Vilka digitala fotspår har ditt barn lämnat?

 

Dagens barn är väldokumenterade. Man kan nästan säga att de har elektroniska fotbojor på sig. Och då tänker jag inte på de barn som har egna mobiler, som man faktiskt kan spåra och följa via gps. Nej, jag menar att från den dagen ett barn föds, eller till och med från graviditetsbeskedet, blir barnet dokumenterat. Många av oss fotograferar, filmar och bloggar om våra barn på ett sätt som ingen generation förr har kunnat göra.

Det betyder att de barn som växer upp till popstjärnor, politiker eller företagsledare, de kommer framtidens kollegor och journalister kunna följa in i den allra mest privata sfären. Om trettio år kommer en journalist som ska skriva om en mäktig politiker kunna lägga ett digitalt pussel av politikerns allra första år i livet, hur hennes föräldrar träffade varandra, hur politikerns inskolning på förskolan gick och hur hon såg ut vid 5 års ålder.

Och det kommer inte att behövas lika mycket gissningar när någon ska skriva om nästa generations Britney Spears och hur hon växte upp. Det är bara att titta i nätdagboken eller på familjens hemsida.
Det är intressant att tänka på vilka digitala fotspår vi lämnar efter oss, tycker jag. Och vilka vi lämnar åt våra barn.

Själv är jag inte så väldokumenterad från barndomen. Förutom att jag helt säkert vet vid vilken ålder jag fick mina vaccinationer. Det är noggrant uppskrivet på mitt så kallade hälsokort (missa förresten inte att läsa om ditt barns vaccinationer på sidan 22 i det här numret!).

Mina föräldrar har inte gjort så värst många fotoalbum, och definitivt inte försökt sig på något i närheten av scrapbooking. De hade ingen filmkamera, så vad jag vet finns jag inte heller fångad på någon film från min barndom. Det har jag förstås tagit igen med råge när det gäller mina egna barn. Jag har säkert fyra–fem timmars film på dem när de sitter i sin babysitter och viftar med armarna. Jag fick alltid fram kameran just när de hade skrattat så gulligt eller jollrat fantastiskt mycket. När jag väl började filma var det ofta slut på uppträdandet. Det är därför det finns så många filmsekvenser där man ser en dreglande bebis som sitter och stirrar in i kameralinsen med ganska nyfiken, men avvaktande blick.

I bakgrunden hörs min röst, överglad och energisk, som tappert försöker få dottern att jollra/skratta/le lika gulligt som hon gjorde alldeles nyss. Innan kameran var igång.
Det här numret av Vi Föräldrar bjuder som vanligt på en massa föräldraberättelser från er läsare. Jag hoppas att vi kan ge er en skön och stärkande paus i vardagen. Visst är det svårt och stort och ansvarsfyllt att vara småbarnsförälder, men det är också fantastiskt. Om ni undrar vad jag menar, läs om familjen Jonsson på sidan 42, som berättar om sitt liv med sonen Samuel, som inte är som alla andra. 

/Helena Rönnberg

 

Fler krönikor av Helena:

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler