Att prata med barn om döden

Att prata med barn om döden

Att prata med barn om döden

Hur pratar man med barn om döden?

Sofia, 7  år, sitter uppkrupen på en bänk utanför familjens villa i Sollentuna med ansiktet vänt mot solen. I ena handen håller hon en morot och i den andra handen en varmkorv. Hon varvar med att ta en tugga av korven och en tugga av moroten och förklarar för mig att hon nyss varit väldigt arg på mamma och pappa efter ett gräl vid matbordet.

– Jag gillade inte soppan vi fick. Den var för stark. Då blev jag jättearg. Men nu är jag glad igen, säger hon och ansiktet skiner.

Som för så många andra 7-åringar så innehåller en vanlig dag ett antal känsloyttringar. Det kan pendla mellan förtvivlad gråt och översvallande glädje. Man är liten och stor på samma gång och funderar en del över de stora frågorna som handlar om liv och död.

Så sörjer barn

Sorg kan ta sig många olika uttryck hos barn, beroende på vilken ålder de är i och hur de är som människor, precis som för oss vuxna.
En del har stort behov av att prata om det som hänt, andra gråter floder, medan det finns barn som inte gråter särskilt mycket och ganska snart börjar leka som vanligt igen.
Var lyhörd för hur barnet reagerar och respektera barnets sätt att sörja även om det inte alls liknar de vuxnas sätt att möta sorgen. Hastiga dödsfall
Det är exakt två år sedan Sofias morfar dog. Knappt ett år tidigare dog mormor. Båda stod Sofia nära och båda dog hastigt.

– Mammas och pappas dödsbud var ju ganska chockartade för mig, men vare sig jag eller Rikard är särskilt dramatiska av oss så det blev nog inte lika chockande för Sofia – även om hon förstås blev ledsen, berättar  Sofias mamma Pernilla.

Familjen var på väg till Thailand på semester när mormor berättade att hon kände sig hängig och trött och att hon skulle ta ett antal prover under tiden Rikard, Pernilla och Sofia var bortresta. Provsvaren skulle de prata om när de kom hem igen. När Thailandsresan var slut åkte Pernilla och Sofia ner till Linköping för att träffa mormor och morfar.

– Mamma såg svag ut, men var glad att Sofia var med. Jag trodde mest att hon led av näringsbrist eftersom hon blivit så tunn. Vi reste tillbaka hem på söndagen. På måndagen fick jag veta att hon hade elakartad cancer och inte hade långt kvar. På onsdagen dog hon.

Pernilla hann dock åka tillbaka och var hos sin mamma när hon dog. Därför fick pappa Rikard berätta för Sofia vad som hänt.

– Jag funderade först över hur jag skulle säga det. Men så tänkte jag att det är väl bäst att bara säga som det är.

"Mormor är död. Hon var jättesjuk", berättade Rikard, som väntade sig att Sofia skulle börja gråta. Sofias kommentar blev ”Jaha, då har mormor åkt och hälsat på farmor. I himlen. I London”.

– Jag minns att vi i den vevan hade pratat både om farmor som var död redan innan Sofia föddes. Vi pratade också om London i ett annat sammanhang och att den staden är rena himmelriket. Och så kopplade hon ihop det, säger Pernilla och skrattar.

Att Sofia skulle vara med på mormors begravning var en självklarhet.

– Vi tyckte att det kändes viktigt att hon också fick uppleva en begravning och själv säga hej då till mormor. Att hon var med påverkade inte mitt agerande eller min egen upplevelse av begravningen. Hon har sett oss gråta många gånger så det var inget dramatiskt med det heller, fortsätter Pernilla.
Hon och Rikard menar att de kanske skulle resonera annorlunda om det handlade om en ”svårare” begravning. Trots att mormor dog hastigt så var hon ändå både gammal och sjuk.

”Gråten tog slut”
Sofia själv minns inte mycket av mormors begravning. Morfars begravning minns hon däremot klart och tydligt.

– Jag hade med mig en ros. En beige-rosa jättefin ros som jag la vid hans kort, säger hon.

– Jag grät också. Det var ju så sorgligt, men sedan tog gråten slut, konstaterar hon och börjar fundera på vad hon och morfar brukade göra tillsammans.

– Han hämtade mig på dagis ibland. Han läste böcker för mig och så var han väldigt bra på att spela kort och spela piano.

Morfars död var ännu mer oväntad än mormors. Pernilla och Rikard var på väg hem efter en resa i Sydafrika. Farfar var hemma hos Sofia.

– Jag ringde och ringde till pappa för att gratulera honom på födelsedagen men han svarade aldrig. Då bad jag vänner till pappa att åka över och kolla vad som hänt. Då hade han dött under dagen, berättar Pernilla.

Oväntad reaktion

I bilen hem till Sollentuna diskuterade Rikard och Pernilla hur de skulle berätta det för Sofia. De hade ju inte träffats på en vecka  på grund av resan och var glada för att återse varandra igen. Samtidigt hade ju morfar dött. I vilken ordning tar man saker och ting? De bestämde sig för att först bara försöka vara glada över att vara tillsammans igen och när de pussats och kramats och pratat ett tag så berättade Pernilla att morfar var död.

– Jag var själv väldigt ledsen och full av känslor men försökte ändå samla mig och berätta vad som hade hänt.

Sofias reaktion blev inte heller denna gång som föräldrarna trodde:

– Hon sa bara ”Nehej, då behöver vi inte ringa honom mer då” och så var det inte mer med det, säger Pernilla och konstaterar att barn ibland överraskar sina föräldrar med att reagera annorlunda än man själv gör.

Men kanske beror Sofias reaktioner också på att det finns ett öppet samtalsklimat hemma hos familjen. Så resonerar de själva.

– Det är ju nu när barnen är små som man lägger samtalsgrunden som man hoppas ska finnas kvar när de blir större. Jag tycker att vi kan prata om det mesta här, säger Rikard.

– Ja, och det här med sorg och saknad är ju som det är. Det är en del av livet och vi har hela tiden pratat obehindrat om mormor och morfar – även i början då sorgen och saknaden förstås var stor, fyller Pernilla i.

Frågan om själva döden och vad som händer efter döden kommer upp med jämna mellanrum hemma. Sofia har en klar uppfattning om vad det handlar om:

– Ja, det tar bara slut och då tänker man nog inte på hur det är att leva. Man finns ju inte. Men kroppen ligger i jorden och känslorna åker upp och blir till stjärnor, säger hon och berättar att hon brukar besöka farmors grav när hon hälsar på farfar. Mormor och morfar finns i en minneslund men där är hon inte så ofta.

– Sedan har jag sett tusen andra gravar, säger hon och himlar med ögonen.

Pappa Rikards fritidsintresse för historia tar sig ofta i uttryck att bilen stannar vid diverse gravfält som noga ska studeras och pratas om.

Men sin egen död funderar inte Sofia på så ofta utom just när de gamla gravarna kommer på tal. Hon vet nämligen att man förr ofta la med redskap och ägodelar i gravarna. Och så går tankarna till morfar som dog på sin egen födelsedag. Nästa vecka fyller hon själv år. Hon funderar en stund, tar en tugga på sitt kex och säger:

– Men mamma. Om jag dör på min födelsedag, kan ni vara snälla och lägga mina paket på graven då, för dom vill jag inte missa. Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 8/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler