Därför behöver syskonen bråka

Därför behöver syskonen bråka

Därför behöver syskonen bråka

Familjen är samlad, kanske är det semestertider. Men istället för lugn och ro blir det tjafs och det tar inte lång stund innan skällsorden börjar hagla. Som förälder gäller det att välja strategi när syskonbråken tar fart.
 

I takt med att barnen blir äldre tänker man att de borde veta bättre än att bråka. Inget kan vara mer fel. Däremot förändras sättet de bråkar på. Istället för knuffar slåss de nu med ord. Vad som helst kan utlösa en fajt.

Säg att ni packat bilen för att åka iväg på en välbehövlig familjesemester, och så börjar ungarna tjafsa om något obegripligt redan innan ni kommit ur ur garaget. Frågar man varför de bråkar uppstår tillfällig vapenvila, två ögonpar blänger på dig, och sedan säger barnen, förvånade över frågan, att ”syskon gör så” innan de fortsätter fajten.
– Bråken ändrar karaktär när barnen blir äldre, förklarar barnpsykolog Gunilla Wilhelmson som bland annat är verksam vid Familjehuset i Kungsbacka.
– Bråken blir mindre fysiska och innehåller mer ordväxling, eftersom barnen har fler ord. Samtidigt som bråken blir mer verbala kan de ibland bli mer elaka och sårande. Sitt syskon kan man ju läsa av bättre än någon annan människa. Man vet var man ska sätta in stöten.

GÅ UNDAN
Som förälder blir det nästan olidligt att lyssna på hur barnen attackerar varandra verbalt. Man tycker ju om dem båda två och vill att de ska vara kompisar som tar hand om varandra istället för att ge sig på varandras svagheter. Hur kan man tänka?
– Antingen kan man ingripa och försöka reda ut: ”Hur uppstod bråket?”, och inte bara reagera på det senast sagda eller gjorda. Vuxna har en tendens att lägga sig i först när bråket pågått en stund och inte ta reda på vad som gjorde att barnen började gräla.
– Men det är bästa att låta barnen bråka klart, så att de på egen hand får träna konfliktlösning. Kanske kan man själv gå undan eller be barnen göra upp någon annanstans.

Även om det är plågsamt att höra syskon säga elaka saker till varandra, tänker Gunilla Wilhelmson att det handlar om att stå ut med det.
– Vi har en slags förväntan om att syskon ska bete sig som barnen i Bullerbyn: Att de ska stötta, samarbeta och vara glada över att ha varandra. Vi kan ha glömt hur vi själva hade det i förhållandet till våra egna syskon. Eller så är vi idag mindre toleranta mot syskonbråk än tidigare generationers föräldrar, säger Gunilla Wilhelmson.
– En annan aspekt är om vi vuxna lägger märke till bråk mer än till samarbete? Det vill säga att vi som vuxna reagerar och noterar när barnen bråkar, men inte när de samarbetar.

BEHÖVER FÅ BRÅKA
Gunilla Wilhelmson menar att syskon behöver bråka. Dels för att hitta sig själva och ta reda på: ”Vem är jag i förhållande till någon som är både lik och olik mig?”. Dels för att träna konfliktlösning, rivalitet, avund och svartsjuka. Som vuxen måste man ju till exempel klara att en kollega får en förmån och inte man själv, även om det väcker känslor av avund och en vilja att fajtas för sin sak.
– Det unika med syskonskapet är att man kan gräla och veta att relationen håller. Så är det inte om man grälar med en kompis, ett sådant bråk kan behöva redas ut. Sitt syskon sitter man med nästa morgon vid frukostbordet, utan att man behöver lägga så mycket tid och kraft på att reda ut vad som sades eller varför.

En annan aspekt är att man kan lita på att syskonet säger vad hon tycker.
– Ingen annan vågar vara så ärlig och säga vad de tycker lika rättframt som syskon, till exempel att en tröja inte passar, att man är pinsam eller ifrågasätta ”varför gjorde du så?”.
Enligt Gunilla Wilhemson bråkar alla syskon ibland – om de får lov att göra det. Hon uppskattar att upp till hälften av all kommunikation mellan syskon under barndomen kan vara av särande art, det vill säga bråk.
– Men har man ett syskon med ett funktionshinder, till exempel, blir det nog förbjudet att bråka.

Föräldrarna kan även hämma barnen i sitt bråkande. Till exempel kan barnen känner att ”mamma blir ledsen om vi bråkar, hon får ont i huvudet och går och lägger sig”, eller ”pappa klarar inte av det utan blir jättearg”. Men då finns risk för att syskonbråken kommer när föräldrarna är döda, till exempel genom bråk om arv.

Generellt sett brukar syskon sluta att knuffas och slåss när de blir äldre. Däremot kan man inte räkna med att de någonsin kommer att sluta bråka, men att konflikterna kan bli lugnare när barnen inte befinner sig i samma fas av utvecklingen eller inte konkurrerar om samma saker.

EN MER RETSAM NIVÅ
Om barnen fortsätter att knuffas eller kanske slåss, fast de nu kan sätta ord på sin ilska, kan man enligt Gunilla Wilhelmson tänka att man sällan hör talas om syskon som skadar varandra vid syskonbråk.

Särskilt pojkar kan behöva att fysiskt få mäta sig med varandra, menar hon. Man kan även tänka sig att ena syskonet tycker att hon eller han måste ta till kroppskrafter om ens bror eller syster har ett verbalt övertag.
– Flickor mäter sig också med varandra men kanske inte så mycket fysiskt, det kan bli på en mer retsam nivå och handla om förmågor, utseende, kompisar. En ”Jag duger men inte du-variant”, funderar Gunilla Wilhelmson.

Inte alla syskonbråk är sunda och bra för utvecklingen. Varningstecken är om ett av barnen ständigt far illa under bråken, kanske blir slaget eller mobbat, om ett av syskonen dominerar och man inte ser något stödjande alls i syskonrelationen, det vill säga att barnen även kan ha roligt tillsammans och hjälpa varandra. Eller om bråken beror på att föräldrarna favoriserar något av barnen. Ett annat undantag är om det ena syskonet är större och starkare, och har ett funktionshinder som gör att han eller hon kan bete sig aggressivt.

Den som är förälder till barn som inte alls bråkar med varandra kan tänka: ”Är det något fel då?”. Men inte alla syskon har behov av att bråka med varandra. Man kan ha två lugna barn som anpassar sig bra till varandra. Som inte är konfliktbenägna eller är väldigt olika. Stor åldersskillnad, en 8–10 år, kan också göra att bråken uteblir. Då lär sig barnen om konflikter med sina föräldrar eller kamrater istället, precis som barn som inte har några syskon gör.

En annan aspekt är att en del föräldrar har hög tolerans med tjafsande syskon. De tänker inte att barnen bråkar utan att de ”löser en konflikt”. Eller så har man som föräldrar själva ett ”generöst konfliktklimat” och tycker det är okej att bråka ibland, vilket smittar av sig på barnen.

Att vara nära i ålder och ha samma kön leder ofta till fler konflikter.
– Man befinner sig ju utvecklingsmässigt nära och konkurrerar om samma saker, till exempel datortid, kompisar, att utveckla olika färdigheter, skolresultet och föräldrarnas uppmärksamhet, förklarar Gunilla Wilhelmson.
Plus att en del barn har större behov av att hävda sig än andra, vi är ju alla olika.

LIVSLÅNG RELATION

En del av oss är föräldrar till barn som av okänd anledning verkar finna ett särskilt nöje i att bråka offentligt. En lördagspromenad på stan kan urarta till ”Scener ur ett familjeliv”, möjligt att beskådas av alla. Något som kan kännas rätt pinsamt.
– Man kan i förväg prata med sina barn och tala om att ”Det här är jobbigt för mig”. Ett lite äldre barn har ju perspektiv på sitt eget handlande och är mottagligt för ett resonemang. Samtidigt gäller det att som förälder även stå ut med de här grälen, även om du som vuxen kan skämmas utifrån en föreställning om att barnen är dåligt uppfostrade. Men barnen litar på att du kan hantera det, förklarar Gunilla Wilhelmson.

Kanske har du som mamma eller pappa även gjort erfarenheten att när du försökt medla i ett bråk mellan barnen så har båda vänt sig – mot dig…
– Det handlar om att en annan del av syskonskapet aktiveras, att man kan bilda koalition tillsammans.

Att man kan sluta sig samman och försvara sig om man blir ”anfallen utifrån”. Det visar att barnen i grunden är trygga med varandra, tycker om varandra och stöder varandra.

Hjärtevärmande är att upptäcka att barnen trots bråk och okvädesord ibland anförtror sig åt varandra och har hemlisar ihop. Troligen vet till exempel storebror eller storasyster att lillasyrran har en kille långt innan föräldrarna förstår att något är på gång.
– Syskon vet mer om varandra än deras föräldrar gör, konstaterar Gunilla Wilhelmson. Det är bra eftersom vi med våra syskon har den längsta relationen i livet. De finns ju kvar när våra föräldrar inte längre gör det.
– Våra syskon betyder mer för vilka vi blir än våra föräldrar eftersom vi tillbringar mer tid med våra syskon och lär känna dem mer. Kanske går man i samma skola och på samma fritids, och är ensamma hemma tillsammans efter skolan och på lov innan föräldrarna kommer hem från sina arbeten.
 

Publicerad i Vi Föräldrar Junior nr 2, 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler