktyg som behövs för att till exempel ta hand om mobbning, säger Kristin Fransson. Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Junior maj–juni 2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler