Igår föreläste jag i Tierp för ca 150 pedagoger och människor som engagerar sig för att ge barn en trygg uppväxt. Tierp är en kommun som har bestämt sig för att bli en modellkommun i Sverige när det handlar om samverkan för barns bästa. Vi välkomnades med enorm entusiasm av närpolisen som hade bjudit in till en inspirationseftermiddag. Budskapet var lika tydligt som enkelt: ”Ingen kan göra allt men alla kan göra något”. Och vilken stämning det blev! Organisationen Maskrosbarn inledde med en gripande beskrivning av ett barns verklighet när man växer upp med föräldrars missbruk eller deras otillräcklighet i att vara vuxna.

Och det är just det jag saknar mest i dagens tidningsdebatter om kostnadsbesparingar, brister i skolsystemet och tillämpandet av barnkonventionen – känslor som berör oss på riktigt. I slutändan är det inte fakta, paragrafer eller skuldbeläggande som driver oss att agera utan våra känslor.

Jag önskar att politiker och beslutsfattare i styrelsegrupper skulle bjuda in Maskrosbarn och lyssna på berättelser om barnaöden, låta sig gripas av sanningar om vad som händer bakom stängda dörrar i vårt fantastiska land år 2011. Kanske det skulle leda till att fler skulle förstå att varenda en behövs som föräldravandrare, som bollplank, som sponsor, som mentor eller helt enkelt som en trygg vuxen förebild. Och kanske även den smartaste ekonomen skulle begripa att engagemang inte är en fråga om budget och pengar utan om viljan att bidra.

Själv är jag aldrig så lycklig som när jag får arbeta för ideella organisationer där eldsjälar sporras av utmaningar och där ”det går inte…” inte finns. Begränsningar och flaskhalsar ses som möjligheter för kreativa lösningar. Det finns massvis med möjligheter att engagera sig.

Jag anar att även din almanacka visar en fulltecknad agenda. Jag förstår också att du har fullt upp med dina egna barn. Men kanske är just ditt beslut att föräldravandra trots att dina barn inte har kommit in i puberteten en tydlig signal som visar dem att du bryr dig. Jag har inte mött en enda tonåring som skäms för att föräldrarna är ute på stan. Vill du fortfarande vara ”inne” hos dina barn om några år så engagera dig nu.

P.S. Forskarna har dessutom kommit fram till att lyckohormonet dopamin produceras framför allt när vi delar med oss. Därför min fråga: Vad väntar du på? Du behövs för våra barn!