Är du bra nog, lille vän?

Är du bra nog, lille vän?

Är du bra nog, lille vän?

Det elitsatsas inom barnidrotten. Men för vems skull?

Kickie Jansen är mamma till Charlie, 10 år, Isak, 8 år och Hannes, snart 6 år.

– Jag vill berätta om hur det gick till när min äldsta son Charlite plötsligt stod utan fotbollslag att spela i, eftersom hans klubb tidigt började satsa på de bästa spelarna, säger Kickie.

Till en början var livet i fotbollslaget toppen.

– Det var en sådan glädje att se killarna spela, berättar Kickie. Killarna gjorde under en period en fantastisk resa, tränaren var otrolig och la ner många timmars arbete på laget.

– Det fanns laganda, kamratskap och en uppträdandekod som gjorde att ingen sa ”Jag är bättre än du”.

Alla fick vara med. Alla betydde något för laget.
 
Men så hände något. Det bestämdes att klubben skulle satsa på ett utvecklingslag för de mest talangfulla spelarna som då skulle få träna oftare än sina kompisar.

Då var Charlie och hans lagkamrater 8 år gamla.

– Charlie var jättenervös inför granskningen, säger Kickie. Jag och hans pappa försökte lugna genom att säga: ”Du får visa vad du har lärt dig” och ”Det handlar inte om att jämföra”, och ”Du är bra som du är”.

Blev inte utvald
Charlie visste redan innan granskningen att han själv nog inte var bland de allra duktigaste – just då.
 
– Men nu gick även vuxna in och talade om vilka som var bättre än andra, konstaterar Kickie. Då tappar man, menar jag, att det är barn man håller på med.

– Riktlinjer för idrottsförbunden säger ju att upp till 12 års ålder ska barn få vara just barn. Nu snuvades, som jag ser det, flera av pojkarna i laget på två år till av en väl fungerande verksamhet.

Charlie blev inte uttagen till elitlaget. Det gjorde till en början inte så mycket. Han kunde fortfarande syssla med sin favorithobby: Att spela fotboll. Breddlaget för dem det inte satsades lite extra på fanns ju kvar.

Men förra hösten försvann ännu fler pojkar från breddlaget till olika elitsatsningar. Plötsligt stod Charlie, då 9 år, helt utan fotbollslag.

– Flera års arbete försvann på två veckor, konstaterar Kickie. Från att ha tränat tre gånger i veckan var Charlie nu utan lagtillhörighet. Från skolans fönster kunde han se sina gamla lagkamrater gå till träningen, eftersom skolan ligger intill fotbollsplanen, men själv var han inte bra nog för att vara med längre.

”Behåll bredd-lagen”
Kickie är inte upprörd över att hennes son inte tillhörde de utvalda.

Hon säger att han i dagsläget kanske inte är någon Zlatan men att han tyckte om fotbollen för att han fick en lagtillhörighet, kompisar och utmaningar. Det som upprör henne är i stället när vuxna går in och gör det legitimt att gradera barn i tidig ålder.

– Jag stör mig på att vuxna kan behandla barn på det här viset. Charlie hade det jättebra i sitt tidigare lag, han hade självkänsla, tillhörighet och kompisar, fick spela och utveckas. Det har för honom varit en fantastisk resa, från att bara ha kunnat göra enkla övningar till att upptäcka att han klarar av mer än så.

Kickie önskar att elitsatsningar kunde ske mer pedagogiskt och efter 12 års ålder:

– Man kan ha informationskvällar för föräldrarna och ge dem verktyg för hur man kan förbereda barnen. Om ledarna talar om hur de tänker när de väljer ut så kan man bättre prata med sitt barn om varför han eller hon inte valdes.

– Man bör också försöka behålla breddverksamheten där de barn som inte väljs ut får fortsätta spela och träna för att det är kul, tycker Kickie.

– Om vi nu tycker att våra barn är så stressade numera så borde idrotten få vara ett heligt område där vi inte stressar barn, och där barnen kan delta bara för att de tycker om att till exempel spela fotboll. Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Junior maj–juni 2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler