Oroar du dig för att ditt barn är försiktigt och tillbakadraget? Eller alltför aktivt och ”på”? Lugn. Vi är olika från födseln – och det är bra!

Vi nojar så lätt, vi föräldrar. Hur våra barn än är kan vi oroa oss: Är han eller hon för lugn och tillbakadragen? För livlig och rastlös?

Oron varierar med barnets ålder och ibland även med barnets kön, säger Beatrice Nyström, psykolog som forskar om temperament hos barn.

– När barnet är litet är det nog få föräldrar som blir oroliga om bebisen är lugn. Då är ett lugnt temperament det önskvärda. Men när barnet blir lite större är det ofta tvärtom. Då kan man bli rädd att barnet ska hamna utanför eller bli retat om det är lugnt.

Lugna pojkar oroar mest

Allra mest kan föräldrar oroa sig över pojkar som är lugna, upplever hon.

– Det finns nog en större förväntan på att pojkar ska vara aktiva, spela fotboll och ta för sig, men jag tror och hoppas att det är på väg bort.

Vi är olika, vi människor, och vi är det från allra första början. Vårt temperament är medfött. Det följer oss genom livet och är tillsammans med våra uppväxtvillkor med och formar vår personlighet, anser forskare.

Extrovert och introvert

En del bebisar rör sig mycket, låter mycket och är inte helt lätta att tillfredsställa. När de blir större vill de kanske cykla fort, leka med många kompisar och klättra högt upp i träd. I vuxen ålder kanske de älskar stora fester. De har vad som ibland kallas en ­extrovert, eller utåtriktad, personlighet.

Andra bebisar är lugna och lätta att trösta. När de blir större pysslar de gärna för sig själva. Om de över huvud taget klättrar i träd duger de nedersta grenarna bra, och i vuxen ålder trivs de kanske bäst i djupa samtal med en person i taget. De har vad som ibland kallas en introvert, eller inåtvänd, personlighet.

Detta är förstås schablonbilder, men ungefär så funkar det, menar forskare.

Få, om ens några, är visserligen helt och fullt extroverta eller introverta. I verkligheten är vi alla både och, i vår alldeles egen, personliga mix. Men de flesta av oss är mest extroverta eller mest introverta.

Extrovert personlighet har varit ett ideal

Den amerikanska författaren Susan Cain har fått stor uppmärksamhet för sin bok Quiet (på svenska Tyst – de introvertas ­betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns, Natur och Kultur).

Susan Cain skriver om hur den extroverta personligheten länge har varit ett ideal för oss i västvärlden. Man ska synas, höras och ta plats. Vara utåtriktad.

Samtidigt har introverta personligheter ofta etiketterats som tråkiga, ointressanta och blyga (vilket inte behöver vara sant, även om många blyga har en introvert personlighet).

Detta vill Susan Cain ändra på. Hon ­menar att den stora skillnaden mellan att vara extrovert respektive introvert ligger i vad vi uppskattar och mår bra av.

Extroverta och introverta hämtar energi på helt olika sätt, förklarar hon. Extroverta hämtar sin energi utifrån. De trivs med många människor och behöver mycket stimulans för att inte bli rastlösa eller uttråkade. De laddar batterierna genom att vara med andra. Introverta hämtar sin energi inifrån. De tycker om att samtala på ett djupare plan och med bara en eller några få ­personer i taget. De behöver vara för sig själva och reflektera. Sammanhang med många människor och mycket aktivitet kan dränera dem på energi.

Båda sorterna behövs, poängterar Susan Cain. Båda är en tillgång för gruppen och för sam­hället. Och framför allt: Båda är som de är. Vi har det temperament vi har. Och vi föräldrar kan inte ändra på våra barns temperament hur mycket vi än lockar, dämpar, puffar, tjatar och oroar oss.

Känslan av att inte duga

Psykologen Beatrice Nyström delar Susan Cains synsätt.

– Introverta barn kan nog känna att ­omgivningen förväntar sig något av dem som de inte klarar av. De kan nog ha en känsla av att inte duga, även om de inte kan formulera den, tror hon.

– Å andra sidan kan nog de som är extroverta och inte har tålamod att sitta stilla och pyssla särskilt länge också känna att de inte duger.

Vi förväntar oss så mycket av barn, ­konstaterar Beatrice Nyström – och kanske är det där problemet ligger, funderar hon.

– Man kan inte förvänta sig att barn som är väldigt extroverta och bra på att klara av sociala situationer även ska klara av att sitta stilla, eller tvärtom. Jag tror att vi vuxna kan vara mer följsamma mot barn än vi är.

Viktigt veta att man är bra som man är

Med tiden tränar många extroverta barn på tålamod och på att tänka efter innan de kastar sig in i ännu något nytt, spännande. På motsvarande sätt tränar många introverta barn på att kliva in i en mer extrovert kostym när det är fest eller när det ska hållas föredrag i skolan. Kostymen kan vara obekväm. Att få ta av sig den igen är ofta en stor lättnad.

– Men att kunna ta på sig den när den behövs är en stor tillgång för barnet. Den ökade självkontrollen gör att barnet i tonåren liksom kan övertala sig själv; ”Ja, jag är blyg, men jag gör den där redovisningen ändå” eller ”Jag gillar inte fester med många människor, men den här borde jag nog gå på ändå”, säger Beatrice Nyström.

Men det är då, senare i livet. För att ­barnet självt vill, och i sin egen takt.

Nu, när barnet är litet, är det allra viktigaste att få veta att man är bra som man är, hur man än är.

– Försök acceptera barnet som det är, säger Beatrice Nyström. Vi som är vuxna behöver försöka följa barnet så mycket som möjligt. Genom att vi låter det lilla barnet att pröva på nya saker och utforska nya situationer i sin egen takt ökar sannolikheten för att det ska våga utmana sig självt i liknande situationer när det blir äldre, säger hon.

Extrovert eller introvert?

Bebisar sitter och kryper på ett golv, fotograferade uppifrån

Foto: Shutterstock

Man kan inte förvänta sig att barn som är väldigt bra på att klara av sociala situationer även ska klara av att sitta stilla, eller tvärtom, tror psykolog Beatrice Nyström.

Barn som till stor del är extroverta

… kan vara svårare att tillfredsställa när de är bebisar

… kan ha ett större behov av fysiska lekar och lite vildare aktiviteter, till exempel att cykla snabbt, klättra högt och studsa riktigt högt och länge på studsmattan

… vill oftare leka lekar som låter och märks mycket

… kan vara mer våghalsiga

… vill ofta leka med många barn

Barn som till stor del är ­introverta

… kan vara lättare att tillfredsställa som bebisar *

… kan vara mer försiktiga

… hittar lättare nöjen i var­dagen och är oftare nöjda med lugna aktiviteter som att sitta i soffan och bläddra i en bok, lyssna på musik eller ­klappa ett gosedjur

… kan leka utan att det ­behöver låta och hända så mycket

… leker gärna för sig själva eller med bara en eller ett par kompisar.

* Men, säger Beatrice Nyström, introverta barn kan också vara missnöjda och svåra att trösta. Introverta är ofta lite mer benägna att vara negativa, tjuriga, ledsna och ängsliga men på ett mer lågintensivt sätt. Extroverta blir snarare förbannade och sedan går det över.

Källa: Beatrice Nyström

 

”Låt barnet få den tid det behöver”

Ska man vara ­orolig om barnet aldrig vill leka med många? Om det alltid verkar nöjt med att leka själv eller bara med ett eller två barn?

– Nej, det tycker jag inte, säger psykolog Beatrice Nyström.

– Inte så länge ­barnet visar att det mår bra. Om barnet är sådant tror jag att det alltid kommer att välja att leka med bara ett eller två barn – och det är inte fel på något sätt. Så länge barnet är nöjt finns det ingen anledning att jaga efter en större kompiskrets. Det är en mycket större fara i att försöka puffa och tvinga fram de här barnen. Det känns inte rätt för dem. Deras självkänsla kan ta skada om de känner att de inte duger som de är. Låt ­barnet få den tid det behöver. Som förälder får man stå på barnets sida.

Ska man inte puffa på ens om barnet efter en och en halv timme på kalas fortfarande bara vill sitta i förälderns knä?

– Det är förstås en avvägning. Man vill ju inte att barnet ska bli helt utan upplevelser. Man behöver utmana också – lite grann. Men det beror på situationen. Man känner det där som förälder, tror jag. Ibland vill man puffa lite extra, men om barnet vill att man ska vara med på hela kalaset kan man väl vara det? Det är ju under en begränsad period av barnets liv som det kommer att vara så.

”Efter ett par, tre månader vet man”

Vi Föräldrars barnpsykolog Malin Bergström skriver om barns temperament och personlighet i sin bok Lyhört föräldraskap (Bonnier Fakta):

– Lever bebisen upp och blir sprallig av mycket folk, fart och fläkt? Eller är det lugnet där ­hemma som får den att blomma? Efter ett par, tre månader vet man.

Om bebisen skriker mycket och re­agerar starkt på det mesta är det lätt att tro att det är man själv som har ”gjort” barnet oroligt eller känsligt.

– Har man istället fått ett coolt litet charmtroll kanske man i smyg tänker att det minsann inte är så himla svårt att vara förälder, skriver Malin Bergström.

Oavsett hur det är – om man följer det som passar ­barnet istället för att styra det i en riktning som inte passar dess person får man ett mycket roligare och mer harmoniskt liv, menar hon. Under tiden är det inte bara sitt barn man lär känna. Man lär också känna nya sidor av sig själv.

– Är man en aktiv människa med full fart framåt behöver man bromsa om man får ett lugnt och ängsligt barn. Är man lite blyg kan en utåtriktad bebis göra att man själv behöver öppna upp socialt.

NUVARANDE Extrovert eller introvert? Ditt barns temperament är medfött
NÄSTA Partner vid förlossningen? Så stöttar du bäst